Månadsarkiv: juli 2020

Tromben i Nöttja 9 juni 1883

I föregående blogginlägg skrev Krister Ljungberg om en av vårt lands första trafikolyckor med en automobil. En obetydlig händelse som likväl berättar något om samhället vid tidpunkten för olyckan. Ofta kan det vara just sådana små händelser som väcker uppmärksamhet, som det pratas om och som berättas vidare.

Kristers berättelse inspirerar mig att berätta om tromben i Nöttja för snart 150 år sen.

Den 9 juni 1883 var en ovanligt kvalmig dag i Nöttja. Det var en tryckande hetta, omkring 31 grader varmt.

I Annerstad ser kyrkoherde Johan Peter Rydeman att det en mil bort, söder om Nöttja, bryter ut ett häftigt åskväder. Himlen blir alldeles mörk som på natten. Han ser eldgnistor, det är som ett eldregn som varar sex till tio sekunder. Gnistorna följs av en stark blixt. I sin skildring av händelsen skriver kyrkoherden:

I samma ögonblick tycktes den ljusgråa skyn utspinna sig till en grof lina, hängande jemnbred från den mörka himlen ned på jorden, understundom bugtande sig och oupphörligt snurrande omkring i motsatt riktning till visarna på en på marken liggande klocka. Linan som först syntes till 2/3 af avståndet mellan molnet och jorden med fästet i molnet, anknöt sig sedan med jorden. Det föreföll dock såsom om den nedersta tredjedelen uppstått genom sugning från jorden, hvarefter hela pelaren svängde likformigt omkring ganska hastigt, liknande en töm eller lina som omkring snoddes.

Kyrkoherden såg denna ”skylina”, som han kallade tromben, åtta till tio minuter. 

trombens framfart

Tromben drog först fram över sjön Exen. På sjöns västra sida delade den sig. Den större tromben fortsatte västerut och svängde sen mot nordväst. Den vräkte omkull sten- och trägärdesgårdar. Vid Balkö rykte den upp en stor mängd träd med rötterna. När tromben fortsatte över en kal ry slet den av taket på en backstuga och vräkte sen omkull furuskogen i Skäckarp.

Den mindre tromben fortsatte norrut och passerade kyrkbyn Nöttja, där den lyfte upp en del av kyrktaket, men märkligt nog utan att skada takspånen. Men det blev en springa på en fot mellan gavelfästet och taket. En karl fick klamra sig fast vid klockstapeln för att undgå att segla iväg i luften. Två ladugårdar föll ihop. När  tromben fortsatte norrut mot Bolmarö säteri försvagades den och i en sista kraftansträngningen ryckte den av halmtaket från en ladugård. Halmen for högt upp i skyn, för att sen spridas vida omkring.

Den här skildringen grundar sig på en artikel av meteorologen och professorn vid Uppsala universitet Hugo Hildebrand Hildebrandsson. När han fick höra talas om trombem skrev han till kyrkoherde Rydeman och fick en ögonvittnesskildring av denne. Artikeln publicerades i Översigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 1884, n:o 2.

Det vore spännande att höra vilka minnen av den här tromben som har berättats vidare i trakten av Nöttja.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Historia

En av Sveriges första trafikolyckor med automobil

Alla vägar har mängder med berättelser. Vid gamla R1:an strax norr om Dörarp omkom basisten Cliff Burton i Metallica i en tragisk olycka 1986 och som anses vara länets mest kända internationella olycka. Fast redan 84 år tidigare krävde denna vägsträcka en annan människas liv. Denna gång var det Skräddarmästaren Peter Johan Johannesson som vid 62 års ålder omkom i en olycka som är en av Sveriges första där ett motordrivet fordon är inblandat. Olyckan inträffade på eftermiddagen vid femtiden den 26 juni 1912 i Dörarp.

Olycksplatsen strax norr om Dörarps kyrka

Peter Johan och hans häst var på väg hem från Toftaholm med vagnen full av brädor. Utanför Dörarps kyrka mötte de en automobil i hög hastighet. I polisförhöret står det att automobilföraren hade mycket för hög fart över 10 km/h som skrämde hästen och Peter Johan trillade av vagnen. Två av bilens hjul krossade hans bröstkorg och skalperade huvudet så att det uppstod en stor blodpöl. Peter Johan fördes till Ljungby lasarett där han avled runt kl 22 på kvällen. Föraren försökte slippa betala ersättning till änkan Eva Maria men efter 4 års klagan fick hon rätt och chauffören fick betala ett livslångt skadestånd till änkan fram till hennes död 1937. Peter Johan Johannesson och hans hustru Eva Maria ligger begravda på Dörarps kyrkogård söder om kyrkan dem vackra medeltida kyrkan från 1200-talet.

Dörarps Kyrka från 1200-talet
Peter Johan och Eva Maria Johanessons gravvård på söder om Dörarps kyrka

Vid pennan Krister Ljungberg

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Utflykter i sommar 18: Angelstad kyrka, Piksborg och Skea dåre

Kultur och motion, en bra kombination!

Häromdagen var det fint cykelväder. Då gjorde vi något som funnits i åtanke länge, vi cyklade en bit på cykelvägen som går mellan Angelstad och Halmstad. Det är den s k banvallsleden, där tågen rullade för längesen.
Vi parkerade vid Angelstads kyrka. Det är en liten fin kyrka som härstammar från slutet av 1100-talet. I berättarsammanhang förknippas den ovillkorligen med sägnen om Ebbe Skammelson. Hur var det nu med honom?
 Äventyraren Ebbe kom till bygden, till Tiraholm, och tjusade den vackra rikemansdottern Molfrid. Hon blev hans trolovade i konkurrens med många andra friare. Men Ebbe bad Molfrid om frihet att få utforska världen innan han slog sig till ro i äktenskapets hamn. Det gick hon med på och han reste, med löftet att komma tillbaka inom sju år.
Tiden gick. Flera år passerade utan att något livstecken kom ifrån Ebbe. Molfrid väntade troget. Hennes mor tänkte med stigande oro på hur det skulle gå. Levde Ebbe ens, frågade hon sig och dottern. När de väntat över sex år och Ebbe fortfarande inte hörts av, lyckades hon övertala dottern att se sig om efter en annan friare, annars riskerade hon kanske att hamna på glasberget.
Molfrids skönhet och klokhet gjorde att anbuden inte saknades, och snart fanns en annan man vid hennes sida. Lyckan log emot paret och de planerade sitt bröllop. Av en olycklig tillfällighet sattes dagen till just den dag, då sju år hade förflutit sedan Ebbe reste ifrån Molfrid.
Det stora bröllopsgästabudet var i full gång, då brudens mor fick se en gestalt komma fram emot huset. Hon såg genast att det var Ebbe och skyndade ut för att hejda honom och tala om att han kom försent och att Molfrid nu äktat en annan. I vredesmod och förtvivlan stack han sitt svärd i hennes hjärta och fortsatte sedan in till brudparet, som mötte samma öde.
Därefter flydde Ebbe hals över huvud till Rom och bad i ett avlatsbrev påven om förlåtelse för sitt brott. Men han fick ingen ro i sitt samvete utan begav sig åter till Sverige, där han ställdes inför domstol. Straffet blev att han skulle slås i tunga bojor och köras ut i Bolmen, där han skulle tillbringa en natt på var och en av de 365 öarna i sjön.
När han fullgjort sitt straff steg han utmattad i land invid Angelstad kyrka. Han tog sin nattliga tillflykt på höskullen i prästgårdens ladugård.
Under tiden som Ebbe varit borta, hade han blivit legendarisk och visor hade diktats om honom. En av visorna fick han nu höra av pigan, som kom och mjölkade korna nere i stallet och sjöng under tiden. Då visade sig Ebbe och sade att en del i visan var sanning, annat inte. Den förskräckta pigan sprang och hämtade sitt husbondfolk.
Nu kände Ebbe på sig att slutet närmade sig och bad att få bli förd till kyrkan. I prästens sällskap steg han upp på en flat sten nära kyrkan och sade: Är jag värd att få vila i vigd jord, så sker det. Därpå föll bojorna av honom och han föll död ner. Han begravdes utanför kyrkmuren, som seden var med självmördare och brottslingar. Men då hände något märkligt, natten därefter rasade muren på just detta ställe. Den lades upp, men rasade igen. Nu beslöt kyrkomännen att flytta muren, så att Ebbe vilade innanför den.
Av hans bojor gjordes tre stycken kors som sattes upp på kyrktaket, de minner än idag om historien. Och stenen som ligger till vänster om kyrkporten sägs vara den som Ebbe stod på när han dog.

Med den historien ringade i öronen gav vi oss iväg mot Piksborg. Det är platsen för en medeltida borg, byggd någon gång på 1300.talet. Den fungerade som ett gränsfäste mot Danmark och var också centrum för kunglig skatteindrivning. Den brändes dock ner av Engelbrekt på 1430-talet och övergavs därefter.

Stationshuset i Piksborg står kvar och perrongen framför huset är intakt. Nu cyklade vi över bron över  till det som förr var Danmark och kom ut i skogen. Ledens underlag är grus/sand och är lätt att cykla på. Någon enstaka mötande mopedist eller cyklist träffade vi, men att slippa biltrafiken var väldigt skönt. Efter drygt en halvmil vände vi i Byholma och tog samma väg tillbaka. I Bolmens samhälle fanns lämpligt nog ett café som sålde väldigt god glass. Då fick vi också sträcka på benen innan vi återvände till startplatsen vid kyrkan.

Inte långt ifrån kyrkan finns en annan av sagobygdens sägenplatser, nämligen Skea dåre. Alldeles vid vägkanten står stenen som precis liknar en hukande, framåtsträvande gumma. För längesen trodde folk i trakten att den som fortast kom hem från julottan på juldagsmorgonen, skulle få sin gröda först inbärgad. Gumman från Skeagård skyndade på allt vad hon förmådde. Men när hon kommit ett par kilometer från kyrkan, fick hon hjärtslag och föll död ner. Till hennes minne restes stenen på samma plats.

Vill man veta mer om cykelleden finns det information på banvallsleden.se
Säkert finns det fler sägenplatser utmed leden. Bäst att skaffa sägenkarta också!

                                                        Text och foto Saga Alexanderson


1 kommentar

Under Att berätta

Utflykter i sommar 17: Höjentorp slottsruin

Erik Dahlbergs kopparstick från slutet av 1690-talet, ur Suecia Antiqua

Några kilometer norr om Varnhem ligger ruinerna efter Höjentorps slott. Här har inte mindre än tre slott stått. De tredje uppförde Magnus Gabriel de la Gardie i mitten av 1600-talet, ett barockslott i trä på den gamla medeltidsborgens grunder. Slottet brann ner 1722.

I trädgården under fyra lindar står ett gammalt stenbord. Det sägs att kung Karl XI satt där när han  1680 undertecknade dokument om att inrätta indelningsverket. Bönder fick ansvar för att utse en knekt och stå för bostad och utrustning till denne. När kungen skrivit sin namnteckning sa han:

– Denna organisation ska finnas lika länge som detta bord är helt.

Tittar du noga på bilden av bordet ser du en spricka. Det sprack när indelningsverket avskaffades och den allmänna värnplikten infördes för drygt 100 år sen.

Vill du veta mer om de platser jag skildrat i de tre senaste blogginläggen så finns en nyutkommen boken av arkeologerna Egil och Anders Josefson med titel Från det inre av Västergötland, Carlssons bokförlag. Det är en mycket detaljrik skildring av fornminnen och sevärdheter där Falbygden är utgångspunkten för resor i omgivningarna, och läses allra bäst med en detaljerad karta framför sig. Annars är det lätt att gå vilse om man inte är väl förtrogen med trakten sen tidigare.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 16: Ekornavallen

En del säger att munkarna i Varnhem hade sin nedgång till den underjordiska gången till Gudhem, som jag berättade om i förra bloggavsnittet, i den väldiga gånggriften på Ekornavallen som kallas för Girommen.

Gånggriften Girommen

Ekornavallen ligger 5 kilometer norr om Gudhems kloster och är det mest fascinerande gravfält jag någonsin besökt. På Ekornavallen har man begravt människor under 5000 år. Här finns gravmonument från bondestenåldern och fram till 1000-talet: gånggrifter, hällkistor, gravrösen, domarringar, treudd och väldiga resta bautastenar.

När pesten härjade i trakten i mitten av 1300-talet sägs det att gravfältet åter togs i bruk och folket offrade till de gamla gudarna. Två små tiggarbarn, en pojke och en flicka, visade sig i trakten. I all hast grävde man en djup grop på vallen. Barnen lockades ner i gropen med var sitt fint knäckebröd. Uthungrade som de var tog de brödet och satte sig i gropen för att äta upp smörgåsen. Men knappt var de nere i gropen förrän människorna började skyffla tillbaka jorden.

Girommen har tolkats som jättekvinnans Girs ugn. Jättekäringen bodde i Brunnhemsberget, som ligger nordöst om gravfältet. En mer lekfull tolkning av namnet är att när bönderna skulle bygga en väg genom området fick de göra en böj kring graven, ”gira ommen”.

– Det kommer jord på min smörgås! ropade den lille pojken.

Men än mer jord kastades ner i gropen och snart syntes inte barnen mer. En liten upphöjning i marken nära Girommen, visade under lång tid var barnen hade blivit levande begravda. Barnen från byarna runtomkring som vallade fåren på heden grät ofta när de passerade platsen.

Den här sägnen återger Arv. Aug. Afzelius i fjärde delen av sitt stora verk Swenska folkets sagohäfder som utkom under åren 1839-1870. För honom utgjorde sägner en viktig källa när han hade ambitionen att teckna landets storslagna historia. Han uppger att när han skrev ner sägnen, levde detta hedniska människooffer fortfarande kvar i människors minne.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 15: Den underjordiska gången från Gudhem till Varnhem

Gudhems klosterruin

Gudhems nunnekloster norr om Falköping byggdes på 1100-talet. Från att ha varit ett benediktinerkloster övergick det snart till cistercienserorden.

Några mil norr om Gudhem byggdes vid samma tid Varnhems munkkloster. Det tillhörde också cistercienserorden och var det största klostret i Sverige under medeltiden.

Varnhems klosterruin med klosterkyrkan

Nunnorna i Gudhem skulle ju leva i avskildhet, men det sägs att längtan efter att träffa män ibland blev stark. Men då var det bara att ta sig ner i en underjordisk gång som ledde från Gudhem till klostret i Varnhem. Långt efter det att de båda klostren var raserade var det några som bodde i trakten av Gudhem som hittade nergången till den hemliga gången. Men efter ett tag stack rötter ner från taket och ras gjorde det omöjligt att komma fram hela vägen, så de fick vända om.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 14: Enen och korset i Drömminge

I Drömminge, ungefär en mil sydost om Värnamo, längs byvägen ganska nära järnvägen, finns resterna av vad som en gång var ett stort och majestätiskt eneträd. I sin storhets dagar sägs det att enen med sin väldiga krona mätte hela nitton meter i omkrets. För att förstå hur stort det var, kan du föreställa dig att tio fullvuxna karlar sträcker ut sina armar, håller varandras händer och bildar en ring runt trädet. Så stort var det.

Framför enen ligger en stor platt sten och på trädets stam sitter en rostig järnskylt som förklarar att trädet är fridlyst enligt lag. Flera enar fridlystes under 1900-talet varav de tidigaste på 1920-talet och enen i Drömminge ska enligt uppgifter fridlysts den 29 augusti 1929.

I Drömminge står ett stort enträd. På den grova stammen sitter en tavla, som utvisar, att den enen är fridlyst och fredad. Ingen får hugga ner den. Ingen skulle heller vilja nu för tiden taga bort ett sådant naturminnesmärke. Men innan enträdet förklarades såsom naturminnesmärke och skyddat genom lag, fredade det sig självt genom sin egen kraft. Det bodde en ande i trädet. En inneboende helig makt, som det var livsfarligt att förgripa sig på.

Så skriver prästen Knut Johansson om trädet i sin bok Övertro. Tron på mystiska väsen, andar och övernaturliga händelser (1956).

Enen, som är Smålands landskapsträd, kan bli runt 500 år gammal och kom troligtvis till Sverige via Danmark när inlandsisen smälte för ungefär 12 000 år sedan. Den troddes skydda mot onda ting, mot faror och död. Enen vid vägkanten vakade över de resande, enen i hagen vakade över boskapen och enen vid förstukvisten vakade över folket som bodde i stugan. 

På andra sidan vägen står ett träkors. Lantmätare Jonas Allvin skriver i Beskrifning öfver Östbo härad i Jönköpings län (1852):

På gärdet vid Smeagårds kyrkoväg står ett kors af trä, från uråldriga tider underhållet af byamännen och underhålles så framt de skola hoppas god äring” och fortsätter sedan ”Trettio alnar i söder från korset står ett enskilt enträd, 8 alnar högt och 2 d:o tjockt. Enen är hos folket lika helig som korset. Genom beräkning af mansåldrar tror man sig veta att enen redan för 400 år tillbaka fanns och af samma storlek som för närvarande.

En sägen berättar om  två bröder som förälskade sig i samma flicka. Hon valde att gifta sig med den ene och när brudföljet var på väg till kyrkan låg den försmådde brodern i bakhåll. Det blev slagsmål som slutade med att bröderna dödade varandra. Det sägs att ett eneträd växte upp där den ene brodern dog, och ett kors restes på platsen där den andre brodern dog.

Lina Midholm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 13: Jätteklyftan i Bottna

undefined

Låt mig ta er till Bohuslän igen. Nu bär det längre norr ut, där bergen blir allt högre och brantare. Alldeles vid kusten har havet slipat den röda graniten alldeles baby-len, men bara någon kilometer in mot land reser sig bergen mycket mer dramatiskt upp mot skyn.
Utanför Bovallstrand, vid Gerlesborgs konstskola finns ett antal höga berg. Går du förbi Konstnärernas kollektivverkstad (KKV), upp mot bergen, kommer du snart till en stor klyfta i berget som är något utöver det vanliga. Likt ett enormt dike delar klyftan det stora berget i två delar. Har du någorlunda kondition och bra klättringsegenskaper kan du med viss möda ta dig rakt igenom den ca 100 meter långa klyftan. Annars är det en upplevelse att bara stå och titta igenom detta gap i graniten. Om denna plats finns följande sägen:

Det var en gång en jätte som bodde uppe på berget. Hela dagarna satt han ensam på bergets topp och njöt av den vackra utsikten. En dag såg han små, små varelser komma. De fyllde snart markerna nedanför berget, byggde hus, drog vägar och sådde säd på de öppna fälten. Inget störde jätten, inte förrän de byggde Bottna kyrka. En morgon vaknade jätten av att kyrkklockan ringde. Det var det värsta oljud han hört.
-Stäng av bjällerkoa, skrek han och samlade ihop stenar i sitt förkläde . Han ställde sig på bergets topp, men just som han tog i för att kasta den första stenen mot kyrkan, rämnade berget och stenarna han haft i förklädet fastnade i den klyfta som bildats. Jätten fick då nog av Bottna:
” I Bottna Berg är gott att bo, om där inte funnits prästens bjällerko”, lär han ha sagt. Därefter flyttade jätten till Dovre fjäll i Norge, där finns nämligen inga kyrkor och kyrkklockor. De stenar som han tappade hänger ännu kvar mellan klyftans bergväggar.

Hälsningar Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

En väg berättar

Hej! Jag heter Krister Ljungberg och är ny skribent på Sagobygdens intressanta blogg. För mig är kopplingen sägen, tradition och historia mycket fascinerande och intressant, då det oftast finns ett samband mellan dem. Mitt första inlägg kommer därför att handla om en plats omgärdad med berättelser från ortsbefolkningen och hur dessa leder vidare till en faktisk historisk händelse som också involverar flera andra platser rika på sägen och historia.

Längs en väg finns det alltid mängder med platser som bär på traditioner, sägner och historia. Det kan vi bland annat se på alla sägenplatser som Sagobygden spännande berättar och länsstyrelsens uppskyltning av fornlämning. Fast allt är inte uppskyltat. Vid gamla R1:an eller det äldre namnet Laganstigen förbi Össlöv, finns det en ås på den västra sidan. Genom Karin Lindahl och Roland Hallfors på Kasteberg som även arbetar mycket med att bevara och berätta om Össlövs historia, får jag reda på att uppe på åsen finns det två naturliga hålor som kallas för stora och lilla Kongshola.

Här i Össlövs Kongsholor, gömde sig de svenska soldaterna för den förbipasserande danska armén.

Hålorna är kända av ortsborna och här finns en spännande sägen om hur Nils Dackes upprorsmän ska ha gömt sig och därefter vänt hästarnas skor bak och fram för att lura Gustav Vasas soldater att det gått motsatt håll. Frågan vi ställer oss är kan det ligga någon sanning i berättelsen? Att folket förr i våra trakter har levt i flera hundra år med uppror och krig vet vi. Att platsen skulle varit ett perfekt gömställe är också mycket troligt. Så låt oss titta lite i historiska handlingar. Vi börja med Assar Rohmans häradskarta från 1685, som är en av de första riktigt detaljerade kartor vi har. Här är Laganstigen utritad och här är faktiskt Kongshola utritad med text ”Denne Kongshola är med sandberg runt omkring som en gammal skans (försvarsanläggning).

Assar Rohmans häradskarta från 1685 visar kongs Hola i Össlöv.

Så att platsen har använts som någon form av försvar berättar kartan. Tittar vi lite längre norr ut så har vi Hallsjö ödekyrka som är en påminnelse om den brända jordens taktik, där merparten av gårdarna utmed Lagastigen brändes ner av danskar och svenskar i omgångar under krigstider. I Toftaholms trakten finns Krigadal, Danagrav och Blodmossen som enligt sägnen, ska minna om ett stort slag mellan danskar och svenskar. Här finns även ett stenkors kallat Fika kors. Strax norr om Toftaholm lätt Per Brahe uppföra en skans 1657. Genom en 1700-tals beskrivning av lantmätare Bergius och Lagmannen Jon Rogbergs disputation De Ottinga Berga får vi tillslut fram en beskrivning som talar om att kongsholan använts och att de troligen har ett samband med platserna i Toftaholm. De berättar om hur danska armén gjort ett fälttåg genom häradet. Att en del av den svenska armén låg vid Tofta skans och den andra vid Kongsholorna vid Össlöv. Den största av dem norr ut var 36 750 kvadrat alnar stor och den mindre strax söder om 7 437 kvadrat alnar. Det berättas också att holorna inte syntes från någon av vägarna som gick förbi åsen. Den danska armén ska ha gått landsvägen förbi holorna utan att upptäcka de svenska soldaterna vidare mot Toftaholm. De svenska som låg vid Tofta skans ska lämnat skansen och mött danskarna strax söder om Toftaholm vid torpet Korset som låg väster om vägen, intill Blodmossen på den östra sidan om vägen. Här ska den danska armén blivit helt utslagen av dels de svenska soldaterna som kom från Tofta skans och de soldater som legat gömda i Kongsholorna och anföll danskarna i ryggen. Då Tofta skans byggdes 1657 bör denna händelse ägt rum strax efter. Som ett minne av detta slag sattes en lång påle upp vid vägen. Det kan vara så att denna påle ersattes av stenkorset som idag bär namnet Fika kors. Så ofta finns det en sanning bakom våra sägner.

Krister Ljungberg

3 kommentarer

Under Att berätta

Utflykter i sommar 12: Träle källa

I september tillträder Lina Midholm tjänsten som berättarantikvarie på Sagobygden. Hon kommer att arbeta med att dokumentera berättandet i Sagobygden, inspirera människor att berätta sina historier, arbeta med projekt som utvecklar verksamheten och skapar aktviteter på sägenplatserna. Hon har en gedigen erfarenhet av att samla in och lyfta fram vårt immateriella kulturarv och har arbetat i många år som forskningsarkivarie på Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg, som hör till Institutet för språk och folkminnen. Hon kommer också att vara skribent på bloggen och här kommer hennes första inlägg som handlar om en omtalad källa nordost om Värnamo, där Lina är bosatt.

Om du åker väg 127 från Värnamo mot Vetlanda/Vrigstad, sisådär en fem kilometer och strax efter att du passerat skylten mot Hofs gård svänger du in till höger på en liten vagnsväg. Där nere i skogsbrynet på gården Sörhorjas ägor ligger det en gammal stensatt källa med klart kallt vatten. Det sägs att vattnet aldrig sinar i den, och det finns en tusenårig sägen om källan. En sägen som berättar om kärlek. Och om död. 

Enda dottern till den myndige bonden på Sörhorja hade förälskat sig i en träl, men trots att hon grät och bönade, kunde hon inte få föräldrarnas samtycke till att gifta sig med honom. Men bonden och trälen hade ett så pass gott förhållande till varandra, att bonden ändå inte ville ge dem ett direkt avslag på sin begäran om att få gifta sig. Så han sa att om de båda på en dag, mellan soluppgång och solnedgång, lyckades skära av allt korn på åkern med sina bara händer – då skulle de få varandra. Men i sitt stilla sinne tänkte han, att detta var ett ofarligt löfte att ge, eftersom han ansåg att arbetet var omöjligt att utföra.

Följande morgon, just som solens bleka strålar steg över horisonten, började de båda att arbeta. Sida vid sida slet och svettades de. Solen steg högre och högre och brände deras böjda ryggar, men de vågade inte stanna upp varken för att äta eller dricka. 

När hela dagen hade gått och solens sista blodröda strålar letade sig fram mellan träden skar de av de allra sista stråna. Trötta, törstiga och lyckliga stapplade de ner till källan i skogsbrynet. De drack av det iskalla vattnet. De drack och drack och drack, tills de föll ihop. Och dog. 

Strax efter solens nedgång gick bonden ut på åkern och såg med häpnad kärve efter kärve av guldgult korn, så långt åkern räckte. Men vart hade hans dotter och trälen tagit vägen?

De hittades på marken vid källan, sida vid sida, förenade i döden för alltid. Det sägs att de ligger begravda i en av ättehögarna på Sörhorjas ägor. Och källan har fått namnet Träle källa.

I källan, som sägs vara en offerkälla, finns inga belägg för att man hittat några mynt. Men på Kummelbacken på andra sidan vägen, lär det ha funnits två offerbord av sten och möjligtvis kan vatten hämtats från källan till offerfesterna där. 

Lina Midholm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner