Kategoriarkiv: Sagomuseets verksamhet

Hospitering på Sagomuseet i Ljungby

Den norska berättaren och författaren Beate Heide har följt Sagobygdens pedagogiska verksamhet några dagar. Här skriver hon om besöket.

Det hadde seg sånn, slik starter mange fortellinger, og sånn startet også min reise til Ljungby. Det hadde seg sånn at museets leder, Tine Winther var på besøk i Steinkjer- på en studietur for å drøfte videre samarbeid mellom Sagomuseet og Hilmar festivalen. Det var lagt opp til kurs med norske fortellere under oppholdet i Steinkjer, og der deltok jeg, Beate Heide, en forteller i Midtnorsk Fortellerforum som er opptatt av formidling for barn, for små barn. Tine fortalte om arbeidet som Sagomuseet har for førskolen i området rundt Ljungby. Jeg ble fasinert av begrepet «sagolek»,, som Tine lot oss ta del i.  Dermed spurte jeg om å få komme og hospitere noen dager for å lære av fortellerpedagogene ved museet.  Det kunne jeg absolutt, og jeg var i Ljungby fra tirsdag 29.03-lørdag 02.04. 

Jeg fikk lov å være med fortellerpedagog Mia Vickell og Camilla Ek ut til barnehager, der 5 åringene skulle få fortellinger.  Fortellingene var tilrettelagt for barn, og det var gjort valg på at denne aldersgruppen skulle få fortelling med støtte av konkreter, i dette tilfelle dyrefortellinger, og tegnstøtte. Alle 5.åringene i Ljungby fikk de samme fortellingene, og det gir dem en felles basis for fortellinger.    

Fortellingene var eventyret om Den fortryllede kverna og fabelen Løven og musa. Begge fortellingene har en moral, som kom tydelig frem; – selv de små kan utgjøre en stor forskjell, eller som hanekyllingen i eventyret om Den fortryllede kverna sier: 

                Jeg tror at jeg kan

                Jeg tror på meg selv

Fortellerpedagogene arbeider under skiftende forhold i førskolene, men dyktige som de begge er, fikk barna gode stunder med mye lek og magi. De bygget eventyrskog, brukte magi for å åpne kofferten der eventyret bodde, og det var sang og sagolek. Med fleksible pedagoger som er til stede i øyeblikket med ungene, frydet de seg stort. 

Mia Vickell berättar

Pedagogene hadde med et lite bord, som de dekket med et klede og på det bordet utspant handlingen seg. I en av førskolene jobbet pedagogen ute, under en stor gran og i ly for regn.  Det var vidundelig å lov til å være med to så dyktige fortellere ut på jobb. De uttrykte begge at de hadde verdens beste jobb, og det tror jeg dem på. 

Camilla Ek berättar

Jeg fikk også være med på guiding i Sagomuseet med Dörthe Drewsen, og fikk oppleve hvordan hun la opp omvisning henholdsvis for familier med barn, og for grupper av voksne. Det er stor kjærlighet til museet og spennende sagn som ble formidlet. 

Jeg fikk også være med Tine ut på noen av de 43 Sagoplassene som er etablert rundt Ljungby.  Det er et stort og viktig arbeid som er lagt ned i disse beretningene med historiske referanser. 

Og mellom disse gjøremålene var det også tid til å snakke, diskutere og drøfte ulike sider av fortellerkunsten. 

Jeg reiste fra Ljungby med hodet fylt av gode ideer om hvordan en kan legge til rette for barn og med mange fortellerknep som jeg hadde notert meg. Tusen takk for noen innholdsrike og ikke minst lærerike dager.

Beate Heide

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Utflyktstips – berättarantikvarien på upptåg i Sagobygden

Så här dags på året är det hög tid att se över alla sägenplatser. Behöver skåpen målas, sly röjas runtikring, är det ordentligt skyltat, finns det broschyrer?  För mig som är relativt ny i Sagobygden, åtminstone arbetsmässigt, är denna resa oerhört värdefull. Det är nu andra året i rad som jag har haft nöjet att åka runt med museets alltiallo Majvor. Jag har lärt mig jättemycket, och oj så roligt vi har det.

Det bär av på små slingriga grusvägar, över brusande åar, genom granskog och bokskog, förbi röda stugor och stora bondgårdar. Vi ser kossor, alpackor och glada utegrisar med knorr. Tranor, rovfåglar och vid två tillfällen morkulla precis intill bilen.

Inte gör det oss något att regnet hänger i luften när vi får dricka kaffe under en grönskimrande bok vid Trollröret i Lyåsa, med en vidunderlig utsikt över skog och sjö. Här sprack trollkärringen Smickelsbergskittans förkläde av tyngden och hon tappade ett helt röse med stenar som hon skulle kasta mot kyrkklockorna.

Vid Skirs källa hälsar vi på golden retrievern, som först skäller på inkräktarna men snart förstår att vi inte vill hans husse, som är en av Sagobygdens värdefulla skåpvärdar, något illa. Efter en kortare promenad genom den vackra hagen med enebacken kommer vi fram till den porlande källan där människor druckit av vattnet och offrat pengar för att få hålla sig friska.

En annan dag intas frukosten på en sten vid kraftstationen Gustafsfors. Solen skiner, fåglarna kvittrar. Gustafsfors är en gammal bruksmiljö, men också känt för sitt fiske och sin vackra natur. Här i närheten bodde trollen och det sades att en piga som gick vilse i skogen sedan födde ett barn som liknade ett troll.

Till Galghallarna från parkeringen är det en lite längre promenad, bland annat genom en fårhage. Förra året vill jag minnas att vi fick mota bort en hel skock för att komma igenom, men den här dagen hörs inte ett bräkande. Här, mellan de båda jätteblocken, hängdes människor med armarna utsträckta och stenar på dessa så att de inte skulle ramla ner. Och här fick de sedan hänga tills de dog. Blotta tanken ger mig rysningar trots fågelkvitter och solen som värmer.

Även Ivars kyrka består av två jätteblock. Eller snarare ett som rämnade mitt itu efter att Ivar syndat och skrattat i kyrkan.

I Blädinge, vid sjön Salens strand, glittrar solens strålar i vattnet och två gåspar med gässlingar simmar runt. Men näcken visar sig inte för oss denna dag.

Vid Åsnens strand ligger Blodviken där Blända och hennes kvinnor tvättade av sig blodet efter att de tagit död på den danska hären och räddat Småland från att bli danskt. Och strax intill ligger Blodberget.

I Mjärhult bodde den kloka Ingeborg som omtalades av självaste Carl von Linné. Till henne sökte sig människor för att bli botade från allehanda krämpor, något som inte sågs med blida ögon av kyrkan. Ingeborg anklagades för bland annat signeri och vidskepelse och förhördes av självaste biskopen i Växjö. Idag är platsen uppröjd och vi kan se tydliga lämningar av gården.

I Kuggaberg bor trollen och inte långt därifrån, i byn Långhult, bodde sagoberättaren Mickel i sin backstuga. Mickel har berättat att om du går till Kuggaberg på julnatten så kan du få se trollen dansa.

Och allt som minner om Halta-Kajsa i Ryds stuga är en stengrund och fruktträd. I hennes stuga satt Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och skrev ner det hon berättade – och många av de sagor och sägner som Mickel och Halta-Kajsa berättade är de sagor och sägner som än i dag berättas runt om i Sagobygden.

Bara ett litet stenkast från rondellen där väg 27 möter väg 25 finns Karins sten. Om du tittar riktigt noga ser du märken efter Karins naglar när hon klättrande tog sig upp på den branta stenen för att undkomma vargarnas käftar.

Så om du är ute och kör i trakterna kring Alvesta, Ljungby och Älmhult och du ser en skylt där det står Sagobygden. Sväng av! Eller om du ser ett rött skåp. Öppna det och läs! Låt resan ta lite extra tid. Låt berättandet och fantasin flöda. Det blir så mycket roligare då. Trevlig sommar!

Lina Midholm

1 kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet, Utflyktstips

Nordiskt-baltisk samarbete

Några av de senaste blogginläggen, som ni har kunnat läsa här har varit ifrån Norge, skrivna av vår samarbetspartner Johan Einar Bjerkem, från den norska stiftelsen Hilmar Alexandersen, som alltså finns i Steinkjer kommun, Trøndelag, norr om Trondheim.

Jag lärde känna Johan Einar redan 2014, då vi tillsammans gick en Unescoutbildning i Konventionen om tryggandet av det immateriella kulturarvet. Utbildningen var uppdelade i två delar under åren 2014 och 2015. Under dessa tillfällen kom vi att se såväl likheter som olikheter mellan våra organisationer och snart växte lusten fram till samarbeten. Vi hade mycket att lära av varandra.

Vi från Sagobygden har varit inbjudan till Hilmarfestivalen tre gånger och våra norska vänner har med bred representation från kommun och region varit och hälsat på oss, dels för ett studiebesök år 2017 och 2019 kom ca 10 personer och deltog i Ljungby berättarfestival.

På festivalen 2019 fanns även berättare från Estland och Lettland samt representanter från Nordiska ministeråret från de tre baltiska länderna. Detta då vi under en längre tid varit verksamma just i Baltikum. Vi har varit inbjuda via ländernas respektive Unescoråd, Nordiska ministerrådet samt olika berättarföreningar. Tillsammans höll vi, representanter från Sverige, Norge och Baltikum ett möte med en avsikt att starta ett nordiskt-baltiskt berättarnätverk.

Vi ansökte om pengar från Nordiska ministerrådet och glädjande fick vi detta och planen var att börja med projektet i våras, men så kom Covid-19 och satte sina käppar i hjulet för våra planer att besöka varandra. Men även om vi inte har kunnat ha fysiska träffar så flödar kontakterna mellan oss och utbyten kan ju ske på många sätt, så som att t.ex. att en utländsk partner skriver på vår blogg. Hoppas ni, liksom jag har uppskattat Johan Einars inlägg här. 

Meg Nömgård

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Våra norska vänner: Kulturgården Bjerkem

Sedan flera år har Sagobygden och den norska stiftelsen Hilmar Alexandersen ett erfarenhetsutbyte kring muntlig berättande och immateriellt kulturarv. Vi har också utformat en avsiktsförklaring med syfte att genom samarbete utveckla respektive verksamhet. I senare blogginlägg kommer vi att berätta mer om pågående projekt. Men först berättar Johan Einar Bjerkem om gården han bor på. I kommande inlägg behandlar han det muntliga berättandet i Trøndelag, folkminnesupptecknaren Karl Braset och Hilmarfestivalen.

Kulturgården Bjerkem (www.bjerkem.com

Hei, eg heiter Johan Einar Bjerkem, er norsk og fekk spørsmål frå Per Gustavsson om eg kunne tenke meg å vere gjestebloggar ein 4-5 gonger for Sagobygden. Eg har lært av Pippi at det eg ikkje har prøvd før, det er eg sikkert kjempegod i, så eg sa ja, før Per rakk å angre seg!

Så sa Per at eg måtte begynne med å skrive noko om meg sjølv – det har eg prøvd før, så det er eg veldig dårleg til, men OK da: Eg er i starten av 50 åra, og bur på ein gard i Steinkjer – midt i Noreg. Her bur eg saman med kona mi – og mora og faren min – og dei to ungane våre, som no studerer. Eg driv litt på si som forteller, og har skrive 6 bøker. Og så er eg gründer og dagleg leiar for den allmennyttige organisasjonen Stiftinga Hilmar Alexandersen. 

Per ville høre litt om gården der eg bur på, så da starter eg der. Eg er stor fan av Sagomuseet og har besøkt Ljungby eit par gonger. I Sverige har eg vore mye og har derfor personleg eit godt forhold til Sverige. Likevel har gården Bjerkem eigentleg ganske dårleg erfaring med svenskar, for i 1718 tok den svenske generalløytnanten Carl Gustaf Armfeldt og hæren hans 4 tønner havre, 1,5 tønne blandakorn, 1 tønne rug, 5 tønner bygg, 17 lass høy, 5 kyr, 1 hest, 1 sau, 1 gris, gårdsredskap, gang- og sengeklede, matvararer og øl frå gården. Det skulle dei kanskje ikkje ha gjort, for på tilbakevegen, så fraus 3 000 svenske soldatar i hel på tur tilbake til Sverige etter at Carl XII vart drept.

Eg skal forresten vere glad for at eg ikkje var fødd da, for hæren til Armfeldt tok faktisk bonden på Bjerkem –  forfaren min – Ole Olsen Bjerkem til fange – og sa at om dei ikkje fekk løysepengar, så ville dei føre han til Sverige. Heldigvis klarte familien min å låne ti riksdaler og kjøpe Ole tilbake! Så fekk han fortsette å produsere mat og brødfø familien sin!

No har vi eit mye betre forhold til svenskar, og vi er mellom anna med i eit Interreg-prosjekt om mat som heiter Smak 63: https://viewer.mapme.com/smak63. Det betyr at vi samarbeider med andre smaksopplevelsesbedrifter langs den 63 og 64 breddegrad – altså om smaksopplevelser langs Nordens Grønne Belte. 

Vi produserer altså stadig, som på 1700-talet, økologisk mat for salg her. Vi har melk og kjøttproduksjon, men mest spesielt er kanskje at det i tillegg til ekrer med gras også er med urkorn; for eksempel rug, emmer og dinkel. Dette er gamle spannmålssortar som ikkje har vore med i foredlingsbølga frå etter siste verdskrig og framover, og derfor har ein del eigenskapar som dei nyare kornsortane ikkje har (og så er det også motsett da, sjølvsagt). Kona mi og eg eig saman med 4 andre gardar selskapet Gullimunn som produserer mjøl av gamle kornsortar.

Og så produserer mora mi bunader – folkedraktar frå det gamle Nord-Trøndelag fylke – ho har rekonstruert den gamle draktskikken frå ei stund etter at Armfeldt og kompani var her: ca. 1750-talet og fram til midten på 1830-talet – og held til på Bunadburet på gården.

Her ligg det også gourmetrestauranten Experience som serverer 16-retters middagar med ureist, kortreist og økologisk mat. https://www.tripadvisor.co.uk/Restaurant_Review-g190497-d13313677-Reviews-Experience_Restaurant-Steinkjer_Steinkjer_Municipality_Nord_Trondelag_Central_No.html Kim Tore Sjøbakk som eig og driv restauranten har vore kjøkkensjef på The Maze i London under Gordon Ramsey og på The Dorchester under Alain Ducasse. 

Og så tar vi i mot gjester her på gården til overnatting, og held også kurs og utviklingsseminar for bedrifter gjennom firmaet KultLab.

Sjølv om gården truleg vart rydda før år 0, er dei fleste husa her bygd på 1800-talet, og det er mange historier og segner knytt til gården. Kanskje er mange som les akkurat denne bloggen interesserte i slike historier, så la meg derfor heilt til slutt her, fortelje at tipp-oldemora mi Karen Bjerkem ein gong trefte nissen med ku og kalv da ho var på veg heim ein kveld. Nissen hadde korte bukser og raud topplue. Ho vart veldig redd, og gjømte seg bak ein stein. Heldigvis såg ikkje nissen henne, så ho kom seg velberga heim. 

Gammellavin på Bjerkem

Som vaksen vart Karen gift med Johan Jakobsson Bjerkem, og fekk sønnene Jakob og Johan. Eg starta med å seie at eg heiter Johan, så da forstår du kanskje at faren min og sonen min heiter Jakob.

No som eg fekk vere gjestebloggar her, så vil jo eg gjerne invitere deg som leser heim som gjest til meg. Kanskje treffest vi? Velkommen er du i alle fall!

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Historia, Sagomuseets verksamhet

Utflykter i sommar 11: Långhult

”Den svenska folksagekretsens största trumfäss” kallade Harry Martinson backstugusittaren Mickel i Långhult (1778-1860). Det som gör honom unik är att han levde i brytningstiden mellan en folklig muntligt kultur och en skriftlig kultur under 1800-talets första hälft. 

Han var en äkta muntlig berättare, som hade tillägnat sig skriftspråket och själv skrev ner sina sagor utan att de filtrerades genom en lärd upptecknares hand och därmed anpassades och lades till rätt. Folkliga småländska uttryck, könsord, svordomar och egenartade uttryck finns kvar i hans skrift. Även om hans skrivna sagor innehåller skriftspråksvändningar är de levande och genuina. För 16 år sen gav jag ut hans sagor i boken Mickels sagor och min ambitionen var att försöka bibehålla muntligheten och den närvarande berättaren.

Vill du lära känna Mickel i Långhult, hans liv, sagor och den by han levde i kan du göra det genom att leta efter cacher i Långhult med hjälp av gps eller app i mobilen. Långhult ligger 2 mil öster om Ljungby. Cacherna hittar du på www.geocaching.com och på Sagobygdens hemsida kan du läsa mer om hur du gör.

Sammanlagt har Sagobygden gömt 23 cacher kring Långhult. Letandet för dig in i den unika hasselskogen där blåsipporna blommar rikligt på våren, till vattenfyllda gamla stenbrott, steniga ängar och stora stenblock. Alla gömmor är inte så lätta att hitta, men det ska det inte heller vara. Det är en spännande skattjakt för hela familjen.

Missa inte de kluriga multicacherna, där det finns flera steg innan den slutliga gömman nås. Många som letat har speciellt hyllat Tråden med råden, en annorlunda cachen som också berättar en hel saga, Mickels berättelse om den vanartige heren, dvs pojken, Funteliten. 

Per Gustavsson

Här börjar cachen Tråden med råden

Lästips: 

Mickels sagor, berättade av Per Gustavsson och med trägravyrer av Sven Ljungberg. Stockholm, 1996

Mickels i Långhult sagor. Utgivna av Jöran Sahlgren och Sven Liljeblad. Svenska sagor och sägner 1. Uppsala 1937. Innehåller Mickels originaltexter.

Harry Martinson: Utsikt från en grästuva. Stockholm, 1963. Innehåller essän Om folksagor, som behandlar Mickel i Långhult.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet, Utflyktstips

Utflykter i vår och sommar 6: Hunnsberget

För några dagar sen skrev Anna Lilljequist om Skams stenar, som ligger längs vägen mellan Vrå och Lidhult. Lite längre västerut går ytterligare en landsväg från väg 25 till Lidhult. Från den vägen är Hunnsberget skyltat. Hunnsberget är en av sägenplatserna i Sagobygden och Agneta Json Granemalm, som är berättare och styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg, tycker att det är en extra spännande plats. Här skriver hon om sitt besök nyligen på bergets topp.

Efter en lite gropig och krokig skogsväg kommer man fram till sägenskåpet. Därifrån är det bara att följa den utstakade stigen som efter ett tag pekar upp mot berget. Ska jag verkligen klara att ta mig upp dit, jag är ju ingen ungdom längre. Stigen slingrar sig uppåt, runt stora stenar och buskar. Ibland får jag ta tag i något litet träd, hålla mig fast, pusta ut, för att få hjälp uppåt. Allt är mödan värt när jag väl står där på toppen och har en vidunderlig utsikt mot flera håll.

Jag står länge på klippavsatsen och bara njuter av vår underbara natur men så slår dig mig plötsligt, det måste vara här Sutarestugan finns. Det är egentligen en urholkning i berget som fått namnet Sutarestugan efter den rådige skomakaren Sutaren. 

För länge sedan var det mycket oroligt i trakterna runt Hunnsberget. En trupp danska knektar härjade runt, våldgästade bönderna. Ja, de tog det mesta som kom i deras väg. Bönderna tröttnade på detta och samlade sig för att jaga bort danskarna, men det bar sig inte bättre än att de blev tillfångatagna. 

En enda man lyckades klara sig undan och det var skomakare Sutaren. Han sprang det fortaste han kunde med danskarna efter sig. Sutaren kände sitt Hunnsberg och hann upp på berget och in i grottan där han gömde sig, men hur hela friden skulle han bli kvitt danskarna. Han hörde hur de närmade sig och tänkte ”nu är min sista stund kommen”, men klurig som han var så kom han på en lösning. Han tog upp en påk som låg där i grottan och när en dansk kom för nära öppningen av grottan petade han när dansken över stupet. Först en dansk, sedan en till och efter ett tag så hade han fått alla danska knektar nerför stupet och han kunde skynda tillbaka och släppa alla bönderna fria.

Jag stod länge och begrundade utsikten och tänkte på skomakare Sutaren och hans rådiga insats innan jag började ta mig ner för berget igen, men nu på andra sidan. Hela sluttningen ner är bevuxen av blåbärsris. Vad är det som låter, jag stannade upp, tittade mig runt, såg inget först, men så upptäckte jag vad det var. Blåbärsriset var fullt av hundra, ja kanske tusentals med humlor som surrade runt bland blåbärsblommorna. Det kändes som om hela berget skulle lyfta sig av allt surrande. Jag stod länge och lyssnade till konserten, tänkte för mig själv, här bor ju trollen, är humlorna i deras tjänst kanske. Ja man kan aldrig så noga veta när man befinner sig i Sagobygden  där de mest fantastiska saker kan hända.

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet, Utflyktstips

Att arbeta med grundsärskolan

Med inspiration från Sagobygdens tidigare projekt Kultur för alla, där man tittade på funktionsmöjligheter i det museipedagogiska mötet och ekonomisk hjälp från Kulturrådet hade jag förmånen att hösten 2019 genomföra ett 10 veckors projekt inom grundsärskolan i Ljungby. Jag träffade alla 59 elever i grundsärskolan, från åk 1 till åk 9. Jag fick under dessa 10 veckor, undervisa, skratta, förklara, förundras, överraskas, ta emot hängivenhet och uppmuntran av dessa fantastiska elever. Funktionsvariationen var stor bland eleverna, en del hade inget språk, utan kommunicerade med bilder och ljud. Medan andra hade ett rikt språk, men kunde ha svårt att se sammanhang. För mig har dessa veckor blivit en vacker gåva att tänka tillbaka på, att få förmånen att berätta tillsammans med alla dessa elever som tog sig an sagorna på helt olika sätt utifrån deras funktionsvariationer.

foto: Lotta Welmsö

Synen på elever med funktionsvariationer har ändrats över tid, det har hänt mycket inom skolans värld sedan den allmän skolplikt infördes i Sverige 1842. Möjligheten för personer med någon form för det man tidigare kallade utvecklingsstörning har gått igenom flera förändringar sedan dess. En person med utvecklingsstörning har bland annat beskrivits som idiot, sinnesslö, efterbliven, bildbar/obildbar. Vad gäller skolform för dessa personer har man använt termer som abnormskola och idiotskola. Emanuella Carlbeck startade den första idiotskolan i Sverige 1866. Undervisningen skedde på anstalt, och det var endast de barn som ansågs bildbara som fick tillgång till undervisning. I första hand prioriterades omsorgstagandet medan pedagogiken kom i andra hand. Under 1800-talet fanns en optimistisk syn på människors möjlighet att anpassa sig till samhället. Även de sinnesslöa skulle med rätt utbildning kunna anpassas och leva ett självständigt liv. Optimismen byttes till pessimism under 1900-talets första hälft, vilket innebar att myndigheterna började planera för ett livslångt anstaltsliv. Det var under en tid då det fanns rashygieniska tankar och man såg att dåvarande undervisningen inte gav väntat resultat. 1945 infördes skolplikt för de bildbara sinnesslöa, då med fokus på fostran, sinnesträning och rörelseträning. Först 1967, befästes alla barns rätt till utbildning, även de som hittills kallats obildbara Grundsärskolan och träningsskolan bildades, men först 1973 fick de en egen läroplanen. Den handlade i huvudsak om hur eleverna skulle tränas i att lära sig äta själv, klä på sig, hygien samt språkträning. 1985 kom särskolan att inordnas under skollagen istället för omsorgslagen. Särskolan som fram till 1988 haft landstinget som huvudman blev 1996 helt kommunaliserad. Anledningen var att särskolan skulle närma sig grundskolan. 1990 betonades särskolans kunskapsuppdrag för första gången. Här var sinnesträningen inte lika starkt betonad och elevernas problem var inte längre som tidigare i fokus. När Lpo 94 infördes kom den även att innefatta särskolan. Hela det obligatoriska skolväsendet fick här en gemensam läroplan, men med skilda kursplaner.

Så sent som i början av 2000-talet började särskolans berättigande diskuteras. Regeringen tillsatte en kommitté med syfte att utreda särskolans framtida utformning, Carlbeckskommittén, som utreda hur utbildningen för personer med utvecklingsstörning skulle kunna stärkas. Vilket gjorde att särskolan fick en egen läroplan Lgrs11 och heter nu grundsärskolan. 

Skolan har förändrats mycket sedan skolplikten infördes för 178 är sedan och elever med funktionsvariationer har fått gå igenom svåra, ofta plågsamma tider. Svårt att förställa sig när man står framför ett gäng uppmärksamma, nyfikna, leksugna, glada, elever och berättar Tuppen och kvarnen. Eleverna levde sig in i berättelserna, de kramade björnen, blev röda i ansiktet när den hoppade upp i rumpan på tuppen. De tecknade karaktärerna eller färglade förtryckta figurer. En grupp tillverkade svansar till björnen som blev stubbsvansad, för att bättre förstå sammanhanget. Svansarna gjordes utav en IKEA fäll jag hade hemma, med färgglatt garn från syslöjden på skolan. Hur känns vattnet i ån som bockarna Bruse gick över? Hur känns en bock? Är den mjuk eller sträv? Luktar päls? Vad är en bro gjort av? Att få känna och klämma, peka på bilder och använda tecken som stöd, levandegör sagan så att alla kan vara med på sina egna villkor.

De engagerade lärarna använda berättandet på olika sätt i undervisningen mellan mina besök. Det sjungs, målades, berättades. Det blev till kunskap om närområdets kultur, när eleverna kom till museet och fick uppleva det med olika sinnen. Förmågan att återberätta utvecklades, när språket inte fanns eller fanns i mindre grad användes kroppen, mjukisdjur och ljud. Många lärde sig nya ord och begrepp, de lärde sig hur en saga byggs upp och ökade hos en del läsförståelsen. 

Det tog tid för flera elever att lära känna sagan, miljön och mig. Även om jag under den korta tiden han skapa en rätt bra relation med eleverna, var 10 veckor i flera klasser för kort. Eleverna såg fram emot att jag skulle komma och var engagerade i berättandet, men för en del var det lite skrämmande med en ny person i klassrummet. En kille hade svårt att sitta stil när något nytt skulle hända, han sprang runt i klassrummet, låg på golvet, de första gångarna jag kom. Vid femte tillfället satte han sig mitt emot mig och tittade på, han pekade på sitt bildstöd och tittade på mig för ett godkännande. Sen sprang han igen. De sista gången jag kom, kretsade han omkring mig, han stannade upp bakom mig, där jag satt och berättade, pillade mig i nacken och sen gav han mig en stor blöt puss. ”Nu är du accepterat” sa läraren. 

Flera lärare har tackat mig för att jag valde att ansöka om medel för deras elever i grundsärskolan. ”Det är inte många som vill jobba med våra elever” fick jag höra. ”Vi får aldrig vara med om sånt här.” Fast det är jag som säger tack för att jag fick vara med att berätta tillsammans med dessa nyfikna och kreativa eleverna, de är en stor tillgång i vårt samhälle. 

Tine Winther

berättarpedagog Sagobygden

För dig som vill läsa mer:

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Hur berättandet tog fart i Sverige

Nu går vi in i december, årets sista skälvande månad. Nästa år kan den svenska berättarrörelsen fira 30 år. Hur började det hela? När och var hände det? I den nyutgivna boken Muntligt berättande. En handbok skildrar berättarna Ida Junker och Mars Rehnman det magiska ögonblicket. Med författarnas tillstånd återger vi deras text.

En renässans för muntligt berättande

Det var en lördagskväll i maj 1990 och ett stort sällskap hade bänkat sig i en gammal byskola en bit utanför Ljungby. Sveriges första berättarfestival hade just avslutats och nu skulle deltagarna fira med en middag. De som satt och åt runt borden hade kommit resande från alla landsändar. Det man hade gemensamt var att man under det gångna decenniet hade upptäckt något i det muntliga berättandet. Det kunde vara lärare som börjat lägga in korta historier i undervisningen, bibliotekarier som lagt undan boken under sagostunden, fritidsledare som tämjt vilda ungar med egna skrönor. Där satt författare, skådespelare, folklorister och många andra som av något skäl sysslade med berättelser i muntlig form. Ditintills hade de flesta varit ensamma om sitt intresse, men här möttes de nu i en stor skara. Inte underligt att det sorlade runt borden medan man utbytte erfarenheter. 

Målaskogs skola utanför Ljungby där den första berättarfestivalen i Sverige ägde rum och där det berättades hela natten.

Plötsligt bröts tystnaden av att någon började berätta en historia med hög röst. Samtalen tystnade och snart lyssnade alla. När berättaren avslutat inträdde en kort tystnad och innan man kom att tänka på att applådera hade en annan person tagit till orda med en ny berättelse. Plötsligt hade en form uppstått där ordet gick kors och tvärs mellan borden. Det var en salig blandning av folksagor, myter, sägner, legender, skrönor, skämthistorier och visdomsberättelser. Timmarna gick medan man berättade och lyssnade i en sällsam stämning. Skratt avlöstes av eftertanke, kusligheter övergick i förtrollning. Det var som om dessa historier inte bara berörde lyssnarna. Historierna tycktes också tala med varandra från olika världsdelar, epoker och livsåskådningar.

När de sista deltagarna bröt upp hade det ljusnat utanför den gamla byskolan. Klockan var fem på morgonen. Nästan tolv timmar hade gått.

Ingen anade då att det här var början på en renässans för den muntliga berättarkonsten. Det som under ett årtionde varit enstaka individers spontana intresse blev något som nu samlades i en rörelse. Man började diskutera och undersöka vad det var som gjorde muntligheten så kraftfull, så berörande och övertygande. Det växte fram kurser, det hölls seminarier och fler festivaler. Det visade sig snart att samma nyväckta intresse fanns i andra länder, att likasinnade börjat utforska berättarkonsten runt om i Europa och Nordamerika. Det kunde vara berättarklubbar i England där lokalbefolkningen samlades på bypuben för att lyssna och berätta. Det kunde vara experimentell berättarkonst på scener i  Frankrike. Det kunde vara festivaler i USA med tiotusentals besökare. 

I takt med att människor från olika yrken och sociala grupper upptäckte berättandet uppstod också oväntade tillämpningar. Den svenska pedagogen som använder berättandet som stöd för dyslektiska barn. Den brittiska sjuksköterskan som berättar historier för att lugna och kunna kommunicera med psykotiska patienter. Israelen som startar en berättarfestival i Galiléen för judar och araber. Överlevande som reser mellan skolor för att berätta om Förintelsen. Sociala myndigheter i Kanada som använder specialkompetensen hos berättare för att stödja barnfamiljer med anknytningsproblem. Stora organisationer, som Världsbanken, där berättelser ur verksamheten blir redskap för förändring och omorganisation. 

Det tycks som om detta uråldriga redskap för kommunikation kan bli relevant i de flesta verksamheter när människor får fatt i det och formar det efter sina behov. Det är enkelt och lättillgängligt. Den som lyssnar till muntligt berättande för första gången finner sig genast tillrätta. Nästan som om det finns inskrivet någonstans i våra gener. 

*****************************************************

Den inspirerande boken Muntligt berättande är utgiven av Fabula Storytelling förlag och kan beställas från fabula@storytelling.se. Den kan också köpas på Sagomuseet i Ljungby.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Kulturella aktiviteter skyddar mot demens

Under flera år har Sagobygdens pedagoger på Sagomuseet under rubriken Möten med minnen arrangerat specialanpassade visningar, som vänder sig till personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Det har varit visningar med en liten grupp och i lugnt tempo. Visningarna har väckt minnen av sagor, visor, gåtor och vardagliga upplevelser. De har blivit mycket uppskattade. 

Nu läser jag i Pedagogiska magasinet nr 3 2019, som utges av Lärarförbundet, om en svensk studie som visar att kulturella aktiviteter skyddar mot demens. Det är en forskningsstudie som pågått i hela 44 år. Doktoranden Jenna Najar och professor Ingemar Skoog, som leder Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, har nyligen publicerat en rapport som lyfter fram intressanta resultat.

Kvinnor som redan i medelåldern ägnade sig åt kulturella aktiviteter hade 30 % mindre risk att drabbas av demens jämfört med de som inte gjorde detta. Kulturella aktiviteter kunde vara läsa böcker, skriva, gå på teater och konserter, sjunga och måla.

Kulturella aktiviteter skyddade bättre mot demens än att lösa korsord och sy och sticka, även om detta också var bra.

Det som är speciellt med den här studien är att den pågått i så många år och att forskarna har kartlagt kvinnornas vanor lång innan att risken för demens ökade.

Studien visar också att utbildning i ungdomen minskar risken för demens som gammal.

En slutsats av undersökningen är att det är samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kulturaktiviteter.

Den här forskningen borde utgöra ett bra argument mot de kulturella nedskärningar som nu genomförs i många kommuner. Samtidigt visar verkligheten att alltför många politiker inte lyssnar på forskningsresultat, hur tydliga de än är.

I Hässleholm där jag bor dras nu bokbussen in, studieförbunden förlorar sina kommunala bidrag, bibliotekarietjänster försvinner, kulturskolan bantar. I Sölvesborg föreslår politikerna att skolbiblioteken inte längre ska köpa in böcker på flerspråkiga elevers modersmål. Detta trots att forskningen visar att elever som behärskar sitt modersmål lär sig svenska lättare och bättre.

Pedagogiska magasinet är väl värt att läsa i sin helhet. Kultur är temat för numret och här finns också intressanta artiklar om den kommunala kulturskolan i Malmö, kulturens samhällsekonomiska värde och sambandet hjärna-kultur. Anbefalles!

Per Gustavsson

PS I höst arrangeras nya visningar under rubriken Möten med minnen. Läs mer här!

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Tankar för 30 år sen

I år arrangeras Ljungby berättarfestival för trettionde gången. Sagobygden med Sagomuseet fyller 20 år. Det kan vara lite kul att se hur tankarna gick för snart 30 år sen. Här är en artikel som jag skrev för tidskriften Barn och Kultur och publicerades i nr 1 1991. De här funderingarna kom senare att ligga till grund för skapandet av Sagobygden. Artikeln hade rubriken Smålands sagoskatt. Än lever Mickel i Långhult.

Som Mickel i Långhult 1990.

Jag kör mot Moheda, en gång en viktig marknadsplats i det småländska bondesamhället, senare stationsort och numera ett villasamhälle med lagom pendlingsavstånd till Alvesta och Växjö. Jag ska berätta sagor och sägner för barnen i en av Mohedas skolor. Jag tänker på trollen i Klintaberget, höjden strax norr om samhället. Har barnen månne hört berättelserna om Klintabergstrollen som de gamla i generation efter generation berättat? Om mannen som gjorde ett nytt skaft till brödgrisslan han fann på berget. Nästa morgon låg det på grisslan nygräddade ”stinkakor” som han åt av. Men det var trolldom i kakorna och en trollkäring fick honom i sitt våld. Har barnen månne hört om jätten som byggde Moheda kyrka mot att prästen satte ena ögat i pant?

Det lokala sägenmaterialet okänt för de flesta

Som tillfällig besökare kommer jag och berättar traktens egna sägner och åter besannas det som så många gånger förr: det lokala sägenmaterialet är okänt för de flesta. När jag börjar berättar om mannen från Brännhult som gick över Klintaberget till Moheda och på berget mötte en skön jungfru tisslas och tasslas det i barngruppen, och jag förstår genast vilken flicka som bor just i Brännhult. Historien är inte märkvärdig, men just genom den lokala förankringen lyssnar barnen spänt  till hur mannen lockas till giftermål, hustrun föder många barn som alla är lite konstiga på ett eller annat sätt. ”Då förstår man ju, att hon måste ha varit av trollsläkt.”

Här projekteras en ny golfbana

På väg från Moheda kör jag åter förbi Bråvalla hed, denna sägenomspunna slätt som sträcker sig från sagosamlarna George Stephens Huseby och Gunnar Olof Hylten-Cavallius Sunnanvik vid Åsnens strand, längs Salens och Dansjöns västra sida upp till Moheda. Här vid Dansjöns strand där landskapets är som allra vackrast med magnifika ekar på sköna backar ner mot sjön ligger Kungshögarna, där enligt sägnen Blenda och hennes värendskvinnor begravde den danske kungen och hans män. Men på andra sidan landsvägen är åkrar och ängar uppbrutna, den svarta jorden ligger bar, istället för kor ser jag gula grävmaskiner och lastbilar. Här projekteras och byggs en ny golfbana.

Den påtagliga fysiska förändringen av landskapet går fortare än någonsin förr. Vi själva förändras och med oss våra tankar och berättelser. Den historiska förankringen i vår bygd hotas och med den det nödvändiga historiska perspektivet. Just därför att det byggs golfbanor i odlingslandskapet berättar jag mina sagor och sägner runt om i Småland och andra landskap.

Torpare, herrgårdsfruar och präster

För att fascinera måste historien bli levande. Just sägnerna och sagorna upplever jag som inkörsvägen till hembygdens historia och folkets liv. Ur berättelserna stiger torpare och backstugusittare fram, fattiga och rika bönder, käringar och drängar, stränga herrgårdsfruar och gudfruktiga präster. Deras tankar och tro, slit och umbäranden i vardagslivet blir synligt. Som pusselbitar som fogas till varandra växer en gången verklighet fram. Genom den muntliga berättelsen blir historien inte en text på blanka boksidor, utan här tillsammans mellan berättare och lyssnare blir det förflutna levande.  

I Ljungby har jag åkt med skolbarn på sägenresor och berättat på ort och ställe: där låg offerkastet som skulle hindra att drängen som begravdes levande skulle gå igen; där stod Barnaboken i vilken pigan och drängen gömde barnet som fötts i lönndom; på den stenen stod Ebbe Skammelson när han segnade död ner och än idag kan ni se fotavtrycken i stenen; i Näsasjön troddes näcken bo och han lockade barnen till sig. 

Berättelserna bidrar till att skapa gemenskap och en kulturell identitet och befäster kulturarvet. En gemensam berättelse känd av alla i samhället kan härvidlag ha stor betydelse. Alla kan vara stolta över stenröset där draken vaktar en skatt eller lämningar efter kyrkan som byggdes av Fru Agunda som bekämpade de vilda hedningarna.

Mickel i Långhult

Samma roll kan hembygdens sagor spela. Min väg har gått från barndomens Grimmsagor, via turkiska och ryska sagor till den skatt som de småländska sagorna utgör. Här finner jag de gamla sagomotiven, de kända berättelserna, men i ny dräkt, ofta folkligare och mer jordnära. Nu träder också berättarna bakom sagorna fram och framförallt har jag lärt känna Michael Jonasson Wallander, mer känd som Mickel i Långhult, enligt Harry Martinson ”den svenska folksagokretsens största trumfäss”. Detta fattighjon, som föddes på 1700-talet och dog 1860, levde en stor del av sitt liv i Ryssby socken i nuvarande Ljungby kommun. Han skrev ner ett stort antal sagor som förmedlades via prosten Cavallius i Vislanda till sonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Stockholm. På sin säregna småländska ger Mickel en tydlig bild av fattigfolkets liv genom på en gång drastiska, fantasifulla och verklighetsnära sagor.

Många är de småländska sagoberättarna, deras liv och öden kan fylla otaliga sidor och många är berättelserna, kända och okända. Som sagor förr berättades för vuxna bör också många av dessa sagor idag berättas för vuxna och ungdomar. Det ögonblick då en grupp sjätteklassare släpper sin  förutfattade skeptiska inställning till sagor och tar emot dem med hela kroppen och alla sinnen är en fantastisk stund.

Öppen för lyssnarnas kommentarer

Många har skildrat kraften i det muntliga berättandet, hur lyssnaren blir medskapande i historierna. Berättandet innebär hela tiden en ögonkontakt med lyssnarna, osökt kan svåra ord ges sin förklaring, spänningen stegras om så behövs och berättelserna kortas ner om det är lämpligt. I mitt eget sätt att berätta försöker jag vara öppen för lyssnarnas egna kommentarer, infall och reaktioner och foga ihop detta med berättelserna såsom sägnerna ofta förr berättades kollektivt och association följde på association.

Men stoffet som sådant bjuder på mycket, inte bara de urgamla sagomönstren med den fattige som får prinsessan, den dummaste som vinner framgång och så förstås magiska hjälpare. Här finns så mycket mer. Enligt min mening innehåller sägnerna och de folkliga sagorna, om de inte tunnats ut, allt det som fascinerar ungdomar i dagens bestsellerlitteratur och häftiga videos. Stoffet är spännande, upproriskt och fräckt. Vårt behov av spänning och underhållning tillfredsställs. Vi får rysa åt spöklika berättelser om dödskallar i benhuset på kyrkogården; skratta åt dumbommar och mästertjuvens listiga upptåg; äcklas över ormar i magen och knallen som drack mormors åminnelse, det sista hon hostade upp innan hon dog; ge utlopp för våra känslor när vi hör tabuhistorier såsom den om käringen som kärnade koskit; kittlas av erotiska anspelningar när skogsnuvan lockar på bonden som lagar till en kolmila.

Ett vardagligt berättande

Berättelserna finns omkring oss och väntar bara på sina berättare. Visst kan det vara bra med professionella berättare som kommer på besök, men målet är också ett vardagligt berättande av sagor och sägner, egna minnen och vardagsupplevelser på förskolor, i skolor, i hemmen, ja överallt. I Kronobergs län har Berättarverkstan från Stockholm och andra ordnat kurser. Med självförtroende och en eller två sagor har många gått från dessa kurser. Men steget till att våga berätta kan ändå vara långt, puffar behövs. I Ljungby bestämde vi oss för ett positivt tvång. De som varit på berättarkurser skulle senare byta barngrupper med varandra och berätta inför nya ansikten. Det upplevdes positivt och ingav mod. Utgångspunkten har varit att all kan berätta, det fordras bara att man vågar och tränar. Till slut bottnar berättelsen i en själv och många kan berätta med personlig övertygelse, utstrålning och kraft och trollbinder barn utan skolad röst.

Landets första berättarfestival

Ur berättandet här i Kronoberg föddes så landets första berättarfestival, som gick av stapeln i Ljungby och i Mickels hemtrakt Långhult och Målaskog. I maj 1990 berättades det som aldrig förr i skolor och förskolor, på arbetsplatser och i hembygdsstugor, på gator och torg och många andra platser. Berättare och lyssnare från hela landet kom och förvissades om den muntliga berättartraditionens livskraft, inspirerades till fortsatt berättande och grunden till en bestående kontakt mellan berättarintresserade var lagd.

Bengt af Klintberg och artikelförfattaren vid invigningen av minnesstenen över Mickel i Långhult juni 1990

Trollen är jagade bort från Klintabergets bergskammare. Där inrymdes istället olja. En del minns kanske oljekatastrofen i Moheda som under någras sommardagar under ett år på 50-talet ställde det lilla stationssamhället i centrum för hela Sverige. Vi kan inte åter befolka bergen med troll, skogarna med skogsnuvor och sjöarna med näcken, så rent påtagligt de levde i människors vardag förr, för inte så länge sen. Men vi kan minnas dem och ge dem plats i vår fantasi, i våra berättelser och i vår historia.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet