I skolan fick jag lära mig att Olof Skötkonung döptes vid Husaby källa i Västergötland 1008. Han bidrog till Sveriges kristnande. I Norge regerade samtidigt Olav Tryggvasson, som kristnade stora delar av Norge. Två betydelsefulla konungar som var väl värda att minnas och vördna. Det kommer jag ihåg från skolundervisningen. Och på något sätt har den lärdomen funnits kvar i mig.
Nu läser jag Snorre Sturlassons Konungasagor och förskräcks. Här krigas det, rövas och skändas sida efter sida. Hör här hur den rike trollkunnige bonden Raud behandlas av kung Olav Tryggvasson:
Rau ropade högt och sade att han aldrig skulle tro på Kristus, och utfor i svåra hädelser. Konungen blev mycket vred och förklarade, att Raud skulle lida den svåraste död. Därefter lät konungen gripa honom, binda honom med ryggen emot en stång och sätta en kvale mellan hans tänder för att på det sättet spärra upp munnen på honom. Därpå lät han taga en orm och hålla den framför munnen på honom, men ormen ville icke krypa in i munnen, utan slingrade sig undan, ty Raud blåste emot honom. Då lät konungen taga den ihåliga stjälken av en kvanne och sticka i munnen på Raud, släppte in ormen däri och stack in en glödande järnstång efter den; ormen slingrade sig då in i munnen på Raud och sedan ned i halsen och åt sig ut genom sidan. Där miste Raud sitt liv.
Konungasagor, eller Heimskringla som den också heter, har kommit ut i flera utgåvor i Sverige och har ofta använts för att lyfta fram landets ärorika förflutna och rika historiska tradition.
Idag när jag lyssnar på rapporter om kring och nöd i världen har jag ofta svårt att på djupet förstå hur människor ständigt tar till vapen för att kämpa för sin sak. Förklaringar finns alltid, men ändå, den väpnade vägen har inte visat sig speciellt framgångsrik. Det är lätt att tänka att vi i Norden är fredligare av oss, men Konungasagorna ger en helt annan bild av vår historia. Nu är ju mycket dikt och fantasi, men själva förhållningssättet att makt tas med vapen i hand är tyvärr sant.
Jag tänkte att jag skulle berätta ur Konungasagorna, det är därför jag börjat läsa verket. Om det nu blir en berättelse eller om det blir ingenting, vet jag inte än. Jag läser vidare.
Per Gustavsson
Överst till vänster: Första svenska fullständiga utgåvan 1697, av Johan Peringskiöld.
Överst till höger: Utgåva från 1670 från Per Brahes tryckeri på Visingsö och tryckt av Johann Kankel.
Sagobygdens Blogg 
Hej Per, för några år sedan skrev o pruducerade jag tio korta, lite dråpliga berättelser för Barnradion med samlingsnamnet Nordiska kungasagor. Med Snorre som inspiration. Vet inte om de går att höra online än, men AV-media har dom. Omdu har lust.
Tack för tipset, de vill jag gärna lyssna på.
Hej Per. Visst är kungasagorna blodiga, men det finns några undantag. För några år sedan läste jag en som hette ungf. ”Sagan om Odun och den stora isbjörnen”. Jag tolkade den som ett lovord till frikostighet och… fredliga relationer mellan länder, eftersom handlingen utspelas i alla skandinaviska länderna (Island, Norge, Sverige och Danmark). Jag tyckte så mycket den sagan att jag översatte den till rumänska och publicerade den på min rumänska blogg. Många av mina läsare blev förtjusta i den.
Nu vet jag inte om den ingår just i den samlingen som du nämnde.