Månadsarkiv: april 2026

by Per Gustavsson | 22 april 2026 · 12:09

Linné och Sagobygden 2

Ingeborg i Mjärhult

Den enskilda person som Linné skrev allra mest om i sina landskapsresor är den kloka kvinnan Ingeborg i Mjärhult, som verkade under 1700-talet. Linné företog aldrig någon separat Smålandsresa, men gjorde uppehåll i sin hemsocken Stenbrohult och socknarna däromkring på sina resor från och till Öland, Gotland och Skåne. Mjärhult ligger söder om landsvägen mellan Älmhult och Tingsryd, lite öster om Fanaholm och Grettaån. Idag vittnar stengrunder och terrasser att det fordom har legat en stor gård på platsen.

Till Ingeborg sökte sig människor för att få bot för sina krämpor. Linné skriver 1741: ”Kloka qwinnan Ingeborg i Miärhult och Wirestad sochn, blef sökt öfwer hela landet såsom ett orakel, och hade större namn om sig uti medicinen än mången Doctor, som läst och practicerat i all sin dag.”

Linné tecknar bakgrunden till hennes botande. ”Hon trodde att Lucifers anhang blivit nedstörtat ifrån himmelen på jorden, där några fått sitt boställe i vattnet och kallas näcker, under hus med namn av tomtegubbar, i rör och under trän såsom älvar, i skogar såsom skogsnuvor och rå. Hon trodde, att var människa hade sin hamn, som henne följde såsom skuggan följer kroppen, och att denna hamn gick perpendikulärt (lodrätt) neder åt jorden, såsom människan går perpendikulärt ovan jorden, vändandes hamnen stadigt sina fötter emot sin människas fötter… Hon trodde att människan och hennes hamn voro så förenade, att när den överjordiska människan led, så led och den underjordiska, och tvärtom, när den underjordiska människan blev skadad, så tog den överjordiska lika del därav. Hon trodde att, när människor gingo, om deras Antipodes råkade att passera någon vätts, älvs, rås eller dylikt spökes hemvist i jorden, skulle den underjordiska människan bliva skadad och följaktligen den överjordiska människan lida.”

Den här uppfattningen anknyter till folktron där själen kunde förnimmas som människans vård eller hamn. Den är en personlig ande som följer människan vart hon går.

Linné fortsätter att berätta om hennes sjukdomsbot: ”Hennes omdöme var merendels, att patienten låtit sitt vatten på något rum, eller att han sovit på något ställe, eller att han tagit av något träd, som varit helgat av någon ande, eller att patienten fått sjukdomen av luften, av vattnet, av elden eller jorden… Såsom orsaken var ej materiell, så borde ej heller medikamenterna vara materiella, patienten skulle gå ut 3 mornar tigande och fastande eller 3 torsdagskvällar, mest norr ut, eller till någon ström som går norr åt, eller till något träd eller rör, bedja om ursäkt eller offra någon mjölk eller dylikt.”

När Linné 1749 kom till Virestad på sin Skånska resa skriver han åter om Ingeborg och den safsabuske som fanns på en lite holme i Grettaån, eller Fanhultsån som den hette tidigare. Safsa är ett gammalt namn på kungsbräken, Osmunda regalis. ”Den kloka kvinnan Ingeborg i Mjärhult brukte, att gå till denna busken om morgnarna tigandes och fastandes att rådgöra sig med, jag vet icke vem, varav Virestadsborna kallade busken Ingeborgs i Mjärhults predikostol. Ingen härpå orten hade sett en sådan buske, och alla undrade, av vad art han vara månde. Busken var ett par alnar hög och mer än ett par famnar i diameter. Rötterna voro tätt hopvuxna och liksom flöt på vattnet, att han gungade, då man gick uti honom.”

Linné träffade aldrig Ingeborg i Mjärhult. När han skrev om henne 1741 uppgav han att hon hade dött för en kort tid sedan. Ingeborg levde dock till 1749. Hon dog hos sin son i Peaboda och hade då för länge sen flyttat från Mjärhult. Linnés skildringar av henne återgår på vad som han hört berättas om henne i Virestad och Stenbrohult. I konceptet till dagboken står det att ”överallt talades om en klok kvinna i Virestad socken, som kallades Ingeborg i Mjärhult, som sades vara allvetande och kunnat kurera alla sjukdomar”. Vem var då denna omtalade kvinna?

Hennes namn var Ingeborg Danielsdotter och hon var enligt egen utsago född 1665, och var alltså 84 år då hon dog. Hennes make Måns Gudmundsson avled 1716.

Under sin livstid anklagades hon vid flera tillfällen för signeri och vidskepelse. Hon försvarade sig med att hon aldrig hade gjort någon människa något ont. 1739 kallade biskop Gustaf Adolf Humble henne till prästgården i Virestad för förhör om hennes vidskepliga gärning. Ingeborg försvarade sig med att hon bara använde sig av de medel som hon lärt av sin mor. På midsommaraftonen plockade hon tjänliga örter som hon gjorde medikamenter av. Hon sa sig framför allt behandla fallandesot och vattusot.

Anklagelserna om att hon kunde återställa tjuvgods förnekade hon, det hade hon aldrig sysslat med. Resultatet av mötet blev att hon skulle upphöra med sin verksamhet, annars skulle hon lagföras. Prosten i Virestad skulle dessutom från predikstolen förbjuda alla i församlingen att besöka henne.

När berättelser förs från mun till mun tillförs ofta drastiska episoder och huvudpersonen kan både anonymiseras och demoniseras. Folkminnessamlaren Eva Wigström återger en sägen från 1800-talets slut om en häxa i Virestads socken och att hon hade en sådan makt över hin onde att hon tvingade honom att plantera den allvetande safsabusken och ge henne kunskap att bruka den. Hon behövde bara fråga denna växt för att få veta allt hon önskade.

När Virestadsjön sänktes för över hundra år sen försvann holmen i Grettabäcken och Safsan från sin ursprungliga plats. Safsan har dock hittats längre nedströms utmed ån.

I början av 1800-talet var det åter dags för rannsakningar angående magi och signerier i Virestads socken och bruk av svartkonstbok. Den här gången var den anklagade Fanhultsherren och folk menade att han hade fått del av Ingeborg i Mjärhults visdom. Hyltén-Cavallius skriver att han använde kvistar av safsabusken ”såsom ett kraftigt medel emot förgärning och sjukdom”. Han dömdes 1821 till böter.

Fanhultsherren hette Anders Magnus Rosenkvist och var dotterson till hovjunkaren Peter Rudebeck som ägde Fanhults säteri under 1700-talets andra hälft. Tidvis bodde han på Bockö i Fanhultasjön. Han dog 1851.

Sägnen om de fallna änglarna och satans anhang är vanlig i hela landet och återfinns på fler platser i Sagobygden. Denna folkliga förklaring till sägenväsenas uppkomst går tillbaka på Bibelns berättelse i Uppenbarelseboken om Mikaels strid med satan i form av en drake.

foto: Björn Gullander

Litteratur: Per Gustavsson: Stora Pockers öga. Ljungby 2025. Bengt af Klintberg: Folkloristen Linné. Ingår i: Påskharen. Stockholm, 2018.

Lyssna på berättelsen om Ingeborg: https://sagobygden.se/sv/sagenplatser/32-ingeborg-i-mjarhult/. Här hittar du också karta och koordinater till Mjärhult.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Taggat som Ingeborg i Mjärhult, Linné

by Per Gustavsson | 14 april 2026 · 13:42

Linné och Sagobygden 1

Carl von Linné (1707-1778) växte upp i en bygd där sagor och sägner berättades, kloka gummor botade sjukdomar och folk var rädda för att råka ut för spöken och trolltyg. Linné skildrade själv i sina skrifter och reseskildringar människors övertro. Han dokumenterar exempel på skrock i samband med bröllop, besvärjelser som användes vid sjukdomsbot, offerkast, flygrönnar som skulle skydda mot häxeri, tron att skatan var djävulens fågel och att sjökor levde i havet. Han var kritisk till människors vidskeplighet och ville utrota den.

Men Linné var också ett barn av sin tid och frigjorde sig inte helt från gängse övernaturliga föreställningar. Det var en allmän uppfattning att om ett barn hade ett lyte eller födelsemärke berodde det på att modern under graviditeten blivit skrämd. Linné omfattade den här tron och menade att en gravid kvinnas upplevelse kunde påverka fostret hon bar. Under sin lappländska resa 1732 träffade Linné en liten flicka som vände ögonen så att enbart det vita syntes och därför inte kunde se. Linné frågade därför modern om hon sett någon så vända eller spöka med ögonen då hon var havandes. Modern berättade att hon hade suttit vid svärmoderns dödsbädd och sett henne ”spöka ögonen”. På Öland 1741 mötte Linné en gosse som folk sa var en bortbyting. Men Linné förklarade att han led av engelska sjukan och frågade därefter modern om hon blivit skrämd under graviditeten. Modern berättade att hon ”blivit hjärteligen förfärad över flera karlar, som kommo att slåss med dragna knivar och så när tagit livet av varandra; varpå hon märkte, att fostret sedermera låg på ena sidan såsom dörr och orörligt, att ingen flyttning med det såsom med andra barn kändes”.

Den kritiske Linné godtog alltså detta som ett naturligt samband, och då var det ju inte så underligt att föreställningen levde kvar bland allmogen under hela 1800-talet.

Linné trodde också på varsel och att de döda kunde gå igen. En lång rad sådana händelser skildrar han i Nemesis Divina, en skrift som först utkom långt efter Linnés död. Nemesis Divina betyder Guds vedergällning och i skriften återger Linné en lång rad berättelser som visar hur syndaren straffas i sin livstid. En av de mest kända handlar om Måns i Sannaböke i Stenbrohults socken. Måns var en hård man och mycket elak mot sin far. En gång när han och hans son, som också hette Måns, trätte, drog sonen sin far i håret och släpade ut honom ur stugan. När fadern kom till dörren ropade han: ”Masse, dra mig inte längre, för jag drog inte min far längre.” Sonen svarade: ”Jo, Herrans dö, drog du din far till dörren, skall jag draga dig utom dörren.” Linné skriver att detta hände i Stenbrohult under hans barndom.

Linné berättar också om en son som gjorde en träho till sin gamle far att äta ur. Det var förnedrande. Men sonens egen lille pojke började karva på en träbit och när pappan frågade vad han gjorde svarade han, att han gjorde en ho som pappan skulle få äta ur när han i sin tur blev gammal. Efter det blev farfadern värdigare behandlad.

I själva verket är det här en saga som är internationellt känd och återfinns i brödernas Grimms sagor. Den var känd på medeltiden och användes som predikoexempel i kyrkorna.

Linné skildrar också det öde som drabbade Jakob i Såganäs i Linnés barndomssocken Stenbrohult. Jakobs hustru går ner sig på isen när hon ska till kyrkan. Hon kämpar förtvivlat för att komma upp. Mannen ser vad som händer, men han mister henne gärna, och låter bli att hjälpa henne. Fem år senare börjar Jakobs fingrar att ruttna, de fingrar han kunde ha använt för att dra upp hustrun. Till slut ruttnar de på båda händerna och Jakob dör. Nemesis divina, Guds vedergällning1

Idag är Stenbrohult en del av Sagobygden, som omfattar kommunerna Älmhult, Alvesta och Ljungby. Här levde några av vårt lands märkligaste sagoberättare och sägner berättades de långa vinterkvällarna och när folk samlades till gemensamt arbete under sommarhalvåret.

Sagobygden är ett utflyktsmål för alla som tycker om spännande och roliga berättelser. Här kan du besöka ett fyrtiotal skyltade platser som berättar om troll och gengångare, drakar och skatter, märkliga historiska händelser och ond bråd död. En utflykt i Sagobygden är samtidigt en resa till natursköna platser, glömda sevärdheter och ett sätt att lära känna människors liv och tankar förr i tiden.

En plats att besöka är stället där den kloka kvinnan Ingeborg i Mjärhults bodde. Idag vittnar stengrunder och terrasser att det fordom har legat en stor gård på platsen. Ingeborg var den enskilda person som Linné skrev allra mest om i sina landskapsresor. I ett kommande blogginlägg berättar jag mer om Ingeborg.

Linné var verkligen mångsidig. Han kan med rätta också kallas för folklorist eftersom han ger oss en levande bild av 1700-talets folktro.

Du kan läsa mer om Linné här.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Historia

Taggat som Linné, Råshult

by mariasvartberg | 12 april 2026 · 20:09

Tre varv motsols

Under påskledigheten läste jag med stor behållning Per Faxnelds romandebut Tre varv motsols och kände direkt att jag ville skriva några rader om den här på bloggen. Tre varv motsols är nämligen en roman som passar som hand i handske med det vi sysslar med i Sagobygden; sägner, sagor och folkloristik. Den är dessutom utmärkt skriven och väldigt läsvärd!

Utöver det ständigt närvarande folkloristiska temat så är det här främst en spänningsroman med övernaturliga inslag. Året är 1929 och hjältinnan, Edda Erlenstam, är en självständig, vetgirig och skicklig arkivassistent vid Uppsala Landsmålsarkiv. Hon saknar själv akademisk utbildning, vilket hon har komplex för och ofta påminns om, men utför ändå sitt arbete med bravur. Hennes arbete går ut på att samla in, katalogisera och bevara folktraditioner och folkminnen från olika områden. Alltså precis den sortens immateriella kulturarv som i mångt och mycket ligger till grund för Sagobygden och vår verksamhet här.

Edda får i romanens början tips om en svartkonstbok från 1600-talet som skulle finnas till försäljning hos en bonde i Jämtland. En så pass gammal svartkonstbok vore en rejäl fjäder i hatten, såväl för arkivet som för henne själv. Hon ger sig därför av från Uppsala till Jämtland på en insamlingsresa och för att samtidigt, med arkivchefens godkännande, införskaffa svartkonstboken. Väl ute på den jämtländska landsbygden visar sig förvärvandet inte vara så lätt som hon först hoppats och hon dras in i en farlig härva fylld av olika mystiska och ofta illasinnade karaktärer.

Romanfiguren Edda bygger på den verkliga arkivassistenten och folklivsforskaren Ella Odstedt (1892-1967), en kvinna som haft en enorm betydelse för insamlandet och bevarandet av folkminnen i våra folkminnesarkiv. Faxneld har förstås tagit sig friheter när det gäller att skildra Eddas inre monolog och hennes agerande i olika situationer, romanens händelser är helt klart fiktion. Men likheterna mellan den fiktiva och den reella kvinnan är ingående och medvetet gjorda. Exempel på detta är hur båda Edda och Ella alltid genomförde sina insamlingsresor beväpnade med revolver och hur de båda plågades av sömnproblem.

Ella Odstedts inflytande på folklivsforskningen kan knappast överskattas och trots sin brist på formella studier blev hon 1955 utsedd till filosofie hedersdoktor. Den som vill veta mer om verklighetens Ella kan läsa mer om henne i Institutet för språk- folkminnens folkminnesblogg. Eller varför inte läsa hennes mest kända och inflytelserika publikation Varulven i svenskt folktradition (1943)?

När man läser Tre varv motsols märks det är en roman som det ligger mycket efterforskning bakom. Detta syns tydligt i porträtterandet av Edda, men framför allt blir det påtagligt i alla detaljer kring folktro och folkliga traditioner. Små detaljer om hur till exempel uppgrävda dödingben användes i magiska syften eller hur vättarna troddes bete sig vävs in i berättelsen som helhet och skapar en tyngd och en trovärdighet som hade saknats om författaren hade haft en mer fragmentarisk kännedom om ämnet. För en folktro-nörd som mig lyfter det boken enormt. Faxneld, som är professor i religionsvetenskap, har bland annat utgått från just folkminnesuppteckningar ur Institutet för språk- och folkminnens arkiv (dåtidens Landsmålsarkiv). Framför allt har han förstås tittat på uppteckningar som insamlats av Ella Odstedt själv och sådana som skildrar folktro och traditioner i Jämtlandsområdet.

Tre varv motsols är som sagt Per Faxnelds debutroman, men han har tidigare kommit ut med skönlitteratur i form av korta folkgotiska skräckberättelser i boken Offerträdet (2020). Dessutom ligger han bakom ett helt gäng läsvärda vetenskapliga publikationer varav hans doktorsavhandling Satanic Feminism (2014) nog är den mest kända. Att just Tre varv motsols är debuten inom romangenren bådar dock väldigt gott. Förhoppningsvis kan det kanske komma fler framöver, det kommer åtminstone jag hålla tummarna för.