Kategoriarkiv: Historia

Våra norska vänner: Kulturgården Bjerkem

Sedan flera år har Sagobygden och den norska stiftelsen Hilmar Alexandersen ett erfarenhetsutbyte kring muntlig berättande och immateriellt kulturarv. Vi har också utformat en avsiktsförklaring med syfte att genom samarbete utveckla respektive verksamhet. I senare blogginlägg kommer vi att berätta mer om pågående projekt. Men först berättar Johan Einar Bjerkem om gården han bor på. I kommande inlägg behandlar han det muntliga berättandet i Trøndelag, folkminnesupptecknaren Karl Braset och Hilmarfestivalen.

Kulturgården Bjerkem (www.bjerkem.com

Hei, eg heiter Johan Einar Bjerkem, er norsk og fekk spørsmål frå Per Gustavsson om eg kunne tenke meg å vere gjestebloggar ein 4-5 gonger for Sagobygden. Eg har lært av Pippi at det eg ikkje har prøvd før, det er eg sikkert kjempegod i, så eg sa ja, før Per rakk å angre seg!

Så sa Per at eg måtte begynne med å skrive noko om meg sjølv – det har eg prøvd før, så det er eg veldig dårleg til, men OK da: Eg er i starten av 50 åra, og bur på ein gard i Steinkjer – midt i Noreg. Her bur eg saman med kona mi – og mora og faren min – og dei to ungane våre, som no studerer. Eg driv litt på si som forteller, og har skrive 6 bøker. Og så er eg gründer og dagleg leiar for den allmennyttige organisasjonen Stiftinga Hilmar Alexandersen. 

Per ville høre litt om gården der eg bur på, så da starter eg der. Eg er stor fan av Sagomuseet og har besøkt Ljungby eit par gonger. I Sverige har eg vore mye og har derfor personleg eit godt forhold til Sverige. Likevel har gården Bjerkem eigentleg ganske dårleg erfaring med svenskar, for i 1718 tok den svenske generalløytnanten Carl Gustaf Armfeldt og hæren hans 4 tønner havre, 1,5 tønne blandakorn, 1 tønne rug, 5 tønner bygg, 17 lass høy, 5 kyr, 1 hest, 1 sau, 1 gris, gårdsredskap, gang- og sengeklede, matvararer og øl frå gården. Det skulle dei kanskje ikkje ha gjort, for på tilbakevegen, så fraus 3 000 svenske soldatar i hel på tur tilbake til Sverige etter at Carl XII vart drept.

Eg skal forresten vere glad for at eg ikkje var fødd da, for hæren til Armfeldt tok faktisk bonden på Bjerkem –  forfaren min – Ole Olsen Bjerkem til fange – og sa at om dei ikkje fekk løysepengar, så ville dei føre han til Sverige. Heldigvis klarte familien min å låne ti riksdaler og kjøpe Ole tilbake! Så fekk han fortsette å produsere mat og brødfø familien sin!

No har vi eit mye betre forhold til svenskar, og vi er mellom anna med i eit Interreg-prosjekt om mat som heiter Smak 63: https://viewer.mapme.com/smak63. Det betyr at vi samarbeider med andre smaksopplevelsesbedrifter langs den 63 og 64 breddegrad – altså om smaksopplevelser langs Nordens Grønne Belte. 

Vi produserer altså stadig, som på 1700-talet, økologisk mat for salg her. Vi har melk og kjøttproduksjon, men mest spesielt er kanskje at det i tillegg til ekrer med gras også er med urkorn; for eksempel rug, emmer og dinkel. Dette er gamle spannmålssortar som ikkje har vore med i foredlingsbølga frå etter siste verdskrig og framover, og derfor har ein del eigenskapar som dei nyare kornsortane ikkje har (og så er det også motsett da, sjølvsagt). Kona mi og eg eig saman med 4 andre gardar selskapet Gullimunn som produserer mjøl av gamle kornsortar.

Og så produserer mora mi bunader – folkedraktar frå det gamle Nord-Trøndelag fylke – ho har rekonstruert den gamle draktskikken frå ei stund etter at Armfeldt og kompani var her: ca. 1750-talet og fram til midten på 1830-talet – og held til på Bunadburet på gården.

Her ligg det også gourmetrestauranten Experience som serverer 16-retters middagar med ureist, kortreist og økologisk mat. https://www.tripadvisor.co.uk/Restaurant_Review-g190497-d13313677-Reviews-Experience_Restaurant-Steinkjer_Steinkjer_Municipality_Nord_Trondelag_Central_No.html Kim Tore Sjøbakk som eig og driv restauranten har vore kjøkkensjef på The Maze i London under Gordon Ramsey og på The Dorchester under Alain Ducasse. 

Og så tar vi i mot gjester her på gården til overnatting, og held også kurs og utviklingsseminar for bedrifter gjennom firmaet KultLab.

Sjølv om gården truleg vart rydda før år 0, er dei fleste husa her bygd på 1800-talet, og det er mange historier og segner knytt til gården. Kanskje er mange som les akkurat denne bloggen interesserte i slike historier, så la meg derfor heilt til slutt her, fortelje at tipp-oldemora mi Karen Bjerkem ein gong trefte nissen med ku og kalv da ho var på veg heim ein kveld. Nissen hadde korte bukser og raud topplue. Ho vart veldig redd, og gjømte seg bak ein stein. Heldigvis såg ikkje nissen henne, så ho kom seg velberga heim. 

Gammellavin på Bjerkem

Som vaksen vart Karen gift med Johan Jakobsson Bjerkem, og fekk sønnene Jakob og Johan. Eg starta med å seie at eg heiter Johan, så da forstår du kanskje at faren min og sonen min heiter Jakob.

No som eg fekk vere gjestebloggar her, så vil jo eg gjerne invitere deg som leser heim som gjest til meg. Kanskje treffest vi? Velkommen er du i alle fall!

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Historia, Sagomuseets verksamhet

Tromben i Nöttja 9 juni 1883

I föregående blogginlägg skrev Krister Ljungberg om en av vårt lands första trafikolyckor med en automobil. En obetydlig händelse som likväl berättar något om samhället vid tidpunkten för olyckan. Ofta kan det vara just sådana små händelser som väcker uppmärksamhet, som det pratas om och som berättas vidare.

Kristers berättelse inspirerar mig att berätta om tromben i Nöttja för snart 150 år sen.

Den 9 juni 1883 var en ovanligt kvalmig dag i Nöttja. Det var en tryckande hetta, omkring 31 grader varmt.

I Annerstad ser kyrkoherde Johan Peter Rydeman att det en mil bort, söder om Nöttja, bryter ut ett häftigt åskväder. Himlen blir alldeles mörk som på natten. Han ser eldgnistor, det är som ett eldregn som varar sex till tio sekunder. Gnistorna följs av en stark blixt. I sin skildring av händelsen skriver kyrkoherden:

I samma ögonblick tycktes den ljusgråa skyn utspinna sig till en grof lina, hängande jemnbred från den mörka himlen ned på jorden, understundom bugtande sig och oupphörligt snurrande omkring i motsatt riktning till visarna på en på marken liggande klocka. Linan som först syntes till 2/3 af avståndet mellan molnet och jorden med fästet i molnet, anknöt sig sedan med jorden. Det föreföll dock såsom om den nedersta tredjedelen uppstått genom sugning från jorden, hvarefter hela pelaren svängde likformigt omkring ganska hastigt, liknande en töm eller lina som omkring snoddes.

Kyrkoherden såg denna ”skylina”, som han kallade tromben, åtta till tio minuter. 

trombens framfart

Tromben drog först fram över sjön Exen. På sjöns västra sida delade den sig. Den större tromben fortsatte västerut och svängde sen mot nordväst. Den vräkte omkull sten- och trägärdesgårdar. Vid Balkö rykte den upp en stor mängd träd med rötterna. När tromben fortsatte över en kal ry slet den av taket på en backstuga och vräkte sen omkull furuskogen i Skäckarp.

Den mindre tromben fortsatte norrut och passerade kyrkbyn Nöttja, där den lyfte upp en del av kyrktaket, men märkligt nog utan att skada takspånen. Men det blev en springa på en fot mellan gavelfästet och taket. En karl fick klamra sig fast vid klockstapeln för att undgå att segla iväg i luften. Två ladugårdar föll ihop. När  tromben fortsatte norrut mot Bolmarö säteri försvagades den och i en sista kraftansträngningen ryckte den av halmtaket från en ladugård. Halmen for högt upp i skyn, för att sen spridas vida omkring.

Den här skildringen grundar sig på en artikel av meteorologen och professorn vid Uppsala universitet Hugo Hildebrand Hildebrandsson. När han fick höra talas om trombem skrev han till kyrkoherde Rydeman och fick en ögonvittnesskildring av denne. Artikeln publicerades i Översigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1884, n:o 2.

Det vore spännande att höra vilka minnen av den här tromben som har berättats vidare i trakten av Nöttja.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Historia