Kategoriarkiv: Sagomuseets verksamhet

Kulturella aktiviteter skyddar mot demens

Under flera år har Sagobygdens pedagoger på Sagomuseet under rubriken Möten med minnen arrangerat specialanpassade visningar, som vänder sig till personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Det har varit visningar med en liten grupp och i lugnt tempo. Visningarna har väckt minnen av sagor, visor, gåtor och vardagliga upplevelser. De har blivit mycket uppskattade. 

Nu läser jag i Pedagogiska magasinet nr 3 2019, som utges av Lärarförbundet, om en svensk studie som visar att kulturella aktiviteter skyddar mot demens. Det är en forskningsstudie som pågått i hela 44 år. Doktoranden Jenna Najar och professor Ingemar Skoog, som leder Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, har nyligen publicerat en rapport som lyfter fram intressanta resultat.

Kvinnor som redan i medelåldern ägnade sig åt kulturella aktiviteter hade 30 % mindre risk att drabbas av demens jämfört med de som inte gjorde detta. Kulturella aktiviteter kunde vara läsa böcker, skriva, gå på teater och konserter, sjunga och måla.

Kulturella aktiviteter skyddade bättre mot demens än att lösa korsord och sy och sticka, även om detta också var bra.

Det som är speciellt med den här studien är att den pågått i så många år och att forskarna har kartlagt kvinnornas vanor lång innan att risken för demens ökade.

Studien visar också att utbildning i ungdomen minskar risken för demens som gammal.

En slutsats av undersökningen är att det är samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kulturaktiviteter.

Den här forskningen borde utgöra ett bra argument mot de kulturella nedskärningar som nu genomförs i många kommuner. Samtidigt visar verkligheten att alltför många politiker inte lyssnar på forskningsresultat, hur tydliga de än är.

I Hässleholm där jag bor dras nu bokbussen in, studieförbunden förlorar sina kommunala bidrag, bibliotekarietjänster försvinner, kulturskolan bantar. I Sölvesborg föreslår politikerna att skolbiblioteken inte längre ska köpa in böcker på flerspråkiga elevers modersmål. Detta trots att forskningen visar att elever som behärskar sitt modersmål lär sig svenska lättare och bättre.

Pedagogiska magasinet är väl värt att läsa i sin helhet. Kultur är temat för numret och här finns också intressanta artiklar om den kommunala kulturskolan i Malmö, kulturens samhällsekonomiska värde och sambandet hjärna-kultur. Anbefalles!

Per Gustavsson

PS I höst arrangeras nya visningar under rubriken Möten med minnen. Läs mer här!

Lämna en kommentar

Under Litteratur, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Tankar för 30 år sen

I år arrangeras Ljungby berättarfestival för trettionde gången. Sagobygden med Sagomuseet fyller 20 år. Det kan vara lite kul att se hur tankarna gick för snart 30 år sen. Här är en artikel som jag skrev för tidskriften Barn och Kultur och publicerades i nr 1 1991. De här funderingarna kom senare att ligga till grund för skapandet av Sagobygden. Artikeln hade rubriken Smålands sagoskatt. Än lever Mickel i Långhult.

Som Mickel i Långhult 1990.

Jag kör mot Moheda, en gång en viktig marknadsplats i det småländska bondesamhället, senare stationsort och numera ett villasamhälle med lagom pendlingsavstånd till Alvesta och Växjö. Jag ska berätta sagor och sägner för barnen i en av Mohedas skolor. Jag tänker på trollen i Klintaberget, höjden strax norr om samhället. Har barnen månne hört berättelserna om Klintabergstrollen som de gamla i generation efter generation berättat? Om mannen som gjorde ett nytt skaft till brödgrisslan han fann på berget. Nästa morgon låg det på grisslan nygräddade ”stinkakor” som han åt av. Men det var trolldom i kakorna och en trollkäring fick honom i sitt våld. Har barnen månne hört om jätten som byggde Moheda kyrka mot att prästen satte ena ögat i pant?

Det lokala sägenmaterialet okänt för de flesta

Som tillfällig besökare kommer jag och berättar traktens egna sägner och åter besannas det som så många gånger förr: det lokala sägenmaterialet är okänt för de flesta. När jag börjar berättar om mannen från Brännhult som gick över Klintaberget till Moheda och på berget mötte en skön jungfru tisslas och tasslas det i barngruppen, och jag förstår genast vilken flicka som bor just i Brännhult. Historien är inte märkvärdig, men just genom den lokala förankringen lyssnar barnen spänt  till hur mannen lockas till giftermål, hustrun föder många barn som alla är lite konstiga på ett eller annat sätt. ”Då förstår man ju, att hon måste ha varit av trollsläkt.”

Här projekteras en ny golfbana

På väg från Moheda kör jag åter förbi Bråvalla hed, denna sägenomspunna slätt som sträcker sig från sagosamlarna George Stephens Huseby och Gunnar Olof Hylten-Cavallius Sunnanvik vid Åsnens strand, längs Salens och Dansjöns västra sida upp till Moheda. Här vid Dansjöns strand där landskapets är som allra vackrast med magnifika ekar på sköna backar ner mot sjön ligger Kungshögarna, där enligt sägnen Blenda och hennes värendskvinnor begravde den danske kungen och hans män. Men på andra sidan landsvägen är åkrar och ängar uppbrutna, den svarta jorden ligger bar, istället för kor ser jag gula grävmaskiner och lastbilar. Här projekteras och byggs en ny golfbana.

Den påtagliga fysiska förändringen av landskapet går fortare än någonsin förr. Vi själva förändras och med oss våra tankar och berättelser. Den historiska förankringen i vår bygd hotas och med den det nödvändiga historiska perspektivet. Just därför att det byggs golfbanor i odlingslandskapet berättar jag mina sagor och sägner runt om i Småland och andra landskap.

Torpare, herrgårdsfruar och präster

För att fascinera måste historien bli levande. Just sägnerna och sagorna upplever jag som inkörsvägen till hembygdens historia och folkets liv. Ur berättelserna stiger torpare och backstugusittare fram, fattiga och rika bönder, käringar och drängar, stränga herrgårdsfruar och gudfruktiga präster. Deras tankar och tro, slit och umbäranden i vardagslivet blir synligt. Som pusselbitar som fogas till varandra växer en gången verklighet fram. Genom den muntliga berättelsen blir historien inte en text på blanka boksidor, utan här tillsammans mellan berättare och lyssnare blir det förflutna levande.  

I Ljungby har jag åkt med skolbarn på sägenresor och berättat på ort och ställe: där låg offerkastet som skulle hindra att drängen som begravdes levande skulle gå igen; där stod Barnaboken i vilken pigan och drängen gömde barnet som fötts i lönndom; på den stenen stod Ebbe Skammelson när han segnade död ner och än idag kan ni se fotavtrycken i stenen; i Näsasjön troddes näcken bo och han lockade barnen till sig. 

Berättelserna bidrar till att skapa gemenskap och en kulturell identitet och befäster kulturarvet. En gemensam berättelse känd av alla i samhället kan härvidlag ha stor betydelse. Alla kan vara stolta över stenröset där draken vaktar en skatt eller lämningar efter kyrkan som byggdes av Fru Agunda som bekämpade de vilda hedningarna.

Mickel i Långhult

Samma roll kan hembygdens sagor spela. Min väg har gått från barndomens Grimmsagor, via turkiska och ryska sagor till den skatt som de småländska sagorna utgör. Här finner jag de gamla sagomotiven, de kända berättelserna, men i ny dräkt, ofta folkligare och mer jordnära. Nu träder också berättarna bakom sagorna fram och framförallt har jag lärt känna Michael Jonasson Wallander, mer känd som Mickel i Långhult, enligt Harry Martinson ”den svenska folksagokretsens största trumfäss”. Detta fattighjon, som föddes på 1700-talet och dog 1860, levde en stor del av sitt liv i Ryssby socken i nuvarande Ljungby kommun. Han skrev ner ett stort antal sagor som förmedlades via prosten Cavallius i Vislanda till sonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Stockholm. På sin säregna småländska ger Mickel en tydlig bild av fattigfolkets liv genom på en gång drastiska, fantasifulla och verklighetsnära sagor.

Många är de småländska sagoberättarna, deras liv och öden kan fylla otaliga sidor och många är berättelserna, kända och okända. Som sagor förr berättades för vuxna bör också många av dessa sagor idag berättas för vuxna och ungdomar. Det ögonblick då en grupp sjätteklassare släpper sin  förutfattade skeptiska inställning till sagor och tar emot dem med hela kroppen och alla sinnen är en fantastisk stund.

Öppen för lyssnarnas kommentarer

Många har skildrat kraften i det muntliga berättandet, hur lyssnaren blir medskapande i historierna. Berättandet innebär hela tiden en ögonkontakt med lyssnarna, osökt kan svåra ord ges sin förklaring, spänningen stegras om så behövs och berättelserna kortas ner om det är lämpligt. I mitt eget sätt att berätta försöker jag vara öppen för lyssnarnas egna kommentarer, infall och reaktioner och foga ihop detta med berättelserna såsom sägnerna ofta förr berättades kollektivt och association följde på association.

Men stoffet som sådant bjuder på mycket, inte bara de urgamla sagomönstren med den fattige som får prinsessan, den dummaste som vinner framgång och så förstås magiska hjälpare. Här finns så mycket mer. Enligt min mening innehåller sägnerna och de folkliga sagorna, om de inte tunnats ut, allt det som fascinerar ungdomar i dagens bestsellerlitteratur och häftiga videos. Stoffet är spännande, upproriskt och fräckt. Vårt behov av spänning och underhållning tillfredsställs. Vi får rysa åt spöklika berättelser om dödskallar i benhuset på kyrkogården; skratta åt dumbommar och mästertjuvens listiga upptåg; äcklas över ormar i magen och knallen som drack mormors åminnelse, det sista hon hostade upp innan hon dog; ge utlopp för våra känslor när vi hör tabuhistorier såsom den om käringen som kärnade koskit; kittlas av erotiska anspelningar när skogsnuvan lockar på bonden som lagar till en kolmila.

Ett vardagligt berättande

Berättelserna finns omkring oss och väntar bara på sina berättare. Visst kan det vara bra med professionella berättare som kommer på besök, men målet är också ett vardagligt berättande av sagor och sägner, egna minnen och vardagsupplevelser på förskolor, i skolor, i hemmen, ja överallt. I Kronobergs län har Berättarverkstan från Stockholm och andra ordnat kurser. Med självförtroende och en eller två sagor har många gått från dessa kurser. Men steget till att våga berätta kan ändå vara långt, puffar behövs. I Ljungby bestämde vi oss för ett positivt tvång. De som varit på berättarkurser skulle senare byta barngrupper med varandra och berätta inför nya ansikten. Det upplevdes positivt och ingav mod. Utgångspunkten har varit att all kan berätta, det fordras bara att man vågar och tränar. Till slut bottnar berättelsen i en själv och många kan berätta med personlig övertygelse, utstrålning och kraft och trollbinder barn utan skolad röst.

Landets första berättarfestival

Ur berättandet här i Kronoberg föddes så landets första berättarfestival, som gick av stapeln i Ljungby och i Mickels hemtrakt Långhult och Målaskog. I maj 1990 berättades det som aldrig förr i skolor och förskolor, på arbetsplatser och i hembygdsstugor, på gator och torg och många andra platser. Berättare och lyssnare från hela landet kom och förvissades om den muntliga berättartraditionens livskraft, inspirerades till fortsatt berättande och grunden till en bestående kontakt mellan berättarintresserade var lagd.

Bengt af Klintberg och artikelförfattaren vid invigningen av minnesstenen över Mickel i Långhult juni 1990

Trollen är jagade bort från Klintabergets bergskammare. Där inrymdes istället olja. En del minns kanske oljekatastrofen i Moheda som under någras sommardagar under ett år på 50-talet ställde det lilla stationssamhället i centrum för hela Sverige. Vi kan inte åter befolka bergen med troll, skogarna med skogsnuvor och sjöarna med näcken, så rent påtagligt de levde i människors vardag förr, för inte så länge sen. Men vi kan minnas dem och ge dem plats i vår fantasi, i våra berättelser och i vår historia.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 200 år – en personlig betraktelse av Sverker Hyltén-Cavallius

När vi i Sagobygden i maj månad, i Skatelövs socken, firade 200-årsminnet av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius födelse höll han sentida ättling Sverker Hyltén-Cavallius ett personligt anförande om Gunnar Olof. Sverker invigde också det nya sägenskåpet, vid Skatelövs hembygdsgård, som kortfattat skildrar Gunnar Olofs viktiga gärning. Sverkers föredrag var så intressant att vi väljer att publicera det på bloggen så att än fler kan ta del av hans tankar. Sverker är docent i etnologi och forskningsantikvarie vid Svenskt visarkiv.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Målning av Kjell Sundberg till sägenskåpet vid Skatelövs hembygdsgård.

Etnologi, det är ett humanistiskt ämne som handlar om kulturella mönster i vardagslivet, Nils-Arvid Bringéus har kallat det för studiet av ”människan som kulturvarelse” (Bringéus 1986). Jag tillhör inte en släkt med obruten tradition av etnologer – i släktens historia finns det nog fler militärer, bönder och präster än vad det finns etnologer. Men med min lilla kunskap om de där tre yrkena så kanske militärens förståelse för social organisation och relationer, bondens öga och känsla för detaljer, och prästens reflekterande kring livet och världen, tillsammans skulle kunna rymmas i riktigt bra etnologi. 

Innan jag själv började läsa etnologi följde jag med min flickvän – blivande hustru – och hennes kursare ut och tog några öl, och hamnade bredvid deras lärare. Jag sa att en släkting till mig hade hållit på med etnologi och frågade om han kanske kände till honom. ”Jaha, vad hette han då?” ”Gunnar Olof Hyltén-Cavallius”, svarade jag, och den här läraren skrattade till lite och sa, ”Jo, han är rätt känd”. När jag sedan började läsa etnologi förstod jag att det inte verkar finnas en enda beskrivning av ämnets historia som inte berättar om Gunnar Olof, så min fråga måste ha låtit ganska rolig. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, eller ”Olle” eller Gunnar som han också kallades av sina nära och bekanta, betraktas allmänt som etnologins fader i Sverige. Hans centralverk Wärend och Wirdarne bär ju faktiskt undertiteln Ett försök i svensk Ethnologi och hela hans systematiska arbetssätt pekar mer framåt mot den vetenskapliga metodologin, än bakåt mot 17- och 1800-talens ofta detaljrika men mer rent beskrivande folklivsskildringar och sockenbeskrivningar. Det är faktiskt inte förrän drygt hundra år senare som etnologi blir det vedertagna namnet för det som länge kallades folklivsforskning. Jag har lovat säga några ord om Gunnar Olof, från en sentida släkting och etnolog. Men jag börjar med släktingens perspektiv, med Gunnar Olof som jag uppfattar honom. 

Gunnar Olof som person 

Gunnar Olof är förstås en samlande punkt också i släkten, inte bara i etnologin. Det är han som köper den gamla släktgården Sunnanvik efter att den varit i andras ägo under drygt 100 år (1754-1866), och vid hans minnessten i Skatelöv har släkten samlats på släktmöten. Med sitt starka historieintresse så bedrev han också ett omfattande detektivarbete för att åstadkomma ett släktträd ner till det sena 1400-talets bonde ”Sven i Håldala” och författade också några mindre skrifter på temat. 

Det måste också vara fler än jag i den här släkten som redan i barnaår suttit och läst i gulnade exemplar av Om draken eller lindormen eller Slägt-minnen från Sunnanvik och fascinerats. Min morfar kunde till och med vid något tillfälle högläsa ur den här lilla skriften om löjtnant Erngisles möte med vättar under Karl XII:s fälttåg i Polen. Men av Gunnar Olof själv hade förstås min morfar inga minnen, han dog tretton år innan morfar föddes. 

Vad får man för slags bild av Gunnar Olof som person? I hans memoarer, utgivna postumt 1929 under titeln Ur mitt framfarna lif: anteckningar och hågkomster tycker jag att han stundtals framstår som en lite tjurig människa som hamnar på kant med folk till höger och vänster, men samtidigt väldigt mån om de goda vännerna. När jag berättade det för många år sedan för en professor i idéhistoria (som bland annat hade jobbat med just 1800-talsmemoarer) så sa han att det också ingick i den genren på den tiden (och kanske än idag): att visa att man var på kant med folk var helt enkelt ett sätt att positionera sig socialt och visa på sin egen betydelse. Man kanske kan jämföra med hur Göran Persson i Erik Fichtelius programserie talar illa om både de som jobbat nära honom och de han haft en mer ytlig relation till. 

Gunnar Olof framstår som oerhört strävsam, men också det kan ha med genren och tidsandan att göra. Vid sidan av sin mer akademiska gärning är han initiativtagare till eller är med och bildar ett antal sällskap, t ex både Svenska Fornskriftsällskapet och Konstnärsgillet. Han kanske helt enkelt bara var om sig och kring sig, och så får man kanske ha i bakhuvudet att han kommer från landsbygden och småstaden till Uppsala och sedan Stockholm, och skulle ta sig upp i kretsarna. I de privata brev som jag gick igenom tillsammans med min kusin för några år sedan, så framstår han som en snäll person som bryr sig om både barn- och barnbarn. Min mor har också en privat anteckningsbok från Gunnar Olofs tid i Uppsala, och den är ett mönster av ordning: där tas varje litet lakan och örngott med, där står varje utlägg för kaffe eller punsch nogsamt upptaget, och ger på så sätt också en liten inblick i det sociala livet. I andra anteckningar kan man följa hans resor mellan Växjö och Uppsala, ner till varje gästgiveri som han stannar på. Han var också märkt av sjukdom de sista åren, ja faktiskt ända ifrån vistelsen i Brasilien i början av 1860-talet, och det måste rimligen ha påverkat humöret. Men bland de där privata breven, tidningsklippen och anteckningarna ser man också något annat. Det är en nyfiken person, nyfiken på alla upptänkliga särdrag och skillnader som kunde finnas mellan folk. I ett tidningsurklipp som han sparat minns jag att det stod om skillnaden mellan skogs- och kustbygdens folk i Skåne, skillnader i allt från temperament till sedvänjor. Såhär tänkte i högsta grad Gunnar Olof själv: Värend menade han ju till exempel befolkades av särskilt hetlevrat folk. I Slägt-minnen från Sunnavik uttrycker han sig så här: 

Såsom väl är kändt och såsom vi i ett annat arbete tillfylles ådagalagt, bibehöll Wärendsfolket långt fram i nyare tiden sitt från fädren ärfda vilda och oroliga lynne (Hyltén-Cavallius 1879:14-15). 

Den här nyfikenheten tar sig också uttryck i att han liksom intresserar sig för nästan allt verkar det som: språket, traditionerna, visorna, historien och inte minst sagorna och berättelserna. För mig som jobbat som universitetslärare i många år så känner jag stor sympati för den där nyfikenheten: studenter med nyfikenhet kan alltid lära sig det vetenskapliga hantverket också, men vad gör man med studenter utan nyfikenhet? Och så några ord om Gunnar Olofs roll i etnologin. 

 

Gunnar Olof vid 29 års ålder. Målning av N J O Blommér.

Gunnar Olof och etnologin 

Carl Wilhelm von Sydow, sedermera professor i folkminnesforskning vid Lunds universitet, påpekar i ett minnesord över Gunnar Olof vid hans 100-årsdag 1918 att hans analytiska arbete i Wärend och Wirdarne, i likhet med det mesta inom ”filologin” inte kan klara sig oemotsagt under de femtio år som då hade gått sedan utgivningen. Men i jämförelse med andra europeiska arbeten som likt Gunnar Olofs hade hämtat inspiration från Jacob Grimms Deutsche Mythologie, så menar han att Hyltén-Cavallius arbete på ett helt annat sätt både är metodologiskt genomtänkt, grundligt och mångsidigt, och inte minst präglat av en kärlek till hembygden som också von Sydow höll högt. 

I förordet till utgivningen 1942 av Gunnar Olofs reseskildring En student upptäcker sitt land 1835, pekar en annan professor, folklivsforskaren Sigurd Erixon, på hur tidig och snabb Gunnar Olof var med att ta till sig nya impulser och omsätta dem i handling (Erixon 1942:5). Han är den förste som betecknat sig som etnolog (och då stötte beteckningen etnologi fortfarande på motstånd bland landets folklivsforskare), och som dessutom genomfört en etnologisk monografi om en hel svensk landsända. Men han tillägger också om Wärend och Wirdarne att ”den moderna forskningen ej längre kan godkänna så många av de teorier som där kommo till uttryck” (ibid:5). 

Ortsnamnsforskaren Jöran Sahlgren, påpekar i sin inledning till 4:e bandet av Svenska folksagor att det mellan Gunnar Olof och hans pappa prosten Carl Fredrik Cavallius förekom en del oenigheter kring hur man skulle hantera folksagorna språkligt. Carl Fredrik förespråkade närhet till dialekter och lokala uttryckssätt, medan Gunnar Olof medvetet försökte ”återskapa” ett slags medeltida, ofta lätt högtravande stil. Också här kanske man kan säga att det snarare är prostens månande om det talade språkets kulörer som hållit i längden, snarare än Gunnar Olofs arkaiserande stil. Inom modern folkloristik söker man oftare komma åt berättandet i dess många facetter: kroppens gestikulerande, röstens olika tonlägen, och detaljer i det talade språket. Men det här skildrar också två olika perspektiv på tradition: å ena sidan intresset för traditionen i dess konkreta utövande, å andra sidan traditionen som ett exempel på något mycket större och (och i Gunnar Olofs synvinkel) äldre. De två perspektiven kan man nog säga att vi fortfarande har att förhålla oss till. 

Det händer mycket med ett vetenskapligt ämne på sisådär 150 år. Till att börja med tillhör Gunnar Olof ett förstadium till det akademiska ämnet etnologi, eller folklivsforskning som det hette tidigare: han själv tillhör den generation som etnologen Orvar Löfgren har kallat ämnets ”pionjärer”, forskare som innan ämnet tagit form utforskar vad det kan innehålla (Löfgren 1996:16-17). Men i början av 1900-talet tar ämnet etnologi alltmer form, och den första professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning inrättas vid Stockholms högskola 1918. 

Etnologin hade under många år en stark kulturhistorisk profil, men intresset kom att förändras flera gånger, först från ett intresse för de äldsta kvarlevande spåren av ofta förkristna sedvänjor och myter, till att mer intressera sig för geografiska spridningsvägar. Därifrån fortsatte man till att se till olika sedvänjors funktioner i samhället, och sedan till att undersöka grundläggande tankemönster i olika kulturella uttryck. 

En riktigt stor omställning var mot en mer antropologisk, samtidsorienterad forskning under 1970-talet, och även om det idag finns många kulturhistoriskt orienterade etnologer så ligger tonvikten i dagens etnologi på studier av samtiden. Samtidigt finns där ofta kvar ett intresse för det historiskas betydelse: etnologer studerar sällan samtiden som helt isolerad, utan försöker finna de historiska samband som format det vi undersöker i nutiden. Men hänvisas det fortfarande till Gunnar Olof? Och finns det något kvar i vår tids etnologi som påminner om det som Gunnar Olof gjorde? 

Nej, det hänvisas i princip inte alls till Gunnar Olof i modern etnologi, annat än i redogörelser för ämnets historiska utveckling. Utan att ha någon större inblick i det tror jag dock att forskare i en del andra närliggande ämnen, som t ex religionsvetenskap eller historia, använder sig mycket mer av hans arbeten. 

Den andra frågan, om det finns något som påminner om G O:s arbeten idag i svensk etnologi, skulle jag däremot vilja besvara med ett ja. Utgångspunkten i Wärend och Wirdarne, att nästan uttömmande beskriva och förklara regionala skick i allt från muntlig tradition till byggnadskonst, är i och för sig svår att föreställa sig i modern etnologi. Ett skäl till det är förstås ren pragmatism: det var rimligare (men med vissa förbehåll) att vid mitten av 1800-talet föreställa sig regioner som avgränsbara och sammanhållna av särskilda seder och bruk. Med globalisering i form av t ex medier, migration och globala rörelser, så är idag det regionala inte alltid en så självklar avgränsning: levnadsvillkoren för en jordbrukare i Värend liknar kanske mer villkoren för jordbrukare i Skottland än vad de liknar villkoren för en akademiker eller en städare i Växjö. Ett annat skäl är att det kom att utvecklas en hel hembygdsrörelse som har haft just det regionala och lokala som sitt område, och på sätt och vis tagit över den rollen. 

Men själva det vetenskapliga tillvägagångssättet, att bit för bit plocka isär beståndsdelarna i människors vardagsliv och försöka förstå vad de betyder och var de kommer ifrån, det är nog i högsta grad levande inslag i modern etnologi. Gunnar Olof sökte också mönster, han såg folkets diktning och folkets sedvänjor som spår och kvarlevor av forna tiders seder och bruk. Detta mönsterletande, om än kanske inte just efter kvarlevor från forntiden, är också något som de flesta av dagens etnologer skulle hålla med om. 

Hans sätt att förhålla sig till folksagorna, som en medeltida högreståndstradition som i form av ett ”Gesunkenes Kulturgut” lagrats kvar bland de breda folklagren men sedan länge glömts bort i de fina kretsarna, har inte överlevt. Jo, det finns fortfarande ett intresse för hur sagorna historiskt har spridits och förändrats, och inte minst hur de idag kommer att omsättas i nya massmedier. Men annars är det nog snarare hans pappa Carl Fredriks förhållningssätt som ”segrat”: vår tids intresse för folksagorna och muntlig tradition präglas mer av ett intresse för hur saker berättas och varför, än för hur de en gång i en föreställd svunnen tid eventuellt kan ha låtit. 

Och slutligen, etnologin som helhet är nog mer lik Gunnar Olofs etnologi än vad man i förstone tänker sig. Etnologin bottnar fortfarande i ett intresse för det som människor säger och gör. Folket – om än med andra valörer och uttryckt med andra ord – står fortfarande i fokus. Både det levda vardagslivet och de särskilt markerade former som vi använder i till exempel ritualer, berättande och sång engagerar fortfarande. Och sist men inte minst, etnologin är fortfarande en empirisk vetenskap – alltså en vetenskap som alltid tar utgångspunkt i observationer av verkligheten. 

Litteratur 

Bringéus, Nils Arvid 1986 (1977). Människan som kulturvarelse: en introduktion till etnologin. Malmö: Liber. 

Erixon, Sigurd 1942. Förord. I: Hyltén-Cavallius, Olof: En student upptäcker sitt land 1835. Stockholm: Saxon & Lindström. 

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof 1879. Slägt-minnen från Sunnanvik. Stockholm: Ivar Haeggströms Boktryckeri. 

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof 1929. Ur mitt framfarna lif: hågkomster och anteckningar. Stockholm:P.A. Norstedt & Söner. 

Löfgren, Orvar 1996. Ett ämne väljer väg. I: Ehn, Billy & Orvar Löfgren (red.) Vardagslivets etnologi: reflektioner kring en kulturvetenskap. Stockholm: Natur & Kultur. 

Sahlgren, Jöran 1941. Inledning. I: Sahlgren, Gudrun & Jöran 1941. Svenska folksagor IV. Stockholm: Norstedts. 

von Sydow, Carl Wilhelm 1918. ”Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Några ord med anledning av 100-årsminnet.” Folkminnen och folktankar, band 5, häfte 1:73-78. 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Julfest på Sagomuseet

dsc_0082

I går kväll den 12 december var det lucia-julfest på Sagomuseet för medlemmar och andra intresserade. Per, Anna, Eva och Kristine hade verkligen fixat en trevlig och gemytlig kväll som startade med glögg och pepparkakor. Därefter samlades alla i berättarrummet i spänd väntan på lucia med hennes följe. Med vacker sång tågade medlemmar från Teater 16 in och underhöll oss med den vanliga luciasången men även andra mindre kända sånger. Mycket vacker sång från duktiga ungdomar.

En trappa upp serverades julgröt och skinksmörgås följt av berättelser i juletid. Kvällen avslutades med kaffe och Annas goda saffransbullar och kaka. Mikael fick en speciell gåva av Kristina från Emmaljunga, en fin väpnarmössa med visir som hon virkat efter en modell på Stirling slott i Skottland, ett minne från Sagomuseets skoutlandsresa i september. Alla som ville hade en inslagen bok med sig, en bok man läst och tyckte om och ville dela med sig av eller en bok man inte gillade men hoppades att någon annan skulle göra det. Smaken är ju som tur är olika. En mycket lyckad kväll på Sagomuseet som var välbesökt.

dsc_0074 dsc_0080 dsc_0085 dsc_0086 dsc_0095

Text och foto

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Trådar och trassel

1975 åker vi till Albanien med Svensk-albanska föreningen. Vi är lite främmande fåglar bland alla SKP-are och norska AKP-are, vi tillhör ju den vänster, läs VPK, som dessa anser är både socialdemokratisk och borgerlig. Våra envisa och naiva frågor om ”folket” verkligen har makten får inga övertygande svar på de många industribesöken. Min flickvän packar ner ett sye i resväskan och jag vill inte vara sämre, utan inhandlar ett lagom lätt korsstygnsbroderi i den hemslöjdsaffär, som på den tiden fanns i Borås. Jag syr några stygn före avresan, för att vara igång. Det blir inte mycket sytt under resan, inte mycket när vi kommit hem heller. Då och då plockar jag fram broderiet, men till slut får det ligga i lådan. Än i dag ligger det oavslutat där.

img_2564

Så väntar vi vårt första barn 1976. Min fru stickar en fin tröja i hönsestrikk. Jag vill naturligtvis vara en jämlik man och börjar på mitt hönsestrikk. Stickar rävar, höns och fiskar efter den danska förlagan. Riktigt kul! Men som nybörjare, ja jag har ju stickat tidigare i syslöjden men det är länge sen, stickar jag förstås för hårt och glädjen vänds i djup besvikelse. Den tilltänkta tröjan blir när vår flicka blir större en klänning till hennes docka.

img_2562Åren går, handarbete är nog inte riktigt min grej. Jag läser hellre när jag har tid, än syr och stickar. Men lite nyfiken är jag allt och när min fru börjar nålbinda, bestämmer jag mig för att nålbinda en mössa under vår veckolånga resa med Hurtigrutten för 3 år sen. Jag börjar, men snart sitter jag där på däck i det fina vädret och läser en bok, när jag inte ser mig omkring. De få varven drar min fru upp och stickar en kudde av garnet.

Som berättare har jag snöat in på berättelser om spånadsarbete. På 1990-talet lärde jag mig spinna lin och sen dess har jag berättat sagor, sägner och folktro kring denna förr så nödvändiga syssla. Rockhuvuden och skäkteträn var kärleksfullt snidade gåvor från fästmannen till flickan han älskade. Det ena ger det andra och snart är jag fascinerad av det skånska yllebroderiet med sina folkliga fantasifulla bilder. Här finns bröllopskuddar, där kvinnan sömmat in all sin kärlek och ömhet. Jag läser, lär mig mer och snart går vi på en kurs i yllebroderi och jag börjar sy en kudde. Inte går det fort, nu har det gått ett år och min kudde är inte färdig än, Jag är ingen flitigt handarbetare, men när jag syr är det roligt. Det fina är att jag inte behöver vara så noga, kan hitta på själv, komponera mitt eget mönster. Helt enkelt sy på det viset jag har lust. Den här kudden kommer aldrig att hamna ofärdig i en låda.

img_2558

Kvällen den 2 november på Sagomuseet handlar just om berättelser förknippade med handaslöjd.

Vi kallar den Trådar och trassel. Ta med dig ditt sticka, ditt sye eller vad du tycker om att skapa och lyssna på berättelser om handens flit med nål och stickor. Eller bara lyssna om du hellre vill det. Har du lust får du också gärna ta med dig en broderad duk, en köksbonad, en tröja, en klänning eller något annat slöjdat, som väcker minnen som du vill berätta och dela med andra. Och det behöver förstås inte vara textila arbeten, du kanske hellre slöjdar en sked eller ägnar dig åt luffarslöjd.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Sagomuseets verksamhet

Göran Palm 1931-2016

DSC_0148 (1)Göran Palm var med på den första berättarfestivalen i Ljungby 1990 och återkom sen många gånger. Han har alltid stöttat och uppmuntrat oss i vår verksamhet, vilket varit mycket betydelsefullt, och vi är djupt tacksamma för det. Göran hade varit värd ett eget Mickelpris, men helt i hans egen anda, att det är de många rösterna som är viktiga i utformandet av ett rättvist samhälle, så fick den förening som han själv tog initiativ till priset. Vi bad berättaren och författaren Pelle Olsson skriva om Göran.

När jag hörde att Göran Palm hade dött blev jag chockad.  Jag som vuxit upp med hans samhällskritiska böcker sedan 60-talet trodde att han hade evigt liv. Han var också en god vän efter tjugo års samarbete i Liv i Sverige. En förening som han hade startat och varit ledare för i näsan trettio år – och som fick Mickelpriset 2007.

Nu skrivs det överallt på sociala medier och i tidningarna om honom. Självklart, eftersom han var en av våra mest betydande författare. Indoktrineringen i SverigeEn orättvis betraktelseLM-böckerna och de fyra volymerna Sverige en vintersaga kommer att överleva som litterära storverk.

Men Göran Palm var också pionjär när det gällde den moderna berättarrörelsen. Det var han som satte igång med, och myntade begreppet, berättarkaféer. Det började på Skeppsholmen i Stockholm 1985. Tanken var att vem som helst ska kunna ta till orda precis som man gjorde innan radio och TV tog död på berättandet från människa till människa. Göran brukade säga att berättarkaféer är yttrandefrihet i praktiken, inte bara som en princip. 

Idén visade sig vara livskraftig och berättarkaféerna har spritt sig ut över landet. I Stockholm har de fortsatt i obruten följd sedan starten, i andra lokaler, och är så vitt jag vet det äldsta evenemanget i Berättarsverige. På Liv i Sveriges hemsida skriver han att detta med att berätta livshistorier för varandra måhända låter gammaldags och omodernt, ”men många av våra djupt kända behov är just gammalmodiga och omoderna.”

 Göran levde som han lärde och var otroligt intresserad av vad andra hade att säga. Han njöt av att höra en bra historia. Den behövde förresten ens vara bra, bara den kom från hjärtat. Samma sak gällde de mest knaggliga texter med livsberättelser. (Däremot var han synnerligen giftig när han ironiserade över modernistisk poesi.)

Utan att hålla några berättarkurser blev han ändå en inspiratör för många av oss berättare. Jag är definitivt en av dem. Framför allt genom att skapa en trivsam atmosfär så att även de blyga vågade prata om sina upplevelser. Till och med ”kufar och galningar” som han blev varnad för i berättarkaféernas barndom kände sig välkomna. ”Berättarkaféer visar sin styrka i att också införliva avvikare”, skriver han i boken Berättarkafé – allt du behöver veta. I själva verket är det inte alls ovanligt att de mest tillbakadragna personerna, som för det mesta sitter tysta och lyssnar, är de bästa berättarna när de till slut är redo att ställa sig upp. Det har jag också lärt mig från Göran.

Han var själv en underhållande berättare. Jag minns till exempel när han redogjorde för livet i Pensionärernas badminklubb. Här fick han tips från några av veteranerna hur han skulle spela för att vinna. Mot dem som nyligen opererats för grå starr: slå höga bollar. Mot spelare med knäskador: tvinga dem att springa mycket i sidled.

Om det någon gång kommer att byggas ett tempel till det muntliga berättandets ära så ska Göran Palm stå staty vid ingången.

Pelle Olssonbild: Peller Olsson

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Jan-Öjvind Swahn död

220px-Jan-Öjvind_Swahn_vid_doktorspromovering_2006-06-02

Idag är vi ledsna och sörjer på Sagomuseet. Jan-Öjvind Swahn är död. Han var en mångkunnig man, men vi minns honom framförallt som Sagoforskaren med stort S. 1997 fick han Mickelpriset för sitt outtröttliga arbete med att under ett halvt sekel lyfta fram folksagan som berättelser för vuxna och ett viktigt kulturarv som visar vad vi människor under århundraden skrattat och ryst åt, förundrats och roats av. Redan under tidigt 1980-tal när vi började med att lyfta fram den småländska sagoskatten var han en uppskattad gäst i Ljungby och senare har han medverkat i berättarfestivalen åtskilliga gånger. Jan-Öjvind var elev till Carl Wilhelm von Sydow som växte upp i Tranhult lite öster om Ljungby. von Sydow grundlade den svenska sagoforskningen och Jan-Öjvind förde den vidare tillsammans med några generationskamrater. Det känns som en epok i svensk sagoforskning är slut. Nu har sagoforskningen till stora delar försvunnit från de svenska universiteten. Det bästa sättet vi kan hedra Jan-Öjvind Swahns minne är att stå upp för folksagan som en levande berättelse som än idag har något viktigt att förmedla. Och göra det i Jan-Öjvinds anda, på ett fängslande och roligt sätt, med glimten i ögat.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet