Kategoriarkiv: Att berätta

”Jag är döden”

Förr i tiden var det vanligt att flickor fick sin första anställning i något hushåll som hjälpreda. Så var det för min moster. Hon blev städslad som hemhjälp hos Oskar, som var hemmansägare, och hans gamla mor Stina. Min nygifta mor bodde alldeles i närheten, så de kunde träffas ganska ofta. För henne berättade hon vad som hände den där februaridagen.


Oskar såg man nästan alltid utomhus om man kom där förbi. Han stod oftast på vedbacken och högg ved ”för den eviga elden därinne”. Han syftade då på sin mor som helst kurade i spisvrån.
En dag, när de åt frukost, sade Oskar ”Jag tror att det är frågan efter gamla Sissa i Strömma idag”. Sissa i grannbyn var gammal och hade varit dålig ett tag. ”Vad har du fått det ifrån?” undrade modern. Då berättade Oskar om en kuslig och egendomlig dröm han hade haft på natten. Han hade drömt att han stått därute och fått se en skjuts närma sig på vägen. En främmande häst drog en vagn, på vilken det satt en mörkklädd herre. När ekipaget kom mittför Oskar, höll kusken in hästen, som stannade. Oskar hälsade, och frågade ”Vem är du?” ”Jag är Döden”, sade mannen och manade sedan på hästen, som satte igång så att skjutsen försvann neråt Strömma. ”Så då är nog slutet kommet för Sissa”. De satt tysta runt bordet, det kändes olustigt att ha fått höra detta.
Efter måltiden gick Oskar ut, sa att han skulle spänna för hästen och köra till en ängslada och hämta hö, nu på eftervintern hade vinterfodret i lagårn tagit slut.
När min moster lite senare skulle gå ut för att hämta ved i vedboden, fick hon se att hästen stod utanför lagårdsdörren med hövagnen efter sig, och att Oskar låg medvetslös på marken en bit därifrån. Det ordnades så att han kom till lasarettet så fort det bara gick, men efter någon dag dog han utan att ha återfått sansen.
Troligen hade hästen gjort ett ryck just när Oskar var på väg upp i vagnen, varvid han fallit så illa att han brutit nacken.

Men gamla Sissa fick leva ännu en tid därefter.

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Inspirerande om sagoverkstad

Med glädje läser jag berättaren Anette Wilhjelm Jahns bok Eventyrværksted. Lær at fortælle kreativt for børn. Utgivningen av böcker om muntligt berättande i Sverige är sparsam och därför är det i högsta grad givande att ta del av utgivningen i våra grannländer Danmark och Norge.

Anette Jahn är en erfaren berättare och boken utgår från hennes egna praktiska erfarenheter och mötet med förskollärare och barn.

Jag tycker mycket om hennes utgångspunkt, och delar den, att man ska helt utgå från lust och glädje när man börjar berätta för barn. Inte fundera på varför man berättar, hur förskolans läroplan uppfylls och berättarteknik. Hon kallar det ”lyst-metoden”. 

Boken riktar sig framförallt till förskolepersonal och skildrar hur man skapar en sagoverkstad under en treveckorsperiod på förskolan. Författaren visar hur man kan börja berätta, även om man saknar erfarenhet eller tror att man inte kan berätta, och hur berättande kan växa fram på en förskola. Det handlar mer om att våga än att göra en perfekt pedagogisk planering. Och framförallt att ta till vara alla de möjligheter som öppnar sig i mötet med lyssnande och fantasifulla barn. De första kapitlen innehåller rikligt med berättelser och citat från förskollärare som deltagit i författarens berättarkurser och som vittnar om hur deltagarna själva blivit förvånade över hur bra det gått att berätta för barn och hur roligt det varit.

Många berättartips känns igen från andra berättarböcker, men de framförs på ett personligt sätt. Några kapitelrubriker är ”Skab en magisk ramme omkring fortællerstunden” och ”Fortæl med eventyrkufferter og konkreter”. Mest fascinerad var jag av kapitlet om hur en pedagog på en förskola med riktigt små barn berättar små vardagliga historier med hjälp av en vanlig docka och kapitlet om hur barn är medskapare i sagorna. Här lyckas författaren tydliggöra på ett enkelt sätt hur barn utifrån sin förförståelse tillsammans med berättaren, faktiskt skapar sagan och diktar vidare och iscensätter sagans handling i sin lek.

De avslutande kapitlen visar hur personalen tillsammans på en förskola kan skapa en sagoverkstad. Här hittar även en berättare som gör föreställningar på förskolor och i skolor många användbara tips, inte minst hur man kan följa upp själva berättarstunden.

Först bokens sista kapitel handlar om hur man kan reflektera över varför man berättar och hur förskolans mål uppfylls.

Eventyrværkstaed är en personlig bok, författarens röst hörs. Men inte bara hennes, utan också alla de pedagogers, som i boken delar med sig av sina värdefulla erfarenheter.

Per Gustavsson

Anette Wilhjelm Jahn: Eventyrværksted. Lær att fortælle kreativt for børn. Dansk Pædagogisk Forum. Århus, 2018. ISBN 978-88-79011-45-10

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur, Pedagogik

Vad hände, egentligen?

Följande anteckning finns på en gulnad lapp i Dannäs hembygdsförenings arkiv.

1895, hbför

”Nedanstående hände en söndagskväll på hösten 1895.
Vi var en del ungdomar samlade i en granngård hos tvenne ungkarlar som vi ofta brukade besöka. Den yngre av dem var musikalisk och hade derför köpt sig en orgel vilket var mycket ovanligt på den tiden att allmogen köpte musikinstrument med undantag av bäljaspelet.
Allt nog, när vi varit samlade en stund, ville vi höra sång och musik, vilket även blev fullföljt. Den unge musikanten satt vid orgeln och spelade och tre unga damer stod omkring honom och sjöng, medan vi som voro åhörare satt å skilda platser i rummet då plötsligt ett fönster i rummet slogs in och glasbitar föll ned på golvet vid våra fötter. Givetvis tystnade musiken och sången, och samtliga rusade ut för att söka få fatt på nidingen. Under det att vi undersökte den närmaste terrängen hade damerna lugnat ner sig så att de ämnade att uppsamla glasbitarna å golvet, då varseblev de att fönstret var helt och några glasbitar fanns ej på golvet, varför vi genast blev inkallade och till vår stora förundran endast konstaterade fakta.
Tidigare under året hade ungkarlarnas mor dött, om något samband dermed var att ifrågasätta?
Som brukligt var på den tiden att det bildades bolag som inlöste ett nyhetsorgan tillsammans och läste i tur och ordning, blev jag ofta skickad till nämnda ställe med tidningen på kvällarna. Då hörde jag på övre våningen fotsteg, som om någon gått der med träskor, lika som den avlidna gjort i livstiden.”

Om någon tvivlar på sanningen av denna berättelse, kan den bestyrkas av tvenne 80-åriga fruar som voro närvarande vid omskrivna tillfälle.

Ordagrant och stavningsenligt återgivet av Saga Alexanderson

3 kommentarer

Under Att berätta

En berättarpedagog funderar

I fredags inleddes årets universitetskurs i muntligt berättande som Sagobygden arrangerar i samarbete med Linné Universitetet. Kursens andra dag innehöll en fantastisk föreläsning av Sagobygdens folklorist och berättarantikvarie, Anna Blomster. Hon fick mig att fundera på vad jag egentligen gör. Läs mina tankar nedan.

Som Berättarpedagog på Sagobygden arbetar jag ofta med traditionella berättelser. Det är historier som, till största delen,  samlades in på artonhundratalet och under tidigt nittonhundratal. Det var ingen tillfällighet att insamlandet gjordes under denna period. Det var förändringarnas tid, nationalromantiska tankegångar växte sig starka och för att hitta sitt eget folks identitet tog man bland annat folkdikten till hjälp.
Idag ondgör vi oss ibland över hur insamlandet gick till. Det var de berättelser som passade insamlarnas syfte som skrevs ner och publicerades. Var det inte tillräckligt ädla och moraliska så ratades de eller bearbetades så att snusk, klassperspektiv med mera tvättades bort.
Detta har lett till att många av de sagosamlingar som publicerats under modern tid bär på en världsbild som är starkt präglad av hur rika medelålder män tänkte på 1800-talet.

Hur ska jag då förhålla mig till detta idag?  Ska jag ge förväntansfulla skolbarn en 200 år gammal syn på t ex jämställdhet och brottslighet?

Nä, självklart inte. Hur ska jag göra då? Anpassa materialet den värdegrund vi har idag?
Ja, så har jag tänkt. Jag ratar helt enkelt de sagor som har en värdegrund som känns omodern eller så bearbetar jag dem så att unken kvinnosyn och nationalromantik tvättas bort.
Men vänta nu, liknar inte mitt förhållningsätt väldigt mycket det som de gamla insamlarna hade?  Är jag då så mycket bättre än de rika, medelålders männen från 1800-talet? Jag vet inte, tänker att jag inte kan göra på något annat sätt. Kanske måste varje ny generation ta makten över detta material och anpassa det till sin tid. I så fall var inte felet att Grimm och de andra gjorde kraftiga bearbetningar, utan att deras versioner konserverades. Man slutade berätta sagorna muntligt och de lästes istället i versioner som låg de gamla nedteckningarna nära. Ända sättet att hålla dessa berättelser aktuella för varje tid är – i så fall – att man berättar dem muntligt och att varje berättare låter traditionen möta den egna synen på verkligheten.

Mikael Thomasson
Berättarpedagog
Sagobygden

2 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Färöarna – en vandringsresa i sägnernas tecken.

Vi landar på ön Vagar. Det är augusti och landskapet är glimmande grönt – skönt och ovant för oss som inte sett annat än damm och vissna strån de sista veckorna. Här doftar det av blommor och vi har en hel vecka framför oss i denna natur, så vacker att den tar andan ur en. Och samtidigt karg, liksom avskalad. På Färöarna finns inga vildväxande träd och tycks heller aldrig ha funnits.

Det blev späckade, spännande dagar med båtturer, med vandringar upp- och nerför de gräsklädda bergssidorna, utfärder till historiska platser och rent av färöisk balladdans i ett gammalt rökhus. Och så förstås, berättelser. Vår reseledare var Randi Meitil, vandringsguide och högstadielärare, uppväxt i Torshavn. Då och då under våra turer stannade Randi upp, sjöng en visa, berättade om traktens historia eller drog en sägen, helt säkert någon som hon fått från de gamla i sin egen familj.

Varje dag på Färöarna var en pärla och en historia i sig. Jag ska här bara berätta om sista dagen. Då for vi till Gjogv, en by längst ut på nordöstra spetsen av Eysteroy. Över bergstoppar och genom tunnlar, utmed smala, livsfarligt slingrande och branta vägar, kom vi slutligen ner till byn och havet.

 

grumsGjogv. Foto: Anna Lilljequist

Där stod vi och blickade ut över klipporna och ön Kalsoy mitt emot. Randi berättade en sägen, en märklig händelse som ska ha ägt rum just på Kalsoy, i den lilla byn Mikladalur.

”Sälarna är egentligen drunknade människor, det vet alla. Men en gång om året, alltid på trettondagsafton, kommer de upp ur havet och blir människor igen, men bara för en natt.

Det fanns en ung man i Mikladalur. Han ville se om det här var sant. På kvällen trettondagsafton smög han sej ner till stranden. Där fanns en stor grotta, det var där sälfolket sades hålla till. Han gömde sig bakom en sten och snart fick han se en flock sälar närma sig. En efter en vadade de i land, krängde av sina sälhudar och antog människogestalt. Hudarna lade de på en klippa. Så gick de in i grottan och började dansa runt i ring.

Bland dem fanns en ovanligt vacker flicka, den vackraste han sett. Hon hade råkat lägga sin sälhud alldeles intill den plats där mannen gömt sig. Mannen tvekade inte, han högg tag i huden och gömde undan den. Hela natten satt han sedan och såg hur sälfolket dansade och sjöng.

bild1Sälfolkets grotta på Kalsoy  Foto: Per Gustavsson

När natten var över och det började gå mot gryning fick sälfolket brått. Nu måste de tillbaka till havet. Var och en drog på sin sälhud och dök ner i djupet. Alla utom den unga flickan för hon kunde inte hitta sin. Hon var förtvivlad, hon grät, hon sökte överallt. Då kom mannen fram ur gömstället, stod där och hennes sälhud hade han under armen. Flickan tiggde och bad att få den tillbaka men han bara vände om och började gå upp mot sitt hus. Det enda hon kunde göra var att följa efter.

Nu var hon tvungen att bli hans maka och leva med honom. Åren gick, de fick till och med barn. Mannen var så glad att han fått henne till hustru, han ville inte förlora henne. Sälhuden gömde han i en träkista. Den var låst och nyckeln hade han alltid i ett snöre om halsen. Men en dag när han var ute och fiskade upptäckte han att nyckeln inte fanns där. Han vände genast båten, kom iland och rusade upp till huset. Men det var för sent. Därinne satt barnen och grät efter sin mamma. Träkistan stod öppen, nyckeln satt i låset. Kvinnan hade fått tag i sin sälhud och begett sig ut till havs.

Nu fick barnen och mannen leva ensamma, det var tungt. Sälkvinnan var och förblev borta. Hon hade skaffat sig en ny make i havet. Men ibland lekte barnen vid stranden och då fick de se en säl dyka upp helt nära land. Hon såg på dem, hennes ögon var så stora och sorgsna. Barnen visste att det var deras mamma.

Tiden gick. Det blev dags för den stora säljakten. Alla männen i byn skulle vara med. Natten innan hade mannen en egendomlig dröm. Han såg för sig hur sälkvinnan stod vid hans bädd. Hon bad så bevekande att han under den kommande jakten skulle skona hennes make och deras ungar.

Men när morgonen kom tänkte mannen: det var väl ändå bara en dröm. Han och de andra for ut på havet och de dödade varje säl de kunde se. Sedan delade de upp fångsten. Den lott mannen fick var just sälkvinnans make och två av hans ungar.

Samma kväll kokade mannen sälhannens huvud och labbarna från en av sälungarna i en gryta på spisen. Det skulle bli middag till honom och barnen. Just när de skulle till att äta hördes larm och buller utanför huset och några hårda slag på dörren. In kom sälkvinnan, men nu i gestalt av ett fasansfullt vidunder. Vattnet forsade om henne.

– Här ligger min son Harekur, och puttrar i din gryta. Han var ändå halvsyskon till dina barn! Förbannad vare du som gjort detta. Förbannande alla ni män i Mikladalur som dödar mina anförvanter. Vi ska hämnas, jag svär att vi kommer att hämnas.

Hon satte en förbannelse på byn för många generationer framöver. Männen i Mikladalur skulle omkomma på havet en efter en. Så många att det blev som en ring runt hela ön Kalsoy. Dessa ord vrålade hon ut, sedan försvann hon med en faslig skräll. Det blev tyst och stilla.

Slog den här förbannelsen in? Ingen vet säkert. En sak är dock säker, massor av män och pojkar från Mikladalur har omkommit på havet. Men ännu är ringen kring Kalsoy inte riktigt fylld, det fattas fortfarande några.

De barn som Sälkvinnan fick med sin jordiska make såg ut som människor gör mest. Men deras händer var annorlunda, fingrarna var exakt lika långa och med simhud emellan. Och deras barn fick i sin tur likadana händer, och likadant i nästa generation…”

Randi berättade vidare att det är nio generationer sedan detta hände. Hennes egen livskamrat kommer faktiskt från just den här släkten. – Har han simhud mellan fingrarna? frågor någon. – Nej, svarar Randi med ett leende. – Jag har tittat noga.

Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Tibasten

Nu har den blommat över. Men för bara någon vecka sedan myllrade det av ljust skära, små klockor. Alla små humlor hade kalas.

tibast.jpg

Nu börjar bladen komma och sedan kommer bären. Vid midsommar är de där, mogna, klarröda. Stoppar du ett bär i munnen och biter, river det och bränner på tungan. Därför har tibasten ibland kallats ”källarhals”, vilket kommer av ett tyskt ord chellen som betyder ”kvälja”. Ett annat namn som använts här i Småland är trollbärsbuske.

Tibasten Daphne Mezerium, en halvhög lövfällande buske. Oftast en trädgårdsväxt, men den förekommer även vild. Den är giftig för däggdjur. Sex bär ansågs kunna döda en varg och den har använts för åtel. Samtidigt kunde fåglarna obehindrat äta av bären. Naturligtvis gav tibasten oss människor en hel del att fundera över.

Tibasten var en läkeväxt. Man använde både blad, bark och bär som omslag mot reumatisk värk. Men man åt också bären. De sades hjälpa mot halsont, magproblem och även mot engelska sjukan.

Även den dåtida skolmedicinen framhöll tibastens läkande egenskaper. Den var obligatorisk på apoteken och förekom i den svenska farmakopéns upplagor 1775-1869. Barken lades i ättika som sedan användes mot svullnader och gikt. Även bären tillhandahölls på apotek. Man menade att de stimulerade huden och njurarna, att de även var svettdrivande vid stark feber. Numera vet vi att kontakt med busken kan orsaka allergiska reaktioner, som eksem.

Liksom andra växter med särpräglad smak, lukt och speciellt utseende ansågs tibasten ha magiska egenskaper. Med dess hjälp höll man både flugor och möss borta. Men även osaliga väsen. Som skydd mot trolldom hängde man en kvist tibast kring kornas halsar. Ett par tibastbär i fickan skyddade dig mot huggormsbett. Pulvriserade bär och blad var användbara om någon hade blivit gastkramad. Men det är i samband med folktron kring skogsrået som tibastens skydd mot onda makter är mest uttalad. Här följer en sägen, Tisbas och vändilrot hämtad ur Bengt av Klintbergs Svenska folksägner, 1972. Från Dalarna den här gången:

En kolare hade inlåtit sig med skogsrået. Gång efter annan kom hon in till honom i kolarkojan. Han förstod vem det var och ville gärna bli av med henne. Så fick han en idé. Han frågade skogsfrun hur han skulle göra för att skydda sina kor från att ridas av trolltjuren. Hon svarade: ”Ge dem bara tibast och vänderot”. Men kolaren åt av örterna själv och sedan blev han fri från skogsrået. Länge hörde man henne springa runt kolarkojan och jämra sig. ”Tisbasbär och vändilrot, fy vale mig som lärde dig bot.”

text och foto: Anna Lilljequist

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

World Storytellingday i Ghana

Berättarnätet Kronoberg har under flera år stöttat projektet Bolgatells i distriktet Bolgatanga i norra Ghana. Syftet är ta tillvara den rika berättartraditionen i området och förmedla ett levande kulturarv till barn och ungdomar. Läs mer om Bolgatells i tidigare blogginlägg. Här kommer en del bilder från årets firande av världsberättardagen.

image6

Berättarna bar inför högtiden det traditionella klädesplagget ”smock” i handvävda tyger.

image8

Ungdomarna spelar in berättelserna på sina mobiltelefoner.

image4

Skoleleverna dansar.

skolelever spelar teater

Skoleleverna spelar teater.

image10

Rektorn på skolan pratar om vikten av historieberättande inför sina elever. Prisca, entusiastisk projektledare spelar in hans tal. 

image5

Lämna en kommentar

Under Att berätta