Månadsarkiv: november 2012

Bergtagning i juletid

6115724662_23f1f3c0bd_b

Här kommer en gammal sägen från Hålta socken, i nuvarande Kungälv. Den är ursprungligen berättat av August Hansson, född år 1844 i Hålta/ Mikael

För längesedan var det en flicka som skulle mjölka i skogen. Bäst hon satt där kom det ut en gubbe ut i Pickelhätta och drog henne in i  närmsta berg. Där fick hon va ett helt år  med trollgubben och hans kärring.  Men på julafton släpptes flickan ut för att hon skulle gå efter brännvin till bergsfolket.
Hon fick lova att inte berätta för någon levande människa om var hon varit.
Väl hemma tog hennes fästman emot henne med massor av frågor, men hon svarade  inte, upprepade bara samma ord:
– Ge mig brännvin
Men när gårdens katt  kom fram och strök sig utmed benen, fick flickan  en idé. Hon tog upp  katten i famnen och berättade för honom allt vad hon varit med om. Då hade hon ändå inte berättat för någon levande människa. Folket på gården hörde förstås varenda ord och det bestämdes att tösen skulle stanna inne och inte gå med något brännvin till trollen.

Efter en tid tyckte dock flickan  synd om bergsfolket och gick därför  dit med brännvinet en mörk natt.
– Jag lägger buteljen utanför berget och går hem igen, tänkte hon
Plötsligt kom gubben med pickelhätta ut , fick tag i hennes hand och drog flickan in mot berget. Flickans  fästman hade följt efter och fattade nu tag i hennes andra arm. Det blev det en dragkamp som höll på att klyva tösen på mitten.
Då hördes trollkärringens röst innifrån berget:
– Släpp na!
Gubben med pickelhättan lossade sitt grepp och det unga paret kunde rusa hem.

Flickans hand blev sig dock aldrig lik. Hela livet såg den liksom vissen ut.

1 kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Gumman som skrämde djävulen

Inspirerad av Per Gustavssons uppmaning om att berätta folkliga vitsar vill jag återge en gammal rumänsk historia.

 

I en liten by någonstans levde ett ungt par. Mannen och kvinnan var nygifta och de älskade varandra mycket. Djävulen, avundsjuk som han var, försökte på alla sätt och vis förstöra deras familjelycka, men utan framgång. Medan han satt och funderade, vilken fanskap han ska hitta på råkade en gammal gumma gå förbi. Hon såg honom och frågade hur det var fatt. Då berättade djävulen om sitt bekymmer.

— Det kan inte vara något stort uppgift att lösa, sade kärringen! Om du lovar mig ett par gula skor som lön, hjälper jag dig.

Hin onde gick med på det och gumman släpade sig fram till huset där det nygifta paret bodde. Hon träffade kvinnan i huset och bad om att få tjänst som piga. Matmor tog emot henne. Käringen visade stor iver och hängivenhet i hemmets sysslor. Hon låtsades vara så vänlig att hon vann den unga kvinnans förtroende.

En dag berättade käringen en hemlighet för husfrun: om hon ville att hennes kära man alltid skulle älska henne så som han gjorde nu, då måste hon utföra en viss handling. Hon bör ta en rakkniv och skära bort fyra hårstrån från hans huvud. Dessa hårstrån skulle gumman lägga ut i månljuset och därmed var saken klar! Kvinnan lovade att följa gummans råd. Hon älskade ju sin man och ville bevara hans kärlek för alltid. Samma dag passade satkärringen på och berättade för mannen i huset att hans fru ämnade skära halsen av honom med rakkniven. Mannen trodde henne inte, men gumman svor att hon talade sanning:

— Om du inte tror på mig, låtsas att du sover ikväll, när du lägger dig och du ska själv se, vad som händer, sade gumman!

Mannen gjorde så som hon sade. Han lade sig och låtsades sova, men när han såg att hans kära hustru tog fram rakkniven, satte han sig rakt upp i sängen. Han började skälla ut den stackars kvinnan. Frun i sin tur försökte försvara sig och skrek tillbaka. Därmed var bråket mellan makarna i full gång!

Åldringen lyckades med sitt uppsåt. När djävulen såg hennes listighet, vågade han inte närma sig henne mer. Han fick dock ge käringen de gula skorna som de kom överens om. Då hängde han dem i en lång stör som han räckte fram till henne. Så rädd blev Den onde av den sluga räven till gumma!

 

Det sägs att en av vitsarnas funktion är att ställa saker till rätta genom att göra narr av maktens representanter: präster, domare, bojarer (godsägare) etc. Man undrar, vad man kunde uppnå genom att förlöjliga en gammal kvinna?! Någon skulle svara att i en historia som den här var det inte personen som åsyftas, utan hennes listighet. Då invänder jag: är inte just med listens hjälp som vitsarnas (och sagornas) hjältar lyckas utföra sina uppdrag? Vad ligger då bakom uppkomsten av en sådan typ av vitsar?

Min teori är att vitsarna gör narr inte bara av mäktiga personer, utan även om de svaga! Det kan verka elakt sagt, men jag är nästan övertygad att så är fallet. I byarnas konservativa världsföreställning fanns inte plats för avvikelser. Alla som inte var som de flesta utgjorde potentiella mål för hån. Bland dessa fanns alla slags minoriteter: maktens representanter för det första, men även gamlingar, zigenare, ensamma människor eller personer som led av något slags lyte. Det var inte någon snäll munter värld som gav upphov till dessa folkliga produkter!

av Daniel Onaca,  avvikande Burserydsboende

7 kommentarer

Under Att berätta

Snorres Konungasagor

I skolan fick jag lära mig att Olof Skötkonung döptes vid Husaby källa i Västergötland 1008. Han bidrog till Sveriges kristnande. I Norge regerade samtidigt Olav Tryggvasson, som kristnade stora delar av Norge. Två betydelsefulla konungar som var väl värda att minnas och vördna. Det kommer jag ihåg från skolundervisningen. Och på något sätt har den lärdomen funnits kvar i mig.

Nu läser jag Snorre Sturlassons Konungasagor och förskräcks. Här krigas det, rövas och skändas sida efter sida. Hör här hur den rike trollkunnige bonden Raud behandlas av kung Olav Tryggvasson:

Rau ropade högt och sade att han aldrig skulle tro på Kristus, och utfor i svåra hädelser. Konungen blev mycket vred och förklarade, att Raud skulle lida den svåraste död. Därefter lät konungen gripa honom, binda honom med ryggen emot en stång och sätta en kvale mellan hans tänder för att på det sättet spärra upp munnen på honom. Därpå lät han taga en orm och hålla den framför munnen på honom, men ormen ville icke krypa in i munnen, utan slingrade sig undan, ty Raud blåste emot honom. Då lät konungen taga den ihåliga stjälken av en kvanne och sticka i munnen på Raud, släppte in ormen däri och stack in en glödande järnstång efter den; ormen slingrade sig då in i munnen på Raud och sedan ned i halsen och åt sig ut genom sidan. Där miste Raud sitt liv.

Konungasagor, eller Heimskringla som den också heter, har kommit ut i flera utgåvor i Sverige och har ofta använts för att lyfta fram landets ärorika förflutna och rika historiska tradition.

Idag när jag lyssnar på rapporter om kring och nöd i världen har jag ofta svårt att på djupet förstå hur människor ständigt tar till vapen för att kämpa för sin sak. Förklaringar finns alltid, men ändå, den väpnade vägen har inte visat sig speciellt framgångsrik. Det är lätt att tänka att vi i Norden är fredligare av oss, men Konungasagorna ger en helt annan bild av vår historia. Nu är ju mycket dikt och fantasi, men själva förhållningssättet att makt tas med vapen i hand är tyvärr sant.

Jag tänkte att jag skulle berätta ur Konungasagorna, det är därför jag börjat läsa verket. Om det nu blir en berättelse eller om det blir ingenting, vet jag inte än. Jag läser vidare.

Per Gustavsson

Överst till vänster: Första svenska fullständiga utgåvan 1697, av Johan Peringskiöld.

Överst till höger: Utgåva från 1670 från Per Brahes tryckeri på Visingsö och tryckt av Johann Kankel.

3 kommentarer

Under Litteratur

Ta en titt på vår verksamhet

Detta bildspel kräver JavaScript.

Berättarnätet Kronoberg och Sagomuseet har en fantastisk verksamhet. Titta på detta bildspel så förstår ni vad vi menar.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

The Story of the Baiji River Dolphin

Häromdagen berättade vi om Andreas Kornevalls miljöarbete och sagor. Här kommer en saga  om floddelfinen i Kina, som utrotades 2006. Så här skriver Andreas om bakgrunden till berättelsen.

I have written this story from a fragment of myth that exists today about the River Dolphin.  It is a tragic event that the River Dolphin of the Yangtze is now extinct, we can keep the Dolphin alive in the story and not forgotten.  Please use this story if it can encourage discussion on the phases of extinctions that are taking place in our children’s world today.

The Story of the Baiji River Dolphin
In the year 300 BC, there was a young Princess who lived on a tall sailing ship called the Dragon of the White Jade.  The ship was built by Master Chen, China’s greatest ship builder; it had ten masts and one hundred rooms, all of them richly decorated with gold and silver carvings depicting the life on the Yangtze River.  When the ship set sail up the river, the villagers gathered alongside the banks to celebrate this dazzling sight with the Emperor and his consort.

The people thought of Princess Baiji with fondness. She danced and played by the river banks freely, and swam with the currents.  And when the night flowers blossomed, she would dive unseen from the ship’s gunwales and bathe alone by the light of the moon.

Travelling minstrels would sing of her:

“Lilies and lotus flowers adorn her raven-black hair
Her eyes like two fire sparks eclipse the allure of stars
Her laughter the sound of spring”

Her joy was felt in the whole Empire.  Surrounded by the lush river banks and the precious minerals that could be found on the river bed, she would craft sparkling gems that few could exceed; she created wreaths out of opals, crystals and jade, and her mantle was embroidered in sapphire.  She gave her gems away as freely as the river, and as plentifully as the fertile soils.  As they grew out of the ground, she could not keep them clapped in metal or put aside for her own.

Her carefree and spontaneous life gave rise to big concerns for the Patriarchal Emperor.  This could not go on forever.  He believed she was wasting her life away.  Her talking and playing within all spheres of the Empire, especially the poor, made him worried.  This was not within the codes and ethics of the Royal House.  Therefore he decided to bring her before his throne whence he spoke:

”You are of mature of age and you are still unwed.  Spending your days swimming and playing with stones is not the life you have been born to lead.  This cannot go on, your quarters will be under lock and key until you have learnt the correct demeanour as a Princess of the Empire and from now on you are forbidden to speak.”

During the summer months Princess Baiji was held locked in and her spirit grew withdrawn.  During this time, none knew about the Princess being confined apart from the Emperor and his Royal guards.

The Emperor had heard of a great Prince living in the neighbouring realm.  He journeyed inland to meet with the him.  When he returned from his travels, he gathered all the people around him and made the declaration of a forthcoming Royal Wedding.  His announcement was a momentous occasion and everyone rejoiced and began preparations: the wedding would be a great opulent moment and an expansion of the Empire by uniting with another strong Royal House.

Princess Baiji was the last to find out about her own wedding.  When she was summoned to her father, she was given a list of duties to perform as the wife of the Prince.

She prepared diligently and learnt the arts of servitude. Her tutors told her all about politics and how the Empire had been founded and had grown into its Majestic enterprise.  During this time, she learnt that her life would no longer be spent amongst the night blossoms or the gentle warm currents of the river.  When she thought of her exile from the willows and the river banks, she became heartbroken.

The day came when she was again summoned to her father, and she made a decision to go against her strict prohibition to speak. Even though she knew about the severe punishment, she was determined to speak from her heart:

”Father, I have now been instructed in the old ways of being a Princess in your Empire. I have understood the rules and how to apply them on your subjects.  Your teachers have opened my eyes to all your Majestic Empire and what it has to offer me.”

A silence fell upon the court, and she continued:

“But I have a greater longing to observe the flight of the Crane, and to run over the morning dew with my bare feet.  I am not made to lead a life away from the river, and I have a yearning to be amongst the willows and the river banks.  I have made the decision not to marry the future Prince, and instead I will seek an unadorned shelter by the river side”.  Her words were strong.

This revelation flew like a stray arrow into the Emperor’s heart.

He broke the silence and retaliated: “Great shame you are bringing to our Royal Family and over the whole Empire, your words deserve the severest of punishments.”

“For this insolence and treason to the throne, there will be no forgiveness and through my power I am condemning you to death.”

He spoke with rage and fury, and those nearby grew afraid as a sudden madness overcame him, and at that instant a great doom fell over Princess Baiji and over the whole Empire.  The guards of the Emperor took her roughly by the arms and led her away.

The next morning a cold wind from the east blew over the Yangtze and she was forced to stand aft on the ship, tied in strong silk threads.  The guards pushed her overboard into the currents.

She sank below the waves to the river bed, and the light from her eyes went out and she drowned.  Seeing her lying there helpless, the River God himself was moved to pity.  He swam towards her and gently loosened the silk threads.  He was put under a spell at her grace.  As he was a River God, he was able to transform her into a creature that lived in the river.  He willed that her smile become permanent, and he changed the fire in her eyes into a cheerful twinkle.  Her body began to transform; she grew a tail and a fin. He turned her into a River Dolphin.

She opened her new eyes.  She told the River God about her story; he reacted full of fury at this injustice and the Emperor’s conceit and arrogance.  He surged from the depths of the Yangtze and arose in his full wrath and stirred up a storm, capsizing the Dragon of the White Jade.  The Emperor was thrown into the dangerous currents where he struggled for his life.  But when Princess Baiji saw her father fighting for his life, she could not help but feel a strong sense of compassion within her and she was moved to act, even after what he had done to her.  She came to his rescue and swam with him to safety.  When the Emperor looked into the eyes of the River Dolphin, he saw their bright twinkle and he was sorely reminded of his daughter.  On the bank he was worn with pain and wept bitterly over his wrongful doing and how he had faltered.

Since this event, the line of Emperors decreed special protection to the River Dolphin.  People alongside the river banks would always be delighted to witness the playfulness of the Dolphin,  and for many she was a symbol of peace, laughter and prosperity.

The minstrels say she married the River God and for centuries lived in peace in the quieter waters, where her spirit could swim freely, as a Goddess of the Yangtze.

But the doom of Princess Baiji endured until our time, and the River Dolphin of the Yangtze was blindly persecuted.

Her fate is a river of grief and an autumn night.  Where she is today, nobody knows, for the River Dolphin was declared extinct in 2006 AC.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Sagor och miljöarbete

Häromdagen fick jag ett brev från Andreas Kornevall som ville beställa min och Sagomuseets bok När träden valde kung. Små sagor, sägner och ramsor om träd och buskar. I Storbritannien, där han bor, använder han sagor i sitt natur- och miljöarbete. Jag bad honom berätta lite om sitt engagemang. Så här skriver han:

Jag heter Andreas Kornevall, utlandsvensk sedan 1986.  Har rest runt mycket och bott på många olika platser.  Just nu arbetar jag med fokusering på ekologisk integritet och restauration – planterar träd och vildblommor på nergångna platser med hundratals skolor i Storbritannien: www.earthrestorationservice.org

Myter sitter i hjärtat av ekologin, jag använder gamla myter och sagor för att få igenom fakta om våran planet och ekologiska situation.

Jag är en av grundarna till minnesplatsen Livröset – en minnesplats på Djurgarden i Stockholm for alla utrotade djur.  Det första Livsröset byggdes i England på Mount Caburn, i East Sussex, nära där jag bor: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Life_Cairn

När jag använder siffror och statistik med barn i skolor så går information in i ett öra och ut i ett annat, det blir vad de gamla grekerna kallar for mycket ”Logos” – en objektiv föreställning utan personliga känslor – det är världen av lagar och bokföring.  Inom miljön idag styrs vi mycket av ”Logos”.  Men ”Mythos” var anatemat och det talande, känsliga språket – det är detta som har gjort att jag studerar mytologi och går runt och bär på berättelser i ryggsäcken och har blivit en berättare av något slag.  Barnen lyssnar tyst, så jag tror att de funkar.

På organisationens hemsida kan du läsa sagor som Anders har skrivit.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

De fyra krafterna som vinet döljer

 

När den gamle Noah ville plantera vinrankan, kom djävulen och frågade honom om han fick lov att hjälpa till. Den hedersamme mannen accepterade det och då gick djävulen och hämtade ett lamm. Han slaktade den och stänkte ner vinrankans rot med djurets blod. Sedan gick den grymme hjälparen och hämtade en gris. Han gjorde samma sak med grisens blod. Sedan gick djävulen och hämtade ett lejon och till sist en apa. Även dessa djur slaktade han och använde deras blod till att stänka gamlingens vinranka. Stackars Noah bara stod där och inte förstod meningen med den ondes gärning.

Det som hände var att krafterna av dessa fyra djur trängde in i vinrankans innersta. Följden blev att även vinet bevarar dessa fyra egenskaper. Det förändrar människan som dricker på så sätt att först blir hon mild som ett lamm, sedan ovårdad som en gris, sedan tapper som ett lejon och till sist, löjligt som en apa. Ingen kan ändra denna lag, förutom den som vet hur man dricker med måttfullhet.

Av vin- och sagonjutaren Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Att berätta

Längs stranden av Malgomaj

Vi far längs södra stranden av sjön Malgomaj, nordväst om Vilhelmina. Uppåt bär det, upp mot fjällvärlden. Slutet av september och naturen bara strålar av färg, guldgult, gröngult och orange mot granarnas dova svartgröna. Vid horisonten skimrar turkosblått, där borta ligger fjällen. Strax söder om Rönnäs, där Kvarnbäcken rinner ut i sjön får jag se skylten ”Sagostig” och hojtar till. Detta får jag kolla upp.
Stigen bär rakt ut i vilda skogen. Det är mörkt, för mörkt för att få vettiga bilder. Men flera fina skulpturer i trä står här, målningar och en halvt nedrasad stuga, där en riktig döing sägs hålla till. På flera ställen skyltar som berättar om traktens folktro. På en av skyltarna står att läsa om Vittran. Visst är det lite annat häruppe i norr….

Vittran
Från sekelskiftet och framåt har det berättats om vitterfolket och dess härjningar, framför allt i urskogslandet med närhet till fjällen och gles bebyggelse. Månget ofog lär den ha haft för sig. Hon rumsterade om i ladugårdar. Förutom att fläta manen på gårdens hästar, stampade hon fast dynggrepar inunder taket och slet till sig hucklet från kvinnans huvud. Hon lossade kons bindslen och gjorde mängder av fula spratt. Över vittror fick ingen svära. Men över missdåden som den gjorde var det alltför svårt att hålla inne, med påföljd att den genast kom till bestraffning.
Det har berättats om nybyggaren Amos som ovetande om vittrans beteende byggt bro och förstuga över vittervägen. Så fort bygget stod klart begynte eländet. Ytterkläderna han hängt in i farstun bars bort och packades ner i kokgrytan, som överbyggd av ”bakeved” användes enkom för byk av kläder och kok av sörpa till djuren i ladugården. Han beklagade sig storligen för en långväga gäst på besök i stugan. ”Jag tror mig veta att du byggt farstun i vittervägen”, sa han. ”Flytta på den och slut fred med anden vittra.”
Sagt och gjort, Amos lydde rådet. Han rev och byggde om och allt oknytt föll sen i glömska. Ända tills den dag gamle Amos låg för döden. Den kvällen var min man vidtalad att sitta vid Amos sjukbädd. Den kvällen kom vittra tillbaka. En hel hop vackra flickor, klädda i vitt och det ljusa, långa håret böljande runt så att aska och flagor rök. Försvann ut gjorde de först när Amos drog sista sucken. Alla som hörde talas om händelsen tog det som ett tecken på vittrans tack till gamle Amos, han som varit god nog att flytta farstun ur vittervägen.
Många är de historier som finns att berätta om fenomenet vittra. Detta var en av dem.
Linnea Fjällstedt
Fotnot: Linnea Fjällstedt, född i Stalon 1926 är bildkonstnär och författare till flera böcker.’
      Anna Lilljequist

3 kommentarer

Under Att berätta

Ormbunken blommar på midsommarnatten.

Häromdagen berättade Daniel Onaca om Mjölnarens son och ormbunkens blomma. Då kan det ju passa att publicera en liten berättelse ur den svenska sägentraditionen och folktron om ormbunken. Den återfinns i min lättlästa bok Midsommar, historier om kärlek och trolldom från 1997. Berättelsen bygger på sägner upptecknade av Eva Wigström och Elias Grip. En bra sammanfattning av folktron kring skatter och ormbunken, med internationell utblick, finns i Tobias  Nordlinds bok Skattsägner, 1918. I Bengt af Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend har sägentypen beteckningen R171 och där hittar den vetgirige fler referenser.

Ormbunken blommar på midsommarnatten.
Precis klockan tolv på natten slår den ut.
Blomman är vacker och lyser som en stjärna.
Den som plockar blomman
får alla sina önskningar uppfyllda.
Hon kan också göra sig osynlig.
Men man måste vara alldeles tyst
när man plockar blomman.
Man får varken prata eller skratta.

En pojke gick en vacker midsommarnatt iväg
för att plocka ormbunkens blomma.
Klockan tolv fick han se en massa ormar.
Pojken tyckte det var otäckt
men han stannade ändå kvar vid ormbunken.
Plötsligt kom tjurar med stora horn rusande,
följda av en mängd andra vilddjur.
Nu blev pojken verkligen rädd.
Men han stannade kvar,
trots att han skakade i hela kroppen.
Han var fast besluten att plocka blomman.

Blomman slog ut.
Men just som pojken tänkte plocka den
kom en liten höna.
Den drog på ett stort hölass.
Pojken blev glad att det hemska var slut.
Han skrattade till
för det såg så löjligt ut med hönan.
Det skulle han aldrig ha gjort.
I detsamma försvann blomman
och ormbunken stod där som vanligt.

En annan pojke råkade ut för något märkligt.
På midsommarnatten gick han över en äng.
Utan att han märkte det,
föll en ormbunksblomma i hans ena sko.
När han sedan kom fram till sina kamrater
och pratade med dem,
kunde de inte se honom.
Han hade blivit osynlig.

Först när han klädde av sig för att i sängen
blev han synlig igen.

Den som vill plocka ormbunkens blomma
måste vara modig.
Men det räcker inte bara med mod.
Man måste också ha tur,
för ormbunken blommar bara en gång
vart hundrade år.

Per Gustavsson

bild: Boel Werner

Boken Midsommar är slutsåld, men sägnen ingår också i samlingsvolymen Skatten i berget, som finns att köpa på Sagomuseet. Sagopmuseet säljer också Klintbergs sägenförteckning.

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Mjölnarens son och ormbunkens blomma

 

Om ormbunkar vet man att de inte blommar. Men det var inte alltid så. För länge sedan sägs det att ormbunken brukade blomma, precis som andra plantor, fast inte på våren, utan sent på hösten. Detta hände mycket sällan. Så sällan att det var väldigt få människor som kunde skryta med att de har sett det. En av dessa lyckostar var en resande gubbe som brukade fara från plats till plats stödjandes på sin käpp och med en packsäck på ryggen. Han besökte bergets alla byar. Under sommarkvällarna stannade han vid lägereldar där människor grillade harstek och bad honom berätta historier. En av dessa kvällar slumpade det sig att även mjölnarens son fanns med bland åhörarna.

Denna gång berättade gubben om ormbunken. Gossen var idel öra. ”Aldrig någonsin har en människa plockat denna blomma”, sade gubben och fortsatte: ”Det sägs att en fruktansvärd förbannelse vilar över den. En förbannelse som endast denna blomma känner till. Om den blir avslöjad försvinner blomman för gott från jordens yta. ”Många andra saker talte den vise gubben den där natten vid lägerelden, men vem kan minnas allt!? Inte mjölnarens son! Det enda som fastnade i hans huvud var att han måste hitta den sällsynta blomman och ta reda på dess hemlighet.

Mjölnarens hus låg precis vid kanten av en stor skog. En dag klädde sig gossen i lämpliga kläder och gav sig iväg. Snart visade det sig att vägen inte var så lätt att gå som han trodde. Ju längre in han trängde bland träd och buskar, desto svårare blev det att ta sig fram. Men den unge mannen gav inte upp. Han kämpade med de vildvuxna snåren och övernattade flera gånger i skogen. En vacker morgon fick han syn på ormbunksblomman! En blomma med fem kronblad som inte liknade några andra i världen. Mjölnarens son närmade sig blomman och grep tag i den. Ormbunken brände hans hand som elden, men gossen släppte inte taget. Just när pojken undrade, hur länge han kommer att härda ut, hörde han blomman tala till honom med människoröst: ”Tar du mig, ska lyckan vara din!”

 

Det går inte att beskriva den unge sökarens lycka. Med blomman innanför skjortan vände han tillbaka. Hans hjärta var lätt och han visslade glada sånger i ett asplöv. Vägen sträckte sig nu spikrak framför honom och träden bara vek åt sidan när han gick. Snart kom han till ett palats. Allting därinne var makalöst. Den unge mannen visste inte vad han skulle titta på först. När dagen var slut störtade han bara i säng och sov som en stock, trött på alla upplevelser under dagen. Nästa morgon började hans undersökning på nytt. Och dagen därpå likaså. Och dagarna som följde gjorde han samma sak. Inte bara dagarna, utan veckorna, månaderna, rentav år i rad ägnade han sig åt alla de underbara ting som hela tiden uppenbarade sig för honom. Fina kläder, läckra maträtter, gröna trädgårdar, svalkande fontäner… allt som han råkade önska sig dök upp framför hans ögon. Det var bara att ta för sig. Varje dag hittade han på nya saker att njuta av och att leka med. Hur länge hela denna drömtillvaro fortsatte, kunde han inte säga.

En dag dock blev han trött på alltihop. Han vill dela sin glädje med någon. Han mindes sina föräldrar, barndomshemmet, och lekkamraterna. ”Hur kunde han glömma dem alla?”, undrade han. Mjölnarens son önskade se dem igen och berätta för dem om sitt nya lyckliga liv. Tänk om han skulle resa till barndomens trakter där han brukade sälla sig till byborna som grillade harstek vid lägerelden! Men, å andra sidan, tvekade han att lämna alla de underbara sakerna omkring honom. Kanske han inte hittar dem, när han kommer tillbaka! Nej, mjölnarens son stannade kvar i sitt undersköna palats. Han levde där många långa år i sin ensamhet.

När han kände att slutet närmade sig, frågade han ormbunksblomman om dess hemlighet. Han hade gjort det några gånger tidigare, men utan att lyckas få något svar. Denna gång, till sin stora förvåning, svarade blomman. Dessa var blommans ord, som man inte vet om den ensamme gubben kunde höra: ”Den människa som plockar upp mig får allt som han önskar sig, men aldrig kan hon dela sin glädje med någon annan.” Detta var den fruktansvärda hemlighet som låg förborgad i blommans innersta. Den blev begravd i underjorden för att, i och med enslingens död, försvann för alltid även ormbunkens blomma.

 

Av blomster- och sagosökaren Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Att berätta