Kategoriarkiv: Historia

Johannes Magnus historieverk

Ibland kommer det ut böcker som man aldrig skulle tro att de skulle utges, i denna för bokutgivning bistra tid. Idag får ju författare till och med betala för att få sina böcker utgivna. Desto större anledning att glädja sig åt den praktfulla utgåvan i två band av Johannes Magnus klassiska verk Goternas och svearnas historia. Utgivare är Michaelisgillet och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Johannes Magnus (1488-1544) var den siste katolske ärkebiskopen på svensk mark men levde de sista 20 åren av sitt liv i exil, först i Danzig och sen i Rom. Johannes Magnus historieverk trycktes först efter hans död, av den yngre brodern Olaus Magnus. Boken utgavs på latin med titeln Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus. Den översattes till svenska 1620 som ett led i stormaktstidens nationella och ärofulla historieskrivning. I boken hävdar Johannes Magnus att Magog, Noas sonson, efter Syndafloden slog sig ner i Götaland och blev goternas första kung. Hans son Sven utvidgade väldet och härskade över svearna. Historieverket slutar med den 143:e kungen i hemlandet, Gustav Vasa. Det är förklaringen till att Gustav Vasas söner har så höga ordningstal bakom sina namn. Dessutom redogör Johannes Magnus för en lång rad kungar bland öst- och västgoter och deras krigiska bedrifter i Europa, eftersom han hävdar att goternas ursprung är nuvarande Sverige och därmed ger goternas strålande historia legitimitet åt Sveriges stormaktsanspråk.

En genomgående drag i Johannes Magnus´ verk är hatet, ja vi kan faktiskt kalla det så, mot danskarna. En viktig källa till Magnus´ verk är Saxos krönika över de danska riket. Men han tolkar källan på sitt eget sätt. Där Saxo förhärliga danska kungar, så svartmålar Magnus dem. Om danskarna vinner krig så beror det inte på tapperhet och mod, som karakteriserar de svenska kämparna, utan på grund av list, svek och falskhet.

Det som också karakteriserar verket är den återkommande kritiken av Gustav Vasas styre och reformationen. När Johannes Magnus till exempel skriver om Erik, den 37:e kungen i hemlandet, prisar han kungens vishet och välgärning, och skriver:

Om kungar och furstar i vår egen olyckliga tid ägde samma måttfulla sinnelag skulle marken förvisso inte uppsuga så mycket mänskligt blod, och de skulle heller inte slösa bort de skatter som samlats genom fädernas stora och hedersamma iver på fördärvade legoknektar och stråtrövare.

Och när han skriver om Gostag, den 90:e kungen i hemlandet, som är ohederlig och en grov tyrann, låter det så här:

Vilken dygd kan det finnas och vilket nidingsdåd kan det saknas i en stat där kungen själv synes vara en allmän fiende mot fäderneslandet och inte skiljer sig i något från den mest usle rövare?

Varför ska man då läsa Johannes Magnus idag? De många krigsskildringarna är ju bitvis mycket enahanda, särskilt öst- och västgoternas strider på kontinenten. Mitt intresse väcktes för många år sen av att Johannes Magnus utgår från Syndafloden (som han förlägger till 3960 år f. Kr.) och menar att Noas barnbarn var vår första kung. Fantasifullt så det förslår för en sagoberättare.

Jag skaffade den svenska utgåvan från 1620 och började läsa och fick en känsla för hur den nationalistiska och götiska historieskrivningen gavs djupa rottrådar och senare kunde användas i olika syften. I dag finns ett nytt intresse för en nationell homogen kultur och då är det onekligen intressant att en nationell historieskrivning paradoxalt nog börjar med en invandrad befolkningsgrupp.

I verket hittar vi också många gestalter, som också dyker up i sentida sägenberättelser, såsom Hagbard och Signe, Konung Hadding (som besegrades av en trollkunnig kvinna på Replösa utanför Ljungby), Starkodder, Ragnar Lodbrok, Sankt Sigfrid, Olov den helige.

Johannes Magnus berättar också om en björn som rövar bort en flicka:

Hennes sköna lemmar väckte ett nytt slags begär, så att han hellre ville ta henne i sin famn än att äta upp henne. Därmed blev bytet som han skulle slita sönder ett mål för hans skamliga begär och rövaren en älskare som ständigt hungrade efter samlag och släckte sin brinnande lusta med kärlekens fröjder. Han gav också henne riklgit med föda genom boskap som han jagade i grannskapet, så att hon som bara ätit de läckraste rätter fick vänja sig vid blodiga stycken. Så övervann fångens skönhet denne rövares vilda grymhet, och hon som hade varit rädd för hans blodtörst fick uppleva hans omättliga kärlek och fick sin mat från honom, fast hon hade fruktat att bli hans föda.

Odjuret dödades till slut och flickan födde ett ”monster”, som dock hade fått ”den mänskliga kroppens yttre drag”.

Varför berättar Johannes Magnus det här? Jo, för att lång rad danska kungar härstammade från detta ”vilddjur”, vilket säger mycket om deras karaktär. Den här berättelsen påminner om en sentida jämtländsk sägen, där en flicka rövas bort av en björn och blir med barn.

Sägner är ett återkommande drag i svensk nationalistisk historieskrivning. När man på 1800-talet upptecknade sägner använde göticisten Arv. Aug Afzelius dem för att skriva Svenska folkets Sago-häfder eller Fäderneslandets historia, i elva delar.

Johannes Magnus ingår i en europeisk tradition av historieskrivare och bygger också på antika källor. Även i andra länder började historiker med syndafloden och ättlingar till Noa.

Det sägs att kunskap är lätt att bära. Men den här historieskrivningen väger sina modiga 4 kilo. Och kilopriset 144,75 måste betecknas som mycket facilt för ett så vackert utstyrt verk.

Det här får man reda på i kommentardelen av utgåvan, 370 sidor lärda kommentarer av professorerna Kurt Johannesson och Hans Helander. De båda tecknar också en bild av Johannes Magnus och hans tid. Själva historieboken är på 700 sidor och är översatt av  Kurt Johannesson.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Historia, Litteratur

Våra norska vänner: Kulturgården Bjerkem

Sedan flera år har Sagobygden och den norska stiftelsen Hilmar Alexandersen ett erfarenhetsutbyte kring muntlig berättande och immateriellt kulturarv. Vi har också utformat en avsiktsförklaring med syfte att genom samarbete utveckla respektive verksamhet. I senare blogginlägg kommer vi att berätta mer om pågående projekt. Men först berättar Johan Einar Bjerkem om gården han bor på. I kommande inlägg behandlar han det muntliga berättandet i Trøndelag, folkminnesupptecknaren Karl Braset och Hilmarfestivalen.

Kulturgården Bjerkem (www.bjerkem.com

Hei, eg heiter Johan Einar Bjerkem, er norsk og fekk spørsmål frå Per Gustavsson om eg kunne tenke meg å vere gjestebloggar ein 4-5 gonger for Sagobygden. Eg har lært av Pippi at det eg ikkje har prøvd før, det er eg sikkert kjempegod i, så eg sa ja, før Per rakk å angre seg!

Så sa Per at eg måtte begynne med å skrive noko om meg sjølv – det har eg prøvd før, så det er eg veldig dårleg til, men OK da: Eg er i starten av 50 åra, og bur på ein gard i Steinkjer – midt i Noreg. Her bur eg saman med kona mi – og mora og faren min – og dei to ungane våre, som no studerer. Eg driv litt på si som forteller, og har skrive 6 bøker. Og så er eg gründer og dagleg leiar for den allmennyttige organisasjonen Stiftinga Hilmar Alexandersen. 

Per ville høre litt om gården der eg bur på, så da starter eg der. Eg er stor fan av Sagomuseet og har besøkt Ljungby eit par gonger. I Sverige har eg vore mye og har derfor personleg eit godt forhold til Sverige. Likevel har gården Bjerkem eigentleg ganske dårleg erfaring med svenskar, for i 1718 tok den svenske generalløytnanten Carl Gustaf Armfeldt og hæren hans 4 tønner havre, 1,5 tønne blandakorn, 1 tønne rug, 5 tønner bygg, 17 lass høy, 5 kyr, 1 hest, 1 sau, 1 gris, gårdsredskap, gang- og sengeklede, matvararer og øl frå gården. Det skulle dei kanskje ikkje ha gjort, for på tilbakevegen, så fraus 3 000 svenske soldatar i hel på tur tilbake til Sverige etter at Carl XII vart drept.

Eg skal forresten vere glad for at eg ikkje var fødd da, for hæren til Armfeldt tok faktisk bonden på Bjerkem –  forfaren min – Ole Olsen Bjerkem til fange – og sa at om dei ikkje fekk løysepengar, så ville dei føre han til Sverige. Heldigvis klarte familien min å låne ti riksdaler og kjøpe Ole tilbake! Så fekk han fortsette å produsere mat og brødfø familien sin!

No har vi eit mye betre forhold til svenskar, og vi er mellom anna med i eit Interreg-prosjekt om mat som heiter Smak 63: https://viewer.mapme.com/smak63. Det betyr at vi samarbeider med andre smaksopplevelsesbedrifter langs den 63 og 64 breddegrad – altså om smaksopplevelser langs Nordens Grønne Belte. 

Vi produserer altså stadig, som på 1700-talet, økologisk mat for salg her. Vi har melk og kjøttproduksjon, men mest spesielt er kanskje at det i tillegg til ekrer med gras også er med urkorn; for eksempel rug, emmer og dinkel. Dette er gamle spannmålssortar som ikkje har vore med i foredlingsbølga frå etter siste verdskrig og framover, og derfor har ein del eigenskapar som dei nyare kornsortane ikkje har (og så er det også motsett da, sjølvsagt). Kona mi og eg eig saman med 4 andre gardar selskapet Gullimunn som produserer mjøl av gamle kornsortar.

Og så produserer mora mi bunader – folkedraktar frå det gamle Nord-Trøndelag fylke – ho har rekonstruert den gamle draktskikken frå ei stund etter at Armfeldt og kompani var her: ca. 1750-talet og fram til midten på 1830-talet – og held til på Bunadburet på gården.

Her ligg det også gourmetrestauranten Experience som serverer 16-retters middagar med ureist, kortreist og økologisk mat. https://www.tripadvisor.co.uk/Restaurant_Review-g190497-d13313677-Reviews-Experience_Restaurant-Steinkjer_Steinkjer_Municipality_Nord_Trondelag_Central_No.html Kim Tore Sjøbakk som eig og driv restauranten har vore kjøkkensjef på The Maze i London under Gordon Ramsey og på The Dorchester under Alain Ducasse. 

Og så tar vi i mot gjester her på gården til overnatting, og held også kurs og utviklingsseminar for bedrifter gjennom firmaet KultLab.

Sjølv om gården truleg vart rydda før år 0, er dei fleste husa her bygd på 1800-talet, og det er mange historier og segner knytt til gården. Kanskje er mange som les akkurat denne bloggen interesserte i slike historier, så la meg derfor heilt til slutt her, fortelje at tipp-oldemora mi Karen Bjerkem ein gong trefte nissen med ku og kalv da ho var på veg heim ein kveld. Nissen hadde korte bukser og raud topplue. Ho vart veldig redd, og gjømte seg bak ein stein. Heldigvis såg ikkje nissen henne, så ho kom seg velberga heim. 

Gammellavin på Bjerkem

Som vaksen vart Karen gift med Johan Jakobsson Bjerkem, og fekk sønnene Jakob og Johan. Eg starta med å seie at eg heiter Johan, så da forstår du kanskje at faren min og sonen min heiter Jakob.

No som eg fekk vere gjestebloggar her, så vil jo eg gjerne invitere deg som leser heim som gjest til meg. Kanskje treffest vi? Velkommen er du i alle fall!

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Historia, Sagomuseets verksamhet

Tromben i Nöttja 9 juni 1883

I föregående blogginlägg skrev Krister Ljungberg om en av vårt lands första trafikolyckor med en automobil. En obetydlig händelse som likväl berättar något om samhället vid tidpunkten för olyckan. Ofta kan det vara just sådana små händelser som väcker uppmärksamhet, som det pratas om och som berättas vidare.

Kristers berättelse inspirerar mig att berätta om tromben i Nöttja för snart 150 år sen.

Den 9 juni 1883 var en ovanligt kvalmig dag i Nöttja. Det var en tryckande hetta, omkring 31 grader varmt.

I Annerstad ser kyrkoherde Johan Peter Rydeman att det en mil bort, söder om Nöttja, bryter ut ett häftigt åskväder. Himlen blir alldeles mörk som på natten. Han ser eldgnistor, det är som ett eldregn som varar sex till tio sekunder. Gnistorna följs av en stark blixt. I sin skildring av händelsen skriver kyrkoherden:

I samma ögonblick tycktes den ljusgråa skyn utspinna sig till en grof lina, hängande jemnbred från den mörka himlen ned på jorden, understundom bugtande sig och oupphörligt snurrande omkring i motsatt riktning till visarna på en på marken liggande klocka. Linan som först syntes till 2/3 af avståndet mellan molnet och jorden med fästet i molnet, anknöt sig sedan med jorden. Det föreföll dock såsom om den nedersta tredjedelen uppstått genom sugning från jorden, hvarefter hela pelaren svängde likformigt omkring ganska hastigt, liknande en töm eller lina som omkring snoddes.

Kyrkoherden såg denna ”skylina”, som han kallade tromben, åtta till tio minuter. 

trombens framfart

Tromben drog först fram över sjön Exen. På sjöns västra sida delade den sig. Den större tromben fortsatte västerut och svängde sen mot nordväst. Den vräkte omkull sten- och trägärdesgårdar. Vid Balkö rykte den upp en stor mängd träd med rötterna. När tromben fortsatte över en kal ry slet den av taket på en backstuga och vräkte sen omkull furuskogen i Skäckarp.

Den mindre tromben fortsatte norrut och passerade kyrkbyn Nöttja, där den lyfte upp en del av kyrktaket, men märkligt nog utan att skada takspånen. Men det blev en springa på en fot mellan gavelfästet och taket. En karl fick klamra sig fast vid klockstapeln för att undgå att segla iväg i luften. Två ladugårdar föll ihop. När  tromben fortsatte norrut mot Bolmarö säteri försvagades den och i en sista kraftansträngningen ryckte den av halmtaket från en ladugård. Halmen for högt upp i skyn, för att sen spridas vida omkring.

Den här skildringen grundar sig på en artikel av meteorologen och professorn vid Uppsala universitet Hugo Hildebrand Hildebrandsson. När han fick höra talas om trombem skrev han till kyrkoherde Rydeman och fick en ögonvittnesskildring av denne. Artikeln publicerades i Översigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1884, n:o 2.

Det vore spännande att höra vilka minnen av den här tromben som har berättats vidare i trakten av Nöttja.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Historia