Sagoberättaren Michael Jonasson Wallander gifte sig 1817 med änkan Kjerstin Jönsdotter och flyttade in i Långhults Norregård. Hädanefter kallades han kort och gott för Mickel i Långhult. Han var fjärdedelsbonde på Norregård, en av fyra arrendatorer som brukade gården. Men hans håg stod mer till ett kringvandrande och fabulerande liv, han misskötte gården och levde de sista trettio åren i en lite backstuga på gårdens ägor.
Mickel levde i en samhällelig brytningstid. Självhushållningen ersattes succesivt av marknadshushållning, människor blev lönearbetare i industrier och många flyttade från landsbygden in till städerna, folkskolan etablerades i hela landet. Mickel hade växt upp i ett samhälle präglad av muntlig kultur, men hade tillägnat sig den nya tidens uttryckssätt, skriftens. Det är det som gör honom unik. Han var en ”äkta” muntlig berättare som själv hade förmåga att skriva ner sina sagor. De filtrerades inte genom någon lärd mans öra och penna. Säkert avviker Mickels skrivna berättelser från hur han framförde dem muntligt, men även skrivna är de personliga, egensinniga, fantasifullt komponerade och självsvåldiga.
I den här brytningstiden förändrades förutsättningarna för sagoberättandet, de längre sagorna försvann, medan de kortare sägnerna och anekdoterna var mer seglivade. När jag kom till Ljungby 1980 och snart lärde känna bybor i Långhult och Målaskog var de framförallt just några platsbundna sägner och personanekdoter jag fick höra.
I mitten av 1800-talet var Långhult en hantverksby med kvarn, sågverk, garveri, färgeri, sodavattenfabrik och handelsbod. Järnvägen som invigdes 1878 och vägen Vislanda-Ljungby 1868-69 var en förutsättning för brytning av svart granit som kom igång på 1890-talet.
Den som i dag vandrar i skogarna kring Långhult finner överallt tecken på denna industriella utveckling: överallt kasserade stora stenblock och djupa vattenfyllda stenbrott.
Den som vill ta del av den här samhällsförändringen i Långhult och omgivande byar kan nu tillfredsställa sin nyfikenhet genom boken ”Smålands vackraste granit” som Vislanda hembygdsförening givit ut. Boende i trakten har dokumenterat stenbrytningen och journalisten Sven-Inge Idofsson har sammanställt berättelser, fakta, tidningsklipp och bilder till en innehållsrik bok.
Bokens största värde ligger i det unika bildmaterialet som skildrar hur stenen bröts med förhållandevis enkla medel och stor arbetsinsats. Det är fascinerande att ta del av skildringen av hur de väldiga stenblocken forslades till någon av stationerna i trakten för vidare transport ut i världen. Ett flertal tyska entreprenörer stod bakom expansionen av gruvbrytningen. När stenbrytningen var som mest omfattande arbetade fler hundra stenarbetare i bygden. Arbetet var tungt och farligt och via tidningsreferat får vi ta del av hemska olyckor.
Brottet i Hokadal, 1920-talet.
Stenindustrin är en manlig värld, men samhällsförändringen fick också konsekvenser för kvinnorna. En var Amanda Samuelsson i Piggaboda kvarn som lagade mat och försåg arbetarna med husrum, lagade stenarbetarnas kläder och sålde ägg.
En av de berättelser jag ofta hörde var att granit från Långhult hade använts till monument i Tyskland för att hedra Bismarck. Den historien lyfts också fram i boken och också utsagor om att graniten från trakten återfinns i många kända byggnader världen över. Men det är inte lätt att konstatera vad som är sant.
Det hade varit roligt att ha fått lyssna till stenarbetarnas berättelser vid raster och sammankomster helgkvällar, men det mesta av detta är glömt och borta. Men Mickels sägen om trollen i Kuggaberg traderades säkert vidare. Boken omslag pryds av den stenbänk som det sägs att stenarbetarna i Granhultsberget byggde för att blidka trollen, så att de kunde sitta bekvämt och inte sätta sig emot brytningen av sten i berget. Den utsagan låter visserligen som en senare tilldiktningen, kanske för att roa barn och låta trolltraditionen leva vidare.
En karta som förtecknar de olika brotten stimulerar läsaren att ge sig ut på upptäcksfärd i stenbygden. Den kan med fördel kombineras med geocaching, eftersom Sagomuseet gömt ett tjugotal cacher i Långhult, som ger en bild av både sagoberättaren Mickel, traktens historia och folktro.
Sven-Inge Idofsson: ”Smålands vackraste granit”. En unik industriepok i Piggaboda, Målaskog med omnejd. Utgiven av Vislanda hembygdsförening, (2022). ISBN: 978-91-527-1706-6.
Boken kan köpas på Sagomuseet i Ljungby, i Piggaboda kvarn och beställas från Vislanda hembygdsförening.
”Den svenska folksagekretsens största trumfäss” kallade Harry Martinson backstugusittaren Mickel i Långhult (1778-1860). Det som gör honom unik är att han levde i brytningstiden mellan en folklig muntligt kultur och en skriftlig kultur under 1800-talets första hälft.
Han var en äkta muntlig berättare, som hade tillägnat sig skriftspråket och själv skrev ner sina sagor utan att de filtrerades genom en lärd upptecknares hand och därmed anpassades och lades till rätt. Folkliga småländska uttryck, könsord, svordomar och egenartade uttryck finns kvar i hans skrift. Även om hans skrivna sagor innehåller skriftspråksvändningar är de levande och genuina. För 16 år sen gav jag ut hans sagor i boken Mickels sagor och min ambitionen var att försöka bibehålla muntligheten och den närvarande berättaren.
Vill du lära känna Mickel i Långhult, hans liv, sagor och den by han levde i kan du göra det genom att leta efter cacher i Långhult med hjälp av gps eller app i mobilen. Långhult ligger 2 mil öster om Ljungby. Cacherna hittar du på www.geocaching.com och på Sagobygdens hemsida kan du läsa mer om hur du gör.
Sammanlagt har Sagobygden gömt 23 cacher kring Långhult. Letandet för dig in i den unika hasselskogen där blåsipporna blommar rikligt på våren, till vattenfyllda gamla stenbrott, steniga ängar och stora stenblock. Alla gömmor är inte så lätta att hitta, men det ska det inte heller vara. Det är en spännande skattjakt för hela familjen.
Missa inte de kluriga multicacherna, där det finns flera steg innan den slutliga gömman nås. Många som letat har speciellt hyllat Tråden med råden, en annorlunda cachen som också berättar en hel saga, Mickels berättelse om den vanartige heren, dvs pojken, Funteliten.
Per Gustavsson
Här börjar cachen Tråden med råden
Lästips:
Mickels sagor, berättade av Per Gustavsson och med trägravyrer av Sven Ljungberg. Stockholm, 1996
Mickels i Långhult sagor. Utgivna av Jöran Sahlgren och Sven Liljeblad. Svenska sagor och sägner 1. Uppsala 1937. Innehåller Mickels originaltexter.
Harry Martinson: Utsikt från en grästuva. Stockholm, 1963. Innehåller essän Om folksagor, som behandlar Mickel i Långhult.
I år arrangeras Ljungby berättarfestival för trettionde gången. Sagobygden med Sagomuseet fyller 20 år. Det kan vara lite kul att se hur tankarna gick för snart 30 år sen. Här är en artikel som jag skrev för tidskriften Barn och Kultur och publicerades i nr 1 1991. De här funderingarna kom senare att ligga till grund för skapandet av Sagobygden. Artikeln hade rubriken Smålands sagoskatt. Än lever Mickel i Långhult.
Som Mickel i Långhult 1990.
Jag kör mot Moheda, en gång en viktig marknadsplats i det småländska bondesamhället, senare stationsort och numera ett villasamhälle med lagom pendlingsavstånd till Alvesta och Växjö. Jag ska berätta sagor och sägner för barnen i en av Mohedas skolor. Jag tänker på trollen i Klintaberget, höjden strax norr om samhället. Har barnen månne hört berättelserna om Klintabergstrollen som de gamla i generation efter generation berättat? Om mannen som gjorde ett nytt skaft till brödgrisslan han fann på berget. Nästa morgon låg det på grisslan nygräddade ”stinkakor” som han åt av. Men det var trolldom i kakorna och en trollkäring fick honom i sitt våld. Har barnen månne hört om jätten som byggde Moheda kyrka mot att prästen satte ena ögat i pant?
Det lokala sägenmaterialet okänt för de flesta
Som tillfällig besökare kommer jag och berättar traktens egna sägner och åter besannas det som så många gånger förr: det lokala sägenmaterialet är okänt för de flesta. När jag börjar berättar om mannen från Brännhult som gick över Klintaberget till Moheda och på berget mötte en skön jungfru tisslas och tasslas det i barngruppen, och jag förstår genast vilken flicka som bor just i Brännhult. Historien är inte märkvärdig, men just genom den lokala förankringen lyssnar barnen spänt till hur mannen lockas till giftermål, hustrun föder många barn som alla är lite konstiga på ett eller annat sätt. ”Då förstår man ju, att hon måste ha varit av trollsläkt.”
Här projekteras en ny golfbana
På väg från Moheda kör jag åter förbi Bråvalla hed, denna sägenomspunna slätt som sträcker sig från sagosamlarna George Stephens Huseby och Gunnar Olof Hylten-Cavallius Sunnanvik vid Åsnens strand, längs Salens och Dansjöns västra sida upp till Moheda. Här vid Dansjöns strand där landskapets är som allra vackrast med magnifika ekar på sköna backar ner mot sjön ligger Kungshögarna, där enligt sägnen Blenda och hennes värendskvinnor begravde den danske kungen och hans män. Men på andra sidan landsvägen är åkrar och ängar uppbrutna, den svarta jorden ligger bar, istället för kor ser jag gula grävmaskiner och lastbilar. Här projekteras och byggs en ny golfbana.
Den påtagliga fysiska förändringen av landskapet går fortare än någonsin förr. Vi själva förändras och med oss våra tankar och berättelser. Den historiska förankringen i vår bygd hotas och med den det nödvändiga historiska perspektivet. Just därför att det byggs golfbanor i odlingslandskapet berättar jag mina sagor och sägner runt om i Småland och andra landskap.
Torpare, herrgårdsfruar och präster
För att fascinera måste historien bli levande. Just sägnerna och sagorna upplever jag som inkörsvägen till hembygdens historia och folkets liv. Ur berättelserna stiger torpare och backstugusittare fram, fattiga och rika bönder, käringar och drängar, stränga herrgårdsfruar och gudfruktiga präster. Deras tankar och tro, slit och umbäranden i vardagslivet blir synligt. Som pusselbitar som fogas till varandra växer en gången verklighet fram. Genom den muntliga berättelsen blir historien inte en text på blanka boksidor, utan här tillsammans mellan berättare och lyssnare blir det förflutna levande.
I Ljungby har jag åkt med skolbarn på sägenresor och berättat på ort och ställe: där låg offerkastet som skulle hindra att drängen som begravdes levande skulle gå igen; där stod Barnaboken i vilken pigan och drängen gömde barnet som fötts i lönndom; på den stenen stod Ebbe Skammelson när han segnade död ner och än idag kan ni se fotavtrycken i stenen; i Näsasjön troddes näcken bo och han lockade barnen till sig.
Berättelserna bidrar till att skapa gemenskap och en kulturell identitet och befäster kulturarvet. En gemensam berättelse känd av alla i samhället kan härvidlag ha stor betydelse. Alla kan vara stolta över stenröset där draken vaktar en skatt eller lämningar efter kyrkan som byggdes av Fru Agunda som bekämpade de vilda hedningarna.
Mickel i Långhult
Samma roll kan hembygdens sagor spela. Min väg har gått från barndomens Grimmsagor, via turkiska och ryska sagor till den skatt som de småländska sagorna utgör. Här finner jag de gamla sagomotiven, de kända berättelserna, men i ny dräkt, ofta folkligare och mer jordnära. Nu träder också berättarna bakom sagorna fram och framförallt har jag lärt känna Michael Jonasson Wallander, mer känd som Mickel i Långhult, enligt Harry Martinson ”den svenska folksagokretsens största trumfäss”. Detta fattighjon, som föddes på 1700-talet och dog 1860, levde en stor del av sitt liv i Ryssby socken i nuvarande Ljungby kommun. Han skrev ner ett stort antal sagor som förmedlades via prosten Cavallius i Vislanda till sonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Stockholm. På sin säregna småländska ger Mickel en tydlig bild av fattigfolkets liv genom på en gång drastiska, fantasifulla och verklighetsnära sagor.
Många är de småländska sagoberättarna, deras liv och öden kan fylla otaliga sidor och många är berättelserna, kända och okända. Som sagor förr berättades för vuxna bör också många av dessa sagor idag berättas för vuxna och ungdomar. Det ögonblick då en grupp sjätteklassare släpper sin förutfattade skeptiska inställning till sagor och tar emot dem med hela kroppen och alla sinnen är en fantastisk stund.
Öppen för lyssnarnas kommentarer
Många har skildrat kraften i det muntliga berättandet, hur lyssnaren blir medskapande i historierna. Berättandet innebär hela tiden en ögonkontakt med lyssnarna, osökt kan svåra ord ges sin förklaring, spänningen stegras om så behövs och berättelserna kortas ner om det är lämpligt. I mitt eget sätt att berätta försöker jag vara öppen för lyssnarnas egna kommentarer, infall och reaktioner och foga ihop detta med berättelserna såsom sägnerna ofta förr berättades kollektivt och association följde på association.
Men stoffet som sådant bjuder på mycket, inte bara de urgamla sagomönstren med den fattige som får prinsessan, den dummaste som vinner framgång och så förstås magiska hjälpare. Här finns så mycket mer. Enligt min mening innehåller sägnerna och de folkliga sagorna, om de inte tunnats ut, allt det som fascinerar ungdomar i dagens bestsellerlitteratur och häftiga videos. Stoffet är spännande, upproriskt och fräckt. Vårt behov av spänning och underhållning tillfredsställs. Vi får rysa åt spöklika berättelser om dödskallar i benhuset på kyrkogården; skratta åt dumbommar och mästertjuvens listiga upptåg; äcklas över ormar i magen och knallen som drack mormors åminnelse, det sista hon hostade upp innan hon dog; ge utlopp för våra känslor när vi hör tabuhistorier såsom den om käringen som kärnade koskit; kittlas av erotiska anspelningar när skogsnuvan lockar på bonden som lagar till en kolmila.
Ett vardagligt berättande
Berättelserna finns omkring oss och väntar bara på sina berättare. Visst kan det vara bra med professionella berättare som kommer på besök, men målet är också ett vardagligt berättande av sagor och sägner, egna minnen och vardagsupplevelser på förskolor, i skolor, i hemmen, ja överallt. I Kronobergs län har Berättarverkstan från Stockholm och andra ordnat kurser. Med självförtroende och en eller två sagor har många gått från dessa kurser. Men steget till att våga berätta kan ändå vara långt, puffar behövs. I Ljungby bestämde vi oss för ett positivt tvång. De som varit på berättarkurser skulle senare byta barngrupper med varandra och berätta inför nya ansikten. Det upplevdes positivt och ingav mod. Utgångspunkten har varit att all kan berätta, det fordras bara att man vågar och tränar. Till slut bottnar berättelsen i en själv och många kan berätta med personlig övertygelse, utstrålning och kraft och trollbinder barn utan skolad röst.
Landets första berättarfestival
Ur berättandet här i Kronoberg föddes så landets första berättarfestival, som gick av stapeln i Ljungby och i Mickels hemtrakt Långhult och Målaskog. I maj 1990 berättades det som aldrig förr i skolor och förskolor, på arbetsplatser och i hembygdsstugor, på gator och torg och många andra platser. Berättare och lyssnare från hela landet kom och förvissades om den muntliga berättartraditionens livskraft, inspirerades till fortsatt berättande och grunden till en bestående kontakt mellan berättarintresserade var lagd.
Bengt af Klintberg och artikelförfattaren vid invigningen av minnesstenen över Mickel i Långhult juni 1990
Trollen är jagade bort från Klintabergets bergskammare. Där inrymdes istället olja. En del minns kanske oljekatastrofen i Moheda som under någras sommardagar under ett år på 50-talet ställde det lilla stationssamhället i centrum för hela Sverige. Vi kan inte åter befolka bergen med troll, skogarna med skogsnuvor och sjöarna med näcken, så rent påtagligt de levde i människors vardag förr, för inte så länge sen. Men vi kan minnas dem och ge dem plats i vår fantasi, i våra berättelser och i vår historia.
Sagobygdens Blogg 