Månadsarkiv: maj 2010

by | 31 maj 2010 · 14:37

Sägenresa genom Sverige 3

I den lilla byn Ösa i Ås socken en mil norr om Östersund fanns det en gång en trollkäring som kallades Mångsmarja. Folk sa att hon hade en puke. En puke såg ut som ett grått garnnystan, men det var ett förtrollat nystan. Den rullade iväg till främmande ladugårdar och sög på kornas juver. Så rullade den hem igen och spydde upp mjölken i en träbytta som käringen satte fram. Den som hade en puke hade alltid mjölk och grädde.

En karl som hette Stefanus hade hört talas om hur man skulle ta reda på vem som ägde en puke. En torsdagsnatt när månen stod i nedan skulle man bränna nio olika sorters ved i en korsväg. Då var ägaren tvungen att visa sig.

Nära Ås kyrka möts landsvägen från Östersund och Ösavägen. Dit gick Stefanus och gjorde upp en eld av nio sorters ved. Plötsligt kilade en liten mus mot elden. Stefanus slog med en käpp efter den och träffade den på nosen. Musen försvann i mörkret.

Nästa dag såg Stefanus att Mångsmarja hade ett stort sår i ansiktet. Det läkte aldrig och hon hade det resten av sitt liv. I kyrkan satt hon alltid och torkade det öppna såret.
Alla förstod att det var Mångsmarja som hade varit förvandlad till en mus och ägde puken. Nu hade man bevis på att hon verkligen var en trollkäring. Puken miste också sin kraft.

Om du nu råkar ut för en puke är det bara att leta upp det här vägskälet vid Ås kyrka så blir du kvitt den. Med gps är det lätt att hitta dit: N 63°14.854´, E 014°34.194´.

Per Gustavsson

PS I Småland kallas mjölktjuven för mjölkhare och i Åmgermanland för bjära. Så här ser mjölkharen på Sagomuseet ut:

foto: Steve Anderson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 27 maj 2010 · 21:49

Svalans kluvna stjärt

  
På den tiden då Noas ark flöt på syndaflodens vatten blev de ihopsamlade djuren osams med varandra. Skeppet började skaka av det ständiga kivet. Alla grälade med alla. Var och en gjorde bara som det föll dem i. En mus som blev tokig av kalabaliken började gnaga på en träplanka. Det var inte vilken bräda som helst, utan en av dem som utgjorde självaste botten på farkosten. Det blev ett stort hål där så småningom. Det förelåg risk att skeppet skulle gå under för att vattnet började tränga in i nedersta rummet.  Noa blev desperat. När han just var på väg att ge upp hoppet kom ormen slingrandes mellan hans fötter. Den såg upp på Noa och sade.
– Jag ser att du är orolig för din ark. Jag kan rädda den, om du lovar att du uppfyller min önskan, när vi kommer till fastlandet.
– Det skall jag göra, svarade Noa, utan att tänka för mycket på följderna av sina ord.
Då rullade ormen ihop sig och täppte till hålet i arkens botten med sin egen kropp. På det sättet hindrade han vattnet att tränga in. Havsvattnet som redan runnit in samlades i hinkar och baljor och slängdes överbord. Faran avstyrdes. Efter några månader stannade regnet och arken nådde ett högt berg. Då kom ormen fram till Noa och frågade:
– Nå, tiden har kommit för att du ska hålla ditt löfte.
– Vad är det du vill ha, frågade mannen ?
– Jag vill ha det godaste blodet på hela jorden.
– Hur kan jag veta en sådan sak ?
– Skicka ut en mygga för att leta efter det. Den kommer att suga blod från alla varelser och sedan berättar den för dig.
Noa skickade ut myggan på uppdrag. Men eftersom han anade ugglor i mossen, efter ett tag, skickade han svalan efter för att spionera på den. Svalan flög och letade efter den lilla insekten. När hon träffade honom frågade hon [på rumänska språket är svalan alltid en hona, medan myggan alltid är en hanne]:
– Nå, fick du reda på vems blod som smakar bäst ?
– Människans, svarade myggan korthugget.
– Kan jag också få smaka på det, frågade svalan?
Myggan räckte ut sin tunga för att ge svalan en droppe människoblod. Då passade hon på och kapade av myggans tunga med sitt näbb. Utan tunga, kunde myggan inte prata längre. Det hördes bara: ”bzzz – bzzz”. Så hördes även då, när myggan skulle berätta för Noa, vilken varelse som hade det godaste blodet. Ormen som var i närheten frågade också. Myggan svarade bara: ”bzzz – bzzz”. Noa log i smyg, men även ormen anade, vad som hade hänt. Den ville kasta sig över svalan för att hämnas, men fågeln flög iväg så att ormen inte kunde nå henne. Den fick bara tag i några fjädrar i hennes långa stjärt. Sedan dess ser stjärten ut som idag: som en tvåspetsig gaffel, medan myggan saknar sin tunga.
 
Daniel Onaca
 
 
 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , , ,

by | 24 maj 2010 · 18:51

Apropå Sägner i skolan

Jag läste Per Gustavssons fina text om vikten av att jobba med sägner i skolan. Den fick mig att tänka på mina egna erfarenheter i ämnet. Jag har framförallt arbetat med sägner för att utveckla elevers  fantasi, språk och skaparlust. På köpet lär de sig också om sin hembygd och hur man bygger en historia.

Sägner är ofta korta, ibland fragmentariska. När de berättades som mest så behövde de inte vara särskilt långa eller välbygda rent dramaturgiskt. Man kände ju ofta till platsen som händelsen utspelades på och ibland visste man t o m vem huvudpersonen var. Någon välbygd intrig behövdes då inte för att fängsla publiken. Dagens lyssnare saknar ofta denna tydliga koppling till historien. Man kan då reagera på två sätt; antingen tycker man berättelsen är ointressant eller så blir man nyfiken på vad som egentligen döljer sig bakom de få orden. Jag försöker uppmuntra unga till att just använda sig av sin nyfikenhet och fantasi för utveckla dessa gamla berättelser.

Upplägget är följande

–         Jag berättar tre korta, fragmentariska sägner för dem.

–         Tillsammans ställer vi sedan vem, vad, var, hur och varför frågor om sägnernas handling.

–         Därefter får varje barn välja en historia att utveckla. Till sin hjälp har han/hon sina egna svar på frågorna vi ställt, samt de tre P:na. Tre P står för Person, Plats, Problem. Har sägnen tre P? Om inte, bör den få det.

–         Efter en stunds fundering ritar var och en sin utvecklade sägen som serie

–         Med serien som hjälp för minnet berättar vi för varandra i denna lilla grupp.

–         Vi tränar ögonkontakt, kroppsspråk och röst

–         Avslutningsvis berättar man sin historia för yngre barn

 

Ett annat sätt att arbeta med fragmenariska sägner är att göra ”Utveckla sägen-kort” som man har i klassrummet. Man arbetar då  enskilt och kan antingen göras skriftligt eller avslutas med en muntlig berättelse . På kortet kan det se ut så här:

Utveckla sägnen

MÄRKEN EFTER JÄTTAR

berättat av Ola Petterson, född år 1841 i Lökeberg, Hålta

 De är ett märke i Skåra skog efter en Jätte. Ja hela näven står tydligt i berget, å de ska vara en jättenäve.

STÄLL FRÅGOR FÖR ATT UTVECKLA BERÄTTELSEN:

Här är några förslag på frågor:

Vem var Jätten? Var bodde han? Träffade han någon? Varför slog han näven i berget? Var han arg? I så fall; på vad?

Hur slutade det?

 

Bilden högst upp föreställer en hustomte från Kungälv. Vanligt förekommande i lokala sägner

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

by | 22 maj 2010 · 18:57

Sägenresa genom Sverige 2

Det här är Skatelövs kyrka. Kyrkan byggdes på 1820-talet. Då revs också den gamla kyrkan, som låg vid stranden av sjön Åsnen, några hundra meter öster om den nuvarande kyrkan. Skatelöv ligger i nuvarande Alvesta kommun och är en av de sägenomspunna kyrkorna i Sagobygden. På den gamla kyrkogården har folk i socknen rest en minnessten över sagosamlaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Det är också han som tecknat upp sägnen om Skatelövs kyrkklockor.

Den gamla klockstapeln hade fyra klockor och storklockan var så stark att hon hördes ända till Danmark. Så kom danskarna och ville ta klockorna. Men då började de gå av sig själva och flög till slut ut ur klockstapeln. Den stora sänkte sig i Åsne Kofva, där Helige å faller ut i sjön. Den andra for till Kvarnö, den tredje till Käringö och lillklockan till Norregårdsbacke.

Lillklockan hittades eftersom en ko stod och slickade på klockbredden så att det rungade. Den sattes upp i klockstapeln tillsammans med de två som fallit ner på öarna. Men när man nu ringde med klockorna gick de så sorgligt och lät: – Bong, Bong! Min make ligger i Åsne kofva!

Då började folk dyka efter storklockan och hittade den till slut. Men när man skulle ta upp den satt det en höna i klockan och hur man än försökte ville den inte gå dän. Då var det inget annat att göra är att söka upp en klok och fråga om råd. Han sa att de skulle dra upp klockan med två tvillingoxar, som de sedan skulle ge sjörået.

Folk följde rådet och lovade sjörået oxarna. Så sänkte de ner rep och krokar i sjön, fick tag i klockan och oxarna började dra upp den. När de fick upp klockan över vattenytan var det en som inte kunde hålla tyst utan gapade: – Se, Gud i lov, nu behöver vi inte ge bort våra oxar!

Men då flaxade hönan till och klockan föll tillbaka ner i sjön. Där ligger hon än i denna dag. På den tiden när Huseby bruk fraktade varor med pråmar över sjön var det många karlar som kände klockan med sina stänger.

————————————–

Nästa vecka ska jag berätta i Jämtland. Dit går också färden i nästa veckas sägenresa och då handlar det om en alldeles särskild jämtländsk sägenföreteelse.

Per Gustavsson

bild: Steve Andersson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 19 maj 2010 · 7:39

Djävulen och tisteln

 
  
När Gud hade skapat färdigt jorden samt alla växter och djur som frodas och lever på dess yta blev han nöjd. Allting såg så välordnat ut för tillfället. Fast nästa dag samlades alla varelser framför honom och bad om mat. Då började Gud med milt hjärta dela ut mat till var och en som stod där. Några fick leva på vete, andra fick majs, somliga fick havre som daglig föda, en del fick råg, några fick potatis, andra rovor och så vidare. Även djävulen kom och ville få en slags växt att leva av. Gud kunde inte vägra honom det för även den Onde var hans skapelse, som han hade ansvar för. Så blev det att fan fick havre.
Djävulen tackade för det, vände på klacken och styrde kosan hem. Men eftersom han inte hade så gott minne gick han och upprepade sädesslagets namn hela tiden för att inte glömma: ”havre, havre, havre”.
Under tiden gick Sankte Per till Gud och klagade:
– Det var mig en god föda du tilldelade en oduglig varelse. Det skulle ha varit bättre att spara havren till de stackars dragdjuren som sliter så hårt på åkrarna.
– Det har du rätt i, svarade Gud, men gjort är gjort, nu är det för sent för att ändra på det. Det som hamnar i vargens gap kan man inte rädda.
Sankte Per gav sig inte:
– Herre, låt mig försöka ta havren ifrån honom.
Knappt hade han fått tillåtelse från Gud att göra det, förrän han stack iväg följandes djävulens spår. Han sprang ikapp honom och, när han var precis bakom honom gav han till ett ramaskri: ”Bu”, hördes det ända upp till skyarna.
– Oj, vad du skrämde mig, sade djävulen, när han såg vem som skrek åt honom. Vad är det med dig, gamle tok? Nu glömde jag namnet på födan som Gud gav mig.
– Nämen! Det var synd. Vad fick du av honom?
– Det är det jag inte vet. Jag kommer inte ihåg längre. Har jag inte sagt det till dig nyss?
– Vad kunde det ha varit, låtsades Sankte Per ovetande. Var det dunkavel?
– Nej.
– Kardborre?
– Nej.
– malört, nässla, belladonna?    
– Nej, nej…
– Vänta lite! Nu vet jag vad det var som Gud sparade till dig: tistel!
– Just det, svarade hind Onde. Precis!
Så blev det att Sankte Per lyckades ta havren från djävulen för att tilldela den åt dragdjuren istället. Medan fan gick sin väg mumlande ”tistel, tistel, tistel” hela tiden.
På det sättet blev tisteln djävulens växtslag. Den växer och kväver det goda vetet. Hur mycket människan än försöker få bukt med den plantan, kan hon inte utrota den helt. Och man kan inte ta i den heller för att den är så taggig. Böndernas handflator är ofta fulla av tistelns taggar medan boskapen undviker den.
Och precis så som detta ogräs beblandar sig med nyttoväxter, strosar satan bland de goda människorna på jorden för att förleda och förgöra dem.
 
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , , , ,

by | 16 maj 2010 · 16:55

Gökens sång

 På rumänska heter göken ”cuc”, vilket uttalas ”kok” på rumänska.
 Detta är viktig att veta för att förstå följande historia som är hämtat ur den balkanska folkloren.

 En vacker vårdag träffades göken och sångtrasten uppe på en tallgren.

–      Trevligt att råkas, hälsade göken. Säg mig, broder, vet du  vad människorna tycker om fåglarnas sånger?

–      Bara bra, svarade trasten.

–      Vad säger de om näktergalen, till exempel?

–      Alla människor lovprisar den.

–      Alla? Och vad säger de om lärkans läte då?

–      De lovordar den också, fast bara till hälften så mycket.

–      Till hälften alltså !? Och dig, vad säger de om din sång?

–      De pratar väl om mig med, svarade sångtrasten, fast inte så ofta. Bara ibland.

–      Hur är de möjligt? Du som sjunger så vackert! Men, nu vill jag veta, vad säger människorna om min sång.

–      Om jag ska vara ärlig…

–      Det vill jag verkligen att du är, avbröt göken. Jag vill att du berättar för mig precis hur det är.

–      Jag har lite svårt att säga det.

–      Varför det, frågade göken.

–      För att jag har aldrig hört någon prata om din sång.

–      Aldrig någon, ingen någonsin?

–      Nej, svarade sångtrasten bestämd.

–      Är det sant? I så fall, ska jag visa dem vem jag är.

I nästa stund började göken ropa sitt eget namn: ko-ko, ko-ko, ko-ko. Och den gör det fortfarande, varje vår.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Taggat som , ,

by | 16 maj 2010 · 14:51

Daniel Onaca är ny gästbloggare

 

Jag är född år 1954 i Rumänien (Banat). År 1986 kom jag till Sverige som politisk flykting efter att jag hade flytt illegalt från landet. Några år arbetade jag på en plastfabrik i Smålandsstenar sedan började jag läsa på Komvux och högskola. Förutom litteraturhistoria (där jag har en filkand) läste jag historia, konst- och musikhistoria och franska. Jag avslutade (tillfälligt) mina studier med en två års bibliotekarie utbildning i Borås.

Efteråt fick jag jobb inom Gislaved kommun, där jag är anställd som bibliotekarie på en skolintegrerat bibliotek i (Smålands) Burseryd. Vid sidan av mina ordinarie arbetsuppgifter brukar jag hålla sagostunder för lågstadieelever och förskolebarn där jag erbjuder mina små lyssnare bearbetade historier hämtade ur den rumänska folkloren (som är oerhört rik och varierad).

Eftersom jag brinner för att förmedla folkliga historier mellan olika kulturer gick jag en hel del kurser i sagoberättande, storytelling, dramatiserad berättande o.s.v. Ett viktigt steg på denna väg har inneburit för mig kursen i Muntlig berättande i Ljungby som jag gick för några år sedan.

Daniel Onaca

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , , , , , , ,

by | 15 maj 2010 · 15:45

Sägenresa genom Sverige 1

Kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma. Den växer rikligt på Kungsängen strax söder om Uppsala stad. Varför växer den just där?

I slutet av 900-talet stod här ett blodigt slag. Den svenske kungen Erik Segersäll kämpade mot systersonen Styrbjörn.

Styrbjörn var fullvuxen redan när han var 12 år gammal. Han var starkare än de flesta män och  kallades därför Styrbjörn Starke. Styrbjörn krävde halva riket i arv efter sin fader. Erik Segersäll skickade då bort brorsonen på vikingafärder till främmande länder. Styrbjörn gifte sig med den danske kungens dotter. Med en stor flotta seglade han sedan till Uppsala. Kung Erik mötte Styrbjörn Starke och hans danska män på Fyrisvall. Erik offrade i Uppsala tempel åt Oden, Styrbjörn i sitt läger åt Tor. På tredje dagen dödades Styrbjörn och de flesta av hans män, som inte dessförinnan hade varit kloka nog att fly.

Efter  den fruktansvärda striden växte det ur de dödas blod upp liljor på slagfältet, de som man idag kallar kungsängsliljor. För varje dansk som dog kom det en röd lilja och för varje svensk en vit lilja. Eftersom betydligt färre svenskar dog finns det inte så många vita liljor.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

by | 14 maj 2010 · 20:07

En sägenresa genom Sverige

Det finns många skäl att berätta sägner för barn och ungdomar. Det främsta är naturligtvis att sägnerna är spännande, häftiga, fräcka, roliga, allvarliga och gripande, med andra ord storartad underhållning. Hade de inte varit roliga att lyssna till, hade de inte traderats från mun till mun.

Men dessutom kan sägner berättas för att skapa ett intresse för hur människor levde förr i tiden och den egna hembygdens historia. Fram ur historien kliver fattigt folk och tiggare, rika herrgårdsfruar och stränga präster. Sjukdomar härjar och många hungrar. Torparen slår gräset och kvinnor skär säden. Smör kärnas, ost säljs för att få reda pengar och bröd bakas. Ja, det är vardagslivet som målas upp. Och framförallt har muntliga berättelserna förmågan att göra historien levande, plötsligt blir det här och nu.

Sägnerna berättar om alla faror i livet och visar hur övernaturliga väsen används för att förklara allt som händer. Ett barn som inte lär sig gå och prata är säkert en trollunge, en bortbyting. Om kon sinar har säkert en trollkunnig kvinna tjuvmjölkat den med hjälp av en trollhare. Försvinner folk i de framväxande städerna har frimurarna rövat bort dem. Sover man dåligt, beror det på maran som är i farten nattetid.

Sägnerna är knutna till människor som levt och till bestämda platser.

De kommande månaderna inbjuder vi dig att följa med på en resa genom Sverige till sägenomspunna platser. Vi reser till en ny plats varje vecka. Riktigt hur resan kommer att gestalta sig vet jag inte. Ibland anknyter den kanske till årstidens växtlighet, ibland till en aktuell plats men framförallt kommer den nog att styras av min lust att berätta.

Vi börjar i morgon med att berätta om den här blomman.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

by | 12 maj 2010 · 12:41

När träden valde kung

Precis som människorna alltid har gjort, försökte också träden överträffa varandra och skryta. Aspen var från början det största trädet på jorden. Då hon märkte att hon var högre än alla andra träd i skogen blev hon mycket stolt och tyckte att hon var förmer än andra träd. När Gud såg hennes högmod, gjorde han henne mindre och lät eken bli det största trädet. Från den dagen står aspen och darrar av förskräckelse.

Almen förhävde sig på sommaren över granen och tyckte han var grannast. Men när vintern kom var det granen som fick yvas, eftersom den stod evigt grön.

En gång kom träden överens om att de skulle välja sig en kung. Alla tänkte först på eken, som inte bara är det största utan också det starkaste av alla träd i skogen. Men även om eken är ståtlig så faller den ändå till slut för yxan. Till slut blev de överens om att välja törnebusken till kung. Den har så vassa taggar och kan bättre än något annat träd och någon annan buske försvara sig mot människan.

(Ur boken När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om buskar och träd. Utges av Sagomuseet hösten 2010)

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner