Kategoriarkiv: Att berätta

Hur berättandet tog fart i Sverige

Nu går vi in i december, årets sista skälvande månad. Nästa år kan den svenska berättarrörelsen fira 30 år. Hur började det hela? När och var hände det? I den nyutgivna boken Muntligt berättande. En handbok skildrar berättarna Ida Junker och Mars Rehnman det magiska ögonblicket. Med författarnas tillstånd återger vi deras text.

En renässans för muntligt berättande

Det var en lördagskväll i maj 1990 och ett stort sällskap hade bänkat sig i en gammal byskola en bit utanför Ljungby. Sveriges första berättarfestival hade just avslutats och nu skulle deltagarna fira med en middag. De som satt och åt runt borden hade kommit resande från alla landsändar. Det man hade gemensamt var att man under det gångna decenniet hade upptäckt något i det muntliga berättandet. Det kunde vara lärare som börjat lägga in korta historier i undervisningen, bibliotekarier som lagt undan boken under sagostunden, fritidsledare som tämjt vilda ungar med egna skrönor. Där satt författare, skådespelare, folklorister och många andra som av något skäl sysslade med berättelser i muntlig form. Ditintills hade de flesta varit ensamma om sitt intresse, men här möttes de nu i en stor skara. Inte underligt att det sorlade runt borden medan man utbytte erfarenheter. 

Målaskogs skola utanför Ljungby där den första berättarfestivalen i Sverige ägde rum och där det berättades hela natten.

Plötsligt bröts tystnaden av att någon började berätta en historia med hög röst. Samtalen tystnade och snart lyssnade alla. När berättaren avslutat inträdde en kort tystnad och innan man kom att tänka på att applådera hade en annan person tagit till orda med en ny berättelse. Plötsligt hade en form uppstått där ordet gick kors och tvärs mellan borden. Det var en salig blandning av folksagor, myter, sägner, legender, skrönor, skämthistorier och visdomsberättelser. Timmarna gick medan man berättade och lyssnade i en sällsam stämning. Skratt avlöstes av eftertanke, kusligheter övergick i förtrollning. Det var som om dessa historier inte bara berörde lyssnarna. Historierna tycktes också tala med varandra från olika världsdelar, epoker och livsåskådningar.

När de sista deltagarna bröt upp hade det ljusnat utanför den gamla byskolan. Klockan var fem på morgonen. Nästan tolv timmar hade gått.

Ingen anade då att det här var början på en renässans för den muntliga berättarkonsten. Det som under ett årtionde varit enstaka individers spontana intresse blev något som nu samlades i en rörelse. Man började diskutera och undersöka vad det var som gjorde muntligheten så kraftfull, så berörande och övertygande. Det växte fram kurser, det hölls seminarier och fler festivaler. Det visade sig snart att samma nyväckta intresse fanns i andra länder, att likasinnade börjat utforska berättarkonsten runt om i Europa och Nordamerika. Det kunde vara berättarklubbar i England där lokalbefolkningen samlades på bypuben för att lyssna och berätta. Det kunde vara experimentell berättarkonst på scener i  Frankrike. Det kunde vara festivaler i USA med tiotusentals besökare. 

I takt med att människor från olika yrken och sociala grupper upptäckte berättandet uppstod också oväntade tillämpningar. Den svenska pedagogen som använder berättandet som stöd för dyslektiska barn. Den brittiska sjuksköterskan som berättar historier för att lugna och kunna kommunicera med psykotiska patienter. Israelen som startar en berättarfestival i Galiléen för judar och araber. Överlevande som reser mellan skolor för att berätta om Förintelsen. Sociala myndigheter i Kanada som använder specialkompetensen hos berättare för att stödja barnfamiljer med anknytningsproblem. Stora organisationer, som Världsbanken, där berättelser ur verksamheten blir redskap för förändring och omorganisation. 

Det tycks som om detta uråldriga redskap för kommunikation kan bli relevant i de flesta verksamheter när människor får fatt i det och formar det efter sina behov. Det är enkelt och lättillgängligt. Den som lyssnar till muntligt berättande för första gången finner sig genast tillrätta. Nästan som om det finns inskrivet någonstans i våra gener. 

*****************************************************

Den inspirerande boken Muntligt berättande är utgiven av Fabula Storytelling förlag och kan beställas från fabula@storytelling.se. Den kan också köpas på Sagomuseet i Ljungby.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Erlkönig

En man rider i natten. Skogen är tät. Det råder iskyla, terrängen är svår, stigen smal och brant. Mannen har sin späda son i famnen, håller stadigt, ger honom av sin värme. Plötsligt rycker gossen till. – Pappa, älvkungen står därborta, jag ser honom, krona på huvudet har han, långt släp… – Ånej, svarar fadern. Det är bara dimstråken du ser.

Då börjar älvkungen sjunga, hans röst är len: Kom till mej mitt barn! Du och jag ska leka, plocka blommor, du ska få kläder av guldtyg, min mor ha själv vävt det….

Gossen kvider: Pappa hör du inte hur han kallar på mej? Inte då, svarar fadern, det är bara vinden i de torra löven du hör.

Åter sjunger älvkungen: Kom till oss vackra barn! Mina döttrar väntar så på dej, ni ska dansa och sjunga, de ska vagga dej till sömns…..

erlkoenig 3 bild 1830

Målning av konstnären Moritz von Schwind 1830

 

– Men pappa ser du inte älvkungens döttrar. De står ju där borta! Pojken är helt förbi av förfäran. Men fadern svarar att det där, det är bara en hop gamla, murkna pilträd.

Älvkungen fortsätter locka och beveka. Så slår han om, utropar: Vill du inte komma? Så tar jag dej ändå! Gossen skriker rakt ut: Pappa, älvkungen gör mej illa, han tar mej, han tar mej…

Fadern ryser, han sporrar sin häst, rider som en vansinnig, backe upp, backe ner, genom snår, över myrar, stock och sten, till sist når han äntligen sin gård. Han är hemma. Med barnet i sina armar kommer han in i salen. Men då är gossen redan död.

 

*****

 

Det jag här återberättar är W. J. Goethes dikt Erlkönig skriven 1782. Den har tonsatts av flera men mest känd är den som Franz Schubert har gjort.

 

*****

 

”Wer reitet so spät durch Nacht och Wind

Es is der Vater mit seinem Kind…..”

Jag är liten. Pappa spelar den här sången på grammofon, kväll efter kväll spelar han den. Jag sitter bredvid. Ser i hans ansikte hur musiken tar honom. Man får inte prata då. Det är en underlig sång. Pianot hamrar olycksbådande, sångarens röst är dov, dyster. Ett tag blir det ljusare, gladare, så blir det hemskt igen Som att några talar med varandra. Men jag förstår inte ett ord. Sången är på tyska.

– Ska jag berätta för dej? säger han en kväll när vi lyssnat för minst tionde gången. – Det är en saga, en ond saga. Pappa har texten i en bok. Han slår upp den, översätter, förklarar.

Det jag fick höra kom mej att rysa. Jag hade hört och själv läst sagor. Prinsessor, äpplen av guld, skinande slott bort i fjärran. Förtrollade fåglar. Älvorna kände jag förstås till. Hon i Solägget av Elsa Beskow, hon som dansar sin vårdans, alltid godmodig och lika hjälpsam. Jag hade också sett älvor på bild. Undersköna varelser, de dansade på gröna ängar, flög från blomma till blomma.

Men detta. Älvor mitt ute i mörka skogen. Som vill locka till sig oss människor, förgöra oss. Jag fick en del att fundera på. Jag var skakad, samtidigt fascinerad. Om det fanns som en parallell värld därute? Varelser som kunde tala och sjunga? Liknade oss, hade familjer som vi. Men som inte var människor utan väsen, namnlösa, halvt formlösa, grå som dimman. Farliga.

Goethes dikt är naturligtvis högkultur av utsöktaste slag. Men den bygger på en folklig föreställning om älvorna som illasinnade. Som de ju var i den äldre folktron. Älvorna traktade efter människor, efter människors kroppar. De sög blodet ur spädbarnens fingrar. De satte sjukdomar på oss. Försökte locka oss till sig, den som lystrade var ohjälpligt dödsmärkt.

Det var först i samband med romantiken (sent 1700-tal och till mitten av 1800-talet) som vi fick den bild av älvorna som är den gängse idag och som vi återfinner i barnlitteraturen. Skira, eteriska ljusvarelser, vackra och självfallet på det godas sida.

Jag tror faktiskt det var här det började, min stora vurm och kärlek till gammal folktro. Som berättare väljer jag allra helst en sägen, en riktigt ruggig en. Sägnen är en berättelse om något man tror verkligen har inträffat. I sägnen kan jag leva mig in. I hur människor i gångna tider tänkte och trodde. Jag kan känna – känna igen – något av deras undran och skräck inför det oförklarliga. Med egna ögon se det som de tyckte sig se.

Jag sitter vid min laptop. Det har gått en oerhörd massa år. Men än idag ryser jag från fotabjället och upp till hjässan när jag hör Erlkönig spelas.

Anna Lilljequist

 

 

 

6 kommentarer

Under Att berätta

Väsenologi – en faktabok om väsen i nordisk folktro

Tänk, om ämnet väsenologi hade funnits på skolschemat, lika självklart som t ex biologi. Det hade varit en höjdare, åtminstone för vissa. Nu finns det i alla fall möjlighet att man, genom att noggrant studera denna bok, kan bli väsenolog, dvs en expert på väsen.

Ingela Korsell står bakom texterna och Reine Rosenberg har gjort illustrationerna i boken som omfattar 120 sidor. Faktagranskare har varit Ulf Palmenfelt, som är professor emeritus i etnologi.

För några veckor sedan var vi på besök hos våra barnbarn, som bor några timmars bilresa bort. På vägen ner läste jag boken och berättade några av historierna för min man, som blev högeligen road.  När vi sedan gjorde en utflykt med barnen, som är 9 och 12 år, återberättades en av historierna. Pojkarna blev mycket intresserade och ville höra fler (i boken anges att den lämpar sig för personer som är mellan 9 och 99 år, och där befann vi oss ju, som av en händelse).

Faktum är, att det mesta vi hittade på den helgen, utkonkurrerades av historierna i boken. Vi läste om gengångare, mara och varulv. Dessutom om kyrkogrim och vättar, för att inte nämna lindorm, bjära, spiritus och näcken.
Först får man en illustration och en noggrann beskrivning, vilken innefattar kategori, farlighetsgrad, kännetecken med mera. Efter det kommer själva sägnen, som naturligtvis anger både plats och personlig anknytning till det inträffade, och till sist påtalas sägnens funktion, dvs anledningen till att den kommit till. Varför är till exempel en speciell vägsträcka i Gävleborgs län så olycksdrabbad? Kan förklaringen vara att motorvägen byggdes där det tidigare stått ett hus, under vilket vättar bott sedan urminnes tider? En person har flera gånger i tidningsinsändare påtalat att vättarna är mycket förtretade och hämnas genom att orsaka tillbuden.

Barnbarnen ville gärna ha kvar boken hemma hos sig, men det avstyrde jag vänligt men bestämt. Jag hade ju ögnat igenom texterna före högläsningen och visste, att avsnittet som beskrev skogsrået, handlade om kvinnan som krävde sex. Och att mylingen är ett stackars barn som mördades av sin egen mor, för att hon skulle undgå skammen och stigmatiseringen som följde med att få ett barn utom äktenskapet. Tycker nog att de ännu är lite för unga för att bli fullfjädrade väsenologer.

                                                                                                       Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Elves, aliens and Slender Man

Under Ljungby berättarfestival arrangerade vi ett internationellt tvådagarsseminarium om muntligt berättande. Ett blogginlägg från 1 augusti handlar om seminariet. Här kommer folkloristen Tora Walls föreläsning.

Elves, aliens and Slender Man 

This text was originally a talk, given at the seminar Oral Storytelling tradition – From Kenya to Hälsingland during the storytelling festival in Ljungby. It aims to give a short introduction to contemporary notions of supernatural beings, from a folkloristic perspective. 

Tales about supernatural beings sharing the world with us have been told as long back as written sources can be found. And even further back in time. There are pictures drawn on cave walls by artist of the stone age, giving us glimpses of a magical world now forgotten.

When the vikings, crossing the sea in their long ships a thousand years ago, got near the coast of Iceland, they took the dragon heads down from the bow. They couldn’t risk provoking the creatures – called landvättar -protecting the land. In the Middle Ages Saint Birgitta raged about how people sacrificed food to tomten – a being who was believed to protect the farm. In the late peasant society of Sweden, the tomte was still there. A small, kind of grumpy man working hard and drawing luck by magic to the farm, only asking for a bowl of porridge on Christmas Eve as payment. Lonely men were sometimes said to be seduced by a dangerous lady in the forest. Beautiful if seen from the front but with a tail or with hallow back if seen from behind. But sometimes she helped them. Warning the coal-burner if the stack caught fire or giving the hunter good luck in hunting. 

It was a wise thing not to fall asleep outside a mountain or to trust a too handsome man or a too beautiful woman. Especially if you met them in the forest. They might be a troll or a vittra and if not careful you would found yourselves living the rest of your life as a prisoner in the mountain. Or, if you were a woman, at the bottom of the river if you were fooled by the water creature Näcken. These are just a few of the beings that lived alongside with humans in the landscape surrounding them, at least if the folklore is to be believed. 

But then everything changed. New kinds of machinery were invented. Factories were built. Railroads took people from coast to coast with a speed never imagined before. More and more people moved from the countryside to the cities. They worked in the industries instead of farming the land. The old beliefs and stories begun to fade away. Luckily some of them were saved by researchers who wrote them down and created archives to save at least pieces of the knowledge for future generations. For a while folklorists thought that magical believes and stories of supernatural beings were something that belonged in the past. That they had no place in this new time of science and technology and in the new, urban lifestyle. But they were wrong. The folklore was not gone. It had just changed with the society. Like it always does. The magic was still present but in new forms.

The new technology didn’t just change everyday life, it also changed the fantasy. The French author Jules Verne is sometimes called the father of science fiction. In his books, written in the second half of the 19th century, he created stories around the new technology of his own time and of technology he imagined was yet to come. In 1865 his novel From the earth to the moon was first published. It´s a story about the struggles of three adventurous men from the Baltimore Gun Club trying to build a canon powerful enough to shoot them all the way up to the moon. In the end of the first book they succeeds and the reader leaves them on their way out in space. The thought of travels in space was present long before the first actual space travel took place a hundred years later (not only from Jules Verne work of course). If you imagine yourself exploring the space, the one big question is: are there other lifeforms out there and if so – can we trust them?

Aliens are one of the first things that comes to mind when speaking of contemporary notions about supernatural beings. There are two opposite notions when it comes to alien lore. One fearing the aliens and their supposedly supreme technology and the other one longing for the aliens to come. 

In 1947 the pilot Kenneth Arnold saw nine flying objects that he couldn’t identify. Later he described their movements in the air as how a saucer would move if skip stoned across water. A journalist misunderstood him and later published a story of flying objects looking like saucers. Soon other people begun to tell stories of similar events and the legend about flying saucers was born. 

Other legends was added to the folklore of UFO:s and aliens. Stories of people who believed they had been abducted and experimented on begun to spread, both in media and popular culture but also as legend wandering from one person to another. Many folklorists have noticed the similarity between those legends and legends of abduction by supernatural beings in the older folklore. In a Swedish context a comparison with the stories about people believed to been taken into the mountains by trolls can be made. In scenarios humans are taken away from their own world by something not human. The trolls are frightening because of their magic. The aliens because of their advanced science (so advanced it seems almost like magic). After returning to the human world (if returning at all) they have a hard time recalling what actually happen while being a prisoner and for how long they have been gone.

In some new religious movements and in occulture (meaning for example notions born in the occult and esoteric movements of the late 19th century and now a part of contemporary folklore) aliens are seen like a kind of gods or superior being that either are coming or already have been here. In the first case it’s a sort of Messiah myth. The aliens expected will teach the humans and enlighten them. In some cases, there are also a fear of (or a longing for) the end of the world. The true believers will be saved by the aliens and taken some place else – to a sort of paradise. 

In the other case the aliens have already been here, helping us build the ancient civilizations of the world. The pyramids of Egypt for example and also the mythical city of Atlantis.  One common notion in this context is that the knowledge and wisdom of the aliens are supposed to have been lost but traces of it can be found in folklore and proof of the alien visits are believed to be found in archeological findings. The Stonehenge is said to have been created by (or with help) of aliens. Proof of aliens are also found, according to the believers, in rock art from the pre-historic time. These notion are often both used and created in interaction with popular culture. The television show X-files in which agent Scully and agent Mulder are investigating cases of supernatural nature might be the most obvious example. 

But space is not the only nor the latest unknown territory in which tales about new supernatural beings are born. I am, of course, talking about the internet. Here new scary figures are created and spread in a kind of interactive horror stories. Those are made credible with photos or films created with the help of photoshop, and background stories told as if they were real. Slender Man is one of the most well-known of these viral horror figures. He was created in 2009 in a competition on the chatt forum Something Awful. The goal was to create the scariest creature imaginable and one of the participants came up with Slender Man. He is a tall, pale, faceless man with bizarre long arms and legs and wearing a black suite. He is often seen as a spooky figure in the background of photos of children. A movie has also been made about him (I´ve not seen it but I heard it´s not very good) and a computer game. He has his own fandom who creates new stories about him, stories in which children are taken or killed by Slender Man.

But the internet is also the home of less scary beings. Try goggle fairies or angels and be prepared for an overload of rainbows and love. 

Angels in contemporary folklore are not always associated with Christian believes. They have been incorporated in the quite amazing web of notions that used to be called new age (but many researchers nowadays choose not to use this term). Angels are often believed to guard the living and provide them with spiritual advices. They are by some seen as the guarding spirits of a deceased loved one and by others as ancient spirits with divine knowledge. 

Fairies in contemporary popular culture are often pictured as small, beautiful creatures with long hair and wings. Light and ethereal and associate with nature and love. This image was mostly formed in the Victorian age as a romantic version of older folk believes. In Sweden the same tendency is seen. The supernatural beings we tend to picture today when thinking of folklore in the peasant society was formed by artists and authors in the late 19th century. In this period the view of folklore, were very romantic. Traditions was considered as survivals from pre-historic times and a key to historical knowledge. Folklore was also used to glorify the nation history and in doing so forming notions of an imagined past. 

The supernatural beings moved from the hills, waters, mountains and underground to new arenas. One of those was children literature. New stories were written, borrowing some feature from fairy tales and legends, but adapted for children (and quite filled with moral and ethical ideal of the time) and formed into a new literary tradition. In these stories a set of stereotyped characters have been formed. The tomte, fairies, troll and the witch are the most popular of these and are still found in children culture of today.

I´m currently working on my thesis in folkloristics at Åbo akademi university. In this I study how folklore about supernatural beings are used in Swedish tourism. I focus on Trolska skogen, a tourist attraction in Hälsingland on the east coast of Sweden. Families come there to experience an interactive fairy tale adventure and to meet supernatural beings inspired by folklore and popular culture. The children are sent out on an adventure by one of the forest beings, making the children the hero of the story. 

The little people are living under the ground in Swedish folklore. In Trolska skogen they are seldom seen but their houses can to be found among the trees

On their way they can for example meet:

The magician Filijokus. He loves coffee and are always looking forward to the next cup.Filijokus can be seen as a sort of gatekeeper of the forest. When you pass him you go deeper into the forest and at the same time deeper into the story. The Elven queen. She is noble and a clearly a little above humans but kind and wants the children to take care of the forest. A dragon, luckily fast asleep. There is a door into its belly. In there a treasure is hidden and sometimes also animals or supernatural beings in danger are protected inside of the dargon. The little people are living under the ground in Swedish folklore. In Trolska skogen they are seldom seen but their houses can to be found among the trees. You can hear them talk to each other in the local dialect and a fiddler plays traditional music. The witch Aska-Etter is the witch of Trolska skogen. She is kind of a trixter. Not exactly evil but not good either.

Tomten

The tomte who lives in a house built around a tree, since he doesn´t want to cut it done. In Trolska skogen the tomte can be seen as a symbol of safety and a slow lifestyle.

In Trolska skogen the supernatural beings are often used as symbols of  nature and of past times. The funder of Trolska skogen, Helena Brusell, said in an interview (done during my fieldworks) that she sometimes thinks that the things they do in Trolska skogen might attract real supernatural beings. She has a feeling, she says, that “Trolska skogen has a soul of its own. Trolska wants to be Trolska skogen.” 

I will end with this rather fascinating thought of how a tourist attraction in contemporary folklore also can be seen as a place for real magic.

Literature:

Brunvand, Jan Harold. The Vanishing Hitchhiker: American Urban Legends and Their Meanings. 1981.

Ellis, Bill. Aliens, ghosts, and cults : legends we live. 2003.

Gunnell, Terry. How Elvish Are the Alfar. In Constructing Nations, Reconstructing Myth: Essays in Honour of T. A. Shippey. 2007

Hammer, Olav. På spaning efter helheten: New Age, en ny folktro? 2004.

Klintberg, Bengt af. Svenska folksägner. 1998.

-Råttan i pizzan: folksägner i vår tid. 1986.

Rothstein, Mikael. UFO: myten om rymdvarelser och flygande tefat. 2001.

Partridge, Christopher. The re-enchantment of the West. Alternative spiritualities, sacralization, popular culture and occulture. 2006.

Stattin, Jochum. Näcken: spelman eller gränsvakt? 1984.

Werner, Jack. Creepypasta: spökhistorier från internet. 2014.

Seminariet genomfördes med stöd av Kungliga Gustav Adolfs Akademien.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Internationellt Seminarium på Berättarfestivalen

I november förra året blev Sagobygden upptagna på Unescos register över goda metodiska exempel på hur man kan arbeta med tryggandet av det immateriella kulturarvet. Sedan dess har det internationella intresset för oss ökat. Vi har blivit inbjudna till flertalet evenemang och under våren har kosan bland annat styrts till Norge, Lettland och Förenade Arabemiraten. Vi har också fått flera förfrågningar från nationella och internationella organisationer som velat göra studiebesök hos oss. Till årets festival bjöd vi därför in till ett seminarium på temat ”Oral Storytelling Tradition”.

Tack vare stöd från Kungliga Gustav Adolfs Akademien för Svensk Folkkultur kunde vi bjuda in flertalet experter som på ett eller annat sätt arbetar med muntlig tradition, både som professionella berättare, folklorister och forskare. Bland dessa fanns både Sverige, Finland, Storbritannien och Kenya representerade. Deltagarna, däribland flertalet av de som tidigare under våren varit del i samarbete eller som visat intresse för oss, kom också de från så vitt skilda länder som Sverige, Danmark, Norge, Estland, Lettland, Storbritannien, Moldavien och Förenade Arabemiraten. Dessutom anslöt en skara åhörare av intresserade festivalbesökare.

Den första dagen, vilken bar undertiteln ”Introduction to the Land of Legends” ägnades helhjärtat åt hur Sagobygden arbetar med att tillvarata, förmedla och finna nya vägar för den muntliga berättartraditionen. Dagen började med att gästerna fick uppleva en guidad tur på Sagomuseet och lyssna på sagor, sägner och folktro från Sagobygden. Därefter bjöds på sägentur till några av sägenplatserna i Sagobygden. Vid Bolmarö Säteri fick gästerna ett unikt tillfälle att komma in i mangårdsbyggnaden för att, precis i det rummet det hände, få höra den bloddrypande berättelsen om när Pintorpafrun dansade med djävulen. Man kunde till och med få se blodfläcken efter att dansen slitit upp fruns skor och strumpor, med egna ögon! Efter lunch med berättande vid Ivars kyrka avslutades turen vid Angelstads kyrka där den olycksalige Ebbe Skammelsson fick förlåtelse för sina gruvliga mord. Där mötte också Ulrika Gunnarsson från Musik i Syd upp och sjöng balladen om samme man. Tillbaka i Ljungby berättade Ola Hemström om arbetet med boken Stormen, som gjordes efter den förödande stormen Gudrun 2005. Förutom att berätta om hur insamlandet och produktionen av boken gick till blev det ett intressant samtal om hur berättande vid katastrofer kan bidra till läkningsprocessen och hjälpa till att bearbeta traumatiska händelser. Till sist gav Sagobygdens Tine Winther ett smakprov på hur Sagobygden arbetar med det muntliga berättandet inom pedagogisk verksamhet. Med både kropp och öron fick deltagarna vara med att lyssna på och leka sagan om Den Förtrollade Kaffekvarnen. Hur är det egentligen att vara tupp, promenera och samtidigt och ha en räv under ena vingen, en varg under den andra och en björn i stjärtfjädrarna? De som var med när Tine berättade vet.

Meg berättar om våra skåp
Vid Ivars kyrka

Dag två inleddes med att Jamie Tehrani från Durham University delade med sig av fascinerande forskning där han, tillsammans med lingvister använt sig av polygenetik för att spåra folksagors ålder. Föreläsningen gav intressanta insikter om hur ny teknologi kan användas för att finna nya forskningsvägar för folkloristiken och väckte intressanta samtal kring hur sagorna spridits över världen. Ny teknologi var också temat för Fredrik Skott från Institutet för Språk och Folkminnens (ISOF) presentation. Fredrik visade hur den interaktiva Sägenkartan fungerar och hur man vid ISOF arbetar vidare för att göra arkivmaterialet tillgängligt för allmänheten och möjliggöra nya sökvägar för forskare. Bengt af Klintbergs presentation “Left hand and Counter Clockwise” gav ett smakprov från den kommande boken om magiska ritualer i bondesamhället. Från Åbo Akademi University gästade Tora Wall som delade med sig av sin forskning om hur muntlig tradition används inom turistbranschen, med ibland annat Trolska Skogen som exempel. Sista gästen ut var Grace Wangari, professionell berättare från Kenya som, förutom att berätta några fantastiska sagor berättade om hur hon blivit berättare och hur hon använder berättandet i skolundervisning. Mellan föreläsningarna gavs tid till frågor, samtal och diskussioner och det gavs även plats för kortare inlägg av bland andra Folkminnesarkivet i Estland och Berättade utan Gränser.

För Sagobygden innebar seminariet, förutom inspiration och nya möten, också vidareutveckling av påbörjade samarbetsprojekt. Gästerna från Moldavien var representanter från Naturhistoriska och Etnografiska Nationalmuseet och var här som del i det gemensamma projektet ”Stortyelling for Social Cohesion”, finansierat av Svenska Institutet. Museet, som är beläget i Moldaviens huvudstad Cisinau har stora samlingar av muntligt berättande, men upplever att de saknar verktyg för att använda materialet i sin publika verksamhet. Projektet syftar till att inspirera till berättande och bidra med verktyg och metoder som gör det möjligt att implementera muntligt berättande i den publika verksamheten. Målet är att kunna använda materialet och det muntliga berättandet som ett sätt att skapa förutsättningar för samtal över generations- klass och könsgränser. Genom Svenska Institutets projekt Creative Force hade representanterna från Nationalmuseet, vilka bestod av Petru Vicol, verksamhetsledare, Andrei Prohin och Dorina Onica, forskare och Ludmila Iftodi, guide, möjlighet att, tillsammans med Viorica Olaru som är gästforskare vid Uppsala Universitet, komma till Ljungby Berättarfestival för att medverka vid seminariet och ta del av föreställningar och workshops. Besöket var inspirerande för båda parter och förutom att dela med oss av varandras idéer och erfarenheter hann vi samtala om hur projektet kan fortsätta att utvecklas och hur vi kan bygga vidare på samarbetet i framtiden.

Petru Vicol, Viorica Olaru, Andrei Prohin, Dorina Onica och Ludmila Iftodi från National Museum of Ethnography and Natual History, Moldavien.

Att berättare, forskare och en intresserad allmänhet får tillfälle att mötas, ta del av forskningsresultat och byta erfarenheter och perspektiv är en ovanlig, men värdefull möjlighet. Att dessa forskare och berättare dessutom kommer från olika länder, med olika bakgrunder och infallsvinklar ger ett kreativt och stimulerande samtal. En av tankarna med seminariet var därför att skapa en plats där sådana möten kunde ske. Vi är tacksamma och glada för att vi, tack vare stöd från Kungliga Gustav Adolfs Akadmien för Svensk Folkkultur och Svenska Institutet har kunnat skapa möjlighet till denna mötesplats. Vi hoppas på att få göra det igen!

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Hurusom överträdelse mot ordningsstadgan gynnade bildandet av ett sockenbibliotek

En extra kommunalstämma hölls i Dannäs den 20 maj 1863 med anledning av en skrivelse från Kronofogden den 15 april.


Herr Kronofogden begär att kommunalstämma måtte hållas i Dannäs tillvägabringande av vänlig överenskommelse mellan dess innevånare om
..att all utdelning och förtäring av brännvin vid auktioner måtte förbjudas och upphöra, vare sig betalning mottages eller icke,
..att tjänare och ungdom som icke hava något vid auktionen att uträtta, böra av föräldrar och husbönder avhållas från att besöka sådana,
..och att om de likväl skulle besöka dem, då ovillkorligen lämna auktionen vid förloppet av en timma, då den enligt lag bör för dagen avslutas,
..samt slutligen att icke blott vite för överträdande härav måtte stadgas, utan ock att några av kommunalnämndens ledamöter utses att vid auktioner inom socknen vara tillstädes och utöva tillsyn att överträdelser häremot och allmän lag icke sker.

Församlingen tog i noga övervägande denna herr Kronofogdens ämbetsskrivelse vilken ock nu upplästes, önskade allmänt att det överklagade oskicket inom häradet måtte kunna borttagas, och vill såväl på övertygelsens väg, som ock genom ett noga aktgivande på sina barn och tjänare, söka motverka och förhindra denna osed, men ansåg sig icke kunna träffa och ingå sådan överenskommelse emedan man ansåg sig därvid göra ingrepp i den personliga friheten, eller trodde man sig böra stadga något vite i förekommande fall, helst som lagen i sådana förbrytelser har allvarsamma straffbestämmelser och det dessutom skulle störa det allmänna förtroendet inom församlingen om deras egna medlemmar skulle åtaga sig att uppträda som angivare och slutligen skulle ingen vilja eller kunna utöva sådan uppsikt som blivit föreslagen.

Ordföranden hade i sammanhang härmed och då beklagligtvis ibland en del av ungdomen sett spel utövas, ansett skäl vara att söka i tid förekomma att detta icke finge utbreda och inrota sig hos ungdomen, kungjort detta ämne såsom föremål för överläggning. Församlingens samtliga närvarande medlemmar erkände det skadliga i denna lasts utövande och ville hämma den i sin uppkomst. Till vinnande av detta ändamål stadgar församlingen ett vite av 5 Riksdaler Riksmynt för såväl den husvärd som upplåter något av sitt hus till kortspel, lottdragning, supgillen eller lekstugor som ock för var och en som deltager eller tillstäder sådana otillåtna nöjen.

Hemmansägaren Carl Lundberg, Jonsbo, tillade härvid även den önskan och anhöll att den måtte intagas i protokollet att de bildade folkklasserna måtte med sitt exempel härutinnan föregå Allmogen. Möjligtvis utfallande böter mot överträdande av denna ordningsstadga tillfaller sockenbiblioteket, vars bildande är i vardande.

Då flera inom församlingen givit sin önskan tillkänna att bruket av brännvin och andra rusdrycker vid Bröllop, Begravningar, Barndop och läsemöten måtte upphöra såsom ock själva de så kallade läsemöteskalasen såsom betungande för den mindre bemedlade borttages.

Föredrog Ordförande denna önskan för församlingen. Man ville härom inte fatta något beslut eller överenskommelse, utan lämnade åt var och en att i detta fall handla efter sitt samvetes beprövande. Dock med det uttryckliga tillägget, att ingen varken ville eller kunde misstycka om någon vid dylika tillfällen icke bjöd på brännvin eller tillställde så kallat läsemöteskalas.

I sammanhang härmed borttog man det bruk som från längre tid varit rådande samt att församlingens Klockare vid sin offertagning, fjärde böndagen, trakterar de offrande med brännvin och mat efter gudstjänstens slut.

I övrigt beslutades å detta möte att upprätta ett sockenbibliotek och som grundplåt skänkte Ordförande komminister Lönnegren Luthers Postilla, Skrivers Själaskatt samt första årgången av Tidskriften för Ungdom.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

De tre danserna

Det är den 9 april, jag går och donar i mitt kök. Tid för Radioföljetongen och jag knäpper på. Det är Wilhelm Mobergs Din stund på jorden, hans allra sista verk. Andra delen nu, Iwar Wiklander läser, hans röst är mörk, lite sträv och helt kongenial med Mobergs sorgmodiga berättelse. Texten är så berörande att mina händer stillnar i sysslorna En bit in i uppläsningen dyker plötsligt en småländsk sägen upp, en som jag aldrig tidigare hört eller läst. Huvudpersonen i boken, Albert Carlson, sägs ha fått den från sin mormor när han var liten. Min fantasi vandrar – tänk om Moberg själv hörde den här historien berättas hemma i soldattorpet i Moshultamåla? Av sin mormor eller någon annan gamling? Det kan ha varit så. Men troligt är att Moberg har läst sig till den, att han funnit sägnen i Wärend och Wirdarna, som han lär ha studerat mycket flitigt.

Så här återberättar Moberg själv sägnen i Min stund på jorden som kom ut 1963:

”Det var en gång i världen två vänner, som givit varandra ett heligt löfte: De skulle komma på varandras bröllop, var de den dagen än kunde befinna sig. Den ene av dem dog, och en tid därefter skulle den andre fira sitt bröllop. Han sörjde mycket över att hans käraste vän inte kunde vara med. Men sent om natten kom den döde till bröllopsgården. Han satte sig bakom farstudörren och ville inte ta emot annan undfägnad än en handfull mull och en mugg vatten. Men när bruddansen spelades hedrade den döde sin levande väns brud och dansade med henne tre gånger. Sedan skulle han gå sina färde, och då sade han till brudgummen: Nu ska du hålla ditt löfte till mig! Jag firar också bröllop i kväll, och du skall följa mig till min bröllopsgård! Brudgummen ville stanna hos sin unga brud, men kunde inte svika sitt löfte till vännen. Han åtföljde den döde på dennes återväg.

tre danser

De båda vännerna kom till en gård, där många människor församlats i en stor upplyst sal. De gick in i bröllopsgården, och den döde sade till sin vän: Jag dansade tre gånger med din brud. Nu skall du dansa tre gånger med min brud.

Och den levande dansade tre gånger med den dödes brud. Sedan återvände han till sin egen bröllopsgård.

Han hade varit borta endast en kort stund. Men när han kom tillbaka till bygden som han nyss hade lämnat var allting där förvandlat. Bröllopsgården där han lämnat sin brud var borta, och på platsen stod en ny byggnad, där det bodde för honom främmande människor. Han gick till andra gårdar, men av de människor han såg och råkade kände han ingen och ingen kände honom. Då gick han till prästen i socknen, som nyss hade vigt honom vid den unga bruden. Men även prästen var en främling. Han omtalade vem han var och vad hans gård hette och sade att han från sitt eget bröllop i kväll hade följt en avliden vän till dennes bröllop i dödsriket. Men nu kunde han varken återfinns sin brud eller sin bröllopsgård.

Prästen slog upp i de gamla kyrkoböckerna och fann att allt vad mannen sagt var sanning. Hans namn stod i böckerna, men det var namnet på en död församlingsbo. Han var för längesedan skriven som död. Kyrkböckerna utvisade att tre århundraden hade förflutit sedan han bodde i socknen, där han också hade firat sitt bröllop för tre hundra år sedan.

Det hade gått hundra år för varje dans som han dansade på sin döde väns bröllop. Och när han hört detta återstod det honom endast att återvända till dödsriket.”

Till sist: Jag fick hjälp av Per Gustavsson att spåra den här sägnen. Den finns i Wärend och Wirdarna (G. O. Hyltén-Cavallius 1863 och 1868). Finns även som saga och är med i Folksagan i Sverige, den har typnummer ATU 470 (P. Gustavsson och U. Palmenfelt 2017), band 3 sid 326.

                                               Text: Anna Lilljequist

                                              Foto: Jerker Andervad

1 kommentar

Under Att berätta