Jag fick ett bekymmer i somras. Hade fått jobbet att berätta sägner på ett slåttergille. Trevligt, men jag saknade historier. Satte igång att tokleta. Roliga berättelser om slåttern, eller hösten som vi säger än idag här i de gamla gränsbygderna, var finns dom? Tre berättelser hade jag fått ihop, men jag behövde en fjärde. Efter mycket sökande på nätet och i böcker och alla möjliga och omöjliga papperssamlingar, råkade min hand en dag snudda vid en bunt gulnade tidningsurklipp längst ner i en byrålåda. Bläddrade flyögt igenom packen, alltmer missmodig – här finns förstås inget. Tills min blick plötsligt föll på rubriken ”Trollungen och hölasset”.
Det här urklippet har legat länge i lådan. Hur kom det dit och när? Ingen vet. Min man ”har aldrig sett det förut”, så det måste vara svärmor. Hon tyckte om att klippa saker ur tidningar och samla på hög. Dock inte lika bra på att datera eller att ange källan. Men vänder jag på tidningsklippet ser jag att det är taget ur Smålänningen, dock inget datum, inget namn. ”Hålö skog” – antagligen från Agunnaryd, så mycket kan jag lista ut. Hursomhelst, jag fick min fjärde berättelse; ibland måste man ha lite tur. Varsågoda:
Trollungen och hölasset
För långeliga tider sedan i en bondgård fanns ett barn som var mycket besvärligt. Makarna hade en lejegräbba som ibland skulle se efter ungen, men flickan var så tjur av barnet så att det var det värsta hon visste. Makarna var också tjura på den, och undrade om det inte var en trollunge de fått.
Så en dag om hösten skulle det köras in hö; bonden körde och när han kom fram till ladudörren välte han av lasset där utanför, och så blev lejegräbban befalld att häva in höet medan han körde. Men samtidigt skulle hon se efter ungen. Men ungen var så vresig och tog så mycket tid att hon inte hann med att häva in höet. Då blev bonden arg och bannande gräbban, så välte han av lasset och körde igen, och flickan blev mer och mer efter. Till sist var det så många lass hö liggande, så när bonden kom med ännu ett, och fick se att det var så lite uträttat blev han så rasande så han slog lejegräbban. Det hjälpte inte att hon sa att det var ungens fel.
När han så kört igen och gräbban var ensam med ungen, så öppnar ungen sin mun och säger: ”Vill du lova att du inte pratar om det för någon så ska jag hjälpa dig”. Det löftet gav hon naturligtvis. ”Men innan du gör det så ta bort spetorna jag har i knäna”, sa ungen.
Detta gjorde gräbban gärna. Sedan blev det fart på höhävningen och när bonden kom nästa gång var allt hö inne i ladan. Bonden blev mäkta förvånad och ville veta vem som hjälpt henne, men det var hon ju förbjuden att säga. Därför visste hon ingen annan råd än att säga att hon gjort det själv. Bonden trodde henne inte. Han trodde det var något trolltyg med i spelet.
Senare på kvällen när alla var komna in i stugan, satte sig gräbban på golvet och medans hon satt så kom katten och strök sig mot henne. Då tog hon den i knät och talade om hur det gick till med höhävningen. ”Jag kan tala om det för dig”, sa hon till katten och hela familjen hörde förstås vad hon sa.
”Då hade vi rätt ändå”, sa föräldrarna då de kom för sig själva, ”att det var en trollunge. Men vi ska försöka få den att bekänna själv.” Hustrun satte deg i ett äggskal och ungen som såg det undrade vad det skulle vara bra för.
”Jo, jag ska baka en kaka till kungen”, svarade modern. Då utbrast ungen: ”Jag är så gammal så jag sett Hålö skog växa upp och huggas ner sju gånget, men jag har aldrig sett någon baka i ett äggskal förut. ”Jaså”, sa modern du är allt en trollunge och dej ska vi kasta in i bakugnen.”
Men när modern började elda upp bakugnen kom trollen och hämtade sin unge.
Anna Lilljequist
Tuup under 2013 års festival
Sagobygdens Blogg 