Månadsarkiv: maj 2023

Det gjordes hyss i Småland innan Emil föddes

För några veckor sedan hade vi i släkten en kusinträff. Det blev en munter kväll där den ena anekdoten avlöste den andra. En av deltagarna hade med sig en historia som 2003 var införd i byaskriften Kolbulletinen, vilken sedermera bytte namn till Agunnaryds Allehanda. Här följer berättelsen som kusin Willy Uvebrant i hög grad var inblandad i.

Frisöndag i Passagården på 50-talet

Kusinerna Rolf och Börje, lillebror Inge och jag prövade frihet utan alltför mycket ansvar en söndag när vi var ensamma hemma.

Alla vuxna var bjudna på kalas och skulle vara borta hela söndagen. Det var en dag som vi barn hade planerat för och sett fram emot. Middagen hade faster Axie lagat och gett oss instruktioner hur vi skulle förfara.

Våra kusiner från Lammakulla, Rolf och Börje, hade kommit tidigt. Jag var i tioårsåldern och Rolf var fyra år äldre. Småbröderna var bara åtta. Rolf var vår givne ledare. Vi hade redan stora förhoppningar inför vår frisöndag. Nu skulle vi utan tillsyn disponera bössan, dynamiten, snusburken, rökpipan m. m.

Först på dagordningen var sprängning av fisk i Helgeån med dynamit i flaska. Från sötostafatet på översta hyllan i skafferiet hämtade vi ner sprängmedel, tändhattar och stubin. Med alla nödvändiga attiraljer startade kvartetten marschen mot ån, som rinner 500 meter bakom ladugården.

Nu började den kvalificerade hanteringen: peta ner dynamiten i flaskan, nypa fast stubinen vattentätt i tändhatten och till slut försluta med en vanlig kork med en utskuren skåra för stubinen.
Efter tändning och sjösättning flöt bomben rykande i ån. Vi tog skydd bakom den stora aspen en bit därifrån.

PANG! Det blev en smäll som överträffade allas förväntan. En vattenpelare sprutade som en gejser säkert 25 meter upp mot sommarhimlen. I samma stund kom våra grannar Kalle och Edit ner vid sin lada som ligger 200 meter från ån. De var ute och ”gröatittade” på söndagsförmiddagen. Kalle kom rusande förbannad och uppjagad och skrek:

-Va faen gör ni herar?!

I vårt uppskrämda tillstånd över att ha blivit påkomna höll vi tyst, men då visade vår kusin Rolf sina ledaregenskaper och tog till orda: -Vi bara smällde en 2-kronors påskasmäll.

Den förklaringen köpte Kalle mycket misstroget. Så vi gick fria.

Det blev inte många fiskar, bara några småfiskar som flöt nedåt ån. Men klockan var bara 10 på söndagsförmiddagen, så vi travade hemåt mot nya äventyr. Mycket måste hända en frihetssöndag som vi sett fram emot.

Allt vill jag inte berätta men på eftermiddagen kom fars snusburk fram. Nu skulle vi tävla om vem som kunde lägga in mest snus. Min bror Inge som var yngst kunde inte tekniken, utan trodde att snus skulle sväljas. Efter en stund blev han liggande utslagen och spydde. Där lämnade vi honom och cyklade iväg till Lammakulla. Som tur var hade kalaset slutat och de vuxna kom hem. Inge låg utslagen i gräset borta vid våran vedbod. Orolig sprang far dit, ryckte upp pojken och frågade vad han gjort. Inge satte sig upp, grönblek i ansiktet:
-Hur ska det gå för Willy och Rolf och Börje? De cyklade till Lammakulla – och så som jorden lutar, mumlade han oroligt. Inge, det var en omtänksam grabb det.

Dagen efter kom det stora förhöret. Vi hade tappat en tändhatt på skafferigolvet. Axie hade hittat den. Men hur det slutade är en annan historia. Söndagen hade i alla fall varit bra.

Nedtecknat av Willy 2003, här återgivet av Saga, lillkusinen i Lammakulla.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Runstenen som hämnas

En av mina favoritsägenplatser är Björketorpsstenen. Häromveckan passerade jag platsen och stannade för en stilla fikapaus.

Björketorpsstenen är en märklig runsten. Den står nära Listerby invid E22:an mellan Ronneby och Karlskrona. Den ovanliga och skrämmande inskriften på stenen lyder: 

Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som förbryter sig mot detta minnesmärke, skall ständigt plågas av olyckor. Svekfull död skall träffa honom. Jag spår fördärv.

Hur har det då gått för folk som inte visat vördnad för platsen?

För snart 200 år sedan ville bonden, som ägde marken där stenen står, odla upp jorden. Han samlade ris och lade en stor rishög runt stenen och hoppades att värmen från elden skulle spränga sönder den. Det var lugnt och fint väder. Precis när han tände elden kom det en häftig vind som fick eldslågorna att vända och antända mannens hår. Bonden slängde sig på marken och försökte släcka elden, men förgäves. Snart brann också kläderna och mannen fick en plågsam död. Däremot slocknade elden i risbålet. Det var som en stor hand bara lagt sig över rishögen och kvävt elden.

Så gick det många år. En dag var två bröder ute och körde med häst och vagn. De hade druckit alldeles för mycket och piskade besin­ningslöst på hästarna. I fyllan och villan körde de rakt på Björke­torpsstenen. En av karlarna ramlade mellan hästarna och fick skallen söndersparkad. Den andre föll så olyckligt att ett kärrhjul körde över halsen och skilde huvudet från kroppen.

På 1920-talet slog några luffare läger vid stenen. De gjorde upp eld nära stenen och uträttade sina behov bakom den. På natten blåste det upp till storm. Luffarna kurade tätt ihop sig. Träden vajade och en 30 meter hög tall föll plötsligt rakt över luffarna. Två av luffarna blev ihjälslagna på en gång. En tredje fick båda benen avslagna och den fjärde fick trädgrenarna över sig och ansiktet formligen flåddes.

I augusti 1946 besökte en tysk turist stenen. Han hade med sig en liten hammare och tänkte slå ut en flisa som minne. Precis när han hade höjt hammaren slog blixten ner i den och slungade mannen flera meter upp i luften. Han låg länge medvetslös innan han kunde resa sig och skynda därifrån. 

På 1960-talets samlades ett gäng raggare vid runstenen. De visade ingen respekt för platsen och förde oväsen. Plötsligt kom det stenar flygande från ingenstans. Raggarna klarade sig själva utan skador, men deras bilar fick stora bucklor i plåten.

En julidag 1972 försökte en berusad gotlänning måla över runorna med röd färg. Det var många andra turister på platsen samtidigt. En schäferhund hoppade upp på gotlänningen så att han föll baklänges och fick målarfärgen över ansiktet. Det gick så illa att han förlorade synen på ena ögat.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen

Författaren Michael Economou har fäst min uppmärksamhet på luffaren Helge Pratare som traditionsbärare. Nedan publicerar vi Michaels dikt om  denne fängslande berättare. Men först en liten bakgrund.

Ingen vet riktigt varifrån han kom, men under lång tid levde han i Svensköps socken vid Lindrödsåsen, i nuvarande Hörby kommun. Där avled han 1876, troligtvis 67 år gammal. Han gick runt i gårdarna och delgav vad han hört och sett, sjöng egna verser och berättade historier. Som tack för glädjen han spred fick han mat, brännvin och nattlogi.

Vad var det då han berättade?

Hembygdsforskaren Ola Lundberg utgav 1898 ett 50-sidigt litet häfte med Helge Pratares verser och historier. Verserna är tillfällighetsdikter som handlar om vad som tilldragit sig i bygden och om människor han mött. En längre levnadshistoria ansluter till de populära folkliga lögnsagorna med absurda inslag. Här finns också en klassisk auktionskungörelse och folksagan om prostens hund som skulle lära sig prata.

Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen

Ingenstädes var han mantalsskriven, och han var fattigare än

fågeln under himmelen, ty han ägde varken bo eller fäste. 

                                                                                                          Ola Lundberg, 1914 

Ett livssken i hembygdsboken, en vision djupt inne i skogen: 

Helge Pratare går igen uppe på Linderödsåsen, spelemannen  

så tidlöst lövskrudad, fattigfursten smord i truten på vandring  

till gårdar som drömt om fiolbesök sedan döden tog honom. 

Tänker han hälsa och stämma av sin själ med vår? Eller  

tittar han bort, förbi oss: vi som inte längre ser värdet  

av luffarromantik? Helge Pratare, lustigkurre och trubadur –  

ger liv åt ängars väsen, spelar som vattnet i bäcken för att  

natur ska flyta fram till Näcken djupt inom oss. Jag ser  

rödhakar i solsken: så rikt glädjen flödar när de lyssnar!  

Vår hybris är förgänglig, liksom hetsen efter allt nytt  

som bleknar fort i dekonstruktionsivern. Postmodernt  

i intighet och mörker klarar sig inte utan sångens, sagans 

och hjärtats glädje i alla som ser verklighet i fantasin. Se                  .  

i björkens ljus hur mobilskärmar mörknar, hur vår kultur  

skriar efter annat än uppdateringar, så lättkränkt ton! 

Och byborna i Linderödsåsens skogssocknar hör åter  

Helge berätta på bygdefesten: ton och sång är kvar i hjärtat 

så att kärleken öppnar sig på allvar – den som blir levande 

i fågelriket där kvittret kläs i illusionernas äkta skogtoner.      

Jag ser dig på lövstinna stigar, Helge Pratare: din framtid  

överlever oss bortom uppmärksamhet och kändisskap.  

Allt gårdsprat, allt musicerande i generositetens värme 

inkarnerar din själ i gungflyets grönskande lövsångare.

Michael Economou

Lästips:

Helge Pratare. Samlade slagdängor. Utgivna av Ola Lundberg. Elmhult, Svensköp, 1898.

Ola Lundberg: Svensköps sockens minnesbok. Älmhult, Svensköp, 1914.

Lennart Jönsson: Skånska luffare. Om Trued Trallare, Helge Pratare, Hans Läst, Södrens skald och andra skånska luffare. Bjärnum, 2021.

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Hugo ser ut genom fönstret – Catarina Carleson diktar.

Catarina Carleson

1 kommentar

Under Berättelser