Etikettarkiv: hästen

     Så förtäljer en gammal sägen att Adam och Eva inte begrep mycket av allt som fanns omkring dem i paradiset där de vistades i tidernas begynnelse. De hade varken kläder eller mat på bordet. (De hade inget bord heller, men det led de inte av.) På hedar och i gläntor gick och betade mängder av nötkreatur. De var feta och hade så mycket mjölk i sitt juver att den rann av sig själv. I fotspåren efter dem samlades mjölken i små rännilar. Adam och Eva smakade av den vita vätskan och kände att den var god och svalkande. De bestämde sig att tämja dessa djur. Sedan tämjde de får också. Av deras ull tillverkade människorna kläder sedan.

     När de blev mätta, påklädda och mådde väl struntade Eva och Adam i att be till Gud längre. För så är människan funtad: när hon blir rik och välgödd glömmer hon himlens härskare. Men Han ville visa dem att utan Hans vilja går ingenting i lås här på jorden. Vilda djur visade sig. De slet ihjäl både kor och får, så att Adam och Eva blev fattiga och nödställda igen.

     En dag såg Eva en hästflock på en äng. Hon sade till sin man:

     – Titta, Adam: där borta betar några feta djur. Låt oss fånga och mjölka dem.

     Adam och Eva gick mot ängen, men hästarna sprang iväg, när de såg människorna. En gammal krake hamnade dock på efterkälken så att Eva hann få tag i den. Hon försökte sätta sig upp på hästen, men just då hörde hon en röst uppifrån ett träd:

     – Ge dig till tåls, kvinna! Det går inte för sig att du skulle rida det där djuret.

     Det var en vit korp som talade, sittande på en gren.

     – Tyst med dig din korp, svarade hästen. Bättre är att bära en människa på ryggen än att bli uppäten av dig.

     Medan hästen gav korpen svar på tal, drog Adam ner Eva från hästens rygg, för han tyckte att hon inte satt på rätt sätt där. Det sägs att sedan den dagen ändrades fjäderdräkten på korpen. Den blev helt svart, medan hästens kött blev oätbart för att det var en kvinna som satte sig på den först. Vad var det för fel med det, fråga inte mig. Det är det som historien förtäljer och så förmedlar jag den till er, mina ärade läsare.

 Daniel Onaca