Det folkliga berättartraditionen rymmer en rik skatt av erotiska sagor och sägner, som ansetts opassande och därför gömts undan. Torsdag 28 juli berättar jag en del av dessa historier i Piggaboda kvarn, mellan Ljungby och Vislanda.
Ofta upptecknade inte insamlare av muntligt berättade sagor de här berättelserna. Men de berättades flitigt, särskilt i enkönade manliga miljöer. Visst visar de på manlig dominans, förtryck och även sexuellt utnyttjande, men ibland vänds rollerna upp och ner och den kvinnliga aktören i sagan tar för sig och tillfredsställer sin sexuella lust och mannen förlöjligas. Sexuella anspelningar förekommer också ofta i berättelser om präster och andra höga herrar och används för att hejdlöst driva med överheten. Och visst kan man finna livsglädje och ren lust i berättelserna. De här två sagorna har berättats av Lars Andersson i Järvsö som levde 1867-1961 och tecknades upp av Carl Herman Tillhagen på 1930-talet.
Bonden som var så säker på käringen sin
Det var en bonde och en dräng som slog vad, att om bonden vart död, så gifte inte hustrun om sig, för så säker var bonden på henne.
Då skulle de på fäboden och köra ved. Då skulle de tävla om vem som hade större nyckel. Då mätte dom i ett hackspettshål. Bondens gick in, men drängen var inte god till att få in sin. Men just när bonden hade sin inne, var det någon som bet honom.
Sen vände de hem. Och de kom sams om att bonden skulle låtsas vara dö, eftersom han hade blivit stucken.
Då de kom hem släpade drängen in bonden innanför dörren.
– Det har gått tokigt för oss mor, sa drängen
– Hur har det gått till då? sa hon.
– Jo, vi tävlade om vem som hade störst och vi skulle mäta i ett hackspettshål. Men min gick inte in, han. Men bondens gick in. Och då var det någon som stack den. Och han jämrade sig och vart död.
Då säger hon:
– Vi tar oss en sup, vi, Lasse. För nu blir det ingen annan bonde på gården än du.
– Jo, jag har ett fel, jag också, sa drängen.
– Vad är det då? sa hon då och var på väg att sätta tillbaka flaskan i hörnskåpet.
– Jo, jag fiser så illa i sömnen, sa Lasse.
– Du kan inte fisa värre än det här rötägget har gjort i sina dagar, och drämde bonden i arslet.
– Vad nu då? sa bonden, som hade varit så säker på hustrun. Nu hade han allt fått sitt.
Stå Vita! Stick Brita!
Det var en prins som friade till en prinsessa. Varje gång han var hos henne, så högg han värjan i golvet framför sängen där de låg och sa:
– Stå här, du som har dödat så många!
Han skulle ju ha värjan till hands och försvara sig, om det skulle behövas.
Det fortsatte på det här viset bra länge. Men till slut tröttnade prinsessan på det här. Hon visste ju att han inte hade tagit ihjäl någon. Hon klädde ut sig till prins och red på en vit märr till prinsen. Det stod inte länge på förrän de var i luven på varandra och duellerade. De fäktade på än värre, men prinsen förlorade. Nu ställde den förklädda prinsessan ett villkor, han skulle kyssa märren i ändan, annars skulle hon hugga ihjäl honom. Det måste han lova förstås.
– Stå Vita! sa prinsessan till sin häst.
Och då kunde prinsen kyssa hästen i baken. Sen skildes de åt. Prinsessan red hem och klädde om och gick in i sitt rum. Efter ett tag kom prinsen och som vanligt högg han värjan i golvet och sa:
– Stå här, du som har dödat så många!
– Stå Vita! ropade prinsessan.
Prinsen blev så flat och generad att han försvann. Han klädde ut sig till en sotare och låtsades vara dövstum. Han återvände till slottet, men gick in i köket och satte sig på en vedlår. I köket hade de en köksa som hette Brita. Brita tittade på sotaren och såg att det putade rejält i byxorna. Hon gick till prinsessan och talade om att det var en sotare i köket och han hade ett rejält don. Prinsessan ville att Brita skulle ta upp sotaren till henne på en gång. När han kom ville prinsessan ligga med honom.
Men prinsen gjorde inget. Han låg där bara alldeles stilla. De fick allt hjälpa honom. Men när de fått in den, så rörde han sig inte. Men då tog Brita en nål och stack honom i ändan och han ryckte till. Men så låg han stilla igen.
– Stick Brita! Stick Brita! ropade prinsessan gång på gång, tills hon var belåten.
Några dagar därefter kom prinsen på nytt till prinsessan. Han högg värjan i golvet framför sängen och ropade:
– Stå här, du som dödat så många!
– Stå Vita! sa prinsessan.
– Stick Brita! Stick Brita! sa prinsen.
Och så njöt de bägge två.
Ja, de kunde allt munhuggas och ge svar på tal.
Sagobygdens Blogg 