Månadsarkiv: juni 2020

by | 30 juni 2020 · 11:04

Utflykter i sommar 11: Långhult

”Den svenska folksagekretsens största trumfäss” kallade Harry Martinson backstugusittaren Mickel i Långhult (1778-1860). Det som gör honom unik är att han levde i brytningstiden mellan en folklig muntligt kultur och en skriftlig kultur under 1800-talets första hälft. 

Han var en äkta muntlig berättare, som hade tillägnat sig skriftspråket och själv skrev ner sina sagor utan att de filtrerades genom en lärd upptecknares hand och därmed anpassades och lades till rätt. Folkliga småländska uttryck, könsord, svordomar och egenartade uttryck finns kvar i hans skrift. Även om hans skrivna sagor innehåller skriftspråksvändningar är de levande och genuina. För 16 år sen gav jag ut hans sagor i boken Mickels sagor och min ambitionen var att försöka bibehålla muntligheten och den närvarande berättaren.

Vill du lära känna Mickel i Långhult, hans liv, sagor och den by han levde i kan du göra det genom att leta efter cacher i Långhult med hjälp av gps eller app i mobilen. Långhult ligger 2 mil öster om Ljungby. Cacherna hittar du på www.geocaching.com och på Sagobygdens hemsida kan du läsa mer om hur du gör.

Sammanlagt har Sagobygden gömt 23 cacher kring Långhult. Letandet för dig in i den unika hasselskogen där blåsipporna blommar rikligt på våren, till vattenfyllda gamla stenbrott, steniga ängar och stora stenblock. Alla gömmor är inte så lätta att hitta, men det ska det inte heller vara. Det är en spännande skattjakt för hela familjen.

Missa inte de kluriga multicacherna, där det finns flera steg innan den slutliga gömman nås. Många som letat har speciellt hyllat Tråden med råden, en annorlunda cachen som också berättar en hel saga, Mickels berättelse om den vanartige heren, dvs pojken, Funteliten. 

Per Gustavsson

Här börjar cachen Tråden med råden

Lästips: 

Mickels sagor, berättade av Per Gustavsson och med trägravyrer av Sven Ljungberg. Stockholm, 1996

Mickels i Långhult sagor. Utgivna av Jöran Sahlgren och Sven Liljeblad. Svenska sagor och sägner 1. Uppsala 1937. Innehåller Mickels originaltexter.

Harry Martinson: Utsikt från en grästuva. Stockholm, 1963. Innehåller essän Om folksagor, som behandlar Mickel i Långhult.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet, Utflyktstips

Taggat som ,

by | 25 juni 2020 · 15:22

Utflykter i sommar 10: Stegelberget

Vill du besöka en plats som bär på en riktig otäck historia? Åk då till södra Bohuslän i sommar, närmare bestämt till Kungälvs kommun, Solberga socken. Då kan du vandra runt i ett vackert landskap och så småningom stanna till vid en kulle som bär på minnen från ett massmord. Jag syftar på Stegelberget och det hemska som hände Herr Arne och hans tjänstefolk natten till den 8 februari 1586.
I stora drag handlar berättelsen om tre skottar som mitt i natten gick till Solberga prästgård för att stjäla en silverskatt. De dödade alla utan en flicka som lyckades gömma sig. Därefter tog skottarna silvret och körde iväg med det i en släde. En tid senare kände den överlevande flickan igen mördaren. Han greps tillsammans med sina medhjälpare och de dömdes till döden. De dödades och steglades på det som än idag kallas Stegelberget.
En sådan fruktansvärd händelse dröjde sig så klart kvar i minnet hos traktens människor. Generation efter generation berättande om det blodiga dådet och avrättningarna som följde. Historikern Oedman skrev om händelsen 1746. Ytterligare hundra år senare beskrivs tragedin i Axel Emanuel Holmbergs Bohusläns historia och beskrifning.

Stegelberget, Solberga, Kungälv. Foto: Steve Anderson

I början av 1900-talet gav Selma Lagerlöf ut romanen Herr Arnes penningar. Handlingen bygger till stor del på berättelserna om det fruktansvärda dådet i Solberga. Selma hade hört folk berätta om morden när hon var och hälsade på sin bror i Kungälv. Säkert läste hon också åtminstone Holmbergs text. Hon la till en romans och gjorde också berättelsen till en spökhistoria. Hon hoppade dock över de blodiga berättelserna om avrättningen på Stegelberget. I de muntliga berättelserna och hos de tidiga historikerna, la man stor vikt vid just avrättningen.
Oedman skriver: The stodo sitt Straff på Brannehög, bestående ther i, at the stektes eller brändes lefwande til döds, ock skal then ene Mördareen mäst jämrat sig ther öfwer, at han dräpte Jungfrun ock ej wille skona henne.
Holmberg är mer detaljerad: Efter tidens sed afrättades de gripna bofvarne den 8 påföljande Mars med den rysligaste tortyr. De upphängdes först en stund i rök, sedan uppskuros deras magar och inelfvorna fästades vid en påle, kring hvilken de så länge jagades, att dessa utrycktes, hvarefter de olycklige blefvo knipna med glödande tänger och omsider kastade på ett brinnande bål. Detta skedde på en kulle å Branehögs ägor, hvilken ännu i dag bär namnet Stegelberget.

Kanske var berättelserna om hur de skyldiga steglades på berget för hemska för att passa in i Selmas ganska romantiska berättelse.

Vad var då Stegling? Jo, under medeltiden tyckte man uppenbarligen inte att dödsstraff var nog för riktigt grova brottslingar. Därför tog man och skar av kroppsdelar, ofta händer och huvud, därefter spikade man upp kroppsdelarna på pålar, allt för att varna och avskräcka andra. I fallet med de tre skottarna i Solberga nöjde man sig inte med att stegla, utan dessutom brände och torterade man mördarna till döds. Denna metod kallades för Rådbråkning och innebar bland annat att man krossade kroppsdelar på brottslingen, allt i syfte att förstärka den skyldiges lidande. 1841 förbjöds alla skärpta dödsstraff i Sverige.


Vill du besöka Stegelberget idag? Kontakta mig så ses vi vid Solberga kyrka och går bort. Det sägs att järnbeslagen efter steglen finns kvar än idag.

Hälsningar: Mikael Thomasson


Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Litteratur, Utflyktstips

by | 22 juni 2020 · 17:31

Utflykter i sommar 9: Hansaviken och Högarör

Varje tisdag under hela sommaren kan du lyssna på berättelser på Högarör. Det är Sagobygdens uppskattade berättarpedagoger som berättar både troliga och otroliga historier för hela familjen.

Högarör är ett 3500 år gammalt röse från bronsåldern. Det ligger på en höjd öster om ån Lagan, någon kilometer söder om Ljungby stad.

Berättaren Agneta Json Granemalm skriver här om vad Högarör betytt för henne.

Hansaviken och Högarör

När barnen var små och vi bodde i lägenhet så tillbringade vi många helger vid Hansaviken. Hansaviken är en vik i ån Lagan lite söder om Ljungby om man beger sig den gamla lilla smala vägen mot Kånna. Det är en vacker väg med många svängar som följer Lagans böjningar i naturen. Vi packade korgen med mat och dricka och det viktigaste, spritköket. Ja, fiskegrejor var också självklart med i packningen. Där i Hansaviken kunde vi tillbringa hela dagen om vädret var bra. Barnen lekte och jag och Åke fiskade. Efter maten var det vila, barnen läste, jag stickade och Åke fotograferade naturen. På vintrarna var vi där och åkte skidor, byggde snögubbar och hade snöbollskrig.

Vid ett tillfälle tog vi en promenad utmed vägen mot Kånna, vi hann inte långt förrän vi såg en stig som ledde upp mot en hög kulle. Det såg spännande ut så vi traskade upp för stigen, den var rätt brant. Väl uppkomna hade vi en fantastisk utsikt både mot Kånna och västerut, men vad var det för något som låg där på kullens topp, ett stort stenrös. Barnen tyckte det var otroligt spännande och mystiskt och efter den gången så blev det en tur upp till kullen varje gång vi var där.

Åren gick, barnen växte och våra turer till Hansaviken tog slut, men en dag när min man och jag var ute och cyklade så stannade vi till nedanför kullen. Vad är det för skåp som kommit upp här undrade vi. Ett rött skåp med luckor som gick att öppna. Jag öppnade luckorna och så kunde vi läsa den fantastiska berättelsen om Högarör. Det bor en drake i stenröset och det vet väl alla att där det bor en drake, där finns det också en skatt, en skatt som draken vaktar mycket noga. Många har försökt hitta skatten men inte lyckats, jo en gång var det riktigt nära. Bönderna i Kånna hade länge pratat om skatten i Högarör och till sist bestämde de att gemensamt gå dit och leta. Sagt och gjort, en dag efter arbetets slut gav de sig iväg. Uppför stigen fram till röset. Nu började de plocka bort sten för sten, hålet i röset blev djupare och djupare. Då ropar en bonde, jag ser någonting. De hade hittat kistan. 

De blev ivriga och kastade stenar runt sig för att få loss kistan. En av männen som stod uppe på kanten och tog emot stenar råkade titta upp och bort mot Kånna. Vad fick han se, jo hela Kånna stod i lågor. Hjälp, hjälp våra gårdar brinner skrek han. 

Alla släppte vad de hade för händer, ja till och med de som fått tag om kistan släppte greppet och alla rusade hem med full fart. När de kom hem till Kånna var allt som vanligt, inga hus som brann ja inte minsta lilla glöd kunde de hitta. De tittade på varandra och de förstod. Draken hade lurat dem, draken hade gett dem en synvilla, men de gick ändå tillbaka till Högarör. Väl uppe på toppen så såg de, allt arbete de gjort med att ta bort stenar var ogjort. Allt låg tillbaka där det skulle vara. Då förstod de att det inte var lönt att försöka hitta skatten, draken tänkte inte lämna den ifrån sig. Så där ligger skatten än idag.

Tänk så många gånger vi varit där utan att veta att det var en sägenplats, men nu vet vi och nu tar vi vänner, barn, barnbarn och barnbarnsbarn med oss dit och berättar om draken och skatten.

text och foto

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Taggat som , , ,

by | 15 juni 2020 · 15:38

Vänster hand och motsols, en ny bok af Bengt af Klintberg

1965 gav Bengt af Klintberg ut Svenska trollformler i Wahlström & Widstrands pocketserie, där den hade numreringen 95. Då var jag 13 år gammal och jag tror inte att jag köpte boken utgivningsåret, men något år senare. Eftersom det var en originalpocketutgåva var den billigare än andra böcker och jag hade råd att betala 9 kronor och 50 öre. 

Varför jag köpte den vet jag inte riktigt. Men i 15-årsåldern läste jag mycket poesi och jag kände Bengt af Klintberg som poet. Mina favoritpoeter var Guillaume Apollinaire och Blaise Cendrars och en favoritbok var Akrobater i tredjeklasskupé, som Gunnar Harding översatte till svenska 1967. Det är ju modern diktning med surrealistiska inslag. Men kanske var det just det irrationella i trollformlerna som lockade mig, det oväntade, det fula, tabun. Trollformlerna visade upp ett annat tänkande.

Svenska trollformler var den första boken i mitt folkloristiska bibliotek, om vi undantar någon sagosamling för barn. Men då hade jag ju ingen aning om att jag skulle ägna en stor del av mitt yrkesliv åt det folkliga berättandet. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken, både den fylliga inledningen och själva trollformlerna, men den limmade pocketboken har idag lösa sidor.

Nu, drygt ett halvsekel senare, återvänder Bengt af Klintberg till trollformlerna och ger ut Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. I den förra boken stod själva diktningen i centrum, i den nya boken ligger tyngdpunkten på de magiska handlingarna. Även denna gång är antalet exempel som återges exakt etthundra.

Riterna är indelade efter ämnesområden såsom barnafödsel, jakt och fiske, skåda in i framtiden och väcka och döva kärlek.  Många av de magiska handlingarna har varit allmänt förekommande, men författaren väljer i flera fall att återge mindre kända varianter på en allmän rit. Ett vanligt sätt att väcka kärlek var att flickan gav pojken en dryck med några droppar av menstruationsblod eller mat med finklippt pubeshår. Men det exempel som Klintberg väljer att återge är detta:

Om du har fattat kärlek till en man och vill vara säker på att få honom, ska du sila en dryck genom en näsduk som du har fuktat med dina tårar under nattvardsgång i kyrkan. Bjud honom sedan på den drycken, så kommer han att besvara din kärlek.

Språket i riterna är ofta kortfattat, men ändå uttrycksfullt. Författaren har valt att förhålla sig fritt till källans text, men trogen innehållet. Jag tycker det har blivit mycket lyckat, och ibland närmar sig texterna poesin i de gamla trollformlerna. En del texter avviker och en individuell röst gör sig gällande och mycket närvarande. Flera av dessa texter är från senare tid.

Samlingen ger belägg för att människors uppfinningsrikedom och fantasi har varit obegränsad, när det gäller att hitta på handlingar för att uppnå ett önskat resultat.

Samlingens stora värde är också de kunniga kommentarerna efter varje ritexempel med källhänvisning och lästips, liksom inledningen. Bengt af Klintberg kan konsten att skriva lärt och enkelt på en och samma gång. Det här lilla avsnittet ur inledningen lyckas fånga vad det i grunden handlar om, fler ord behövs inte för att sätta in företeelsen i ett större samhälleligt sammanhang.

Ett nyckelord när det gäller mag är ”makt”. Magisk makt skiljer sig från fysisk, social och ekonomisk makt. Den består av kunskap om hur man kan utnyttja de översinnliga krafterna för egna syften. De som har tagit den i bruk är ofta människor med begränsad tillgång till de tre andra exemplen på makt.

Jag skriver inte mer, för jag tycker att du ska botanisera i boken själv. Men jag kan utlova underhållande och lärorik läsning. Och själv är jag övertygad om att jag kommer att återvända till den nya boken lika ofta som jag gjort till Svenska trollformler.

Per Gustavsson

Bengt af Klintberg: Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr. Lund, Ellerströms förlag, 2020.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Taggat som , , , ,

by | 11 juni 2020 · 21:06

Utflykter i sommar 8: Mot jättarnas ö!

Nu går färden mot Bolmen, Sveriges tionde största sjö. Vi åker från Ljungby och kommer efter ett tag ut på en raksträcka som pågår i kilometer efter kilometer. Det brukar gamla vägar i Småland inte göra, de slingrar sig oftast runt med svängar och kurvor som är så skarpa att man nästan ser sig själv på ryggen ibland. Men vägen som sträcker sig från Hovdinges utkant till Bolmstad har sin egen historia. Genom skogarna ville man bygga en väg som skulle frakta virke ända till Vislanda, där järnvägen fanns. En skröna förtäljer att man laddade en kanon i Bolmstad och sköt en kula i riktning mot Vislanda. Kulan banade väg rakt igenom skogarna, och där den gått fram, byggdes sedan vägen.

Det första stoppet gör vi i Hölminge. Denna by var tidigare känd för sina vackra linåkrar, här odlades ovanligt mycket lin. Mitt i byn ligger Pilakull. Där bodde trollen. För det mesta skötte de sig själva, men trots det ville byborna egentligen gärna bli av med dem. En dag knackade en trollkvinna på i en av stugorna och frågade bondkvinnan där om hon hade något lin som skulle spinnas. Kvinnan tordes inte neka, utan lämnade några härvor till trollet. När det var färdigt återkom hon. Vad ville trollkonan ha i ersättning, undrade bondmoran. Jo, en enda önskan hade hon, och det var att byborna inte skulle odla så mycket lin, för se, det tål trollen inte. Naturligtvis berättade bondmoran sedan detta för alla i byn och bönderna började så lin på alla tänkbara åkerlappar. Nu fick trollen nog, och en natt flyttade de allihop till Tokahöj, som ligger i närheten av Bolmstad.
Ända tills för några år sedan kunde man varje år se linblommor på någon åker i Hölminge. Kanske inte nu längre. Nu hoppas man nog att trollen har rotat sig i Tokahöj för evigt.

Vi åker vidare. I Tannåker är kanske lanthandeln öppen, såvida det inte är en söndag. Kommer man på lördagsförmiddagen, kan man pricka in elva-kaffet i affärens cafédel. Många av de omkringboende brukar ta vara på det tillfället att ses.

Färden går sedan över bron och då befinner man sig på Bolmsö, som förr kallades jättarnas ö. Det sägs att på forntiden bodde det enbart jättar där. När de ville ta sig över till fastlandet, tog de grus i nävarna och kastade i vattnet. På så vis bildades öar som jättarna kunde gå på. Man kan förstå, att det var en faslig trafik med jättar som ville ta sig över, eftersom Bolmen har så många öar, 365 stycken, sägs det. Särskilt ofta verkade de vilja ta sig till Toftnäs, som ligger på andra sidan sjön. I nordöstra hörnet av ön kan man nämligen se resterna efter en bro som jättarna lade där. Brons yttersta spets kallas Stenudden.

När Bolmsö blev kristnat uppfördes den första kyrkan i den nordvästra delen av ön. När den ringde till gudstjänst retade det gallfeber på jättarna, de fick nämligen en fruktansvärd huvudvärk av klangen. En söndag när det ringde samman, tappade en jätte besinningen. Han stod på Stenudden och grep en stor sten som han slungade mot kyrkan. För att få extra kraft, lade han sitt strumpeband om stenen. Men han missade målet och stenen hamnade några hundra meter från kyrkan. Här, i Klockaregårdens gärde ligger den än idag.  Om man tittar riktigt noga, kan man se en urholkning i stenen, det är märket efter strumpebandet.

Till Stenudden går det också att ta sig med bil. Fortsätt då till Håringe by och håll utkik efter vägvisaren.

Inte långt ifrån kyrkan ligger färjeläget. Med hjälp av linfärjan Bolmia kan man ta sig till Sunnaryd och fortsätta sin upptäcktsfärd. Kanske man vill köra västerut och besöka Tiraholm för en glass eller en matbit? Vägen dit är inte gjord efter loppet av en kanonkula, utan liknar mer de traditionella smålandsvägarna.

Eller man kanske vill leta sig fram norrut till byn Torskinge och upptäcka Slättö sand? Det är något så ovanligt som ett flygsandfält i inlandet.

Ja, det finns många möjligheter. På tillbakavägen kanske man ser fler vita skyltar med texten Sagobygden och en hänvisning. Då är det bara att svänga av och hitta fram till sagoskåpet. Innanför dörrarna finns berättelsen.

Tack till Agneta Json Granemalm för bilden.

1 kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

by | 08 juni 2020 · 8:46

Utflykter i sommar 7: Tiveden med Fagertärn

Där Västergötland och Närke möts breder skogsområdet Tiveden ut sig. Tivedens hjärta ligger mellan sjöarna Unden och Vättern. Här vandrade jag förra sommaren  på slingrande stigar genom den täta urskogen, där väldiga mossbevuxna klippblock hindrar vandringen, grottor och håligheter döljer hemligheter.

Mellan bergen stöter du på svarta tjärnar och här har man funnit den sällsynta Skogsfruns blomma. Nu är området nationalpark, men förr i tiden undvek folk att passera genom skogen, för här kunde man råka ut för både skogsfrun och maran och hemska ståndgastar. Det är inte så konstigt att skogen kallades för Trolltive´n. Däremot fanns det faktiskt inte troll här, de kom hit med turisterna på 1900-talet.

Tivedens största flyttblock kallas Junker Jägares sten och är 15 meter högt.

Junkjer Jägare var en ung man från Norge och han förälskade sig i en fager jungfru av en rik och förnäm ätt. Flickan besvarade ynglingens kärlek. Men fadern vägrade att låta dottern gifta sig med en enkel jägare och utvalde en mer passande brudgum. Natten före bröllopet rymde jungfrun med jägaren och slog läger under det väldiga klippblocket. Där fann faderns utsända krigare upp flickan, medan jägaren var borta för att söka föda. En av dem döda flickans hund med ett spjut. Flickan kastade tillbaka spjutet och det träffade krigaren i ögat och han dog på fläcken. De andra förföljarna blev rasade och striden slutade med att de halshögg flickan. Det sägs att jägaren återvände till Norge. Men de finns också de som säger, att de långt långt efter händelsen sett såväl en sorgsen jägare vanka runt stenen som en huvudlös flicka.

Inte heller den här berättelsen tillhör folktraditionen, utan är också en skapelse för att väcka besökares intresse för Tiveden.

Trolltive´ns största hemlighet och vackraste skönhet är den röda näckrosen. Det var här man hittade den för allra första gången. Den upptäcktes av en botanist i Fagertärn 1856. Dessförinnan hade den naturligtvis varit känd av kolare, timmerhuggare och torpare. Så här berättas det att näckrosen fick sin röda färg.

Vid Fagertärns strand låg förr en liten stuga. I den bodde en far med sin dotter. De livnärde sig på jakt och fiske. En dag rodde flickan ensam ut på sjön för att vittja näten. När hon kommit en bit dök näcken plötsligt upp, tog tag i henne och drog henne ner i vattnet. Näcken ville gifta sig med flickan. Men flickan kämpade emot för hon ville inte gå med på näckens önskan.

När hon nekade drog näcken sin kniv och stack den i flickans hjärta. Flickans blod färgade näckrosorna i sjön röda och den röda färgen har de än i denna dag.

En del människor invänder och säger att näcken inte alls var inblandad, utan att det var den mänskliga ondskan. Flickan som bodde med sin far långt in i skogen var mycket vacker. Hon hade många beundrare och en ung man hade vunnit hennes hjärta. En dag rodde flickan och hennes fästman med en ekstock ut i sjön. En annan av flickans beundrare blev varse detta och satte efter dem. När han kom i fatt ekstocken drog han sin kniv och förblindad av svartsjuka stack han den i fästmannens bröst. Blodet färgade de vita näckrosorna röda och efter denna strid om en fager tärnas kärlek kallas sjön för Fagertärn.

Vi vandrade runt Fagertärn den 2 juli. Juni månad hade varit varm och näckrosorna hade precis börjat blomma. Annars brukar någon vecka senare vara en lämplig tidpunkt.

Vi passade naturligtvis också på att besöka näraliggande Vargaklämman, Munkakällan och Johannes kammare. 

I Johannes kammare gömde sig en man när koleran härjade som värst i Tiveden på 1830-talet. En del säger att gubben Johannes paradoxalt nog var den ende som dog av koleran, medan andra säger att han lyckades klara sig undan den hemska sjukdomen. 

Per Gustavsson

Läs mer i:

Elfrid Tjörne: Från Tivedens hjärta 1-2. 1924 och 1943.

Sture, Britt och Eva Karlsson: I Tiveden. 1970

Carl A Lindstén: Sevärt i Tiveden. 1985.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Taggat som , , ,

by | 04 juni 2020 · 17:18

Utflykter i vår och sommar 6: Hunnsberget

För några dagar sen skrev Anna Lilljequist om Skams stenar, som ligger längs vägen mellan Vrå och Lidhult. Lite längre västerut går ytterligare en landsväg från väg 25 till Lidhult. Från den vägen är Hunnsberget skyltat. Hunnsberget är en av sägenplatserna i Sagobygden och Agneta Json Granemalm, som är berättare och styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg, tycker att det är en extra spännande plats. Här skriver hon om sitt besök nyligen på bergets topp.

Efter en lite gropig och krokig skogsväg kommer man fram till sägenskåpet. Därifrån är det bara att följa den utstakade stigen som efter ett tag pekar upp mot berget. Ska jag verkligen klara att ta mig upp dit, jag är ju ingen ungdom längre. Stigen slingrar sig uppåt, runt stora stenar och buskar. Ibland får jag ta tag i något litet träd, hålla mig fast, pusta ut, för att få hjälp uppåt. Allt är mödan värt när jag väl står där på toppen och har en vidunderlig utsikt mot flera håll.

Jag står länge på klippavsatsen och bara njuter av vår underbara natur men så slår dig mig plötsligt, det måste vara här Sutarestugan finns. Det är egentligen en urholkning i berget som fått namnet Sutarestugan efter den rådige skomakaren Sutaren. 

För länge sedan var det mycket oroligt i trakterna runt Hunnsberget. En trupp danska knektar härjade runt, våldgästade bönderna. Ja, de tog det mesta som kom i deras väg. Bönderna tröttnade på detta och samlade sig för att jaga bort danskarna, men det bar sig inte bättre än att de blev tillfångatagna. 

En enda man lyckades klara sig undan och det var skomakare Sutaren. Han sprang det fortaste han kunde med danskarna efter sig. Sutaren kände sitt Hunnsberg och hann upp på berget och in i grottan där han gömde sig, men hur hela friden skulle han bli kvitt danskarna. Han hörde hur de närmade sig och tänkte ”nu är min sista stund kommen”, men klurig som han var så kom han på en lösning. Han tog upp en påk som låg där i grottan och när en dansk kom för nära öppningen av grottan petade han när dansken över stupet. Först en dansk, sedan en till och efter ett tag så hade han fått alla danska knektar nerför stupet och han kunde skynda tillbaka och släppa alla bönderna fria.

Jag stod länge och begrundade utsikten och tänkte på skomakare Sutaren och hans rådiga insats innan jag började ta mig ner för berget igen, men nu på andra sidan. Hela sluttningen ner är bevuxen av blåbärsris. Vad är det som låter, jag stannade upp, tittade mig runt, såg inget först, men så upptäckte jag vad det var. Blåbärsriset var fullt av hundra, ja kanske tusentals med humlor som surrade runt bland blåbärsblommorna. Det kändes som om hela berget skulle lyfta sig av allt surrande. Jag stod länge och lyssnade till konserten, tänkte för mig själv, här bor ju trollen, är humlorna i deras tjänst kanske. Ja man kan aldrig så noga veta när man befinner sig i Sagobygden  där de mest fantastiska saker kan hända.

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet, Utflyktstips

Taggat som , ,

by | 01 juni 2020 · 9:54

Utflykter i sommar 5: Skams stenar

Skams stenar är en av Sagomuseets cacher. Det finns med andra ord ingen skylt utan du får försöka leta dig fram med karta, GPS och magkänsla. Men det är väl värt. Stenarna ligger mycket fint inne i täta skogen, intill den urgamla vägen mellan Vrå och Lidhult. Bara en bit därifrån går den nya, asfalterad och anlagd på 1930-talet. Det är sällsamt att stå inne i snåren, dold från omvärlden och höra bilarna svischa förbi bara några meter bort. Och så själva platsen, stenarna, allt det som har hänt här.

bild skams stenar

                                                                           Foto: Steve Anderson

 

Det var för några somrar sedan. En vacker, lite gassig dag. Sommar i Sagobygd, och jag var vid Skams stenar för att berätta. Mycket folk hade samlats, jag klättrade upp på den största stenen, då kunde dom höra mej bättre. Jag berättade sägnen så som den är upptecknad, utan alltför många utvikningar och krusiduller:

Andreas Iflander var komminister i Lidhult 1732 till 1773. Det var en märklig präst. Folk sa att han hade kraft att befalla över övernaturliga krafter. Det hade han lärt sig när han studerade vid svartkonstskolan i Wittenberg i Tyskland.

En juldagsmorgon hade Iflander förrättat julottan i Lidhults kyrka. Nu for han med häst och vagn vägen till Vrå för att hålla julotta där. Precis när han passerade några stora stenar på Årshults ljungryar tappade vagnen ena hjulet. I detsamma visade sig Skam själv. Djävulen sa att nu behövde prästen inte ta sig till Vrå, för där hade han redan förrättat julottan på sitt sätt. Han hade hjälp gästgiverskan att sälja brännvin till kyrkobesökaren.

Men Iflander befallde omedelbart Skam att bära hjulaxeln och fungera som det fjärde hjulet. Under jämmer och tandagnisslan bar det av i ett huj och snart var Iflander i Vrå och höll julotta. Först då slapp Skam sitt uppdrag.

Platsen där vagnshjulet lossnade kallas sedan dess för Skams stenar.

****

Jag hade flera saker att berätta. Det finns gott om historier om hur Den onde narrar och bedrar människorna, ställer till det i våra liv. Det tycks också ha funnits en hel del underkunniga präster genom tiderna. Bara att ösa.

Det blev dags för fikapaus. ”Kanske någon annan som vill berätta något?” säger jag. Då lyfter Arne Falk, ordförande i Vrå hembygdsförening, sin hand och ber att få ordet. ”Det finns flera hemskheter som inträffat just här vid Skams stenar.”

Han berättar om något som hände 200 år senare. En man kom körande längs vägen med ett släp fullastat med gödsel, han var på väg från Våkön och skulle till Lidhult. Just här vid Skams stenar gick luften ur ena hjulet. Lasset var omöjligt att rubba, han fick lämna alltihop och komma tillbaka nästa dag.

Så var det annan riktigt otäck händelse. Det var några år senare, en lärarinna vid Vrå skola som var bosatt i Lidhult. Hon kom åkande, hade ett par kollegor med sig i bilen. Just vid Skams stenar mötte dom bussen. Det blev frontalkrock och lärarinnan omkom.

Sen var det en affärsinnehavare, hans företag hade tydligen gått uselt. Han gjorde av med sig på den här platsen, gasade ihjäl sig. En svampplockare kom till Skams stenar, såg en bil stå parkerad. Tänkte att här är ju någon och plockar redan, så retfullt….Han återvände ett par dar senare – då fick han se att bilen fortfarande stod där. Han gick fram, tittade in genom vindrutan och….ja.

Det blev dags att avrunda och bryta upp. Vi var alla lite skakade. Folk sa till varandra: Kör försiktigt nu!

Väl hemma får jag höra av min man, bördig från trakten, att det förekommit flera trafikolyckor, en del av dem svåra, längs vägen Vrå-Lidhult. Sträckan tycks vara klart drabbad. Lyckades ändå Skam i sitt onda uppsåt att sätta en förbannelse över platsen?

Själv kör jag den här vägen varje vecka. När jag passerar Skams stenar lättar jag på gasen. Jag tittar noga både bakåt och framåt och åt sidorna, tittar upp och tittar ner.

             Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Under Att berätta, Utflyktstips