Kategoriarkiv: Att berätta

Hurusom överträdelse mot ordningsstadgan gynnade bildandet av ett sockenbibliotek

En extra kommunalstämma hölls i Dannäs den 20 maj 1863 med anledning av en skrivelse från Kronofogden den 15 april.


Herr Kronofogden begär att kommunalstämma måtte hållas i Dannäs tillvägabringande av vänlig överenskommelse mellan dess innevånare om
..att all utdelning och förtäring av brännvin vid auktioner måtte förbjudas och upphöra, vare sig betalning mottages eller icke,
..att tjänare och ungdom som icke hava något vid auktionen att uträtta, böra av föräldrar och husbönder avhållas från att besöka sådana,
..och att om de likväl skulle besöka dem, då ovillkorligen lämna auktionen vid förloppet av en timma, då den enligt lag bör för dagen avslutas,
..samt slutligen att icke blott vite för överträdande härav måtte stadgas, utan ock att några av kommunalnämndens ledamöter utses att vid auktioner inom socknen vara tillstädes och utöva tillsyn att överträdelser häremot och allmän lag icke sker.

Församlingen tog i noga övervägande denna herr Kronofogdens ämbetsskrivelse vilken ock nu upplästes, önskade allmänt att det överklagade oskicket inom häradet måtte kunna borttagas, och vill såväl på övertygelsens väg, som ock genom ett noga aktgivande på sina barn och tjänare, söka motverka och förhindra denna osed, men ansåg sig icke kunna träffa och ingå sådan överenskommelse emedan man ansåg sig därvid göra ingrepp i den personliga friheten, eller trodde man sig böra stadga något vite i förekommande fall, helst som lagen i sådana förbrytelser har allvarsamma straffbestämmelser och det dessutom skulle störa det allmänna förtroendet inom församlingen om deras egna medlemmar skulle åtaga sig att uppträda som angivare och slutligen skulle ingen vilja eller kunna utöva sådan uppsikt som blivit föreslagen.

Ordföranden hade i sammanhang härmed och då beklagligtvis ibland en del av ungdomen sett spel utövas, ansett skäl vara att söka i tid förekomma att detta icke finge utbreda och inrota sig hos ungdomen, kungjort detta ämne såsom föremål för överläggning. Församlingens samtliga närvarande medlemmar erkände det skadliga i denna lasts utövande och ville hämma den i sin uppkomst. Till vinnande av detta ändamål stadgar församlingen ett vite av 5 Riksdaler Riksmynt för såväl den husvärd som upplåter något av sitt hus till kortspel, lottdragning, supgillen eller lekstugor som ock för var och en som deltager eller tillstäder sådana otillåtna nöjen.

Hemmansägaren Carl Lundberg, Jonsbo, tillade härvid även den önskan och anhöll att den måtte intagas i protokollet att de bildade folkklasserna måtte med sitt exempel härutinnan föregå Allmogen. Möjligtvis utfallande böter mot överträdande av denna ordningsstadga tillfaller sockenbiblioteket, vars bildande är i vardande.

Då flera inom församlingen givit sin önskan tillkänna att bruket av brännvin och andra rusdrycker vid Bröllop, Begravningar, Barndop och läsemöten måtte upphöra såsom ock själva de så kallade läsemöteskalasen såsom betungande för den mindre bemedlade borttages.

Föredrog Ordförande denna önskan för församlingen. Man ville härom inte fatta något beslut eller överenskommelse, utan lämnade åt var och en att i detta fall handla efter sitt samvetes beprövande. Dock med det uttryckliga tillägget, att ingen varken ville eller kunde misstycka om någon vid dylika tillfällen icke bjöd på brännvin eller tillställde så kallat läsemöteskalas.

I sammanhang härmed borttog man det bruk som från längre tid varit rådande samt att församlingens Klockare vid sin offertagning, fjärde böndagen, trakterar de offrande med brännvin och mat efter gudstjänstens slut.

I övrigt beslutades å detta möte att upprätta ett sockenbibliotek och som grundplåt skänkte Ordförande komminister Lönnegren Luthers Postilla, Skrivers Själaskatt samt första årgången av Tidskriften för Ungdom.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

De tre danserna

Det är den 9 april, jag går och donar i mitt kök. Tid för Radioföljetongen och jag knäpper på. Det är Wilhelm Mobergs Din stund på jorden, hans allra sista verk. Andra delen nu, Iwar Wiklander läser, hans röst är mörk, lite sträv och helt kongenial med Mobergs sorgmodiga berättelse. Texten är så berörande att mina händer stillnar i sysslorna En bit in i uppläsningen dyker plötsligt en småländsk sägen upp, en som jag aldrig tidigare hört eller läst. Huvudpersonen i boken, Albert Carlson, sägs ha fått den från sin mormor när han var liten. Min fantasi vandrar – tänk om Moberg själv hörde den här historien berättas hemma i soldattorpet i Moshultamåla? Av sin mormor eller någon annan gamling? Det kan ha varit så. Men troligt är att Moberg har läst sig till den, att han funnit sägnen i Wärend och Wirdarna, som han lär ha studerat mycket flitigt.

Så här återberättar Moberg själv sägnen i Min stund på jorden som kom ut 1963:

”Det var en gång i världen två vänner, som givit varandra ett heligt löfte: De skulle komma på varandras bröllop, var de den dagen än kunde befinna sig. Den ene av dem dog, och en tid därefter skulle den andre fira sitt bröllop. Han sörjde mycket över att hans käraste vän inte kunde vara med. Men sent om natten kom den döde till bröllopsgården. Han satte sig bakom farstudörren och ville inte ta emot annan undfägnad än en handfull mull och en mugg vatten. Men när bruddansen spelades hedrade den döde sin levande väns brud och dansade med henne tre gånger. Sedan skulle han gå sina färde, och då sade han till brudgummen: Nu ska du hålla ditt löfte till mig! Jag firar också bröllop i kväll, och du skall följa mig till min bröllopsgård! Brudgummen ville stanna hos sin unga brud, men kunde inte svika sitt löfte till vännen. Han åtföljde den döde på dennes återväg.

tre danser

De båda vännerna kom till en gård, där många människor församlats i en stor upplyst sal. De gick in i bröllopsgården, och den döde sade till sin vän: Jag dansade tre gånger med din brud. Nu skall du dansa tre gånger med min brud.

Och den levande dansade tre gånger med den dödes brud. Sedan återvände han till sin egen bröllopsgård.

Han hade varit borta endast en kort stund. Men när han kom tillbaka till bygden som han nyss hade lämnat var allting där förvandlat. Bröllopsgården där han lämnat sin brud var borta, och på platsen stod en ny byggnad, där det bodde för honom främmande människor. Han gick till andra gårdar, men av de människor han såg och råkade kände han ingen och ingen kände honom. Då gick han till prästen i socknen, som nyss hade vigt honom vid den unga bruden. Men även prästen var en främling. Han omtalade vem han var och vad hans gård hette och sade att han från sitt eget bröllop i kväll hade följt en avliden vän till dennes bröllop i dödsriket. Men nu kunde han varken återfinns sin brud eller sin bröllopsgård.

Prästen slog upp i de gamla kyrkoböckerna och fann att allt vad mannen sagt var sanning. Hans namn stod i böckerna, men det var namnet på en död församlingsbo. Han var för längesedan skriven som död. Kyrkböckerna utvisade att tre århundraden hade förflutit sedan han bodde i socknen, där han också hade firat sitt bröllop för tre hundra år sedan.

Det hade gått hundra år för varje dans som han dansade på sin döde väns bröllop. Och när han hört detta återstod det honom endast att återvända till dödsriket.”

Till sist: Jag fick hjälp av Per Gustavsson att spåra den här sägnen. Den finns i Wärend och Wirdarna (G. O. Hyltén-Cavallius 1863 och 1868). Finns även som saga och är med i Folksagan i Sverige, den har typnummer ATU 470 (P. Gustavsson och U. Palmenfelt 2017), band 3 sid 326.

                                               Text: Anna Lilljequist

                                              Foto: Jerker Andervad

1 kommentar

Under Att berätta

Nu är vitsippetid

Vitsipporna ser ut att ha det motigt i år. Vinden har varit bister, nätterna kalla. Bakom vårt hus finns en backe ner mot en bäck, där växer lövskog och där brukar vitsippan komma i stora mattor. Men nu syns bara enstaka bestånd. Kanske var det förra sommarens torka. Men den kommer igen, tröstar jag mig. Vitsippan är livskraftig och sprider sig utomordentligt lätt med sina krypande jordstammar.

Vitsippan är ljuvlig. Den är blomman som berättar om våren. Den kommer i sådan ymnighet att vi kan plocka hur mycket som helst, det tar aldrig slut. Det har sagts att vitsippan inte har någon doft. Men ta en vitsippsbukett, stick ner näsan och andas in. Visst doftar den.

vitsippa 19

Vitsippan anemone nemorosa är en växt som folk haft anledning att fundera över genom tiderna. Den har varit både läkeväxt och trolldomsört. Liksom blåsippan skulle man äta upp den första vitsippan man hittade om våren. Klarade man inte att tugga den (smaken är brännande stark) gick det lika bra att bära den i en liten påse om halsen. Betydligt hälsosammare, eftersom vitsippan är rätt giftig. Det är giftet anemonal, oljigt och starkt frätande. Det hände att kreatur, kanske även människor fick i sig för mycket av växten, blev sjuka eller dog.

Att äta den första vitsippan gav skydd mot feber och varjehanda sjukdomar; du kunde också få önska dig något. Men växten har även använts för hudbehandlingar. Då krossades man den och moset ströks sedan på huden mot eksem och vårtor, ja, även spetälskesår har man prövat att behandla med vitsippa. Den ansågs kunna bleka bort fräknar och dämpa ner solbränna. Gjorde man grötomslag av den och lade på huvudet så lindrades den svåraste huvudvärk.

I stora delar av världen har vitsippan associerats med olycka. I Kina är vitsippan en dödsblomma som planteras på gravar. I Tyskland har dess folkliga namn varit Hexenblume – där vitsippan växte, där dansade häxorna. Man torkade även vitsippan, tände på och andades in röken – då kunde du lätt se vem i sällskapet som var en häxa. På brittiska öarna har den förknippats med älvorna. När vitsippans kronblad stängdes inför natten då kurade älvorna ihop sig därinne. Älvorna (the fairies) var som bekant varelser man gjorde bäst i att undvika.

Det finns naturligtvis en rad upphovssägner och -sagor om vitsippan. Jag har valt en ur de grekiska gudasagorna för att jag tycker den är så fin. Så här brukar jag berätta den:

Hur vitsippan kom till
Afrodite kärleksgudinnan, hade fått sina ögon på den unge guden Adonis. Adonis var en vacker yngling och han var den som svarade för årets gång och årstidernas växlingar. Egentligen hade Afrodite redan en älskare och det var Ares, krigets gud. Men nu blev hon handlöst förälskad i Adonis och lyckades vinna hans hjärta. De strövade mycket i skog och mark tillsammans. Men Adonis var egendomligt förströdd, han intresserade sig egentligen mer för de vilda djuren i skogen än för henne, Afrodite.
Adonis ville bli jägare. En dag sa han att han skulle bege sig ut på vildsvinsjakt. Afrodite bönföll honom att låta bli. Men han for ändå och bedrövad återvände Afrodite hem till sin boning. Kort därefter kom budet: Adonis hade blivit attackerad av en stor vildsvinsgalt och han var död. Med tårarna strömmande nerför kinderna begav sig Afrodite till platsen. Där låg Adonis i sitt blod. Den väldige galten var i själva verket ingen annan än Ares krigsguden, tosig av svartsjuka.

Där stod hon nu tillintetgjord av sorg, vid hans döda kropp. Blodet strömmade ur Adonis buk, Afrodites tårar föll och föll, gråten blandades med hans blod….

Sedan när allt var över, så kom det en ny liten blomma på den här platsen, en blomma ingen hade sett förut. Vit på ovansidan och med en skiftning av rött på undersidan. Så gick det till när vitsippan kom till världen.

 

       Text och foto: Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Tankar för 30 år sen

I år arrangeras Ljungby berättarfestival för trettionde gången. Sagobygden med Sagomuseet fyller 20 år. Det kan vara lite kul att se hur tankarna gick för snart 30 år sen. Här är en artikel som jag skrev för tidskriften Barn och Kultur och publicerades i nr 1 1991. De här funderingarna kom senare att ligga till grund för skapandet av Sagobygden. Artikeln hade rubriken Smålands sagoskatt. Än lever Mickel i Långhult.

Som Mickel i Långhult 1990.

Jag kör mot Moheda, en gång en viktig marknadsplats i det småländska bondesamhället, senare stationsort och numera ett villasamhälle med lagom pendlingsavstånd till Alvesta och Växjö. Jag ska berätta sagor och sägner för barnen i en av Mohedas skolor. Jag tänker på trollen i Klintaberget, höjden strax norr om samhället. Har barnen månne hört berättelserna om Klintabergstrollen som de gamla i generation efter generation berättat? Om mannen som gjorde ett nytt skaft till brödgrisslan han fann på berget. Nästa morgon låg det på grisslan nygräddade ”stinkakor” som han åt av. Men det var trolldom i kakorna och en trollkäring fick honom i sitt våld. Har barnen månne hört om jätten som byggde Moheda kyrka mot att prästen satte ena ögat i pant?

Det lokala sägenmaterialet okänt för de flesta

Som tillfällig besökare kommer jag och berättar traktens egna sägner och åter besannas det som så många gånger förr: det lokala sägenmaterialet är okänt för de flesta. När jag börjar berättar om mannen från Brännhult som gick över Klintaberget till Moheda och på berget mötte en skön jungfru tisslas och tasslas det i barngruppen, och jag förstår genast vilken flicka som bor just i Brännhult. Historien är inte märkvärdig, men just genom den lokala förankringen lyssnar barnen spänt  till hur mannen lockas till giftermål, hustrun föder många barn som alla är lite konstiga på ett eller annat sätt. ”Då förstår man ju, att hon måste ha varit av trollsläkt.”

Här projekteras en ny golfbana

På väg från Moheda kör jag åter förbi Bråvalla hed, denna sägenomspunna slätt som sträcker sig från sagosamlarna George Stephens Huseby och Gunnar Olof Hylten-Cavallius Sunnanvik vid Åsnens strand, längs Salens och Dansjöns västra sida upp till Moheda. Här vid Dansjöns strand där landskapets är som allra vackrast med magnifika ekar på sköna backar ner mot sjön ligger Kungshögarna, där enligt sägnen Blenda och hennes värendskvinnor begravde den danske kungen och hans män. Men på andra sidan landsvägen är åkrar och ängar uppbrutna, den svarta jorden ligger bar, istället för kor ser jag gula grävmaskiner och lastbilar. Här projekteras och byggs en ny golfbana.

Den påtagliga fysiska förändringen av landskapet går fortare än någonsin förr. Vi själva förändras och med oss våra tankar och berättelser. Den historiska förankringen i vår bygd hotas och med den det nödvändiga historiska perspektivet. Just därför att det byggs golfbanor i odlingslandskapet berättar jag mina sagor och sägner runt om i Småland och andra landskap.

Torpare, herrgårdsfruar och präster

För att fascinera måste historien bli levande. Just sägnerna och sagorna upplever jag som inkörsvägen till hembygdens historia och folkets liv. Ur berättelserna stiger torpare och backstugusittare fram, fattiga och rika bönder, käringar och drängar, stränga herrgårdsfruar och gudfruktiga präster. Deras tankar och tro, slit och umbäranden i vardagslivet blir synligt. Som pusselbitar som fogas till varandra växer en gången verklighet fram. Genom den muntliga berättelsen blir historien inte en text på blanka boksidor, utan här tillsammans mellan berättare och lyssnare blir det förflutna levande.  

I Ljungby har jag åkt med skolbarn på sägenresor och berättat på ort och ställe: där låg offerkastet som skulle hindra att drängen som begravdes levande skulle gå igen; där stod Barnaboken i vilken pigan och drängen gömde barnet som fötts i lönndom; på den stenen stod Ebbe Skammelson när han segnade död ner och än idag kan ni se fotavtrycken i stenen; i Näsasjön troddes näcken bo och han lockade barnen till sig. 

Berättelserna bidrar till att skapa gemenskap och en kulturell identitet och befäster kulturarvet. En gemensam berättelse känd av alla i samhället kan härvidlag ha stor betydelse. Alla kan vara stolta över stenröset där draken vaktar en skatt eller lämningar efter kyrkan som byggdes av Fru Agunda som bekämpade de vilda hedningarna.

Mickel i Långhult

Samma roll kan hembygdens sagor spela. Min väg har gått från barndomens Grimmsagor, via turkiska och ryska sagor till den skatt som de småländska sagorna utgör. Här finner jag de gamla sagomotiven, de kända berättelserna, men i ny dräkt, ofta folkligare och mer jordnära. Nu träder också berättarna bakom sagorna fram och framförallt har jag lärt känna Michael Jonasson Wallander, mer känd som Mickel i Långhult, enligt Harry Martinson ”den svenska folksagokretsens största trumfäss”. Detta fattighjon, som föddes på 1700-talet och dog 1860, levde en stor del av sitt liv i Ryssby socken i nuvarande Ljungby kommun. Han skrev ner ett stort antal sagor som förmedlades via prosten Cavallius i Vislanda till sonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Stockholm. På sin säregna småländska ger Mickel en tydlig bild av fattigfolkets liv genom på en gång drastiska, fantasifulla och verklighetsnära sagor.

Många är de småländska sagoberättarna, deras liv och öden kan fylla otaliga sidor och många är berättelserna, kända och okända. Som sagor förr berättades för vuxna bör också många av dessa sagor idag berättas för vuxna och ungdomar. Det ögonblick då en grupp sjätteklassare släpper sin  förutfattade skeptiska inställning till sagor och tar emot dem med hela kroppen och alla sinnen är en fantastisk stund.

Öppen för lyssnarnas kommentarer

Många har skildrat kraften i det muntliga berättandet, hur lyssnaren blir medskapande i historierna. Berättandet innebär hela tiden en ögonkontakt med lyssnarna, osökt kan svåra ord ges sin förklaring, spänningen stegras om så behövs och berättelserna kortas ner om det är lämpligt. I mitt eget sätt att berätta försöker jag vara öppen för lyssnarnas egna kommentarer, infall och reaktioner och foga ihop detta med berättelserna såsom sägnerna ofta förr berättades kollektivt och association följde på association.

Men stoffet som sådant bjuder på mycket, inte bara de urgamla sagomönstren med den fattige som får prinsessan, den dummaste som vinner framgång och så förstås magiska hjälpare. Här finns så mycket mer. Enligt min mening innehåller sägnerna och de folkliga sagorna, om de inte tunnats ut, allt det som fascinerar ungdomar i dagens bestsellerlitteratur och häftiga videos. Stoffet är spännande, upproriskt och fräckt. Vårt behov av spänning och underhållning tillfredsställs. Vi får rysa åt spöklika berättelser om dödskallar i benhuset på kyrkogården; skratta åt dumbommar och mästertjuvens listiga upptåg; äcklas över ormar i magen och knallen som drack mormors åminnelse, det sista hon hostade upp innan hon dog; ge utlopp för våra känslor när vi hör tabuhistorier såsom den om käringen som kärnade koskit; kittlas av erotiska anspelningar när skogsnuvan lockar på bonden som lagar till en kolmila.

Ett vardagligt berättande

Berättelserna finns omkring oss och väntar bara på sina berättare. Visst kan det vara bra med professionella berättare som kommer på besök, men målet är också ett vardagligt berättande av sagor och sägner, egna minnen och vardagsupplevelser på förskolor, i skolor, i hemmen, ja överallt. I Kronobergs län har Berättarverkstan från Stockholm och andra ordnat kurser. Med självförtroende och en eller två sagor har många gått från dessa kurser. Men steget till att våga berätta kan ändå vara långt, puffar behövs. I Ljungby bestämde vi oss för ett positivt tvång. De som varit på berättarkurser skulle senare byta barngrupper med varandra och berätta inför nya ansikten. Det upplevdes positivt och ingav mod. Utgångspunkten har varit att all kan berätta, det fordras bara att man vågar och tränar. Till slut bottnar berättelsen i en själv och många kan berätta med personlig övertygelse, utstrålning och kraft och trollbinder barn utan skolad röst.

Landets första berättarfestival

Ur berättandet här i Kronoberg föddes så landets första berättarfestival, som gick av stapeln i Ljungby och i Mickels hemtrakt Långhult och Målaskog. I maj 1990 berättades det som aldrig förr i skolor och förskolor, på arbetsplatser och i hembygdsstugor, på gator och torg och många andra platser. Berättare och lyssnare från hela landet kom och förvissades om den muntliga berättartraditionens livskraft, inspirerades till fortsatt berättande och grunden till en bestående kontakt mellan berättarintresserade var lagd.

Bengt af Klintberg och artikelförfattaren vid invigningen av minnesstenen över Mickel i Långhult juni 1990

Trollen är jagade bort från Klintabergets bergskammare. Där inrymdes istället olja. En del minns kanske oljekatastrofen i Moheda som under någras sommardagar under ett år på 50-talet ställde det lilla stationssamhället i centrum för hela Sverige. Vi kan inte åter befolka bergen med troll, skogarna med skogsnuvor och sjöarna med näcken, så rent påtagligt de levde i människors vardag förr, för inte så länge sen. Men vi kan minnas dem och ge dem plats i vår fantasi, i våra berättelser och i vår historia.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

Evighetsmaskinen

Följande artikel var införd 1891-07-03 i tidningen Fyris. Dessförinnan hämtad från Smålands Allehanda.

Perpetuum mobile, detta svårlösta problem, om hvars lösande väl ingen förnuftig människa numera har något hopp, tror sig en mjölnare i Dannäs Kvarnagård vid namn Johan Karlsson vara i stånd att lösa. Han är nämligen sedan flere år tillbaka sysselsatt med konstruerandet af en maskin som utan särskild drifkraft skall gå utaf sig själv. Mannen, som är mycket fattig, kan icke egna hela sin tid åt sin ”evighetsmaskin”, som den af honom benämnes, utan han måste emellanåt skaffa ett annat arbete för att kunna försörja sig och sin familj. När han sålunda förtjänat så mycket, att han blir i stånd därtill, hyr han sig en lokal och arbetar på ”maskinen”, vilket sker i största hemlighet. och ingen, icke ens hans närmaste anförvandter, kunna berömma sig däraf att ha sett hans arbete, som alltid ligger höljdt af ett större skynke och vaktadt af en laddad och gillrad bössa, då Carlsson ej är hemma. Endast en gång hade en hans gode vän då Carlsson varit rusig, fått se några underligt formade, blankfilade järnbitar.
Carlsson, som är fullt och fast öfvertygad om att lyckas, påstår, att han för åtta år sedan hade en så beskaffad maskin färdig af trä, men, som träet för hastigt nöttes upp, kunde den ej visas, hvarför en utaf järn, nu i förbättrad upplaga, nu skall tillverkas. Carlsson tror sig få i England lyfta ett statspris af flere milloner kronor, utaf hvilken stora förmögenhet han frikostigt lånar ut stora summor till sina vänner. Att mannen, ehuru vid sundt förnuft, är något besynnerlig, är säkert, men han saknar ingalunda mekaniska anlag och är för öfrigt en hederlig och duktig karl.

Bilden har inget med textens uppfinning att göra, utan är ett exempel på ett av de otaliga försök som gjorts att konstruera en dylik.
Källa: Sv m Wikipedia.org

Återgivet av Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Några trollformler

Sankte Per och vår Herre redo på en väg
och Sankte Pers häst bröt sig
och vår Herre signade honom:
Ben emot ben
Kött emot kött
Sena emot sena
Blod emot blod
Bruske emot bruske
Av vred i ked

Den här signelsen läste Karna Jönsdotter, som bodde i Sunnerbo härad, för att bota en piga som hade ont i knäet. Tiden är 1710-talet. Karna läste versen tre gånger, samtidigt som hon höll tre grässtrån mot det skadade knäet. Men det var noga hur stråna såg ut. De hade vardera tre ”knän”.

Det här läser jag om i Andreas och Anna Karlssons bok Trollkvinnor, spågubbar och kloka gummor, som kom ut 2016. Den har undertiteln Halländska trolldoms- och vidskepelsemål. Det är ett imponerande verk, där författarna lusläst de gamla domböckerna och andra dokument. I ett senare inlägg ska jag återkomma till boken, men tänkte här just tar upp trollformler.

En signelse är en trollformel som riktar sig till den sjuke för att lindra sjukdomen. När en trollformel används för att jaga iväg en demon som vållat sjukdomen pratar vi om besvärjelse.

Den finns en rad utgåvor av samlingar med trollformler. En utmärkt introduktion är Bengt af Klintbergs Svenska trollformler som utkom för över femtio år sen, 1965, men fortfarande är ett standardverk. Den innehåller också en bra litteraturförteckning.

Det som är så bra med syskonen Karlsson utgåva är att de trollformler som förekommer i boken visar i vilka situationer de användes i vardagslivet och är kopplade till rättsfall.

Hur gick det då för Karna? Hon ställdes flera gånger inför rätta för trolldom. 1746, när hon var 62 år gammal, rannsakades hon för att ha spridit himlabrev. Hon påstod att det var skrivna av Gud. Hon hade slutat med signelser och åberopade aldrig längre Fadern, Sonen och den Helige Andens namn, så som man brukade avsluta många signelser. En pastor i Hamneda intygade att han aldrig hört henne signa. Däremot trodde hon tydligen att himlabreven vars Gus röst och dömdes att böta 20 daler silvermynt. Kunde hon inte betala skulle hon sitta i fängelse åtta dagar, bara på vatten och bröd.

En kvinna som hette Maret och hörde hemma i Halland rannsakades 1701, bland annat för att ha använd en signelse mot tandvärk.

Jesus gick över en grön vall.
Där mötte hon den leda Eckt.
Vart ska du gå sade Jesus
Vart ska du gå sade jungfru Maria
Till den som Eckten har (nämnes vid namn)
Jag skall dig binda
Du skall snart försvinna
Som dagg för sol
Ur ben och under en jordfast sten.

Så avslutade hon med den heliga trefaldighetens namn. När hon läste versen rörde hon den onda tanden med sitt finger. Eckt betyder gikt eller ledverk.

Författarna återger också en mycket intressant formel om vänderot, som en allmän skyddsformel mot onda väsen, både de som finns i vatten och berg och på kyrkogårdar. Så här börjar den förhållandevis långa versen från början av 1600-talet:

Där var två tre själar, sankta Maria.
De letade i en dag, de letade i två.
De letade i en dag, de letade i fem.
De letade efter den välsignade vänderot.
De hittade den i en äng.
Hälsad vare Gud i himmelriket, och hälsad Jungfru Maria.
Hälsad vara den välsignade vänderoten.

I boken visar författarna att trolldomsprocesser är vanligast under decennierna före och efter 1700. Det som tidigare hade varit vedertagen tro ansågs nu som vidskepelse och en brottslig gärning. Men i det stora hela är trolldomsprocesserna mycket ovanliga.

Det här är sannerligen en bok för alla som är intresserade av vardagslivet och föreställningsvärlden för 300-400 år sen, rik på detaljer som den är.

Per Gustavsson

Andreas och Anna Karlsson: Trollkvinnor, spågubbar och kloka gummor. Halmstad 2016. Utgiven av Utblick Media.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Jag glömmer inte Hunnsberget

Jag måste ha varit rätt liten den gången.

Jag minns det som en riktigt vacker dag. Tidig vår, en söndag. Solen hällde ner och överallt hördes fågelsång. I köket rådde stor brådska, vår familj skulle åka på utflykt. Vi barn trodde knappt våra öron. Vi brukade aldrig fara någonstans, det var alltid så mycket att sköta hemomkring.

Mamma hade rört ihop en sockerkaka på morgonen, den såg god och smörig ut. Storasyster gjorde mackor med prickig korv. Någon kokade kaffe och slog på termos. Hallonsaft till oss barn, sockerbitar i en glasburk med lock, skedar, muggar. Allt packades i en korg. Vi skulle åka till Hunnsberget, fick jag veta.

– Jag har hört så mycket om den platsen, alltid velat se den, sa mamma.

Vi stod ute på gårdsplanen. Far skulle köra fram bilen. Systrarna och lillebror var som ystra kalvar, själv var jag tyst, lite förlägen liksom. Det var märkvärdigt detta att vi skulle på utflykt. Högtidligt. Jag drog och drog i mina knästrumpor som bara ville korva sig, väntade. Till sist fick vi hoppa in, mamma satte sig fram, vi fyra barn klämde ihop oss i baksätet

Det var en bit att åka. Vägen blev allt smalare och krokigare, skogen tätnade. Till sist var vi ändå framme. Där var Hunnsberget, och jag bara stirrade. Något så högt hade jag aldrig sett, jag glodde uppåt tills jag fick ont i nacken. Det fanns en smal stig som ledde upp till toppen, den skulle vi ta. Jag minns hur brant det var och fullt av vassa små stenar, hur vi snubblade, hur lillebror grät och knotade.

Till sist stod vi uppe på berget alla sex. Jag hade aldrig sett så mycket himmel, det var oändligt. Och träden därnere, så små, så små. Far sa att för länge sen innan skogen växte upp, kunde man se sju kyrktorn härifrån. Och mamma hade hört att förr i tiden kunde man se Hunnsberget ända utifrån havet. Sjömännen tog märke på berget när de skulle navigera sig igenom Laholmsbukten.

1._skomakaren_i_sutarestugan

Foto: Steve Anderson

Så började far berätta: – Det har hänt hemska saker på den här platsen. Det är länge sen nu. – Bodde det troll här, frågade en av mina systrar. – Äsch troll, sa far, såna finns inte. Men det var ett fruktansvärt krig. Massor av människor som blev dödade. Det var dansken. Soldaterna kom i stora horder, de brände gårdarna, slaktade djuren och människorna….ja, människorna försökte väl gömma sig så gott de kunde. Men de flesta hann inte undan.

Det fanns en here här i trakten då, ung och vig var han och tilltagsen av sig. Han kom från Bohult, byn nära intill. Där hade danskarna skövlat allt, husen låg i rykande högar. Byns karlar, ja kvinnorna med, låg bakbundna i en enda hop på marken. Alla grät, barnen skrek. Men soldaterna bara flinade. Satt där och pimplade öl och knaprade på rostat kött som de hade tjuvslaktat.

Den där heren som jag ska berätta om, han var den enda i byn som danskarna inte lyckades fånga in. Och han lurade iväg dem. Han sprang mot Hunnsberget och ända upp på toppen, danskarna efter. Och på det brantaste stället, där finns en håla på utsidan av berget. Där kröp heren in och gömde sig, danskarna fattade inte vart han blivit av, de stod och stirrade, då röck han dem i benet en efter en så de tappade balansen och ramlade utför. Varenda dansk soldat blev till mos. Den unge heren kröp fram, sprang genast bort till sina bybor, skar av deras rep… detta är dagsens sanning, det hände just här, sa far.

Mamma och systrarna höll på att packa upp matsäckskorgen. Bredde ut en rutig filt av ylle, tog fram mackorna och den guldgula sockerkakan, en mugg till var och en. Men jag fortsatte att stå och stirra nerför branten. Jag kände mig så underlig, jag frös i solen. För jag var där. Jag var där i det som hände just då.

– Kom och ät nu, sade de andra. Men jag stod kvar.

Det var ett svagt muller som kom inifrån berget, jag vet än idag att jag hörde det. Och sen såg jag dem, människorna, såg helt tydligt. Ansikten, kroppar. Jag hörde deras förtvivlade rop om nåd. Hur de jämrade sej, skrek… hur soldaterna ömsom vrålade, ömsom hånskrattade. Och ljudet av yxor som klingade, skott som small, tunga stenar som damp i marken, hästar som gnäggade. Jag kände lukten av rök och en annan förfärlig lukt – blod.

Och jag såg de danska soldaterna en efter en trilla nerför stupet och bli till mos. Sen var himlen plötsligt så konstigt svart. En åskblixt fräste till alldeles nära mig, bländade mig, ett vinande ljud som när man klatschar med en piska fast mycket högre, jag vet inte…jag föll omkull, måste ha skrikit rakt ut, mamma kom rusande.

Jag låg på den rutiga filten. De klappade om mig, jag fick hallonsaft och smörgås med prickig korv. Men jag kunde inte äta. Himlen var blå som förut, solen lyste, inte minsta spår av någon åska. Berget mullrade inte, inga skrik, inga vrål, ingen lukt av rök. Som om jag bara drömt alltihop, men det hade jag inte.

Här satt min familj mätta och glada och småpratade så förnöjt. Far berättade något annat nu, det var visst roligt för alla skrattade. Ingen av dem hade märkt något ovanligt. Bara jag, och jag fortsatte att darra där jag låg. Så småningom åkte vi väl hem. Jag tror de fick bära mig in i huset. De var oroliga, de stoppade mig i säng och där blev jag liggande flera dagar. Jag hade hög feber.

Det är länge sedan detta hände, åren har gått. Jag har varit uppe på Hunnsberget flera gånger sedan dess. Stått där, tittat ut över landskapet och visst är det vackert. Men mina minnen finns. De är klara som glas och jag slutar aldrig att undra. Vad hände egentligen den gången, vad var det som jag såg och hörde?

                                                        Anna Lilljequist

Den här historien fick jag en gång från en äldre man bosatt i trakten av Vrå. Hunnsberget är en av Sagobygdens sägenplatser, absolut värd att besöka. Området är naturskönt och samtidigt historiskt intressant. Hunnsberget ligger väster om Vrå, inte långt från gränsen till Hallands län. Det här berget, det högsta i Ljungby kommun har naturligtvis sysselsatt människors fantasi i alla tider. Och visst fanns det troll här en gång….

Lämna en kommentar

Under Att berätta