Etikettarkiv: djävulen

Är du intresserad av sägendiktning så ska du inte missa seminariet på Ljungby berättarfestival om erotiska naturväsen. Mikael Häll presenterar sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen och samtalar sedan med Bengt af Klintberg. Själv inleder jag seminariet med berättarföreställningen Firremirre brinner.

Tid: måndag 16 juni kl.10-12. Plats: Garvaren, sal Electrolux

Jag recenserade avhandlingen utförligt i Berättarnätet Kronobergs tidskrift Munvigan för ett år sedan. Här kommer recensionen i repris för er som missade den. Det blir ett längre blogginlägg än vanligt, men se det som en introduktion till seminariet.

I sin doktorsavhandling undersöker Mikael Häll människors föreställningar i Sverige under 1600- och 1700-talen om erotiska naturväsen. Det här är riktigt intressant eftersom liknande föreställningarna ofta lever kvar i folkminnesarkivens senare sägenuppteckningar från de första decennierna av 1900-talet. Skillnaden är att i det som Häll kallar det tidigmoderna Sverige togs berättelserna om människor som legat med djävulens väsen på blodigt allvar och den olycklige kunde dömas till döden.

Hälls källmaterial är tredelat. Det utgörs av berättelser i form av sägner och ballader, teologiska och naturfilosofiska skrifter och slutligen rättsprotokoll. Det är alltså en bred bild som Häll målar upp av den magiskt-religiösa föreställningsvärlden med erotiska naturväsen och djävulen i centrum. Han letar efter föreställningarnas mening för olika individer och grupper och om den förändras över tiden. Hälls utgångspunkt är att föreställningar som vi idag uppfattar som egendomliga ger oss möjlighet att förstå det förgångna.

Efter en sedvanlig inledning om teoretiska utgångspunkter, metod, källmaterial och forskningsläge följer en nästan 100-sidig redogörelsen för erotiska naturväsen i sägner, ballader och sagor. Fokuseringen på det tidiga berättarmaterialet är givande för en berättare, eftersom det är mer okänt än senare sägenuppteckningar. Häll behandlar både lärda skrifter och det folkliga sägenberättandet, Bland de förstnämnda tar han till exempel upp vår förste riksantikvarie Johannes Bureus tankar om troll från tidigt 1600-tal och fornnordiska sagor såsom Hervararsagan. Källmaterialet för bondesamhällets berättelser är lite mer problematisk eftersom också det bygger på lärda mäns skildringar, till exempel prästernas antikvitetsrannsakningar från 1600-talet, kyrkoherde Olof Bromans breda skildring i Glysisvallur av folktron i Hälsingland och Petter Rudebecks Småländska antiqviteter. I de här sägnerna gifter sig män med trollkvinnor och maran, har sex med skogsrået. Sägnerna skapar ett samband mellan den vilda naturen och den kvinnliga sexualiteten, som båda utgjorde ett hot mot den rådande ordningen. Inte minst kommer det fram i häxprocesserna, som Häll egentligen inte har med i sin framställning, men som oundvikligt bildar en referenspunkt.

Motsvarande väsen som frestar kvinnorna är näcken och älven. Kvinnor kunde också bli bergtagna av trollen, och om de återvände till byn igen var de ofta från vettet. Många sägner berättar också om barn som föds efter samlag mellan en människa och ett naturväsen. Den kände sägengestalten Kettil Runske var son till sjörået och Håvålen som tillhörde havsfolket betraktades som stamfar till många släkter i Bohuslän. Bondesamhällets berättelser gestaltade hot och fara i naturen och varnade för det främmande, samtidigt som det kunde verka lockande. Sägner förklarade märkligheter och var också sedelärande. Hälls ser också en genusskillnad i sägnerna. De kvinnliga erotiska naturväsena är mer hotfulla, förföriska, liderliga och måste kuvas. Manliga väsen var visserligen en lika stor fara för kvinnorna, som dock har en mer passiv roll i berättelserna och ofta framställs som hjälplösa.

Hur såg då teologerna på berättelserna om sexuella förbindelser med naturväsen? Kyrkan betraktade naturväsen som demoner och som djävulens redskap. En utgångspunkt var att de fallit ner från himlen som onda andar tillsammans med djävulen. Så menade redan kyrkofadern Augustinus som levde 354-430. Han menade också att människor kunde ha sex med dessa demoner, men han var osäker på hur det låg till med demonernas kroppar. Den frågan diskuterades livligt och det fanns olika synpunkter bland teologerna. En del menade att demonerna hade egna fysiska kroppar. Andra att de tillfälligt gjorde sig kroppar av förtätad luft. En annan synpunkt var att de kunde använda sig av mänskliga lik som de levandegjorde. De kunde också ta levande människor i besittning och använda sig av deras kroppar. Slutligen menade en del teologer att demonerna inte hade någon kroppsskepnad alls, men de kunde påverka människors sinne så att dessa trodde detta. Genom samlag drev de människor till stor synd. Prästerna använde berättelserna till att visa på vad sexuellt begär kunde leda till. Ytterst handlade det om ett brott mot Guds ordning. Men det var viktigt att komma ihåg att djävulen verkade med Guds tillstånd. Det var ett sätt för Herren att pröva människan.

Hur långt teologernas funderingar kunde gå visar diskussionen om hur kvinnor kunde bli med barn med demoner. De onda andarna kunde komma åt sädesvätska som utlösts efter ofullbordat samlag eller genom ejakulation i sömnen. En del uttolkare menade till och med att det gällde att begrava döda män utan dröjsmål, så att inte demonerna kom över deras sädesvätska. Sädesvätskan som demonerna samlat sprutades sedan in i kvinnan så hon blev havande och födde till exempel en byting eller någon form av halvmänniska.

Även naturfilosofer och vetenskapsmän diskuterade livligt under 1600- och 1700-talen erotiska naturväsen och reste bland annat frågan om det fanns mindre kända och gåtfulla varelser. Sigfrid Aronus Forsius, som i början av 1600-talet skrev den första svenska naturläran, svarade ja och skrev om elementarandar som rådde över de olika elementen. De var av Gud skapade varelser, som kunde ingå i sexuella relationer med människor, även om de hade en annan substans. Fabelväsen som sirener och sjöfruar vad djur som liknade människor. Fosius berättar om kvinnan som fick barn med en björn. Sådant var helt möjligt för naturen var kraftfull och underlig. Andra människor kunde ha svansar, såsom alla kvinnor i en släkt i Närke. Fosius såg inte avkomman som monster, men det gjorde andra.  Kring 1600 tolkades monster gärna som Guds varningar och straff. Monster kunde bland annat vara ett resultat av tidelag.

1700-talets vetenskapsmän var mer kritiska till övernaturliga väsen. Linné överförde en rad fabeldjur till apsläktet och han förundrades över att folk kunde anse en för tidigt född kalv som folk hittat i havet utanför Åhus som en sjökalv. Men ändå var han präglad av förhärskande föreställningar och menade att det fanns vildmänniskor som var fyrfota, stumma och håriga. På sin Lapplandsresa mötte han en samekvinna, som han beskriver nästan som skogsrået som vi möter i domboksberättelser. Sent på 1700-talet och också hos Hyltén-Cavalius på 1800-talet betraktade många vetenskapsmän troll som berättelser om ett primitivt urfolk som trängts undan ut i ödemarken.

Så här långt har vi kommit till mitten av Hälls avhandling. Den andra avhandlingen refererar och diskuterar ingående olika rättegångsfall där män och kvinnor anklagades för könsumgänge med naturväsen. Häll konstaterar att det inte fanns någon lag som uttryckligen reglerade denna överträdelse. Brotten kunde istället betraktas som majestätsbrott mot Gud och djävulspakt. Andra mosebokens text om att ”en trollkona skall du icke låta lefwa” användes också. Sexuella förbindelse med naturväsen betraktades också som en handling mot naturen och sorterades in under sodomi. Handlingen klassificerades också som bestialitas. Andeväsen var skilda från människan, var ett ting av annan art och därmed också onaturligt att idka könsumgänge med. Frånvaron av en specifik lagstifning menar Häll dikterades av en förtigningspolicy från överhetens sida. En livlig diskussion om djävulssamlag kunde uppmuntra till detta.

Genomgången av de 20-tal brottmålen är fascinerande läsning. Här blir sägnernas berättelser till verklighet. Men hur ska man se på det här berättelserna? Vad har egentligen hänt? Häll visar hur naturväsen ibland bland de anklagade kan upplevas som bundsförvanter, som det gällde för människan att hålla sig väl med för att lyckas med jakt, fiske och bergsbruk. Den kloke kunde förvärva kunskaper att bota sjukdomar och skaffa fiskelycka. Samlaget kan ses som en besegling av avtalet. Många människor levde under knappa och hårda villkor och magiska bruk som hörde samman med näringslycka låg därför nära till hands. Naturväsen som rådde över den vilda naturen kunde ge lycka och framgång. En del kvinnor använde samlaget med näcken för att fria sig från utomäktenskapliga och därmed förbjudna förbindelser. I ett fall från 1656 erkänner den ogifta pigan Karin Svensdotter inför tingsrätten i Sävsjö att hon fått hela sju barn med älvakungen. Några barnverkar dock aldrig ha funnit och hennes berättelse överensstämmer nästan helt med en välkänd nordisk ballad. Häll konstaterar att visan här blev verklighet. Häll menar också att kvinnor betraktades som svagare och uppfattades ofta som mindre ansvariga för sina gärningar.

Andra rättsfall aktualiserar i själva verket äktenskapliga problem, utstötta mäns villkor ryktesspridning och självangivelserna samvetsångest och rädslan inför livet efter detta.

En del av de anklagade dömdes till döden. Utfallet berodde ofta på omständigheterna kring brottet. Hade den anklagade haft uppsåt eller hade hon lurats av den onde? Hade individen förstått att det var den onde och inte en riktig människa? Var den anklagade sinnessvag? Utifrån svaret på frågorna växlar domslutet. Häll ser också en förändring under den undersökta tidsperioden. Under 1700-talet blir de högre rättsinstanserna allt mer skeptiska mot berättelserna om umgänge med naturväsen och ställde sig skeptiska till att djävulen i gestalt av naturväsen bedrev otukt med folk. 1779 avskaffade Gustav III trolldomskapitlet ur lagen.  Dödsstraffet för tidelag gällde till 1864 men den sista kända avrättningen för detta brott skedde 1778.

Genom att studera de erotiska förbindelserna mellan människor och naturväsen i ljuset av berättelser och lärda diskussioner synliggörs enligt Häll gränsdragningen mellan naturligt och onaturligt, kroppsligt och okroppsligt, natur och kultur, dröm och verklighet. 1600- och 1700-talen präglades av kyrkans och därmed också statens kamp mot vidskepliga hedniska föreställningar, djävulens makt, utomäktenskapliga förbindelser och ett allmänt fördärvligt levnadssätt. Det är i det skenet dessa rättegångar ska ses. Men sägner och verkliga berättelser om könsumgänge med naturväsen är också en iscensättning av begär, önskningar, konflikter och drömmar.

Smmantaget är det en fascinerande bild Häll målar upp av några inte alltför avlägsna århundraden. Jag kommer att återvända många gånger till boken. Därför hade jag önskat mig ett riktigt utförligt sakregister längst bak.

Mikael Häll
Skogsrået, näcken och djävulen. Erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige
Malört förlag, Stockholm, 2013