Kategoriarkiv: Att berätta

En vit liten sko

Kvällen den första juli i år, det är varmt, nästan klibbigt. Sommar i Sagobygd och jag står uppe på Galgbacken i Hamneda. Med mej är Marina Sundström. Vi ska berätta, vi har förberett oss nogsamt. Jag inleder med historien om den hjärtnupne bödeln Börje, han som grät varje gång han skulle avrätta någon. Sen blir det Marinas tur och jag sätter mej på en sten. Ser ut över platsen, märkena efter galgen som ännu är synliga, det här är ändå ett rätt förfärligt ställe.

Och det kommer för mej – går inte att hindra – första gången jag kom hit upp. Minnesbilderna tränger sej på, vill fram…. men oj, det är visst min tur att berätta. Jag hade egentligen tänkt ut en annan historia, en helt annan. Men jag måste berätta om den kvällen för länge sen, det får bara bli så:

********

Lika varmt, lika tryckande den gången. Jag var ganska ny i trakten. Hade mycket att stå i, två små barn, en hel gård att ta hand om. Hö som skulle bärgas. Ogräs måste hackas. Solen var så het den sommaren. Min man bonden kröp i grönsaksraderna, barnen tultade runt. Vi kom sällan iväg nånstans. Men en dag sa mannen: – Ska vi inte åka en tur ikväll? Vi kan ta ett dopp och så finns det något du borde få se, bara ett par mil härifrån.

Det var långt lidet på dagen men fortfarande hett. Vi lastade in barnen och körde iväg. Österut längs slingrande grusvägar, först till Torpa, sen Nöttja och så till en kyrkby som hette Hamneda.

– Det finns en gammal avrättningsplats här, sa min man. Jo, på riktigt. En galgbacke, den var i bruk fram till 1693.

Platsen låg lite vid sidan av själva Hamneda by. Vi tog av åt höger, en liten smal väg, kom förbi ett gammalt nedlagt gästgiveri, så reste sig en kulle på höger sida.  – Detta var centralorten i Sunnerbo härad för länge sedan, sa min man. Här fanns tingsplats, här fanns…..

Jag hörde inte på. Jag blickade upp mot kullen. Den såg ut som en högst vanlig skogsbacke, buskar och träd, lite sten här och där, högt gräs, blåbärsris. Avrättningsplats? Det här?

Solen var på väg ner. Himlen över oss violblå. Det var fortfarande kvalmigt. En galgbacke. Död, våld och vånda. Jag förnam det så starkt. Inte särskilt pigg på att gå upp på den där kullen, men min man sa att nu har vi kört hela vägen, nu ska vi väl. Så vi klev ur bilen. Tog varsitt barn och började trampa stigen uppför.

Väl däruppe satt vi ner och tittade ut. Vacker utsikt, kvällen så stilla och mjuk, knappast ett ljud. Men just då hörde jag något. Först helt svagt, bara som ett avlägset brus eller sorl. Det gick en stund, jag lyssnade igen. Det var där, starkare nu. Människoröster. Fotsteg. En häst som gnäggade. Metall som klingade.

Jag hade läst någonstans (var?) att en enda natt om året kommer en galgbacke till liv. Bara för en natt och alltid i juli. Då vaknar alla som avrättats upp, vacklar omkring, en har inget huvud, en annan har snaran kvar om halsen, blå i ansiktet och tungan hänger ut….. Ljuden blev tydligare. Klampet av stövlar, rytande befallningar, svordomar. Klagoskrin, gråt och skrän. Jag tog min man i armen. – Hör du inte? Alla rösterna! Det här är en ond plats sa jag, jag vill hem.

Men han hörde ingenting. Skakade på huvudet, är du inte riktigt klok? Det enda som hörs är väl fågelsången. Kanske ett flygplan du hör, nån bil som kör där nere? Eller är det åska långt borta?

Men dessa skrik, detta larm skrämde vettet ur mej. Måste härifrån! ropade jag. Mannen blev sur. Vi tog varsitt barn och började i rask takt kliva neråt. Jag först, halvspringande med en unge på ryggen. Utan ett ord startade min man bilen, så körde vi hela vägen hem.

Först hemma upptäckte vi att minstingens ena sko saknades. Trist, för det var en riktigt fin sko. Vit och av äkta läder, hans mormor hade köpt den till honom. – Vi måste ha tappat den därborta, sa jag. Jag får åka tillbaka och leta.

Men det tog flera dagar, det var alltför rysansvärt, jag drog på det, kom inte iväg förrän efter en vecka. Jag parkerade på samma plats, lämnade bilen, prövade några steg uppför kullen. Stannade, lyssnade noga. Ingenting hördes. Inga skrik, inga klampande fötter eller klang av metall. Allt verkade normalt. Och bara halvvägs upp fick jag faktiskt syn på minstingens vita sko. Den hängde på en gren i en björk, för högt för att jag skulle kunna nå. Men det var ett ungt träd, stammen var vek och gick att böja. Ställde mej på tå, fick tag i en gren, tvingade trädet neråt, neråt, och där! Där fick jag den.

Men i samma ögonblick som mina fingrar slöt sej om skon fick jag en våldsam örfil. En riktig lusing! Jag föll omkull, rullade ett par varv, kasade på rumpan en bit, kom på fötter och sprang men höll hela tiden stadigt tag om skon. In i bilen, startade och körde därifrån, jag skalv, svetten rann men jag kom hem.

– Det var väl bra då, sa min man. Att du hittade skon. Han såg upp från sin tidning, vände blad och fortsatte läsa.

*****

Så slutar min berättelse. Åhörarna är tysta. Att dom varit med mej, levt sej in i historien är tydligt. Några ser tagna ut andra ler lite skeptiskt. När vi är på väg ner frågar en av dem: Hände det där verkligen på riktigt?

Vad ska jag svara? Kanske var det den veka björkstammen. Om trädet for upp igen, om det dängde till mej så jag drattade omkull? Men ljuden då, alla ljuden jag hörde så glasklart. Var det hettan under dagen, allt nattvaket (småbarnen), nickade jag kanske till där på stenen, någon minuts mikrosömn, och så….

Efter alla dessa år vet jag inte vad som hände. Bara att jag blev rädd på allvar.

De små vita skorna har jag behållit som minne.

       Anna Lilljequist

2 kommentarer

Under Att berätta

Jag skulle aldrig glömma

Här publicerar vi den tredje berättelsen ur Börje Lindströms bok Under södra Lapplands höga himmel

Jag skulle aldrig glömma
min mors stora högtidsdag.

Det var på lyxtelegrammens tid,
de som bars ut av Elsa Lidberg och hennes syster.

Det var svenska flaggan gul och blå,
Prins Eugens ensamma hus
och de djupröda, daggfriska rosorna.

Men från mors bror i Stockholm
kom bara ett grått telegram
med det enda ordet Gratulerar
skrivet direkt på papperet med blyertspenna.

Det grå papperet gick runt bordet
som flaggan och huset och rosorna gjort
och blommorna det passerade
tappade sin färg
som ansiktena på åskådarna
till en bilolycka
och sockerdrickans bubblor
försvann i mitt glas.

Och alla visste vi
att hans flagga, hans ensamma hus
och hans rosor
och allt det fina som skulle ha sagts
hade gått till brännvin.

Men några dagar senare
klistrade mor ändå in hans enda ord
i minnesboken.

Fast aldrig att hon tittade
just på den sidan.

[Ann Kristin Gebart]

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Den natten Erik Olsson dog

Igår skrev jag om Börje Lindströms nya bok. Här kommer ännu en dikt från den.

Den natten Erik Olsson dog
hängde hans flanellskjorta ute på klädlinan
stelfrusen i mörkret.

På morgonen mjuknade den
och höjde i en vindstöt sin högra ärm till hälsning
när ambulansen lämnade gården.

Sedan försvann den i blidvädret
som kom strax därpå
och började därefter spöka över hela byn.

Än var den vid Sörvägen,
än vid affären,
och Gustav Jäger sa att han sett den
ute på Innehavsmyra.

En molnig morgon, en dag i juli,
låg den plötsligt urblekt och tunn utanför min farstubro
och jag tog den i famnen
och sydde dit en knapp som saknades.

Då började solen lysa
och lyste från en molnfri himmel
dag och natt hela juli ut.

                                                          [Alfhild Filipsson]

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Under södra Lapplands höga himmel

Tycker du om att vandra omkring på kyrkogårdar, titta på gravstenar och försöka göra dig en bild av människorna bakom texten? Läsa årtalen, begrunda korta och långa levnadslopp. Betrakta de eventuella symbolerna förutom korsen (fåglar, sädesax, träd). Upptäcka små stenar med inskriptioner som visar att ett litet barn bara fick en kort tid här på jorden. Se gravar med stora stenar där någon betydelsefull person begravts. Ibland finns en titel framför namnen, som kan ge en vidare bild, ibland står det kort och gott Familjegrav och ett namn.
Det är längesedan jag flyttade från min barndoms by, men med jämna mellanrum återvänder jag för att se till mina anhörigas gravar. Byn är sig i stort sett lik, där finns fortfarande många som jag känner och som hejar på mig när jag gör mig ärende i affären. Men faktum är att det är på kyrkogården jag nu hittar de flesta av mina bekanta. Att se deras namn förflyttar mig tillbaka till min egen barn- och ungdomstid, väcker minnen av berättelser om forna bekanta och profiler i församlingen.

Börje Lindströms bok På kyrkogården i södra Lappland  (Heidruns förlag, 2020) är en samling berättelser i diktform, där de döda på kyrkogården, födda mellan 1800-talets slut och milennieskiftet,  får berätta om sina liv.  Boken fick ett flertal utmärkelser; nominerades till Sveriges Radios Lyrikpris 2021 och Norrlands Lyrikpris samma år. Lindström tilldelades även Kallebergerstipendiet 2020 av Svenska Akademien. Se gärna Per Gustavssons blogginlägg om den (sök i rutan på Kyrkogården Lappland).
 
2022 kom på samma förlag Under södra Lapplands himmel, vilken anknyter till den förra och är uppbyggd på samma sätt. Den innehåller 81 korta berättelser, ibland på bara några rader, ibland på en eller två sidor.

Människorna må vara döda, men de tecknar berättelser ur sina liv som sjuder av dofter, syn- och hörselintryck, av känslor. De berättar om glädjeämnen och mödor, om den grå vardagen och om drömmar, tillkortakommanden, sorger och besvikelser. Och fastän det är tydligt att de talar från en tid som sedan länge är svunnen, så finns det alltid korn av igenkänning i hur vi människor i nutid har det.
81 röster. Det är Knut Svensson, båtbyggare, snickare, frisör och slöjdlärare. Då måste man vara ”nogat”, han sysslade ju med skapelsen.
Det är växeltelefonisten Elsa Lidberg, hon tjuvlyssnade aldrig ”men Birger Olsson hade fler kvinnor än han kunde hålla reda på”.
Det är den gråa Anna-Greta Näslund, som hade en lägda som blommade så att man talade om den med beundran, den blommar än idag.
Det är Hans Israelsson, som aldrig brydde sig om faran. Han klarade sig i flottningen på forsen, han undkom träden när han arbetade i timmerskogen fast han fällde vårdslöst, han sprang upp på berget när det åskade och skrattade i blixtarnas ljungande sken.  Men en dag i maj halkade han på en isfläck utanför vedboden och dog.

Livet kunde vara hårt att leva, nog undrade de ofta över meningen med det hela, men som Jeanette Berglund uttryckte det:

De som längtade efter döden
hade aldrig suttit vid Lillsiksjön
med nykokt kaffe
och en grillad falukorvskiva
på en pinne.

Nog var livet värt att leva
medan det fanns
och kaffet värt att dricka
medan det fanns.

Börje Lindström har varit generös och erbjudit oss att publicera tre av dikterna i sin helhet. Här följer den första, två till kommer framöver.

Att man skull dö
det stod ju klart redan
från början
det var ju inget att
fundera på
och att man gift sig
med fel käring
det var ju heller ingen
världsgåta.

Men att våra pojkar
skull förlora
mot Bäsksele IF
som hade en jubelidiot
till lagkapten
och en center som
var låghalt,

det var ingenting
man precis

kunde ta
med jämnmod.

[Sven Persson]

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ljungby bibliotek och muntligt berättande

Ibland har jag blivit ombedd att skriva lite om bakgrunden till Ljungby berättarfestival och Sagobygden. Vad passar bättre än att jag gör det just idag när Ljungby bibliotek fyller 40 år. Biblioteket hade en avgörande roll i det muntliga berättandets utveckling i västra delen av Kronobergs län.

Från Ljungby biblioteks facebooksida

I januari 1980 började jag arbeta som barnbibliotekarie i Ljungby kommun. Redan i början av min anställning bad kulturchefen Henrik Enander mig om att utforma ett projekt för att utveckla barnbiblioteksverksamheten. Vi fick medel beviljade från Statens Kulturråd och ytterligare en barnbibliotekarie anställdes, samt en dramapedagog. Det här sammanföll med flytten av biblioteket från slitna och begränsande lokaler i Brunnsparken till det nya rymliga biblioteket, där barnavdelningen fick ett stort utrymme. Målet med projektet var att stimulera till läsning och berättande både i förskolor och i hemmet. Vi genomförde en lång rad studiedagar för personal inom barnomsorgen, pratade böcker och sagor på alla förskolors föräldramöten och mängder av barngrupper besökte biblioteket. En viktigt del av projektet var sagolek och att berätta sagor utan bok. Det var då jag på allvar började berätta fritt för besökande barngrupper, det var ju så mycket lättare och roligare än att läsa högt ur en bilderbok. Och lika roligt var det att släcka belysningen på föräldramötet, tända stearinljus och berätta en häftig saga eller skröna. Kommunens alla sagoberättare började berätta sagor utan bok.

Varje vår under hela 80-talet fylldes utställningsutrymmet på barnavdelningen av förskolebarnens målningar, modeller, landskap; den ena fantastiska skapelsen efter den andra. Projektet avslutades med en sagokarneval genom stadens gator och den blev sedan årlig.

Allt eftersom åren gick lärde jag känna byborna i Målaskog och Långhult, som tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan arbetat med att lyfta fram de gamla traditionerna i bondesamhället. Siv, Lollo, Sture, Herman och många andra var riktiga entusiaster och navet kring verksamheten var Målaskogs gamla skola, som fyllts med liv. Vi förenades i vårt intresse för sagoberättaren Mickel i Långhult, som av folklorister betraktades som vårt lands märkligaste folklige sagoberättare.

Jag utformade ett nytt projekt med sikte på att lyfta fram både Mickel i Långhult, lokala sägner och gammal folktro. Men efter flera genomförda projekt under 80-talet tyckte nu Kulturnämnden i Ljungby att det var nog med projekt. Istället lämnade jag över projektidén till länsavdelningen på Landsbiblioteket i Växjö och nu tog istället ett regional treårigt projekt form, det som kom att kallas Smålands sagoskatt. Ett konkret mål med projektet var att varje förskollärare och lärare skulle kunna berätta två sagor fritt utan bok.

Och nu tog det fart! Smålands museum var en part i samarbetet och museipedagogen Karin Nilsson tillförde projektet viktig kunskap. Likaså gjorde Monika Eriksson, som var lärare i Tingsryd. Länskolnämnden anställde henne som projektet pedagog. Nu blev det studiedagar, föreläsningar och berättarkurser i en aldrig sinande ström. Konstnären Hans-Peter Jarz utformade projektet logga, en lindorm, som senare blev Sagobygdens symbol.

I Ljungby bildade vi en lokal styrgrupp med representanter från förskola, skola, hembygdsföreningar och studieförbund. Folklorister som Jan-Öjvind Swahn, Bengt af Klintberg och Ulf Palmenfelt föreläste. Den Alvestabaserade historikern Lars J Larsson delade med sig av sin djupa kunskap om allmogesamhället och satte in de många lokalt upptecknade folksagorna i ett sammanhang. Berättarverkstan i Stockholm med Ulf Ärnström och Peter Hagberg genomförde berättarkurser. Vaktmästaren Bengt Persson på Ljungby Gamla Torg byggde en kopia av backstugan Stålaberg vid Nässjön och den satte vi upp på biblioteket. Jag klädde ut mig till Mickel i Långhult och började berätta hans sagor i stugan för besökande barngrupper. I samarbete med vännerna i Långhult och Målaskog skapade vi olika arrangemang. Jag inventerade lokala sägner och tillsammans med Vuxenskolan började biblioteket ge ut en skriftserie om folkdikt. Så roligt vi hade dessa tre sista år på 1980-talet. Så många som var besjälade av tanken att lyfta fram den unika sagoskatt som fanns i den här delen av Småland.

Vi hade mängder av teaterföreställningar. Medlemmarna i folkmusikgruppen Sågskära Gunilla Lundh-Tobiasson, Marie Länne-Persson och Magnus Gustafsson turnerade med en sägenföreställning som berättade både om gloson och lindormen. Regionteatern satte upp Mickels saga Den betalande hatten. Fria teatergrupper gav dockteaterföreställningar och Kortedala modellteater spelade just modellteater. Från Köpenhamn köpte vi en modellteater till biblioteket och några av oss spelade sagoföreställningar.

En kväll besökte jag Björn Littorin från Kortedala modellteater i hans hem på Orust. Vi satt och pratade och konstaterade att det fanns jazzfestivaler, filmfestivaler, teaterfestivaler men ingen berättarfestival. ”Då åker jag hem och startar en”, undslapp jag mig. Och så var tanken född.

Hemma fanns Bengt Göran Söderlind, som periodvis hade vikarierat för mig som barnbibliotekarie. Vi förenades i vårt intresse för muntligt berättande och han var genast med på idén. Smålands sagoskatt hade nu avslutats med ett överskott på 50 000 kronor. Det fick vi till att arrangera en berättarfestival i Ljungby. 

Välkommen till Ljungby

Ett självklart centrum för festivalen var Målaskog och Långhult och byborna där lade ner ett enormt arbete på att arrangera denna första festival för muntligt berättande i Sverige. Vi skickade ut ett upprop där vi efterlyste alla som var intresserade av muntligt berättande. Vi lovade resa, mat och gratis logi mot att de skulle berätta på skolor, förskolor, äldreboende, bibliotek, hembygdsföreningar och gator och torg. Ett 40-tal berättare hörsammade vårt upprop och kom till Ljungby första helgen i maj månad 1990. På fredagen berättade de överallt i kommunen, både på dagtid och kvällstid. Vi bytte berättarerfarenheter. 

På lördagen samlades alla i Målaskogs skola. Eftersom berättarna bodde hemma hos byborna i trakten hade de nära dit. Nu blev det trollteater vid Kuggaberg, Bengt af Klintberg invigde minnesstenen över Mickel i Långhult och Lars J. Larsson blev den förste mottagaren av det nyinstiftade Mickelpriset. Alla vandrade byvägen till Långhults Norregård och utmed vägen avlöste aktiviteterna varandra. Jag fiskade med kalsongerna i Långhultaån, så som Mickel en gång hade gjort enligt folktraditionen. Hela natten fortsatte sen berättandet i Målaskogs gamla skola. På söndagen bildades sen riksföreningen Berättarnätet, med uppgift att utgöra ett kontaktnät för berättare i hela landet och lyfta fram det muntliga berättande.

Lars J. Larsson fick det första Mickelpriset

Vad som sen hände är en annan historia…….

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Den som reser, hittar något att berätta

En av sommarens utflykter förde till Torpa stenhus. Det är ett slott i Länghems socken i Tranemo kommun i Västergötland, vackert beläget vid sjön Åsunden. Det är jämte Glimmingehus i Skåne en av Sveriges bäst bevarade medeltidsborgar. Det tillhör också Sveriges så kallade spökhus, det har minst fem olika historier knutna till huset. En av dem berättar om Torpas vita hästar. Fyra ståtliga vita hästar drar en vagn med en kusk klädd i ägarsläktens färger. Ekipaget ska enligt sägnen bara kunna ses av ägaren till Torpa stenhus då han eller hon ligger för döden.

I slottets entré finns också följande sägen att läsa på en tavla. Titeln fick mig, en Ljungbyanknuten berättare, att reagera.

Sägnen om Pintorpafrun

På gården Pintorp, numera Erikstorps slott, härskade förr en fru, som grymt plågade sina underlydande. Hon krävde det yttersta av dem i arbetet, hetsade hundar på deras barn och piskade dem som försinkade sig vid dagsverkena.
Från slottstrappan såg hon en morgon en torpare komma för sent och befallde honom att som straff fälla godsets största ek och forsla denna med toppen före till gården – annars skulle han mista sitt torp. Ute i skogen mötte den suckande torparen en gammal man, som tröstade honom med att Erik Gyllenstierna och Svante Banér skulle hjälpa honom med trädet, när detta blev hugget. Redan i tredje hugget föll trädet. Torparen satte sig grensle över stammen och i våldsam fart for trädet upp mot slottet. Men just som trädet törnade emot slottsporten, snavade en av de osynliga dragarna, och en röst ropade: ”Vad, knäar du, Svante?”
På trappan stod Pintorpafrun. Hon förstod vilka dragarna var och for ut i förbannelser mot torparen, men då skakades plötsligt marken av en jordbävning, en svart vagn rullade in på gården och en svartklädd herre vände sig till Pintorpafrun och bad henne följa. Hon förstod vem den främmande var och bad om uppskov med färden. Förgäves bad hon om tre år, tiggde sedan om tre månader, tre dagar eller blott tre timmar, men fick bara tre minuter och löfte om att husprästen, kammarpigan och kammartjänaren skulle få följa henne. De steg in i den svarta vagnen, som sedan bara skymtade som ett streck utefter vägen.
Vagnen stannade framför ett stort slott. I salen uppe i slottet tvingade den svarte kavaljeren den stolta frun att byta ut sina kläder och skor mot en grov klädnad och tofflor av trä. Därefter kammade han hennes hår tre gånger så att blodet flöt och dansade tre valser med henne, så att tofflorna fylldes med blod.
Efter den första dansen bad frun att få ge kammartjänaren sin guldring – den brände hans finger som eld.
Efter andra dansen gav hon kammarpigan sin nyckelknippa – den svedde hennes hand.
Efter tredjedansen öppnades en fallucka i golvet och frun försvann ner i rök och lågor.
Prästen tittade ner i hålet. En gnista slog upp mot ögat, så att han blev enögd. Den svarte gav tjänarna lov att återvända i den stora vagnen, som förde dem fram på en bred väg. Men nu såg kammarjungfrun tillbaka och så var vagnen och vägen plötsligt borta. De befann sig i en öde skog, där de olyckliga måste ströva omkring i tre år, innan de åter kom hem till Pintorp.

Sägnen om Pintorpafrun är bekant i hela landet och på Torpa stenhus sades den vanligtvis vara lokaliserad till Pintorps gård (nuvarande Eriksbergs slott) i Stora malms socken i Södermanland. Några har utpekats som Pintorpafrun, bland andra änkan efter sätesgårdsägaren Erik Gyllenstierna vars måg hette Svante Banér.

Min egen association till Pintorpafrun går naturligtvis till sägnen i sagobygden om kvinnan med det namnet som härskade på Bolmarö säteri. Och som fick namnet för att hon pinade torparna så grymt.

Saga Alexanderson

1 kommentar

Under Att berätta

Kulturarvsdagen 2022

Lördagen den 10 september firade vi Kulturarvsdagen för första gången, och Sagomuseet slog upp portarna för hållbart pyssel och berättarstopp. Dagen började festligt med vernissage och lite bubbel i Lilla Galleriet för Ann-Britt Weidmerts utställning av flätat och tovat med en stor portion humor.

Ann-Britts tovade bikinis lockar till skratt.

Hos Ann-Britt kunde man under dagen även få bygga en liten gran av bl.a. pilpinnar som blivit över vid tillverkning av hennes flätade pilkorgar. Årets tema var Hållbart kulturarv.

Museets grannar Hållbar Butik var på plats på verandan med symaskiner, strykbräden och tyger i allsköns färger och mönster. Här kunde man sy flaggor och vimplar, och ett barn utbrast: ”Jag är lite vimpelsugen!”

I Berättarrummet byggdes det insektshotell och hoppande grodor av bl.a. gamla mjölkpaket, toalettrullar, grankottar, bambustavar. Och när en minst anade dök det upp en berättare, som överraskade med historier kopplade till det som skapades på plats.

Våra första besökare var en pojke i 7-årsåldern och hans farmor. Pojken var blyg och efter att ha varit på plats en stund blev han besviken då han trodde att han skulle få pyssla en Tyranosarus Rex. Inte en groda. Till slut lyckades farmor lirka med honom till att göra en gran hos Ann-Britt. Plötsligt tinade han upp och när de gick hem flera timmar senare så bar farmor på fulla kassar med allt möjligt pyssel.

En kvinna var där med sina barn och barnbarn. De hade ett sagoprojekt tillsammans där hon fick plats, person och problem av barnbarnen och sedan hittade hon på en saga åt dem. Den här dagen hade de jubileum och barnen kröp in i lindormens mage för att hitta ingredienserna till hennes 100:e saga. Det är så roligt att veta att det berättas nya sagor runtomkring oss. Och de kunde ju inte valt ett bättre ställe för att hitta på jubileumssagan!

Vi bjöd på popcorn och dricka som folk smet ut i trädgården för att mumsa på och pausa innan de kom tillbaka in för att pyssla lite till och orka stanna kvar länge, länge och fånga in någon berättelse till…

Kulturarvsdagen ingår i Europarådets och Europeiska kommissionens gemensamma program European Heritage Days. Dess syfte är att skapa intresse, engagemang och förståelse för kulturarv och kulturmiljöer. I Sverige har dagen firats sedan 1988 då det startade med ett Öppet hus som sedan fick namnet Kulturhusens dag fram till 2009. Från början var dagen förlagd till en söndag, men 2015 utökades detta med fredag och lördag för att arrangörer som inte hade öppet på söndagar skulle kunna vara med och för att tillgängliggöra kulturarvet ännu mer. Riksantikvarieämbetet är huvudarrangör och samordnare tillsammans med Sveriges Hembygdsförbund och Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd.

Nästa år är temat ”Levande kulturarv” och handlar om de metoder, kunskaper och färdigheter som överförts från en generation till nästa. 2023 är också året då Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet firar 20 år (Convention for the Safeguarding of the Intangible Cultural Heritage 2003). Och vad passar inte bättre som tema för Sagobygden som sedan 2018 finns med på Unescos lista över goda metoder för hur traditioner kan föras vidare och hållas levande.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Harriette Söderblom 1925-2022

Häromdagen publicerade vi minnesord överEbbe Schön. Nyligen har en annan förkämpe för det muntliga berättandet gått bort. Berättaren Mikael Thomasson uppmärksammar Harriette Söderbloms insats för berättandet i Sverige.

Harriette Söderblom har avlidit i en ålder av 97 år. Hon är kanske främst känd som översättare och grundare av Barnboksakademin, men hon hade även ett långt arbetsliv inom barn- och ungdomsbibliotek, var en av landets främsta sagokännare och en skicklig muntlig berättare. När folksagan ansågs omodern och det muntliga sagoberättandet var nära att dö ut, höll hon tillsammans med bl a Elsa Olenius, traditionen vid liv. I åratal hade Harriette sagostunder på biblioteken.

På åttiotalet gav hon ut sagosamlingen Sagor att läsa och berätta. Boken såldes i enorma upplagor och har haft stor betydelse för sagotraditionens överlevnad i såväl förskola, skola. Några år senare kom uppföljaren Fler Sagor att läsa och berätta. Om man berättar sagor för barn är dessa sagosamlingar än idag en av de bättre källor att hämta berättelser ur. I förordet till den andra boken beskriver Harriette sig själv som sagoberättare:  ”Urvalet i denna bok, liksom den föregående, har helt styrts av mina egna erfarenheter som sagoberättare… Sagorna kan läsas högt för barn och barn kan givetvis också läsa dem, men min förhoppning är att de också ska användas som underlag för berättandet”.

När den muntliga berättarrörelsen väcktes till liv i Sverige, uppmärksammade man Harriette Söderblom. Hon medverkade på Ljungby Berättarfestival och hon fick också Mickelpriset 1994, ett pris som delas ut till den eller de som gjort viktiga insatser för det muntliga berättandet. Själv hade jag aldrig förmånen att få träffa Harriette. Men jag och många andra berättare har fått skörda frukterna av hennes arbete. Harriette Söderblom kommer alltid att vara ett föredöme för oss.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta

Sägner och visuell kommunikation – ett studentprojekt

Under året har studenter, främst från Linnéuniversitetet, vänt sig till Sagobygden med olika projekt. En av dem är Sofia Dellve och här berättar hon om sitt spännande projekt.

Hej! Jag heter Sofia Dellve och studerar Visual communication + Change på Linnéuniversitetet. Vad är det? Kanske ni undrar. Och vad har det med sägner att göra? 

I min utbildning lär vi oss hur vi kan använda visuell kommunikation för att bidra till ett hållbart samhälle. Det kan handla om allt från att göra posters om miljöpåverkan till att designa appar som underlättar personers vardag. 

Under våren fick vi i uppgift att arbeta med Småland och hållbarhet på valfritt sätt. Jag har alltid dragits till sägner och deras ursprung. Det är en fantastisk kombination av magi och människors innersta tankar och rädslor förr i tiden. Givetvis ville jag visualisera några av dem i konstnärlig form! Syftet med mitt projekt är alltså att återberätta några av dem i bildform och på så sätt låta dem leva vidare i ny skepnad. 

Till projektet valde jag tre sägner: Blända, Skatten i Högarör samt Näcken i Blädinge. Inspiration och information fick jag från Sagobygdens sägenplatser.

Blända kändes redan från början som ett självklart val med sin starka feministiska bakgrund.

Skatten i Högarör har många klassiska element för en riktigt bra berättelse: mystik, drake och lokal anknytning.
I och med att min klass har många internationella studenter ville jag även inkludera Näcken – den måste man ju förstås lära sig om.

Jag använde mig utav Photoshop för att skapa så kallade bildmanipulationer, det vill säga flera bilder sammansatta till vad ser ut som ett enda foto.

Under vår utställning av projekten i skolan hade jag även spelat in sägnerna på engelska för att förstärka upplevelsen av att titta på bilderna. 

Sagomuseet var till stor hjälp under projektet i och med att jag fick chansen att åka dit på studieresa. Tack till er, och jag hoppas att ni som läser tycker om bilderna! 

Sofia Dellve

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Brännvinskaggen

Det var nästan natt, ändå var himlen ljus. Bara några dar kvar till midsommar. Två karlar var på väg hem. De hade vandrat i timmavis, över höjder och genom dalar. Vadat över bäckar, gått och gått. Trötta men glada i hågen. De hade haft sån otrolig tur, kommit över en hel kagge med gott brännvin. I år skulle det bli en hejdundrande midsommarafton!

Anders var äldst och han var också längst. Han gick före och bar brännsvinkaggen på sin rygg. Elis var granne till Anders, han var yngre men inte lika stark, han följde efter, såg hur brännvinskaggen guppade upp och ner för varje steg Anders tog.

Nu föll mörkret men de var nästan hemma, bara förbi en stor klippa sen var de där. Plötsligt stannade Anders till, han vände sig om. – Hör du inte? Någon spelar där borta. Men hör du inte? Elis stannade, han måste lyssna noga. Jovisst, det var musik. Väldigt vacker musik, fioler lät det som. Det var egendomligt. Här mitt ute i ödemarken? Det kunde inte stå rätt till tänkte Elis men Anders var redan på väg mot klippan med långa steg. Efter en stund kunde de urskilja ett ljussken. Och även röster, det var en öppning i klippan och från den strömmade ljus. Det var därifrån den underbara musiken kom. 

Foto: Jerker Andervad

De kikade in försiktigt. Där var en stor sal upplyst av ljuskronor. Väldiga bord som dignade av mat och dryck. Underbar musik, folk i dyrbara kläder och glittrande smycken dansade runt i ring. Anders tvekade inte en sekund, han stegade i salen, krokade genast arm med de närmaste dansande och försvann i vimlet.

Men Elis dröjde kvar. Det här kan inte stå rätt till tänkte han, det här kan bara inte stå rätt till.….han hann inte längre förrän dörren for igen med en smäll. Den var omöjlig att rubba, syntes inte ens spår av någon dörr, inte minsta glipa i klippväggen. Elis skakade i hela kroppen, nästan grät. Hans granne och goda vän var kvar därinne. Vad skulle han göra? Det fanns bara en sak, det var att gå hem till byn. Försöka förklara vad som hänt. Skulle de tro honom?

Nej, de trodde honom inte. Folket i byn var ursinniga. Förstås hade de både tullat av brännvinskaggen och fyllnat till. Sen hade de kommit ihop sej, börjat bråka och så hade Elis slagit ihjäl Anders. Det blev polissak, länsman kom, Elis fick åka in till stan, blev både häktad och förhörd. Man finkammade hela området efter en död kropp men hittade förstås ingenting. Tills sist lades ärendet ner i brist på bevis. Elis fick återvända hem men inget var som förr. Folket i hans by tittade bort när de möttes. Ingen ville ha med honom att göra.

Det blev ett bedrövligt år. Elis blev aldrig hembjuden till någon och råkade han gå förbi ett hus drog sig folket inomhus och stängde dörren. Men tiden gick. Nu var det snart midsommar igen. Elis tänkte att det kunde vara trevligt att ha lite röding att steka. Han skulle få fira sin midsommar i ensamhet, det var ju klart. Han letade upp sitt ljuster med stålkrok, gav sig ut i sin lilla båt. Han fick ihop en del fisk, glad och nöjd drog han upp båten och började gå hemåt. Skymningen föll där han gick. Då hörde han något. Svaga toner av fiol. Och lite längre bort syntes ett ljussken.

Det måste vara samma plats där vi var förra året, sa han till sig själv och började röra sig ditåt. Och där var öppningen i klippan precis som den gången, ljuskronor tända och mängder av mat och dryck, musik och han såg grant klädda varelser svänga runt i dansen, och mitt bland dem fanns Anders, brännvinskaggen studsade upp och ner för varje språng han tog.

Nu måste jag vara kall, sade Elis till sig själv, försöka tänka klart. Han tog sitt ljuster med stålkroken, körde ner det i marken och spärrade dörren. Sen stod han stilla och väntade tills Anders hade dansat sej tillräckligt nära. Då tog han ett stadigt grepp om hans arm och slet ut honom ur grottan. Sedan ryckte han loss ljustret och dörren for igen så det sa pang.

Där stod de nu i mörkret, tittade på varandra rätt omskakade.

­– Varför gjorde du så, sa Anders, han var riktigt arg. – Jag hade ju så kul, kunde du inte unnat mej att få dansa? Bara en liten stund?

Då berättade Elis hur det var. Att Anders hade varit inne i klippan ett helt år. Att alla därhemma sörjde honom som död.

De började gå hemåt. Och ni kan tänka er vilken uppståndelse det blev i byn, vilken glädje. För där stod Anders livs levande. Och brännvinskaggen hade han i behåll.

Det blev en riktigt hejdundrande midsommar.

Anna Lilljequist

———————————————————————————-

Jag hittar mina berättelser både här och där. Det kan vara ett vanligt kafferep där någon säger nånting som triggar min fantasi. Eller en utländsk saga jag läser. Detta är en sådan. Parafras låter kanske aningen pretentiöst. Men jag har översatt den här texten och arbetat om den till något som kan förstås av oss svenskar. Det hela utspelar sig egentligen i Skottland. Instrumentet som nämns är förstås säckpipa och helgen man står i begrepp att fira är Hogmanay, den 31 december. Den här historien berättas av Bob Pegg i hans bok Highland Folk Tales från 2012.

Enligt honom själv en av hans favoritberättelser.

Lämna en kommentar

Under Att berätta