Kategoriarkiv: Att berätta

Hellre hingstskrål än angstskrig

Under många år utgav Berättarnätet Kronoberg en medlemsskrift som hette Munvigan. Från det arkivet återanvänder vi, helt enligt tidens anda, följande inlägg av Svend-Erik Engh:

Da jeg var ung, kunne jag vælge mellem at blive sindssyg og sidde indespærret på Nordvang eller jeg kunne blive kunstner. Heldigvis valgt jeg det sidste. Min første erindring om at det var muligt for mig at træffe dette valg som ung, er en erindring fra min skoletid.

Jeg er 12 år, året er 1969. Skolen hedder Vestervangsskolen og ligger i Glostrup, en forstad til København. Vi har vikar i dansk. Hun har skrevet noget på tavlen.

Konsonanterne  ”…ngstskr…” i den rækkefølge.

Vi får at vide, at der mangler en begyndelse og en slutning til at danne et danskt ord. Det  er vores opgave at finde de manglende bogstaver.
Det er ikke så tit, jeg synes det der sker i skolen er intressant, men den her opgave er sjov. Jeg går hjem og arbejder intensivt. Næste time er jeg klar. Læreren skriver konsonanterne på tavlen, vender sig og spørger, om det er nogen, der har fundet løsningen.
Jeg rækker ivrigt fingeren i vejret. Hun siger venligt, at jeg skal gå op og skrive begyndelse og slutning på ordet.
Jeg går op til tavlen og skriver ”hi…” foran konsonanterne og ”…ål” efter.
Ordet: ”hingstskrål” er altså min løsning.
Vikaren ser skuffet på mig og beder mig om at gå ned på plads. Hun er tydeligvis ked af det. At jeg gør grin med hendes alvorlige øvelse. Der er kun en løsning, den rigtige løsning.

En af de pæne piger har fundet denne løsning, går op til tavlen, skriver ordet ”angstskrig” og får ros.
Jeg ved ikke, hvad det er, jeg har gjort galt. Jeg er ikke ude på at provokere. Jeg synes bare, at hingstskrål er sådan et flot ord.

Her startede min karriere som kunstner. Tak for det, frøken vikar. Du blev godt nok sur på mig og skældte mig ud for ikke at tage opgaven alvorlig. Din autoriserede løsning, som du efterfølgende fik en av de pæne piger til at skrive på tavlen, var ikke bare autoriseret, men også den eneste. For dig. Og resten af mine klassekammerater. Dengang havde jeg ikke styrken til at sige til dig, at det er muligt at se verden fra forskellige synsvinkler. At jeg hellere vil høre en hingst skråle end jeg vil se et menneske skrige sin angst ud.

Hämtat ur Svend-Eriks bok Fortæl en historie, Édito förlag, 2012

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Sportlov i berättandets tecken

I dessa tider när restriktioner håller nere antalet personer som får vistas tillsammans slog personalen på Sagobygden sina kloka huvuden ihop – hur skulle vi på ett tryggt sätt möta våra berättarsugna besökare?

Resultatet blev en spännande vecka med många fina möten! I Sagomuseets trädgård bjöds besökare på Sagolek i museets trädgård, det fanns också möjlighet att grilla och gå på skattjakt på Gamla Torg. Vid varje tillfälle tog vi emot sex besökare som fick möta två berättare, platserna fick förbokas via Biljettkiosken.

Mitt i Sportlovsveckan passade vi på att besöka de två andra kommunerna i Sagobygden, Alvesta och Älmhult, för Sagolek utomhus. I Alvesta besökte vi Riksdagsmannagården och i Älmhult Ormakullagården. Även dessa platser fick förbokas, och alla föreställningarna blev slutsålda!

Det muntliga berättandet har en förmåga att frodas oavsett storleken på gruppen och våra berättarpedagoger lyckades trots avståendet få med sig lyssnarna in i sagan värld. Vi märkte ett stort intresse för våra trygga sagostunder, vi hoppas kunna återkomma med ett liknande koncept till det kommande påsklovet!

Sagolika hälsningar
Ellen Sjömålen, berättarpedagog

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Att berätta i nya verkligheter

Berättarpedagogen är igång

Jag har berättat folksagor och sägner för barn i minst 30 år. Framförallt har jag berättat i skola och förskola. Antingen som fast anställd i en barngrupp eller som kringresande berättare. Under dessa år har mycket hänt i Sverige, i skolorna och i förskolorna. Bland annat är Sverige numera ett mer mångkulturellt land, barngrupperna är större, och litteratur/berättande har fått konkurrens av andra medier. En del hävdar att dagens barn inte kan lyssna på berättelser längre, att de bara kan vara lugna om de får en datorskärm framför sig. Det håller jag inte med om. Det är fortfarande så att när en god berättelse startar så är det bara en tidsfråga innan de allra flesta barn fastnar på berättar-kroken och flyttar in i berättelsens värld. Det syns ofta på deras kroppsspråk, hakorna åker ner, ögonen blir stora och de flyttar överkroppen lätt framåt, som om de rent fysiskt vill in i sagan.
Samtidigt är det fler barn idag som har svårare att komma in i berättelsens värld. Det kan finnas olika skäl till detta, vanligt är att man har ett annat modersmål än svenska och därför inte förstår alla ord. Andra barn kan ha koncentrations svårigheter eller problem med att tolka det de ser och hör.
Som berättare har jag ställt mig frågorna: Hur ska man få alla att förstå orden? Hur ska man få alla att fastna på berättar-kroken och flytta in i berättelsens värld?
För mig har det varit ett experimenterande. Succesivt har jag gått från ett målande, ordrikt språk, till en mer fysisk och interaktiv berättarstil. På många sätt påminner mitt sätt att berätta för skolbarn alltmer om hur jag tidigare berättat för små barn. Jag använder tekniker som bygger på att lyssnarna kanske inte förstår begreppen och inte kan göra egna bilder.
Här är några exempel på hur jag gör:
Föremål – hur minder språkförståelse desto mer saker tar jag med för att illustrera sagan.
Ritualer – ramsor, tända ljus eller något liknande för att tydligt rama in berättarstunden
Call and respons – genom rörelser, frågor och nyckelord gör jag lyssnarna delaktiga i berättandet
Synonymer – jag säger samma sak på många olika sätt
Kroppsspråk – genom ansiktsuttryck, gester med mera, förtydligar jag orden

Den stora och viktiga utmaningen är att ta tekniken från småbarnsberättandet, överföra den till skolbarnsberättande, utan att det blir för barnsligt.

Utöver detta har jag också blivit mycket noggrannare med att förbereda berättarstunden genom att:
Iordningställa berättarrummet
Tänka på hur barnen sitter
Försäkra mig om att ingen utomstående stör
Förbereda barnen på vad som ska hända under berättarstunden

Genom dessa sätt att jobba når jag fler, vi har roligt tillsammans och berättelsen blir en mötesplats över kulturgränser, diagnoser och generationer. När det är som bäst ser jag även att en och annan vuxen lyssnare tappar hakan och flyttar in i berättelsen värld. Nästa steg är att även lära mig tecken som stöd, det använder redan mina kollegor på Sagobygden.

Hälsningar från en berättarpedagog

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Mjölkningsdiplom, vad är det?

Ett mjölkningsdiplom kan utdelas till den som ansvarar för mjölkhanteringen på en gård. Det sker efter tre års prickfria mjölkleveranser. Regelverket från mejeriet omfattar t ex foderproduktion, djuromsorg, miljöarbete och mjölkkvalitet. Provtagning på mjölken sker med stickprov flera gånger per månad och innebär bakterieprov samt celltal- och syrningsprov. Dessutom måste djurskyddskontroller vara utan anmärkning.
Tre år, det är 1095 dagar. Mjölkning sker vanligtvis två gånger per dag, vilket betyder 2190 mjölkningstillfällen då inget får lämnas åt slumpen eller slarvas bort.
(efter 8 års leveranser utdelas en bronsplakett, efter 13 år en silverplakett, efter 18 år en guldplakett och efter hisnande 23 års felfri mjölkhantering får man en guldmedalj ur konungens hand. 2020 var 27 mjölkföretag berättigade till denna guldmedalj. Ceremonin dock uppskjuten p g a coronan)

Nuförtiden har många mjölkgårdar ett stort antal kor och modern utrustningen med t ex robotmjölkning. Det sparar mycket fysiskt arbete, men kraven på den som utför arbetet är desamma.

Mjölkningsdiplom….
Ordet väcker många minnesbilder hos mig från tiden när vi var aktiva mjölkbönder. Alla kor som stått i våra bås, jag ser dem för min inre syn; Kronros, den stolta skönheten, Lotta, med de utstående ögonen, Gullspira, som sparkades vid mjölkningen, inte för att hon var ond utan för att hon var kittlig, Linda, som blev sonens favorit, Johanna, rekordmjölkaren, Fläcka, som fick den ena åkomman efter den andra men alltid kom igen, Signild, som flickorna red på och många, många fler.

Kornas mörka milda ögon, deras stora, varma kroppar, deras mjuka juver..
Känslan av lugn när alla i stallet fått mat framför sig på foderbordet och det enda som hörs är deras ivriga mumsande. Att sätta mjölkmaskinens spenkoppar på spända juver och se den vita, skummande mjölken forsa iväg i glasledningen på väg mot mjölktanken. Att öppna lagårdsdörren en kall vintermorgon och mötas av katten och kornas stora ögon och milda muanden. Den sedvanliga kvällsrundan för att se att alla ligger lugnt och vilar och idisslar, mätta och nöjda.

Att glädjas och oroas. Vänta på att en kalvning ska sätta igång, följa förloppet, hjälpa till att dra ibland. Se den nyfödde resa sig på vingliga ben bara efter en liten stund, att se hur mamman ivrigt slickar och buffar den mot juvret för att den ska nå den viktiga råmjölken så snabbt som möjligt.
Att släppa ut dem på vårbetet och se deras ystra glädje. Se dem komma hemåt i en lång rad vid mjölkedags och gå rakt in på sina platser när dörren öppnas.

Att bärga hö för nästa stallperiod. Den evinnerliga kollen av SMHI:s väderutsikter, jakten på bra slåtterväder, ängslan för att något oförutsett åskvädersregn fördärvar färdiga strängar med hö. Barnens lek på den fyllda höskullen, upphängda gungor, långa grävda gångar.

Den vita piskan har den kallats, kravet som mjölkbönderna har att nästan aldrig vara längre bort från gården än att de hinner hem igen till nästa pass i lagårn.
Jag kände det aldrig så. Det fanns så mycket i den motsatta vågskålen. Att få arbeta tillsammans, glädjas och våndas i med- och motgångar. Finnas där för barnen, ge dem möjligheter att leva nära naturen, få dem att se att liv och död går hand i hand.
Detta är något av det som ligger bakom ett mjölkningsdiplom. Så mycket mera än ett papper i en ram.
                                                                                                                                                 Saga Alexanderson

1 kommentar

Under Att berätta

Döden Saga – Saknad

Mitt intresse för den här boken väcktes när jag mötte dess författare, Tess Williamsson, jag kunde höra i hennes röst hur mycket hon brann för den värld hon skapat. Jag blev nyfiken, detta ville jag läsa!

Ur mitt perspektiv som berättare är Dödens Saga – Saknad otroligt intressant! Berättelsen har skapats genom rollspelets kreativa process. Från början är berättelsen ett resultat av två kvinnors vilja att ostört få skapa ett rollspel där relationer och känslor får ta plats och utforskas. När berättelsen växte kändes Tess behovet av att skriva ned den, resultatet blev Dödens Saga – Saknad.

Berättarglädjen följer dig från sida till sida. Tess har gjort ett bra jobb med att överföra berättelsen till bokform, men utan att tappa kopplingen till dess muntliga ursprung! Det är tvära kast, snabba vändningar och som läsare får jag verkligen se till att hålla mig fokuserad! För jag vill verkligen inte missa några detaljer i den färgstarka värld som målas upp, där gudar vandrar bland de dödliga och känslorna lätt svallar över! Men så är det ju med rollspel, du bestämmer tillslut helt enkelt inte själv över berättelsens gång! Den får eget liv och tar dig till platser du inte ens kunnat ana i början.

Nu är det många år sedan jag läste en rejäl fantasybok, men med Dödens Saga på mitt nattduksbord har jag återigen fått stiga in i en annan värld . Författaren underlättar för läsaren genom att tillhandahålla ett register över personer och platser längst bak. För den ovana fantasyläsaren kan detta verka lite udda, men det underlättar när du behöver påminna dig själv om både vart och med vilka handlingen utspelar sig just nu.

Berättelsen centralfigur är äventyrerskan Eilan. Hon är uppvuxen i en folkstam som förnekar gudarnas och magins existens. En förbjuden kärlek har drivit henne hemifrån och snart finner hon sig i den ena knipan efter den andra. Med på resan kommer Hope, en orörbar prästinna som helgat sitt liv åt guden Zanixs. Under resan stöter det på allt från giriga köpmän, mänskliga gudar och får uppleva kärlekens fram och baksidor. Relationerna och känslolivet står verkligen i fokus, även om världen runt dem är fylld av magi och gudar. Eilans aviga inställning till det hela får det att kännas som att hon hamnat mitt i en folksaga med märkliga under och tar varje möjlighet att spjärna emot!

Dödens Saga – Saknad är ett stycke fantasy som tar oss tillbaka till det som gör en historia fängslande, berättarglädjen!

Ellen Sjömålen, berättarpedagog

Tess Williamsson bor i Ljungby och arbetar som lärare på Kungshögskolan, hennes bok går bland annat att köpa i Sagomuseets museibutik och på olika bokhandlar online. Hon arbetar redan nu på uppföljaren och kommer ha ett författarsamtal under Ljungby Berättarfestival om sitt arbete med böckerna.

Tess Williamsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Min mormors sagobok

Mormors gamla sagobok. En av de första riktiga böcker jag läste. Bilderböckerna kunde jag utantill vid det laget. Jag började rota i mammas hyllor och fick fram den här. Började läsa, det gick lite knackigt i början, jag var nog inte mer än 9. Nya världar öppnades. Som jag förundrades, så jag skrattade och grät.

Illustration av Lydia Skottsberg

Sommarsjö och vintersnö heter den, författad av Toini Topelius och utgiven 1900. Illustrerad av Lydia Skottsberg. På försättsbladet står med spretig stil: ”Minne från tant Olin, julafton 1900.” Min mormor Frida Ingeborg föddes 1891. Hon växte upp i en familj som var beläst; att förse barn med böcker var en självklarhet. Men jag fick aldrig träffa min mormor. Hon dog redan i 40-årsåldern.

Nu sitter jag här med hennes gamla sagobok, vänder blad efter blad. Boken är sliten, dessutom nedfläckad. Jag måste ha ätit på mesmacka (brödskiva med messmör, vanligt mellanmål hos oss). Läser den efter alla dessa år, och…. jag blir så tudelad. Jag är den lilla flickan som en gång läste och trollbands. Och samtidigt är jag är den vuxna som ser med helt andra ögon, kritiska, nyktra.

Mycket i texterna är sentimentalt och olidligt högstämt. Det handlar inte om det ålderdomliga språket. Utan här manas till gudsfruktan, lydnad och trohet mot fäderneslandet. Sagorna har ett syfte och det är fostrande. Barnet ska genom läsningen komma till insikt om det rätta, det sanna och eviga. Och på en och samma gång. En sån friskhet, en rent sprakande berättarglädje! Här finns humor, galenskap och alldeles äkta vemod. Språket är konkret och levande, fyllt av bilder och intressanta detaljer om den tidens vardagliga liv och sätt att tänka.

Toino Topelius (1854-1910) var dotter till den store finlandssvenske diktaren Zacharias Topelius. Han skrev själv flera verk för barn och vände sig emot sin tids auktoritära barnuppfostran. Barn skulle formas och fostras med fantasins hjälp och genom leken. Flickor skulle ha samma möjligheter som pojkar. Toini och hennes systrar fick förkovra sig både intellektuellt och konstnärligt. Men efter Sommarsjö och vintersnö tycks Toino Topelius tystna och hon blev inte mer än 56 år.

Finland fick som bekant inte sin självständighet förrän 1917 och den finska nationalismen går som ett stråk genom sagoboken. Fadern Zacharias var starkt engagerad i fosterlandsrörelsen, Toini växte upp i den andan och det har format hennes författarskap. Särskilt tydligt blir det när man slår upp boken och läser första kapitlet, själva titelsagan.

Sagan handlar om Rosa och Kalle. Rosa är självaste vårflickan, medan Kalle är vinterns egen gosse. Rosa sitter vid sin sommarsjö och leker med näckrosorna. Hon binder dem till kransar, hon tänker sig att varje näckros ska bli till en saga. Något som hon ska ha, gömma och glädje sig åt sen när vintern kommer. Då blir luften med ens så kylig och solen går i moln. Här ett utdrag ur texten:

Då stod där plötsligt vid hennes sida en gosse så stor som hon själf, med friska röda kinder och en hvit rock som var drypande våt.
– God dag Rosa Sommarsjö, sade gossen. Känner du igen mig?
– Nej är det du Kalle Vintersnö, utbrast Rosa och räckte honom handen. Det är länge sedan vi råkats. Hvad har du här att göra midt bland mina blommor?
– Jo, jag kom på ett ryck för att se efter om den fästningen finns kvar som jag byggde i vintras, sade Kalle och tittade sig omkring. Och just här hade jag byggt en så präktig, hvit brygga!
– Pytt också, skrattade Rosa, sådant snömos har inte långt lif. Ser du inte att både fästningen och bryggan runnit bort i min sjö? Du kan gärna gå din väg igen, du gör illa åt mina blommor.
– Vänta, vänta mamsell Sommarputt, var inte så precis i munnen! Bjud mig hellre på en bit is ur isskåpet och öppna för all del ett fönster, ser du inte att jag smälter upp?
– Just rätt och lagom åt dig, Kalle Snöboll, som går här och spökar utan rim och reson. Ser du inte hur mina näckrosor hänga hufvudet i kylan, rätt nu dö de bort och alla sagor med dem…
– Liksom mitt vinterarbete drunknat i din blåa sjö, sade Kalle Vintersnö. Det var MINA sagor det!
– Nej voro fästningen och bryggan dina sagor? utbrast Rosa road. Då var det synd att de skulle dö. Men de voro väl inte riktiga, de heller, ty det som är RIKTIGT vackert, dör aldrig.
Illustration av Lydia Skottsberg

                

– Kan nog hända, sade Kalle fundersamt. Men så göra vi om det en gång tills vi få något som håller. Du binder sina sagor af näckrosor och låter dem simma på sjön…hvitt och blått…..Jag bygger mina av den hvitaste snö och låter dem afteckna sig  mot den ljusblå vinterhimlen. Det är också hvitt och blått….det är Finlands flagga du!
– Ack ja, så vackert, utbrast Rosa förtjust. Ser du så fin min blåa klädning gör sig mot din hvita rock, fast den, ursäkta, blivit lite suddig af vårregnet. Kom, tag mig om lifvet så väva vi Finlands flagga i blått och hvitt. Vi skola hålla våra färger klara, skola vi icke? De betyda ju TROHET och OSKULD…Jag vill troget vattna Finlands gröna stränder och knyta kransar till dess glädje…
– Och jag vill bädda dess åkerfält med mina mjukaste drifvor, så att de ej frysa, och så vill jag ärligt och utan svek bygga dess vägar starka och raka, som det anstår en redlig finsk gosse….Men nu måste jag gå annars smälter jag bort till en vattenpuss. Adjö med dig, mamsell Sommarskvätt, förlåt om jag generat!
– Det har du förstås, log Rosa. Men se, här får du en näckros till minne. Jag skall följa dig ett stycke på väg.
– Och se, här får du lite snöslask till en portion à la glace i sommarvärmen, skrattade Kalle och kramade en våt snöboll i Rosas nacke.
Så togo de varandra om lifvet och dansade bort öfver ängen. 

Sen kommer sagan om Flickan som inte hade någon lekkamrat, men lärde sig att tala med träden. Torparflickan och prinsessan som bytte plats, båda tyckte den andras liv var fruktansvärt och ångrade sig efter bara en natt. Den lyckliga råttfamiljen, där pappa Råtta var en mycket skicklig snickare. Lärkan som flög hem till Finland alldeles för tidigt på våren och frös ihjäl. Gumman som välte ut hela sin mjölkspann på vägen. De tre häxorna som rövade bort en prinsessa, skar ut hennes hjärta och åt upp det. Pojken som lurade den ryske kosacken på villovägar i skogen och som offrade sitt liv för fosterlandet. Flickan som balanserade på taket till svinhuset och trillade rakt ner i gödselstacken…..

Sammanlagt 21 sagor och ingen är den andra lik. En fascinerande blandning av högt och lågt. Fosterlandspatos, gudsord. Tokroliga episoder och detaljer. Människor som så gärna vill det rätta, men som misslyckas. Ömsinne. En sån tur att jag återfann den här boken. Den låg i en kartong uppe på vinden.

 Anna Lilljequist

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Lucia, lussebrud och lussegubbar

Luciafirandet har en lång och vindlande väg bakom sig. I det här inlägget görs några nedslag i äldre tiders folktro och upptåg där lucia kan kopplas till kristendomen, men även till något mörkt och ondskefullt. Luciadagen var dessutom starten för alla de viktiga julförberedelserna.

Lussenatten, lusse långnatt, långa lussenatt. Länge ansågs natten mellan den 12–13 december vara den allra längsta natten på hela året. Med kalenderreformen 1753 och bytet från den Julianska kalendern till den Gregorianska, flyttades vintersolståndet till den 21–22 december, men föreställningen om den långa lucianatten fortlevde.

Lucianatten var natten då allt vände och gick mot det ljusa igen. En brytpunkt. Det var en magisk natt då djuren pratade med varandra och korna firade bröllop i ladugården. Men en kniv i stallväggen skyddade gården, för stålet motade bort allt det onda. Eller så tjärades kors över alla dörrar.

Särskilda magiska nätter ansågs vara bra för årsgång och lucianatten var en sådan. Det skulle ske tigande och på fastande mage vid en korsväg där man skulle få se hur det kommande året skulle bli: Ett bra eller dåligt år? Om någon skulle födas eller om någon skulle dö? Det var även en bra natt för att ta reda på vem man skulle gifta sig med; att äta en salt sill innan man gick och la sig på kvällen skulle göra en törstig och på natten skulle den tilltänkta uppenbara sig i drömmen med en bägare vatten.

På lucianatten skulle man hålla ett ljus i vardera handen och ställa sig framför en spegel, eller en mörk fönsterruta, så skulle man bredvid sin egen bild, i spegeln eller rutan, få se sin tillkommande make eller maka. Detta måste dock ske just på slaget tolv. (Arkivuppteckning VFF 692:66)

Något man däremot inte skulle göra den här natten var att ägna sig åt kringgärningar; arbeten där någonting roterade och gick runt. Kvarnar och sågar skulle stå stilla, spinnrockar fick inte spinna och garn fick inte nystas. Om något sådant utfördes kom med all säkerhet det övernaturliga och ställde till det.

Lucianatten troddes vara en av de farligaste nätterna för då var lussepär, lusse, lussegubben ute och ställde till med otyg. Ordet lucia förknippas ofta med lux vilket är latin för ljus, men även med Lucifer, den onde. Människor talade om lussefärden, lussefärdsföljet eller lussefärssläkten som var ett skräckinjagande följe som for genom luften och leddes av den elaka lussekäringen, som sades äta små barn. Alla sorters väsen var ute den här natten – troll, skogsrån, vittror – och hemska läten kunde höras från skogen då lussegubben bestraffade dem som inte varit tillräckligt elaka under året.

Julereia av Nils Bergslien 1922.
Bild från Wikimedia Commons

En norrländsk sägen berättar att Lucia var Adams första hustru. Sägnen liknar den judiska berättelsen om Lilith som vägrade att underkasta sig mannen och därför lämnade Adam. I de här berättelserna uppfattas Lucia/Lilith vara skapta utav jord precis som Adam, och inte som Eva från Adams revben. När Gud skapade Lucia gav han henne driften att vilja fortplanta sig precis som djuren vilket gjorde att Lucia fick många barn, något hon skämdes för och därför gömde dem. För detta dömde Gud henne till att hålla sig gömd ända tills domedagen och Lucia blev på så vis mamma till alla underjordiska väsen; till vittrorna, vättarna, de osynliga. Det sägs också att hon är mamma till alla rödhåriga.

”Alenajit” kallar vi dem. Jag har sitt dem med egna ögon. Dom ser ut som vi, och dom har renar. Jag har sitt dem. Då man kommer dit är det alldeles borta. Det är Luciabergsfolk. Det var en som hade mycke barn. Då kom Jesus till henne, och hon ville inte att han skulle se att hon hade så mycke barn, så somliga gömde hon i källarn, så inte Jesus skulle se dem. Och dom blev osynlig och blev Luciabergsfolk. Hon som rådde om barnen hette Lucia. (Arkivuppteckning 20227)

Den sicilianska jungfrun Lucia dog martyrdöden för att hon var kristen och avrättades med ett svärd genom halsen den 13 december år 304. Hon helgonförklarades och kom till Sverige som ett helgon i kalendern i och med att landet kristnades. Hon blev däremot aldrig speciellt viktig här; hon fick inga kyrkor uppkallade efter sig och det finns få bilder av henne. När Gustav Vasa reformerade Sverige till den lutherska läran på 1500-talet förbjöds katolska seder och helgondyrkan, men kalendern förblev orörd och så även helgonnamnen. Den 13 december, Lucias dödsdag och himmelska födelsedag, fortsatte helt enkelt att vara Sankta Lucias dag. Och i det katolska Sverige inleddes julfastan den 13 december.

Lucia var början på själva julen när alla julförberedelserna skulle sättas igång och det talades om en extra julafton och luciadagen kallades även lilla jul, förjul, julens syster. Det var då det skulle börja stöpas ljus, julbakas, julstädas. Och julgrisen skulle slaktas tidigt på luciamorgonen. Var det dessutom nymåne skulle köttet från grisen, precis som månen, växa och bli rikligt. Tröska kunde man också göra, men aldrig mala eftersom kvarnen gick runt. Då blev julbaket inte bra.

Det var viktigt att ladda ordentligt inför den kommande julfastan och därför äta många frukostar under de tidiga morgontimmarna. Det kunde handla om tre, sju, nio… ja ända upp till så många som elva frukostar. Det här frosseriet kopplat till lucia levde kvar även långt efter reformationen. Det sades också att om man åt väldigt mycket under den tid på året då det var som allra mörkast och solen stod som lägst, så skulle det bli överflöd av mat det kommande året. Det man åt kallades för lussebeten eller lussebiten och bestod av fläsk, korv, bröd, en sup, juldryck eller öl.

Maten sköljdes ner med öl och brännvin och det talades om att supa lusen av sig. På luciamorgonen tävlades det om vem som kom upp först ur sängen, för den skulle få ge de andra luseris, men den som kom upp sist blev luse och fick finna sig i att vara till åtlöje hela dagen.

Luciafirande 1918 i Broddetorps socken, Västergötland
Foto: Olof Johansson/Västergötlands museum (CC BY-NC-ND)

Ungdomarna klädde ut sig på lucianatten och gick runt i stugorna för att tigga mat och dryck till sina lussebeten. Dessa lussegubbar, lussiner, lussebockar var ordenligt utklädda för det var viktigt att inte bli igenkänd. Ofta hade de sotade ansikten eller masker och var klädda i ut-och invända pälsar. Manliga studenter, djäknar, tog med sig sina utklädningsseder till studentstäderna, och därifrån spred det sig över landet. Vid dessa utklädningsupptåg rådde ett slags undantagstillstånd, och könsöverskridande klädsel var vanlig då män klädde ut sig till kvinnor och kvinnor till män. Från 1820-talet finns den här skriftliga dokumentation av en manlig lucia:

…då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus. (Celander 1936)

Studerande Brag som lucia, Lund 1875
Foto: B.A. Lindgren/Kulturen i Lund (KM 94783)

Lucia var ett elakt spöke. Det skulle vara spöket efter en elak kärring, som levde för länge sen i världen. När det blev ”lussemöran” då var hon ute och sprang i stugorna och skrämde folk. Men det var inte denna kärring en firade för den en firade var vit å grann å hade ljus i håret. På herrgårdarna var det vanligt med ”lussebrur” och på prästgården. Det var de som började med det här … Det var den vackraste pigan som fick klä sig till ”lussebrur”. (Arkivuppteckning IFGH 3752:23)

Citatet, berättat av en man född 1872 i Värmland, visar på skarven mellan det äldre luciafirandet i folkets stugor och det nyare firandet i herrskapets salonger. Men att bli vald till lussebrud kunde ses som skamligt och risken fanns att bli stämplad som lösaktig och lättfärdig. Ofta valdes en flicka som hade ett oäkta barn, och det sades att den som varit lussebrud aldrig skulle få bära brudeskrud. Ibland kläddes en halmdocka till lussebrud istället, som sedan bars runt i gårdarna och dansades och skojades med – alla skulle få dansa med lussebruden.

Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848 av Fritz von Dardel är möjligen en av de äldsta bilderna av en lucia som liknar dagens. Bild från Wikimedia Commons

En förebild till den vitklädda ljusbärande lucian skulle kunna vara Christkindlein; en flicka utklädd till Jesusbarnet med ljuskrans i håret, som efter reformationen i Tyskland ersatte Sankt Nikolaus, och som har hittats i uppgifter från 1600-talets Sverige under namnet Kinken Jes. En annan tanke är att lucia inspirerats av den sångängel, klädd i vit vingprydd dräkt och krona på huvudet, som ingick i de medeltida katolska kyrkospelen stjärnspel eller trettondagsspel, som dramatiserade Jesu födelse, och som förekom på landsbygden under trettonhelgen och annandag jul. Andra inblandade kunde vara de tre vise männen, timmermannen, Judas, julbocken samt stjärnbäraren. Stjärnspelen, eller gå med stjärnan, blandades ihop med staffansridarna som på annandagen red runt för att tigga mat och dryck. Enligt en nordisk legend var Sankt Stefanus stalldräng hos Herodes och det var han som framförde budskapet om Jesu födelse, vilket han stenades till döds för och därmed blev den första kristna martyren. Staffansvisan, som ofta ingår i dagens luciarepertoar, är en medeltida ballad som handlar om den här legenden.

—————————————————————–

I ljuset av den långa, vindlande vägen kan dagens luciafirande ses som en mix av ett italienskt helgon, ett elakt spöke, en jesusfigur, en nordisk skönhetsdrottning, medeltida karnevaler och lustiga upptåg, av brudtärnor, katolska korgossar, studenter, tomtar och pepparkakor. De stökiga lussegubbarna har blivit något allvarsamt och högtidligt, lucia har flyttats från landsbygden till det offentliga rummet – och blivit en nationell symbol som spridits över världen.

——————————————————————-

Arkivuppteckningar från Institutet för språk och folkminnen, Avdelningarna för arkiv och forskning i Göteborg och Uppsala.

Celander, Hilding (1936): ”Lucia och lussebrud i Värmland och angränsande landskap” i Svenska kulturbilder, Bd 3, ny följd. Red. Sigurd Erixson och Sigurd Wallin. Stockholm: Skoglund.

Knuts, Eva (2006): ”Lucia var ett elakt spöke” i Nu gör vi jul igen. Red. Charlotte Hagström, Marlene Hugoson och Annika Nordström. Göteborg: Institutet för språk och folkminnen.

Kättström Höök, Lena (2016): Lucia i nytt ljus. Stockholm: Nordiska museets förlag.

Swahn, Jan-Öjvind (1993): Den svenska julboken. Höganäs: Bra Böcker.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Tomte på loftet?

Flyttlassen rullade till vår nya boplats. De blev många, eftersom det inte bara var familjens pick och pack som skulle fraktas dit. Det var också allt det som hörde samman med vårt lantbruk, alltså djur, inventarier och maskiner. Våra nya grannar såg många släpkärror rulla förbi innan lastbilarna med djuren förkunnade att nu är mjölkkorna med, då betyder det att familjen slår ner bopålarna.

Alla var intresserade och välvilliga och tyckte att det var roligt att en ung barnfamilj kommit till den lilla byn. De hjälpte oss tillrätta på alla vis och vi fick höra att vi säkert skulle trivas, ”det är ju tur med den här gården”, det sade mer än en. En annan lade till ”ni har ju en tomte på stället, har ni sett den än?” När vi hade hört det där några gånger, kunde vi inte låta bli att fråga vad det var för en tomte de pratade om. Då fick vi höra berättas om det som alla i nejden redan kände till.

För länge sedan, i början av förra seklet, såg landsbygden lite annorlunda ut än idag. Byarna var tätt befolkade och på varje ställe fanns familjer som ofta hade många barn. Då, precis som nu, ville ungdomar komma samman och roa sig när tillfälle gavs. Gården ligger i en trevägskorsning och på den tiden stod en väldig gran precis där vägarna möttes. Under trädet brukade ungdomarna stå och vänta in varandra. Från olika håll från byarna omkring kom de till krysset för att sedan tillsammans dra vidare mot vägskälsdanser eller vad det nu kunde vara för attraktioner som bjöds. Och när kvällen var slut och de kom tillbaka, stod de kvar en stund under granen och dryftade kvällens händelser, innan var och en begav sig mot sitt.

Det var en sådan kväll som det hände, det som det sedan pratats om i generationer. Ungdomarna stod där, och plötsligt fick de se en liten figur komma gående mellan lagård och uthus. Inte större än ett barn var han, med träskor på fötterna och en grå luva nerdragen över öronen.  När han försvunnit bakom knuten blev det tyst en stund. Alla visste att de hade fått se något mycket ovanligt.

När vi hört detta, började vi undra om en sak som förbryllat oss, möjligen kunde ha fått ett svar. Vid denna tid var våra pojkar 11 och 6 år. Den äldste gillade att meka med saker och ting och brukade sprida sina pinaler överallt där man skulle sätta fötterna, verkade det som. Han längtade efter att bli 15, så att han kunde få köra moped, och det var gamla moppar som var hans huvudsakliga intresse. På vårt nya ställe fanns ett litet utrymme, som han skulle kunna få disponera. Det låg i ena änden av ett uthus. Det hade en egen dörr in, men gick inåt i byggnaden ihop med en sågbod. Tre väggar där han kunde få sätta upp hyllor och krokar kunde bli en perfekt mopedbod. Det enda han behövde göra, var att spika upp ett vred så att det gick att stänga utifrån. Som det nu var, gick det bara att dra igen dörren inifrån med hjälp av en kraftig hasp, som fanns vid övre delen av dörren.

Till en början var allt frid och fröjd. Det var full verksamhet i mopedboden och alla var nöjda med sakernas tillstånd. Men så började sonen klaga över att vi gick och haspade dörren inifrån fastän han hade stängt med vredet på utsidan. Det tvingade honom att springa runt knuten bort till sågboden och ta sig in det hållet, och det gillade han inte. I tur och ordning förnekade vi inblandning i saken. Han tog med sin lillebror för att få ett erkännande, men den lille nådde inte upp till haspen och kunde således frikännas. Hur i hela friden hängde det då ihop?

Hade vi fått svaret? Var det gårdstomten som ville se till att allt var i ordning vid dagens slut? Det vet vi inte än idag. Sonen fick sedermera intressen som överskuggade mopeder och besökte den inte så ofta. Men under alla år som vi bodde på gården hände det allt som oftast att dörren var haspad så att vi fick gå den extra rundan runt byggnaden för att nå det vi ville. Och emellanåt såg vi bilar stanna i korsningen och någon pekade in mot uthusen. Då visste vi att historian om gårdstomten berättades än en gång.                                                                                                                                                 

Bilden hämtad från omslaget på boken En liten bok om gårdstomten av Per Gustavsson, med illustrationer av Boel Werner, Alfabeta förlag, 2000

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Toftaholms humpen på Torpa stenhus

Ett unikt historiskt föremål som har en mycket nära historisk anknytning till Ljungby kommun och Toftaholm finns i Torpa stenhus. Inne i Kungssalen finns en mycket speciell sak bevarad, en praktfull hump tillverkad år 1581 i Tyskland.

Krister Ljungberg vid Torpa stenhus

Vad är då en hump? Det är en bägare som användes till att önska gästerna välkomna, vid fester och bjudningar.  Humpen vandrade runt mellan gästerna och var och en tog sig en skål av vinet som oftast var Tyskt Rehn vin. För att vinet skulle räcka till alla gästerna gjordes humpen stor. På denna tid hade inte gästerna något eget dryckesglas.

Titta vi närmare på humpen så ser vi inskriptionen HERR CAREL GUSTAVFSON FREYHERR TZV TOFTAHOLM.

Vem är då denna HERR CAREL GUSTAVFSON? Carl är det yngsta barnet till Gustaf Olofsson Stenbock och Brita Eriksdotter (Leijonhufvud). Carls föräldrar är nära släkt med kung Gustav Vasa genom att hans mor Brita är syster med Margareta Lejonhufvud som är Gustav Vasas andra gemål. Carl Gustavfson Stenbock storasyster heter Katarina Stenbock och även hon kommer att skriva in sig i den kungliga historian. När Gustav Vasas andra hustru Margareta dör år 1551, vänder sig kungen till sin svåger och svägerska och de kommer överens om att han ska gifta sig med deras dotter Katarina. Trots protester från prästerskapet som anser paret vara alltför nära besläktat sker vigseln den 22 augusti 1552 mellan den då 16-åriga Katarina och kung Gustav 52 år i Vadstena klosterkyrka.   

Anna-Lena Ljungberg vid humpen och i bakgrunden Gustaf Olofsson Stenbock och hans hustru Brita Eriksdotter (Leijonhufvud) till vänster i bild.

Varför står det då Toftaholm på Humpen? Släkten Stenbock äger Torpa Stenhus och även en sätesgård/borg som Gustaf Olofsson Stenbock d.ä. uppförde under 1460-70-talet på Stenhusholmen i Toftaholm. Toftaholm kommer att vara i Stenbockarnas ägo fram till mitten av 1600-talet då släkten Bonde tog över ägandet och borgen på Stenhusholmen övergavs och ersattes av en modernare träbyggnad på fastlandet. Genom arv hamnar Toftaholm hos Carl Gustavsson Stenbock och det var nära att Stenbockarnas tid slutade på Toftaholm genom Carl. Carl Gustavfson Stenbock han som står omnämnd på humpen tänkte lämna bort Toftaholm i morgongåva. Detta var inget som hans syster och änkedrottningen, Gustav Vasas tredje gemål Katarina Stenbock tyckte om. Hon skrev till sin bror och vädjade, ”Så kunne wij iche annedth än här I låthe wår K. broder förstå wår meningh att wij tyckie thett iche gott ware att wår K. broder skulle thett göre uthan ihugkomme hwad wåre föräldrar derom sagdtt hawe att dhe iche wille att Tofta eller Torpa schulle bliwe bortgiffit I morgongåfwor uthan thet skulle bliwe uti wår slächtt ifter dett haffwir waritt dhe fornemste säthe dett wår Käre broder hafwer.”

Katarinas vädjan hjälpte och Toftaholm kommer finnas kvar i släkten Stenbocks ägor ytterligare ett halvt sekel. Katarina Stenbock själv bodde aldrig på Toftaholm men var säkert där på besök och kanske drack hon då ur denna hump. Då hon som svensk drottning engagerade sig i Toftaholm, kan vi tänka oss att hon hade känslor för gården. Genom att hennes föräldrar och bröder ägde Toftaholm, har Katarina en anknytning hit och därför kan vi påstå att vi har en liten del i en svensk drottning som dessutom är gift med Sveriges landsfader.

Katarina Stenbock som blev Gustav Vasas tredje drottning

Genom texten på humpen får vi reda på att det är herren över Toftaholm Carl Gustavfson Stenbock som köpte in den år 1581 för att den skulle användas till fester och bjudningar på Toftaholms stenhus/borg. När Stenbockarna till sist valde att lämna Toftaholm togs den mäktiga humpen med och hamnade till sist på Torpa stenhus som tillhört Stenbocksläkten i flera hundra år. Att humpen var dyr och värdefull förstår man inte minst för att den varit med om en förändring. Antagligen gick det ursprungliga locket sönder och trots att humpen var mer än 100 år gammal, eller kanske just därför lät Carls brorsons sonson Erik Gustavsson Stenbock tillverka ett nytt år 1698.

Humpen som användes vid festligheter i Toftaholms borg

Humpens som inköptes av ägaren till Toftaholm Carl Gustavfson Stenbock levde mellan åren 1537 till 1609 och han upplevde mycket under sitt liv. Han började som hovjunkare hos Johan III och var med i Ryska kriget 1580. Han blev befälhavare på Kexholms fästning som svenskarna under Pontus de la Gardie hade intagit samma år. Under kung Sigismund blev han Ståthållare för Kalmar slott och län samt Öland. Han var även herre till Toftaholm och Vik. Sämre gick det för honom när hertig Karl sedermera Karl IX blev kung. Då Carl Gustavfson Stenbock varit i tjänst för den tidigare kungen Sigismund, ansågs han vara en fiende till den nya kungen Karl IX och sattes i förvar på Gripsholms slott.  Vid Linköpings blodbad år 1600 klarade han sig nätt och jämnt från att bli avrättad. Carl Gustavfson Stenbock slutade sina dagar som friherre på Kungslena i Västra Götaland år 1609. Sex år efter Carls död, drunknade hans som Abraham Stenbock i Toftaholm 1616. För oss här i Ljungby kommun är det den unika humpen från Toftaholm som Carl Gustavfson Stenbock blir ihågkommen för, tillsammans med att hans syster Katarina Stenbock som blev Sveriges landsfaders tredje drottning.

Historieparet Anna-Lena och Krister Ljungberg

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Forteljing i Trøndelag

Hei! Her er din favoritt (og einaste) norske gjestebloggar på Sagobygden tilbake! 

Trøndelag ligg Midt i Norge. Balansepunktet til Norge ligg faktisk i Steinkjer kommune – omtrent 2 mil frå her eg sit og skriv – og ligg på høgde med Jämtlands Län i Sverige. Sjølv om Trondheim er den største byen, er Steinkjer administrasjonsbyen i Trøndelag fylkeskommune og i Steinkjer har også Stiftinga Hilmar Alexandersen administrasjonen sin.

Her sit vi tre personar på eit kontor midt i Kongensgate, og skal etter planen i 2023 flytte inn i det nye Kulturhuset i Steinkjer. Stiftinga Hilmar Alexandersen er oppkalt etter folkemusikararen og mesterspellmannen Hilmar Alexandersen (1902 – 1993), som også var ein god forteljar og entertainer. Vi har mest fram til no arbeidt med folkemusikk og folkedans, men i formålet vårt står det at vi også skal arbeide for tradisjonskultur generelt. Da kjem forteljing inn som eit sentralt moment!

spelmannen HilmarAlexandersen

Vi trur på samarbeid! Derfor har vi tatt initiativ til å danne eit nettverk for forteljing: Tale – og akkurat no er vi 14 organisasjonar som medlemmer i dette nettverket. Alle organisasjonane har det til felles at dei vil fremme den munnlege forteljinga, men også storytelling som verkty for utvikling av opplevelse.

Her er frivillige organisasjonar som Midtnorsk Fortellerforum (som no er den største avdelinga i landet), Fosdalsgruvas venner (som arbeider for formidling av opplevingar i den gamle gruva i Fosdalen), men også offentlege og semi-offentlege aktørar som tre ulike museum, Steinkjer bibliotek, Visit Innherred, Nord Universitet og Tindved Kulturhage og private bedrifter som Hegdahlgården og Malm hotell.

Nettverket gjennomfører forteljarstunder i skolar, under festivalar, på museum og bibliotek og arrangerer opne kurs og seminar. Nettverket står også bak forteljarforestillingar, og skal også arrangere Levende Bibliotek under Hilmarfestivalen. Dette har vi fått støtte frå den norske UNESCO-komiteen til å gjennomføre.

I september skal vi arrangere kurs i munnleg historieforteljing saman med den Bergens baserte organisasjonen Memoar. Vi har akkurat fått statleg støtte til å arrangere forteljarseminar tre år framover i tid – dette under Hilmarfestivalen under november, men det første året blir dette første seminaret relativt lite. Vi tenker likevel å streame det, så følg med på www.hilmarfestivalen.no om du vil følgje med på dette seminaret. Temaet vil bli forteljing som skapar av oppleving.

Aje Victoria Bigset fortalte under Hilmarfestivalen 2019. Foto: Heidi Dahlsveen

Det blir også oppstart av forteljarstudium ved NTNU (Norges Teknisk Naturvitenskaplige Universitet og Dronning Mauds Minde (Høgskoleutdanning for førskolelærarar). Frå før har det bare vore forteljarutdanning ved OsloMet University, men no opnar det altså også opp fortellerstudium i Trondheim. Det er eit initiativ frå Beate Heide i Midtnorsk Fortellerforum som har ført til oppstarten av dette studiet, og nettverket TALE er med og støttar opp saman med fleire andre.

I regionen er det også eit handfull profesjonelle forteljarar på ulike stader, først og fremst i Trondheim og på Røros. Landsorganisasjonen Norsk Fortellerforum har ligge nede nokre år, men Stiftinga Hilmar Alexandersen vil no ta initiativ overfor andre forteljarorganisasjonar om å starte eit nasjonalt nettverk av organisasjonar som Memoar, Norsk Fortellerfestival og Jakob Sande-sentret.

Det skal bli spennande å sjå kva framtida bringer for forteljinga i regionen og i Norge! Vi har også andre planer på gang, men det får eg fortelje om seinare ein gong!

Johan Einar Bjerkem

Lämna en kommentar

Under Att berätta