Etikettarkiv: djävulen

Erotiska naturväsen

omslag HällÄr du intresserad av sägendiktning så ska du inte missa seminariet på Ljungby berättarfestival om erotiska naturväsen. Mikael Häll presenterar sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen och samtalar sedan med Bengt af Klintberg. Själv inleder jag seminariet med berättarföreställningen Firremirre brinner.

Tid: måndag 16 juni kl.10-12. Plats: Garvaren, sal Electrolux

Jag recenserade avhandlingen utförligt i Berättarnätet Kronobergs tidskrift Munvigan för ett år sedan. Här kommer recensionen i repris för er som missade den. Det blir ett längre blogginlägg än vanligt, men se det som en introduktion till seminariet.

I sin doktorsavhandling undersöker Mikael Häll människors föreställningar i Sverige under 1600- och 1700-talen om erotiska naturväsen. Det här är riktigt intressant eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att i det som Häll kallar det tidigmoderna Sverige togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Hälls källmaterial är tredelat. Det utgörs av berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll. Det är alltså en bred bild som Häll målar upp av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Han letar efter föreställningarnas mening för olika individer och grupper och om den förändras över tiden. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

Efter en sedvanlig inledning om teoretiska utgångspunkter, metod, källmaterial och forskningsläge följer en nästan 100-sidig redogörelsen för erotiska naturväsen i sägner, ballader och sagor. Fokuseringen på det tidiga berättarmaterialet är givande för en berättare, eftersom det är mer okänt än senare sägenuppteckningar. Häll behandlar både lärda skrifter och det folkliga sägenberättandet, Bland de förstnämnda tar han till exempel upp vår förste riksantikvarie Johannes Bureus tankar om troll från tidigt 1600-tal och fornnordiska sagor såsom Hervararsagan. Källmaterialet för bondesamhällets berättelser är lite mer problematisk eftersom också det bygger på lärda mäns skildringar, till exempel prästernas antikvitetsrannsakningar från 1600-talet, kyrkoherde Olof Bromans breda skildring i Glysisvallur av folktron i Hälsingland och Petter Rudebecks Småländska antiqviteter. I de här sägnerna gifter sig män med trollkvinnor och maran, har sex med skogsrået. Sägnerna skapar ett samband mellan den vilda naturen och den kvinnliga sexualiteten, som båda utgjorde ett hot mot den rådande ordningen. Inte minst kommer det fram i häxprocesserna, som Häll egentligen inte har med i sin framställning, men som oundvikligt bildar en referenspunkt.

Motsvarande väsen som frestar kvinnorna är näcken och älven. Kvinnor kunde också bli bergtagna av trollen, och om de återvände till byn igen var de ofta från vettet. Många sägner berättar också om barn som föds efter samlag mellan en människa och ett naturväsen. Den kände sägengestalten Kettil Runske var son till sjörået och Håvålen som tillhörde havsfolket betraktades som stamfar till många släkter i Bohuslän. Bondesamhällets berättelser gestaltade hot och fara i naturen och varnade för det främmande, samtidigt som det kunde verka lockande. Sägner förklarade märkligheter och var också sedelärande. Hälls ser också en genusskillnad i sägnerna. De kvinnliga erotiska naturväsena är mer hotfulla, förföriska, liderliga och måste kuvas. Manliga väsen var visserligen en lika stor fara för kvinnorna, som dock har en mer passiv roll i berättelserna och ofta framställs som hjälplösa.

Hur såg då teologerna på berättelserna om sexuella förbindelser med naturväsen? Kyrkan betraktade naturväsen som demoner och som djävulens redskap. En utgångspunkt var att de fallit ner från himlen som onda andar tillsammans med djävulen. Så menade redan kyrkofadern Augustinus som levde 354-430. Han menade också att människor kunde ha sex med dessa demoner, men han var osäker på hur det låg till med demonernas kroppar. Den frågan diskuterades livligt och det fanns olika synpunkter bland teologerna. En del menade att demonerna hade egna fysiska kroppar. Andra att de tillfälligt gjorde sig kroppar av förtätad luft. En annan synpunkt var att de kunde använda sig av mänskliga lik som de levandegjorde. De kunde också ta levande människor i besittning och använda sig av deras kroppar. Slutligen menade en del teologer att demonerna inte hade någon kroppsskepnad alls, men de kunde påverka människors sinne så att dessa trodde detta. Genom samlag drev de människor till stor synd. Prästerna använde berättelserna till att visa på vad sexuellt begär kunde leda till. Ytterst handlade det om ett brott mot Guds ordning. Men det var viktigt att komma ihåg att djävulen verkade med Guds tillstånd. Det var ett sätt för Herren att pröva människan.

Hur långt teologernas funderingar kunde gå visar diskussionen om hur kvinnor kunde bli med barn med demoner. De onda andarna kunde komma åt sädesvätska som utlösts efter ofullbordat samlag eller genom ejakulation i sömnen. En del uttolkare menade till och med att det gällde att begrava döda män utan dröjsmål, så att inte demonerna kom över deras sädesvätska. Sädesvätskan som demonerna samlat sprutades sedan in i kvinnan så hon blev havande och födde till exempel en byting eller någon form av halvmänniska.

Även naturfilosofer och vetenskapsmän diskuterade livligt under 1600- och 1700-talen erotiska naturväsen och reste bland annat frågan om det fanns mindre kända och gåtfulla varelser. Sigfrid Aronus Forsius, som i början av 1600-talet skrev den första svenska naturläran, svarade ja och skrev om elementarandar som rådde över de olika elementen. De var av Gud skapade varelser, som kunde ingå i sexuella relationer med människor, även om de hade en annan substans. Fabelväsen som sirener och sjöfruar vad djur som liknade människor. Fosius berättar om kvinnan som fick barn med en björn. Sådant var helt möjligt för naturen var kraftfull och underlig. Andra människor kunde ha svansar, såsom alla kvinnor i en släkt i Närke. Fosius såg inte avkomman som monster, men det gjorde andra.  Kring 1600 tolkades monster gärna som Guds varningar och straff. Monster kunde bland annat vara ett resultat av tidelag.

1700-talets vetenskapsmän var mer kritiska till övernaturliga väsen. Linné överförde en rad fabeldjur till apsläktet och han förundrades över att folk kunde anse en för tidigt född kalv som folk hittat i havet utanför Åhus som en sjökalv. Men ändå var han präglad av förhärskande föreställningar och menade att det fanns vildmänniskor som var fyrfota, stumma och håriga. På sin Lapplandsresa mötte han en samekvinna, som han beskriver nästan som skogsrået som vi möter i domboksberättelser. Sent på 1700-talet och också hos Hyltén-Cavalius på 1800-talet betraktade många vetenskapsmän troll som berättelser om ett primitivt urfolk som trängts undan ut i ödemarken.

Så här långt har vi kommit till mitten av Hälls avhandling. Den andra avhandlingen refererar och diskuterar ingående olika rättegångsfall där män och kvinnor anklagades för könsumgänge med naturväsen. Häll konstaterar att det inte fanns någon lag som uttryckligen reglerade denna överträdelse. Brotten kunde istället betraktas som majestätsbrott mot Gud och djävulspakt. Andra mosebokens text om att ”en trollkona skall du icke låta lefwa” användes också. Sexuella förbindelse med naturväsen betraktades också som en handling mot naturen och sorterades in under sodomi. Handlingen klassificerades också som bestialitas. Andeväsen var skilda från människan, var ett ting av annan art och därmed också onaturligt att idka könsumgänge med. Frånvaron av en specifik lagstifning menar Häll dikterades av en förtigningspolicy från överhetens sida. En livlig diskussion om djävulssamlag kunde uppmuntra till detta.

Genomgången av de 20-tal brottmålen är fascinerande läsning. Här blir sägnernas berättelser till verklighet. Men hur ska man se på det här berättelserna? Vad har egentligen hänt? Häll visar hur naturväsen ibland bland de anklagade kan upplevas som bundsförvanter, som det gällde för människan att hålla sig väl med för att lyckas med jakt, fiske och bergsbruk. Den kloke kunde förvärva kunskaper att bota sjukdomar och skaffa fiskelycka. Samlaget kan ses som en besegling av avtalet. Många människor levde under knappa och hårda villkor och magiska bruk som hörde samman med näringslycka låg därför nära till hands. Naturväsen som rådde över den vilda naturen kunde ge lycka och framgång. En del kvinnor använde samlaget med näcken för att fria sig från utomäktenskapliga och därmed förbjudna förbindelser. I ett fall från 1656 erkänner den ogifta pigan Karin Svensdotter inför tingsrätten i Sävsjö att hon fått hela sju barn med älvakungen. Några barnverkar dock aldrig ha funnit och hennes berättelse överensstämmer nästan helt med en välkänd nordisk ballad. Häll konstaterar att visan här blev verklighet. Häll menar också att kvinnor betraktades som svagare och uppfattades ofta som mindre ansvariga för sina gärningar.

Andra rättsfall aktualiserar i själva verket äktenskapliga problem, utstötta mäns villkor ryktesspridning och självangivelserna samvetsångest och rädslan inför livet efter detta.

En del av de anklagade dömdes till döden. Utfallet berodde ofta på omständigheterna kring brottet. Hade den anklagade haft uppsåt eller hade hon lurats av den onde? Hade individen förstått att det var den onde och inte en riktig människa? Var den anklagade sinnessvag? Utifrån svaret på frågorna växlar domslutet. Häll ser också en förändring under den undersökta tidsperioden. Under 1700-talet blir de högre rättsinstanserna allt mer skeptiska mot berättelserna om umgänge med naturväsen och ställde sig skeptiska till att djävulen i gestalt av naturväsen bedrev otukt med folk. 1779 avskaffade Gustav III trolldomskapitlet ur lagen.  Dödsstraffet för tidelag gällde till 1864 men den sista kända avrättningen för detta brott skedde 1778.

Genom att studera de erotiska förbindelserna mellan människor och naturväsen i ljuset av berättelser och lärda diskussioner synliggörs enligt Häll gränsdragningen mellan naturligt och onaturligt, kroppsligt och okroppsligt, natur och kultur, dröm och verklighet. 1600- och 1700-talen präglades av kyrkans och därmed också statens kamp mot vidskepliga hedniska föreställningar, djävulens makt, utomäktenskapliga förbindelser och ett allmänt fördärvligt levnadssätt. Det är i det skenet dessa rättegångar ska ses. Men sägner och verkliga berättelser om könsumgänge med naturväsen är också en iscensättning av begär, önskningar, konflikter och drömmar.

Smmantaget är det en fascinerande bild Häll målar upp av några inte alltför avlägsna århundraden. Jag kommer att återvända många gånger till boken. Därför hade jag önskat mig ett riktigt utförligt sakregister längst bak.

Mikael Häll
Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige
Malört förlag, Stockholm, 2013

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Julbocken

När Gud hade skapat alla djuren bad Djävulen att han också skulle få skapa ett djur. Så blev geten till. Den djävulska getabocken levde länge kvar i julens utklädningsupptåg. Sen flyttade bocken av halm in i husen och blev en prydnad vid julgranen. Nu mest trevlig och snäll. Så här ser den julbock ut som blivit populär de senaste åren.

DSC01190

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Erotiska naturväsen

Jag har läst Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige. Det är en riktigt intressant läsning, eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att under tidigare sekler togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Utifrån berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll målar Häll en fascinerande och detaljerad bild  av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

omslag HällEnbart den inledande genomgången av berättelser från 1600- och 1700-talen och de viktiga källskrifterna är en värdefull läsning för en berättare som är nyfiken på det här materialet. I rättegångsprotokollen träder de enskilda individerna fram, sjöråets dödsdömde älskare och pigan som fick sju barn med älvkungen. Vi möter även Ragnill i Hjärtanäs som bolade med näcken och vars öde berättade vid en av Sagobygdens skyltade sägenplatser.

Och vad sägs om att teologer ansåg att  demoniska naturväsen kunde lägga beslag på döda mäns sädesvätska och befrukta kvinnor så att de födde bytingar.

Mikael Häll är uppvuxen i Uppvidinge och nu verksam vid  Historiska institutionen vid Lunds universitet. Det är glädjande att det lilla förlaget Malört vågat ge ut boken.

I vårnumret av Munvigan kommer en lång recension av boken.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

De fyra krafterna som vinet döljer

 

När den gamle Noah ville plantera vinrankan, kom djävulen och frågade honom om han fick lov att hjälpa till. Den hedersamme mannen accepterade det och då gick djävulen och hämtade ett lamm. Han slaktade den och stänkte ner vinrankans rot med djurets blod. Sedan gick den grymme hjälparen och hämtade en gris. Han gjorde samma sak med grisens blod. Sedan gick djävulen och hämtade ett lejon och till sist en apa. Även dessa djur slaktade han och använde deras blod till att stänka gamlingens vinranka. Stackars Noah bara stod där och inte förstod meningen med den ondes gärning.

Det som hände var att krafterna av dessa fyra djur trängde in i vinrankans innersta. Följden blev att även vinet bevarar dessa fyra egenskaper. Det förändrar människan som dricker på så sätt att först blir hon mild som ett lamm, sedan ovårdad som en gris, sedan tapper som ett lejon och till sist, löjligt som en apa. Ingen kan ändra denna lag, förutom den som vet hur man dricker med måttfullhet.

Av vin- och sagonjutaren Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser

Satans många namn

Djävulen, Skam, Faen, Skråen, Tusan, Bövel, Parkel, Katten, Graipus, Gamlefar, Gaml-Erik, Hans i hônsastuva, Horn-Pelle, Han mä horna på knäna, Hin, Hin håle, Hin onde, Den onde, Den dålige, Den laijne. Den håle, Den avritade, Den gamle ormen, Den ludne.

De här namnen räknar Klas Olofsson upp i sin bok Folkliv och folkminne. Kan du fler? Själv lägger jag till Pocker.

Per Gustavsson

4 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Skomakardottern som var besatt af orena andar

Under hösten kommer jag då och då att på bloggen publicera utdrag ur böcker i bokhyllan. Det blir både skämt och allvar, märkvärdigheter och tänkvärda ting. Om det blir någon gemensam nämnare i bidragen vet jag inte riktigt, men mycket kommer att fokusera kring folktro och spegla föreställningar och tankar i en gången tid. Jag koncentrerar mig på svårtillgängliga och ofta helt okända skrifter.

Jag börjar med kyrkoherde Pehr Tollesson skrift om skomakardottern Sara Stina Schultz som var besatt av en ond ande. Skriften utgavs 1828, 7 år efter Tollesons död. Tollesson var född i Åseda i Kronobergs län 1747 och prästvigdes 1771. Han utnämndes till hovpredikant 1792 och blev kyrkoherde i Närtuna och Gottröra 1793. Han karakteriseras som folkpredikant och sägs ha varit en ganska lärd och beläst man.

Tollesson var själasörjare på Davwiks hospital och det var där han 1783 träffade på den sjuka skomakardottern. Så här skriver Tollesson:

Hon sade sig hafwa en så stor och besynnerlig kärlek till den Onde, att hon aldrig kunde låta bli att tänka på honom, och med ett slags förtjusning umgås med honom både när- och frånvarande. Också berättade de, som woro beständigt omkring henne, att hon ofta i största hast af en oemotståndlig drift sprungit ut, likasom för att tala med någon, hörde henne ropas wid namn och sågo den Onde i hwarjehanda skepelser, än som en stor svart hund, än som en wälklädd herre, än som en fogel o.s.w.; hwarjemte de ock hörde honom än bulta, än tjuta, än raspa på wäggarne, än på annat sätt gifwa sin närwarelse tillkänna; försäkrandes de, att de alltför wäl kunde åtskilja hans bullrande tillställningar ifrån allt hwad eljest wanligt plägar förefalla.

Jag efterfrågade orsaken och anledningen till allt detta, och då berättade hon, att när hon war på 6:te året gammal, hade hon af sin fader, som då bodde i Stockholm, och emot henne skall warit mycket sträng, en gång blifwit skickad till en bagarebod med en Plåt- eller Niodalers-sedel, att derföre köpa bröd. Denna sedel hade hon tappat, och af fruktan att derföre blifwa på det hårdaste straffad, hade hon då i sin ångest tänkt kasta sig i sjön. I detta sitt uppsåt går hon till bryggan wid Nybrohamnen, och der möter henne en wacker rödklädd herre, som strax tilltalar henne med mycken godhet, säger sig weta hwad hon ärnade göra, warnade henne, gaf henne igen sin förlorade sedel, och lofwade att, om hon framdeles wille komma i hans tjenst, älska och lyda honom, skulle hon få mycket godt och ingen widare nöd behöfwa lida.

I den här beskrivningen känner vi igen bekanta sägenmotiv, både hur den onde uppenbarar sig i olika skepnader och att ett kontrakt ingås med den onde.

Tollesson beskriver ingående Sara Stinas tillstånd. Idag skulle vi närmast säga att hon var psykotisk och drabbad av hysteri, som kännetecknas av obalanserade lynnesutbrott och krampanfall.

Det är intressant att se hur sägendiktningen används för att förklara och förstå verkligheten, samtidigt bekräftas på nytt giltigheten i den kollektiva folktron. I det här fallet är det dessutom en studerad präst som lägger ut texten.

Hur gick det för Sara Stina? Genom Guds ord och nåd (och också ris) lyckades Tollesson befria henne från den onda andens makt över henne. Hon lämnade Danwiken men ”skall likwäl sedan efter någon tid fallit in i liderlighet och kommit på Spinnhuset” men senare kommit till Köpenhamn, där hon dog på 1790-talet.

Tollesson är medveten om att en del håller håller det ”för widskepligt, löjligt och orimligt att tro” att den Onde kan inta någons kropp. Men själv är han ”fullkomligt öfwertygad” att det har hänt och att det kan hända igen.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Granens knutor

Det sägs att, för länge sedan, fattade djävulen tycke för granen. Han blev så förtjust i den att han ville behålla den bara för sig själv. Den onde slog en massa järnspikar i dess stam för att hålla borta både djur och människor från sitt favoritträd. Gud såg allt detta och blev arg. Han drog ut alla järnspikarna och slängde bort dem. I deras ställe slog Han in korsformade träspikar. Sedan dess ligger dessa knölar i granens stam ända intill våra dagar. Djävulen kunde inte längre närma sig detta träslag, men han lyckades få in en liten bit av sin stora ondska ändå. Därför tjuter granveden, när den hamnar i elden och brinner.

Daniel Onaca

3 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Åsnans huvud

   

 Det sägs att i tidernas begynnelse, var djävulen inte så ond som hans rykte säger  idag. Han var varken listig, avundsjuk eller skadeglad. Även om han visade sig klumpig ibland, var han snäll och hjälpsam.  Det var därför Gud anlitade honom som medhjälpare, när Han skapade alla djur på jorden. Vid ett tillfälle lämnade vår Fader arbetet i djävulens händer medan Han gick ett stycke bort för att se världen på avstånd och fundera på vad som skulle skapas mer.

     Under tiden fortsatte djävulen med sitt göromål. Han höll på att frambringa hästen och åsnan, men när han skulle avsluta jobbet satte han fel huvud på djuren. Det huvud som skulle pryda hästens kropp satt han på åsnan och tvärtom. Gud såg förväxlingen, när Han kom tillbaka, men i sin mildhet skällde Han inte på djävulen för sin klumpighet. Gud ville inte såra sin medhjälpare och därför välsignade Han de två djuren i den skepnad de blev skapade.

     På det sättet blev åsnas huvud alldeles för stort för kroppen, medan hästens huvud är för litet eftersom meningen var att det skulle tillhöra åsnan.

God fortsättning på det nya året 

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Djävulen och tisteln

 
  
När Gud hade skapat färdigt jorden samt alla växter och djur som frodas och lever på dess yta blev han nöjd. Allting såg så välordnat ut för tillfället. Fast nästa dag samlades alla varelser framför honom och bad om mat. Då började Gud med milt hjärta dela ut mat till var och en som stod där. Några fick leva på vete, andra fick majs, somliga fick havre som daglig föda, en del fick råg, några fick potatis, andra rovor och så vidare. Även djävulen kom och ville få en slags växt att leva av. Gud kunde inte vägra honom det för även den Onde var hans skapelse, som han hade ansvar för. Så blev det att fan fick havre.
Djävulen tackade för det, vände på klacken och styrde kosan hem. Men eftersom han inte hade så gott minne gick han och upprepade sädesslagets namn hela tiden för att inte glömma: ”havre, havre, havre”.
Under tiden gick Sankte Per till Gud och klagade:
– Det var mig en god föda du tilldelade en oduglig varelse. Det skulle ha varit bättre att spara havren till de stackars dragdjuren som sliter så hårt på åkrarna.
– Det har du rätt i, svarade Gud, men gjort är gjort, nu är det för sent för att ändra på det. Det som hamnar i vargens gap kan man inte rädda.
Sankte Per gav sig inte:
– Herre, låt mig försöka ta havren ifrån honom.
Knappt hade han fått tillåtelse från Gud att göra det, förrän han stack iväg följandes djävulens spår. Han sprang ikapp honom och, när han var precis bakom honom gav han till ett ramaskri: ”Bu”, hördes det ända upp till skyarna.
– Oj, vad du skrämde mig, sade djävulen, när han såg vem som skrek åt honom. Vad är det med dig, gamle tok? Nu glömde jag namnet på födan som Gud gav mig.
– Nämen! Det var synd. Vad fick du av honom?
– Det är det jag inte vet. Jag kommer inte ihåg längre. Har jag inte sagt det till dig nyss?
– Vad kunde det ha varit, låtsades Sankte Per ovetande. Var det dunkavel?
– Nej.
– Kardborre?
– Nej.
– malört, nässla, belladonna?    
– Nej, nej…
– Vänta lite! Nu vet jag vad det var som Gud sparade till dig: tistel!
– Just det, svarade hind Onde. Precis!
Så blev det att Sankte Per lyckades ta havren från djävulen för att tilldela den åt dragdjuren istället. Medan fan gick sin väg mumlande ”tistel, tistel, tistel” hela tiden.
På det sättet blev tisteln djävulens växtslag. Den växer och kväver det goda vetet. Hur mycket människan än försöker få bukt med den plantan, kan hon inte utrota den helt. Och man kan inte ta i den heller för att den är så taggig. Böndernas handflator är ofta fulla av tistelns taggar medan boskapen undviker den.
Och precis så som detta ogräs beblandar sig med nyttoväxter, strosar satan bland de goda människorna på jorden för att förleda och förgöra dem.
 
Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner