Kategoriarkiv: Att berätta

Utflykter i sommar 10: Stegelberget

Vill du besöka en plats som bär på en riktig otäck historia? Åk då till södra Bohuslän i sommar, närmare bestämt till Kungälvs kommun, Solberga socken. Då kan du vandra runt i ett vackert landskap och så småningom stanna till vid en kulle som bär på minnen från ett massmord. Jag syftar på Stegelberget och det hemska som hände Herr Arne och hans tjänstefolk natten till den 8 februari 1586.
I stora drag handlar berättelsen om tre skottar som mitt i natten gick till Solberga prästgård för att stjäla en silverskatt. De dödade alla utan en flicka som lyckades gömma sig. Därefter tog skottarna silvret och körde iväg med det i en släde. En tid senare kände den överlevande flickan igen mördaren. Han greps tillsammans med sina medhjälpare och de dömdes till döden. De dödades och steglades på det som än idag kallas Stegelberget.
En sådan fruktansvärd händelse dröjde sig så klart kvar i minnet hos traktens människor. Generation efter generation berättande om det blodiga dådet och avrättningarna som följde. Historikern Oedman skrev om händelsen 1746. Ytterligare hundra år senare beskrivs tragedin i Axel Emanuel Holmbergs Bohusläns historia och beskrifning.

Stegelberget, Solberga, Kungälv. Foto: Steve Anderson

I början av 1900-talet gav Selma Lagerlöf ut romanen Herr Arnes penningar. Handlingen bygger till stor del på berättelserna om det fruktansvärda dådet i Solberga. Selma hade hört folk berätta om morden när hon var och hälsade på sin bror i Kungälv. Säkert läste hon också åtminstone Holmbergs text. Hon la till en romans och gjorde också berättelsen till en spökhistoria. Hon hoppade dock över de blodiga berättelserna om avrättningen på Stegelberget. I de muntliga berättelserna och hos de tidiga historikerna, la man stor vikt vid just avrättningen.
Oedman skriver: The stodo sitt Straff på Brannehög, bestående ther i, at the stektes eller brändes lefwande til döds, ock skal then ene Mördareen mäst jämrat sig ther öfwer, at han dräpte Jungfrun ock ej wille skona henne.
Holmberg är mer detaljerad: Efter tidens sed afrättades de gripna bofvarne den 8 påföljande Mars med den rysligaste tortyr. De upphängdes först en stund i rök, sedan uppskuros deras magar och inelfvorna fästades vid en påle, kring hvilken de så länge jagades, att dessa utrycktes, hvarefter de olycklige blefvo knipna med glödande tänger och omsider kastade på ett brinnande bål. Detta skedde på en kulle å Branehögs ägor, hvilken ännu i dag bär namnet Stegelberget.

Kanske var berättelserna från Stegelberget för hemska för att passa in i Selmas ganska romantiska berättelse.

Vad var då Stegling? Jo, under medeltiden tyckte man uppenbarligen inte att dödsstraff var nog för riktigt grova brottslingar. Därför tog man och skar av kroppsdelar, ofta händer och huvud, därefter spikade man upp kroppsdelarna på pålar, allt för att varna och avskräcka andra. I fallet med de tre skottarna i Solberga nöjde man sig inte med att stegla, utan dessutom brände och torterade man mördarna till döds. Denna metod kallades för Rådbråkning och innebar bland annat att man krossade kroppsdelar på brottslingen, allt i syfte att förstärka den skyldiges lidande. 1841 förbjöds alla skärpta dödsstraff i Sverige.


Vill du besöka Stegelberget idag? Kontakta mig så ses vi vid Solberga kyrka och går bort. Det sägs att järnbeslagen efter steglen finns kvar än idag.

Hälsningar: Mikael Thomasson


Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Utflykter i sommar 8: Mot jättarnas ö!

Nu går färden mot Bolmen, Sveriges tionde största sjö. Vi åker från Ljungby och kommer efter ett tag ut på en raksträcka som pågår i kilometer efter kilometer. Det brukar gamla vägar i Småland inte göra, de slingrar sig oftast runt med svängar och kurvor som är så skarpa att man nästan ser sig själv på ryggen ibland. Men vägen som sträcker sig från Hovdinges utkant till Bolmstad har sin egen historia. Genom skogarna ville man bygga en väg som skulle frakta virke ända till Vislanda, där järnvägen fanns. En skröna förtäljer att man laddade en kanon i Bolmstad och sköt en kula i riktning mot Vislanda. Kulan banade väg rakt igenom skogarna, och där den gått fram, byggdes sedan vägen.

Det första stoppet gör vi i Hölminge. Denna by var tidigare känd för sina vackra linåkrar, här odlades ovanligt mycket lin. Mitt i byn ligger Pilakull. Där bodde trollen. För det mesta skötte de sig själva, men trots det ville byborna egentligen gärna bli av med dem. En dag knackade en trollkvinna på i en av stugorna och frågade bondkvinnan där om hon hade något lin som skulle spinnas. Kvinnan tordes inte neka, utan lämnade några härvor till trollet. När det var färdigt återkom hon. Vad ville trollkonan ha i ersättning, undrade bondmoran. Jo, en enda önskan hade hon, och det var att byborna inte skulle odla så mycket lin, för se, det tål trollen inte. Naturligtvis berättade bondmoran sedan detta för alla i byn och bönderna började så lin på alla tänkbara åkerlappar. Nu fick trollen nog, och en natt flyttade de allihop till Tokahöj, som ligger i närheten av Bolmstad.
Ända tills för några år sedan kunde man varje år se linblommor på någon åker i Hölminge. Kanske inte nu längre. Nu hoppas man nog att trollen har rotat sig i Tokahöj för evigt.

Vi åker vidare. I Tannåker är kanske lanthandeln öppen, såvida det inte är en söndag. Kommer man på lördagsförmiddagen, kan man pricka in elva-kaffet i affärens cafédel. Många av de omkringboende brukar ta vara på det tillfället att ses.

Färden går sedan över bron och då befinner man sig på Bolmsö, som förr kallades jättarnas ö. Det sägs att på forntiden bodde det enbart jättar där. När de ville ta sig över till fastlandet, tog de grus i nävarna och kastade i vattnet. På så vis bildades öar som jättarna kunde gå på. Man kan förstå, att det var en faslig trafik med jättar som ville ta sig över, eftersom Bolmen har så många öar, 365 stycken, sägs det. Särskilt ofta verkade de vilja ta sig till Toftnäs, som ligger på andra sidan sjön. I nordöstra hörnet av ön kan man nämligen se resterna efter en bro som jättarna lade där. Brons yttersta spets kallas Stenudden.

När Bolmsö blev kristnat uppfördes den första kyrkan i den nordvästra delen av ön. När den ringde till gudstjänst retade det gallfeber på jättarna, de fick nämligen en fruktansvärd huvudvärk av klangen. En söndag när det ringde samman, tappade en jätte besinningen. Han stod på Stenudden och grep en stor sten som han slungade mot kyrkan. För att få extra kraft, lade han sitt strumpeband om stenen. Men han missade målet och stenen hamnade några hundra meter från kyrkan. Här, i Klockaregårdens gärde ligger den än idag.  Om man tittar riktigt noga, kan man se en urholkning i stenen, det är märket efter strumpebandet.

Till Stenudden går det också att ta sig med bil. Fortsätt då till Håringe by och håll utkik efter vägvisaren.

Inte långt ifrån kyrkan ligger färjeläget. Med hjälp av linfärjan Bolmia kan man ta sig till Sunnaryd och fortsätta sin upptäcktsfärd. Kanske man vill köra västerut och besöka Tiraholm för en glass eller en matbit? Vägen dit är inte gjord efter loppet av en kanonkula, utan liknar mer de traditionella smålandsvägarna.

Eller man kanske vill leta sig fram norrut till byn Torskinge och upptäcka Slättö sand? Det är något så ovanligt som ett flygsandfält i inlandet.

Ja, det finns många möjligheter. På tillbakavägen kanske man ser fler vita skyltar med texten Sagobygden och en hänvisning. Då är det bara att svänga av och hitta fram till sagoskåpet. Innanför dörrarna finns berättelsen.

Tack till Agneta Json Granemalm för bilden.

1 kommentar

Under Att berätta

Utflykter i sommar 5: Skams stenar

Skams stenar är en av Sagomuseets cacher. Det finns med andra ord ingen skylt utan du får försöka leta dig fram med karta, GPS och magkänsla. Men det är väl värt. Stenarna ligger mycket fint inne i täta skogen, intill den urgamla vägen mellan Vrå och Lidhult. Bara en bit därifrån går den nya, asfalterad och anlagd på 1930-talet. Det är sällsamt att stå inne i snåren, dold från omvärlden och höra bilarna svischa förbi bara några meter bort. Och så själva platsen, stenarna, allt det som har hänt här.

bild skams stenar

                                                                           Foto: Steve Anderson

 

Det var för några somrar sedan. En vacker, lite gassig dag. Sommar i Sagobygd, och jag var vid Skams stenar för att berätta. Mycket folk hade samlats, jag klättrade upp på den största stenen, då kunde dom höra mej bättre. Jag berättade sägnen så som den är upptecknad, utan alltför många utvikningar och krusiduller:

Andreas Iflander var komminister i Lidhult 1732 till 1773. Det var en märklig präst. Folk sa att han hade kraft att befalla över övernaturliga krafter. Det hade han lärt sig när han studerade vid svartkonstskolan i Wittenberg i Tyskland.

En juldagsmorgon hade Iflander förrättat julottan i Lidhults kyrka. Nu for han med häst och vagn vägen till Vrå för att hålla julotta där. Precis när han passerade några stora stenar på Årshults ljungryar tappade vagnen ena hjulet. I detsamma visade sig Skam själv. Djävulen sa att nu behövde prästen inte ta sig till Vrå, för där hade han redan förrättat julottan på sitt sätt. Han hade hjälp gästgiverskan att sälja brännvin till kyrkobesökaren.

Men Iflander befallde omedelbart Skam att bära hjulaxeln och fungera som det fjärde hjulet. Under jämmer och tandagnisslan bar det av i ett huj och snart var Iflander i Vrå och höll julotta. Först då slapp Skam sitt uppdrag.

Platsen där vagnshjulet lossnade kallas sedan dess för Skams stenar.

****

Jag hade flera saker att berätta. Det finns gott om historier om hur Den onde narrar och bedrar människorna, ställer till det i våra liv. Det tycks också ha funnits en hel del underkunniga präster genom tiderna. Bara att ösa.

Det blev dags för fikapaus. ”Kanske någon annan som vill berätta något?” säger jag. Då lyfter Arne Falk, ordförande i Vrå hembygdsförening, sin hand och ber att få ordet. ”Det finns flera hemskheter som inträffat just här vid Skams stenar.”

Han berättar om något som hände 200 år senare. En man kom körande längs vägen med ett släp fullastat med gödsel, han var på väg från Våkön och skulle till Lidhult. Just här vid Skams stenar gick luften ur ena hjulet. Lasset var omöjligt att rubba, han fick lämna alltihop och komma tillbaka nästa dag.

Så var det annan riktigt otäck händelse. Det var några år senare, en lärarinna vid Vrå skola som var bosatt i Lidhult. Hon kom åkande, hade ett par kollegor med sig i bilen. Just vid Skams stenar mötte dom bussen. Det blev frontalkrock och lärarinnan omkom.

Sen var det en affärsinnehavare, hans företag hade tydligen gått uselt. Han gjorde av med sig på den här platsen, gasade ihjäl sig. En svampplockare kom till Skams stenar, såg en bil stå parkerad. Tänkte att här är ju någon och plockar redan, så retfullt….Han återvände ett par dar senare – då fick han se att bilen fortfarande stod där. Han gick fram, tittade in genom vindrutan och….ja.

Det blev dags att avrunda och bryta upp. Vi var alla lite skakade. Folk sa till varandra: Kör försiktigt nu!

Väl hemma får jag höra av min man, bördig från trakten, att det förekommit flera trafikolyckor, en del av dem svåra, längs vägen Vrå-Lidhult. Sträckan tycks vara klart drabbad. Lyckades ändå Skam i sitt onda uppsåt att sätta en förbannelse över platsen?

Själv kör jag den här vägen varje vecka. När jag passerar Skams stenar lättar jag på gasen. Jag tittar noga både bakåt och framåt och åt sidorna, tittar upp och tittar ner.

             Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Under Att berätta

Utflykter i vår och sommar 4: Lille Petter Johans stuga

Vissa sägenplatser ligger en lite varmare om hjärtat, i mitt fall är det Lille Petter Johans stuga utanför Eneryda. Det beror inte så mycket på själva berättelserna som finns där, även om de är fantastiska, utan mer på de minnen den gett  mig.

Hösten 2007 hade jag träffat den kille som skulle komma att bli min framtida man. Han växte upp straxt utanför Eneryda i Norra Kulla, nästan ett stenkast från Lille Petter Johans stuga. Så under mitt första besök i hans föräldrahem skulle vi promenera dit.

När vi kommer fram till den lilla stugan med välskött trädgård, en märklig syn mitt i odlingslandskapet och skogen, minns jag att vi läste det som stod i sägenskåpet innan vi klev in i lilla stugan. Där stod att läsa den helt sanna historia om skomakaren Lille Petter Johan, eller Petter Johan Hagelqvist som han egentligen hette!

Nu ska jag inte snuva er på alla detaljer, för Lille Petter Johan stuga och hans berättelse är något alla bör uppleva själva, men inte ens jag med min knappa 168 cm kunde stå rak i stugan! Lille Petter Johan, var nämligen känd för sin korta längd, bara 120 cm!

Men nu till varför detta första besök är så minnesvärt för mig!

VI tittade in i vad som varit Lille Petter Johans sovrum och såg en sänggavel, jag tittade ned och gav ifrån mig ett ilande skrik! När jag återfått fattning, och blivit skrattad åt av min blivande make, kunde jag konstatera att det som orsakat min skräck var helt harmlöst – om än skrämmande! I sängen låg nämligen en exakt kopia av Lille Petter Johan gjord i papier-maché! Mössen hade varit på hans ansikte något, det var tydligen ett projekt av den lokala småskolan som lagts dit några år tidigare.

Så mitt första besök var en hisnande upplevelse minst sagt! Men Lille Petter Johans stuga är ett fantastiskt utflyktsmål där möjlighet finns att både grilla vid eldstaden och ta med fikakorgen, glöm inte vatten för släckning bara! Detta är en levande sägenplats som varsamt sköts om av Virestad hembygdsförening och som den lokala scoutkåren Eneryda Scoutkår besöker fler gånger om året.

Sedan hör det till just denna plats att min nu ingifta släkt har spelat en liten roll i en av berättelserna ur Lille Petter Johans liv! Han skulle nämligen bjuda till kalas och hans husa Fia hade styrt med kalops och träpärasoppa. Det kom många gäster från hela byn, däribland läraren Oscar Nykvist och hans fru Hilma. Det berättas att fru Nykvist tog en så pass stor portion av soppan att stackars Fia blev livrädd att den inte skulle räcka, och började spä för glatta livet! Denna lärare var min makes gammelmormors bror, så det kan gå!

Så passa på att stanna till vid Lille Petter Johans stuga i sommar. Dockan finns inte kvar, men det är nog lika bra det!

Ellen Sjömålen, berättarpedagog på Sagobygden

1 kommentar

Under Att berätta

Lene Brok läser Gränslösa sagor

Lene Brok, dansk berättare och författaren till flera böcker om muntlig berättande har läst Gränslösa sagor.

Per Gustavssons og Mikael Thomassons bog Gränslösa Sagor (2020) byder på masser af inspiration og konkrete tips til den pædagog, der ønsker at styrke elevernes sprog, selvfølelse og fællesskabet i klassen.   

Omslag:Lisa Lanning

Bogen indeholder en skatkiste af eventyr fra bl.a. Balkan, Mellemøsten, Afrika og Finland. De har det til fælles, at de spejler nogle af de spørgsmål og problemer, som optager alle børn uanset kulturel baggrund. De kan få alle børn til at le eller at gyse. Til at undres og til at stille spørgsmål. Til at lære og til at udvikle sig som menneske. 

Der er rig inspiration og mange gode tips i bogen. Til hvert eventyr er der forslag til spørgsmål, øvelser og sjove lege, som pædagogen kan bruge i undervisningen, så de elever, der har sproglige udfordringer, lettere kan forstå eventyret. Desuden opfordres pædagogen til at fortælle eventyret mundtligt. Det fremmer forståelsen af sproget, når fortællingen formidles levende, med kropssprog og nærvær. Her hjælpes pædagogen godt på vej af forfatternes bud på, hvordan man kan lære at fortælle en nedskreven fortælling med sine egne ord.   

Ved at anvende titlen ”grænseløse” eventyr, giver forfatterne bogen et større perspektiv. Det handler om meget mere end at stimulere de tosprogede elevers sprog. Det er her, jeg synes, bogen har sin største fortjeneste. Tosprogede elever anses ikke som et særligt ”problem” – men som en tilførsel af interessant ny læring til klassen via de kulturer, eleverne kommer fra. For pædagogen gælder det blot om at udnytte den mulighed for læring og menneskelig dannelse, der ligger i forskellighederne i de menneskelige grundvilkår.       

I bogens indledende kapitler formidler forfatterne et indgående kendskab til eventyr, og de deler rundhåndet ud af deres erfaringer med at fortælle i skolen. De videregiver deres viden med entusiasme og ud fra et positivt, humanistisk grundsyn, som smitter af på læseren!  

Det siges i bogen, at ”Eventyr har ingen grænser.” De eventyr, der findes i Iran eller Afghanistan findes også på vore breddegrader blot med variationer i beskrivelsen af lokaliteter, klædedragt, madvaner etc. Eventyr findes i hele verden, og de handler om det, alle børn uanset sprog og kulturel baggrund, på et dybere plan er optaget af.  Hvordan er det at være menneske? Hvordan finder man lykken og sin plads i verden? Hvordan kan man leve med uretfærdighed, misundelse og ondskab? De handler om håb, godhed og kærlighed. Jeg tror, at alle børn længes efter at kunne mødes med andre omkring disse spørgsmål. 

Det er detta som vi avser när vi menar att sagan i skolan är ett redskap for kulturmöte, ett möte på et djupare plan mellan barn med rötter i olika länder. Där alla barns erfarenheter och identiteter bekräftas (Gustavsson og Thomasson, 2020 s. 8). 

Jeg håber, at Gränlösa sagor kommer ud til mange elever og lærere i skolen!

Lene Brok. Eventyrfortæller, forfatter, cand.psyk.

Per Gustavsson och Mikael Thomasson: Gränslösa sagor. Stärk kulturmötet genom berättande. Illustrationer: Lisa Lanning. Natur & Kultur, Stockholm 2020.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Att arbeta med grundsärskolan

Med inspiration från Sagobygdens tidigare projekt Kultur för alla, där man tittade på funktionsmöjligheter i det museipedagogiska mötet och ekonomisk hjälp från Kulturrådet hade jag förmånen att hösten 2019 genomföra ett 10 veckors projekt inom grundsärskolan i Ljungby. Jag träffade alla 59 elever i grundsärskolan, från åk 1 till åk 9. Jag fick under dessa 10 veckor, undervisa, skratta, förklara, förundras, överraskas, ta emot hängivenhet och uppmuntran av dessa fantastiska elever. Funktionsvariationen var stor bland eleverna, en del hade inget språk, utan kommunicerade med bilder och ljud. Medan andra hade ett rikt språk, men kunde ha svårt att se sammanhang. För mig har dessa veckor blivit en vacker gåva att tänka tillbaka på, att få förmånen att berätta tillsammans med alla dessa elever som tog sig an sagorna på helt olika sätt utifrån deras funktionsvariationer.

foto: Lotta Welmsö

Synen på elever med funktionsvariationer har ändrats över tid, det har hänt mycket inom skolans värld sedan den allmän skolplikt infördes i Sverige 1842. Möjligheten för personer med någon form för det man tidigare kallade utvecklingsstörning har gått igenom flera förändringar sedan dess. En person med utvecklingsstörning har bland annat beskrivits som idiot, sinnesslö, efterbliven, bildbar/obildbar. Vad gäller skolform för dessa personer har man använt termer som abnormskola och idiotskola. Emanuella Carlbeck startade den första idiotskolan i Sverige 1866. Undervisningen skedde på anstalt, och det var endast de barn som ansågs bildbara som fick tillgång till undervisning. I första hand prioriterades omsorgstagandet medan pedagogiken kom i andra hand. Under 1800-talet fanns en optimistisk syn på människors möjlighet att anpassa sig till samhället. Även de sinnesslöa skulle med rätt utbildning kunna anpassas och leva ett självständigt liv. Optimismen byttes till pessimism under 1900-talets första hälft, vilket innebar att myndigheterna började planera för ett livslångt anstaltsliv. Det var under en tid då det fanns rashygieniska tankar och man såg att dåvarande undervisningen inte gav väntat resultat. 1945 infördes skolplikt för de bildbara sinnesslöa, då med fokus på fostran, sinnesträning och rörelseträning. Först 1967, befästes alla barns rätt till utbildning, även de som hittills kallats obildbara Grundsärskolan och träningsskolan bildades, men först 1973 fick de en egen läroplanen. Den handlade i huvudsak om hur eleverna skulle tränas i att lära sig äta själv, klä på sig, hygien samt språkträning. 1985 kom särskolan att inordnas under skollagen istället för omsorgslagen. Särskolan som fram till 1988 haft landstinget som huvudman blev 1996 helt kommunaliserad. Anledningen var att särskolan skulle närma sig grundskolan. 1990 betonades särskolans kunskapsuppdrag för första gången. Här var sinnesträningen inte lika starkt betonad och elevernas problem var inte längre som tidigare i fokus. När Lpo 94 infördes kom den även att innefatta särskolan. Hela det obligatoriska skolväsendet fick här en gemensam läroplan, men med skilda kursplaner.

Så sent som i början av 2000-talet började särskolans berättigande diskuteras. Regeringen tillsatte en kommitté med syfte att utreda särskolans framtida utformning, Carlbeckskommittén, som utreda hur utbildningen för personer med utvecklingsstörning skulle kunna stärkas. Vilket gjorde att särskolan fick en egen läroplan Lgrs11 och heter nu grundsärskolan. 

Skolan har förändrats mycket sedan skolplikten infördes för 178 är sedan och elever med funktionsvariationer har fått gå igenom svåra, ofta plågsamma tider. Svårt att förställa sig när man står framför ett gäng uppmärksamma, nyfikna, leksugna, glada, elever och berättar Tuppen och kvarnen. Eleverna levde sig in i berättelserna, de kramade björnen, blev röda i ansiktet när den hoppade upp i rumpan på tuppen. De tecknade karaktärerna eller färglade förtryckta figurer. En grupp tillverkade svansar till björnen som blev stubbsvansad, för att bättre förstå sammanhanget. Svansarna gjordes utav en IKEA fäll jag hade hemma, med färgglatt garn från syslöjden på skolan. Hur känns vattnet i ån som bockarna Bruse gick över? Hur känns en bock? Är den mjuk eller sträv? Luktar päls? Vad är en bro gjort av? Att få känna och klämma, peka på bilder och använda tecken som stöd, levandegör sagan så att alla kan vara med på sina egna villkor.

De engagerade lärarna använda berättandet på olika sätt i undervisningen mellan mina besök. Det sjungs, målades, berättades. Det blev till kunskap om närområdets kultur, när eleverna kom till museet och fick uppleva det med olika sinnen. Förmågan att återberätta utvecklades, när språket inte fanns eller fanns i mindre grad användes kroppen, mjukisdjur och ljud. Många lärde sig nya ord och begrepp, de lärde sig hur en saga byggs upp och ökade hos en del läsförståelsen. 

Det tog tid för flera elever att lära känna sagan, miljön och mig. Även om jag under den korta tiden han skapa en rätt bra relation med eleverna, var 10 veckor i flera klasser för kort. Eleverna såg fram emot att jag skulle komma och var engagerade i berättandet, men för en del var det lite skrämmande med en ny person i klassrummet. En kille hade svårt att sitta stil när något nytt skulle hända, han sprang runt i klassrummet, låg på golvet, de första gångarna jag kom. Vid femte tillfället satte han sig mitt emot mig och tittade på, han pekade på sitt bildstöd och tittade på mig för ett godkännande. Sen sprang han igen. De sista gången jag kom, kretsade han omkring mig, han stannade upp bakom mig, där jag satt och berättade, pillade mig i nacken och sen gav han mig en stor blöt puss. ”Nu är du accepterat” sa läraren. 

Flera lärare har tackat mig för att jag valde att ansöka om medel för deras elever i grundsärskolan. ”Det är inte många som vill jobba med våra elever” fick jag höra. ”Vi får aldrig vara med om sånt här.” Fast det är jag som säger tack för att jag fick vara med att berätta tillsammans med dessa nyfikna och kreativa eleverna, de är en stor tillgång i vårt samhälle. 

Tine Winther

berättarpedagog Sagobygden

För dig som vill läsa mer:

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Till min vän med ny jägarexamen

Du tycker kanske att du lärt dig allt i den teoretiska och praktiska kurs du genomgått? Att din lärare inte kan ha förbisett något av alla moment i utbildningen? Då måste jag göra dig lite besviken. Några saker som inte stått i kursplanen är viktiga att känna till.

Skogssnuvan råder över viltet.
Snuvan är ett av de väsen som kräver all respekt. Hon är en vacker kvinna med en röst som kan förtrolla. Män som hör rösten, känner en obetvinglig lust att följa efter den. Men var vaksam, vänder hon sig om, ser du att hon inte har en kvinnas ryggtavla, istället ser du något som liknar en ihålig stock. Kanske har hon en rävasvans eller kosvans som hon försöker dölja, det är ett säkert tecken. Kanske hon ger dig jaktlycka. Men pass på, hon vill dig inget gott, hon utnyttjar dig bara. Du måste hålla dig väl med henne. Det gör du genom att bli hennes älskare, eller så lägger du en slant eller lite mat på en stubbe åt henne.
Du skall vara tvättad, snygg och proper för att inte misshaga henne. Är du osnygg, får du gå tomhänt hem. Vissa djur är hennes keldjur, det kan vara ett visst rådjur eller någon speciell fågel. Skjuter du på något av dessa, går kulan en annan väg, eller så finner du, när du ska hämta bytet, bara en hög med boss eller stickor.
Att hålla sig väl med henne ger resultat. En gång hade snuvan fått lust att besöka ”Seffresmässe märken” i Växjö, det vill säga marknaden vid Sigfridsmäss. Hon hade fäst upp rävarompan i ett bälte under kjolen så att den inte syntes. Grann som hon var, dröjde det inte länge förrän manfolken flockades runt henne. Men framåt kvällen råkade svansen lossna från bältet och kasa ner så att den stack fram under kjolkanten. En av torghandlarna var en ung bonde. När han fick se svanstippen, gick han fram till snuvan och viskade ”Mamsell lella, henna unnerkjol har åkt ner å syns lite”. Snuvan hissade kvickt upp svansen och viskade tillbaka ”Detta ska jag återgälda”. Sen den dagen behövde bonden aldrig ge sig ut, när han ville jaga fågel. Han behövde bara ställa sig på farstubron och skjuta tre skott rätt upp i luften, så dråsade det ner dussintals med orrar och tjädrar och annat matnyttigt runt honom.

Bortsett från snuvan, finns annan viktig kunskap.
Du får inte jaga på ”olaga tid”. Då talar vi inte om gängse jakttider, som du har fått lära dig på kursen. Nej, nu gäller det att du inte får jaga på sön- eller helgdagar eller under dymmeln. Följande var vad som hände en jägare: Han hade tänkt sig en extra förtjänst, hade skjutit ett knippe orrar i början av påskveckan. Nöjd uppsökte han vilthandlaren med sin ryggsäck, men blev förskräckt. När han skulle ta fram fåglarna låg det bara en massa maskar och krälade på botten av säcken. Andra som jagat på olovlig tid har berättat att de, just som skottet avlossats, fått liksom en örfil, varpå kulan gått åt ett helt annat håll.
Välj rätt dag. Av veckans dagar är torsdagen bäst. Vissa dagar på året är särskilt tursamma, nämligen annan- eller tredjedag jul, valborgsmässoafton och skärtorsdagsmorgonen. Söndagen är ju som sagt tabu, men om du är ute i skogen den dagen, bör du artigt hälsa ”Gomorron” på alla vilda djur du möter. På så vis får du tur med nästa veckas jakt.
Skaffa dig jaktlycka på något av följande vis: Se till att du har jämnt antal patroner i väskan. Var noga med att på morgonen kliva upp ur sängen med fötterna, inte baken, först. En farligare metod är att ta sitt gevär och klättra upp i en björk och sitta kvar där medan den huggs ner, så att man slår i backen tillsammans med trädet.
Det gäller också att se upp med vad du möter när du är på väg ut i skogen. Många varnar för att möta en käring, men det verkar inte vara bättre att möta en hare, en gris eller en katt. Att träffa en häst är däremot bara bra. En präst ska du hoppas på att slippa stöta ihop med, men att en hora är det bästa tänkbara, det känner alla till.
Ja, det var bara några av de saker som är nödvändiga för att du ska lyckas i skogen. En annan gång kan jag tala om hur du ska veta vart i skogen du ska gå och hur du ska sköta din bössa för att den ska hjälpa dig på bästa sätt. Vi tar det lite i sänder, man lär sig ju inte allt på en dag.

                                                                                                                                                

Källa: Jakt och fångst i Sunnerbo, ur Kronobergsboken 1982, Årsbok för Hyltén-Cavalliusföreningen, kapitlet Friskyttar och himmelsfärdsmete av Jan-Öjvind Swahn

Bild: By Snibban – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4029647


1 kommentar

Under Att berätta

Stadsmusikanterna på nya äventyr – berättelser på fritidshem.

Vid den första berättarfestivalen i Sverige och Ljungby grundades den nationella föreningen Berättarnätet, som levde vidare några år. Föreningen utgav Berättarbrev, som fortfarande är intressant läsning. Här publicerar vi en artikel av Mikael Thomasson ur nummer 5, september 1991. Mikael, som sedan 10 år arbetar som berättarpedagog för Sagobygden, var med på den första berättarfestivalen 1990 och har verksamt bidragit till att utveckla det pedagogiska arbetet i skolor och förskolor och på fritidshem.

foto: Björn Gullander

Mitt intresse för berättande väcktes tidigt. Jag minns hur jag redan som grabb samlade kompisarna för att få berätta långa fantasihistorier. När jag så för sex år sedan började arbeta i barngrupp, kändes det självklart att åter ta upp berättandet – dock med något annorlunda innehåll. Med tiden utvecklade jag en berättarform som passade mig och min barngrupp. Men det var först när jag relativt nyligen började berätta även för vuxna, som jag upptäckte hur speciellt det egentligen är att berätta för barn. Vuxna berättar jag för, barn berättar jag med. Även om de inte alltid deltar genom att själva berätta, är det ändå påtagligt närvarande: det grimaseras, skriks, skrattas och fälls kommentarer, vilka ibland kan röra historien åt ett helt annat håll än jag först tänkt mig.

Låt mig ta några exempel för att tydligare förklara vad jag menar.

För en tid sedan samlades några vänner hemma hos oss för en berättarkväll. Stearinljusen spred sitt svaga sken, luften fylldes av förväntan och så småningom avlöste berättelserna varandra. När jag nästa morgon gick till mitt arbete, ett fritidshem, kände jag mig verkligen fylld av berättarlust. Jag samlade barnen i mysrummet och började sedan berätta samma historia som kvällen innan, med det blev inte alls samma saga. Redan efter någon minut lade jag märke till hur Stina började se allt mer fundersam ut för att sedan plötsligt utbrista:

– Oj, sån skulle jag också vilja vara!

Strax därpå skrek Pelle förfärat. Det slog mig att på samma ställe i historien hade de vuxna skrattat hjärtligt kvällen innan. När sagan var slut såg flera av barnen klart bekymrade ut.

– Det var inget bra slut, mumlade de i munnen på varandra

När barnen så småningom lämnade mysrummet hade vi tillsammans kommit fram till tre olika slut. Själv satt jag kvar bland kuddarna och funderade.

En gång skulle jag berätta för en förskolegrupp, där barnen var vana vid att sagorna lästes och att färggranna bilder visades med jämna mellanrum.

– Det blir nog svårt att få dem att sitta still, när de inte får ser några bilder, sa en bekymrad barnskötare innan samlingen.

– Ni får ha bilderna inne i huvudet istället, sa jag till barnen och började berätta sagan om Prins Älskling.

Efter att ha berättat en stund märkte jag hur tystnaden spred sig i lokalen, hur några lutade sig fram för att höra bättre och hur andra ryckte till när det började bli spännande. När sagan var slut kom en av flickorna fram, tittade mig allvarligt i ögonen och sa:

– Jag såg bilderna inne i huvudet! Jag såg hur prinsen såg ut. Han borde allt ta och lappa sina byxor, tycker jag.

Efter detta lyckade försök bestämde vi att barnen skulle få fler muntliga berättelser. Men i stället för att jag berättade, fick några av skolbarnen återberätta sagan om stadsmusikanterna i Bremen.

– Ni behöver inte komma ihåg detaljer, poängterade jag, bara ni minns det viktigaste.

De nickade instämmande och två frivilliga gick glatt in till de väntande yngre kompisarna. Själv hade jag inte möjlighet att vara med vid det tillfället. När jag senare frågade sexåringarna vad de tyckte om sagan svarade de entusiastiskt:

– Jättebra! Den handlade om några djur som skulle starta rockband i New York.

Det här med att barnen får vara med och påverka sagans utseende kan på olika sätt få lite oväntade konsekvenser, särskilt om man varvar sagor och vandringssägner med alldeles sanna historier. Johan, 7 år, och IFK:are hörde mig en gång berätta historien om IFK Göteborg. Han lyssnade intresserat på skrönorna om Svarte Filip och Bebben Johansson – de gamla legendarerna – och hans ögon tindrade när jag berättade om guldet 1969. Men när jag kom till de mörka åren på 70-talet, då IFK låg i division II, ruskade Johan på huvudet:

– Det kan inte vara sant, sa han. Det är sånt som folk har hittat på och lagt till. Blåvitt kan aldrig ha varit dåliga.

Så talar en IFK-fantast som är van vid muntligt berättande.

Att lyssna och berätta bland vuxna ger mig väldigt mycket, men att berätta för barn är verkligen ett äventyr.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Hitta historier

Att hitta berättelser kan vara knepigt. Många av mina berättarvänner säger så. Dom letar. Jag letar också, tittar igenom pärmar där jag samlat utskrifter och tidningsklipp, går till böckerna i hyllan, där finns underbara sagoböcker och fullspäckade sägensamlingar. Jag lyssnar till andra berättare, jag lyssnar i naturen och lyssnar inåt. Ibland kommer en historia när man minst anar det.

 

böcker

 

Jag fick en konstig vinter i år. Krångel med ögonen, av läkare förbjuden att köra bil. Världen blev med ens så liten. Men med hjälp av starka lampor rodde jag mej igenom. Den här vintern var som gjord för att leta berättelser. Öppnade böckerna, men mina ögon ville inte riktigt. På nätet gick bättre när jag kunde förstora texten.

Jag vill ha en berättelse som känns. En berättelse måste kännas om det ska bli bra. Jag måste leva mej in, se det utspelas för mina inre ögon. Om jag inte själv berörs, hur ska den som lyssnar kunna göra det?

Jag går in på en hemsida som heter Folklore and Mythology (University of Pittsburgh) och här finns sagor och sägner från världens alla hörn. Men ser ingen som jag går igång på, inte så där omedelbart. Nåväl, det finns mycket på den här sidan, några av historierna är långa, några är krångliga. Om jag läser för flyögt missar jag berättelsens själva kärna. Jag måste stilla mej, läsa saktare. Får ögonen på en gammal saga från Grönland i en utgåva från 1875:

Solen och månen var från början två vanliga människor som levde på jorden. Det var en mycket vacker kvinna och hennes bror. Varje natt fick kvinnan besök av en man, det gjorde gott, men hon visste inte vem han var. Då fick hon idén att ta lite sot från lampan och sedan gned hon med händerna över mannens rygg. När morgonen kom visade det sej att det var hennes egen bror som hade lägrat henne. Hans vita renskinn var alldeles fläckat av sot. Det är förresten därifrån som månen har fått sina fläckar.

Kvinnan tog en vass kniv, skar av sej sina bröst och slängde dom rakt på brodern. – Tycker du att jag är läcker? Så varsågod och ät! Och det blev tumult, de brottades, kvinnan fick tag i ett stycke tändmossa och lyckades få eld. Sen sprang hon ut. Brodern gjorde likadant, men han fick inte mossan till att brinna. Han rusade efter henne och plötsligt lyftes båda upp från jorden. De kom ända till himlen, och där är de än idag. Den vackra kvinnan blev till solen och hennes bror, han blev månen.

När jag ser en berättelse som verkar spännande börjar jag med att översätta rakt av. Funderar en stund, smakar av. Kan jag göra något med det här? Den grönländska sagan är häftig, glad att jag hittade den, men tror inte att jag någonsin kommer att vilja berätta den. Jag skrollar vidare, upptäcker en annan som också är fin. Från Isle of Man, utgiven 1911:

Det var en ung bonde som hette Ballaleece. Han hade gift sig med en vacker kvinna och de älskade varandra mycket. Men efter bara ett kort tag försvann hon. Några sa att hon måste vara död. Andra menade att hon nog hade blivit bortförd av småfolket. Ballaleece sörjde mycket, han letade efter sin hustru dag och natt, men förgäves. Till sist gifte han om sig. Den här nya var inte speciellt vacker men hon förde med sig en del pengar i boet. Men bara kort efter bröllopet kom han första hustru till honom om natten. – Käre make, sa hon, det var småfolket som tog mej. Jag lever med dom, alldeles här i närheten. Men jag kan bli fri om du gör som jag säger.

– Bara säg, sa Ballaleece.

– På fredag ska vi rida tvärs igenom din lada vid midnatt. Vi kommer in genom ena dörren och ut genom den andra. Jag sitter på en av hästarna med en man, det är honom jag ska giftas bort med. Du måste sopa ladan fullkomligt ren, se till att inte minsta strå finns där. Göm dej, och när vi kommer så hugg tag i min brudslöja, håll för allt vad du är värd. Då blir jag fri.

När fredag kväll kom tog Ballaleece en kvast och sopade golvet så grundligt rent att inte minsta fnas fanns kvar. Sen väntade han i mörkret. Och vid midnatt slogs dörrarna upp, ljuvlig musik hördes och in red ett helt följe av småfolk. De var utsökt klädda i gröna mantlar och röda hattar och de red på mycket vackra hästar. På sista hästen, bakom en av de små männen, satt hans första hustru, så vacker, så ung som hon var när han första gången såg henne. Han for upp, han grep tag i hennes slöja men kunde inte hålla fast, hästen vrenskades, han slungades hit och dit som en vante, till sist måste han släppa taget. Men innan hon försvann ut vände hans hustru på huvudet, pekade mot en skäppa som stod uppställd vid väggen. Sa med mycket sorgsen stämma: – Det ligger ett halmstrå under skäppan, det var därför du tappade taget. Nu ser du mej aldrig igen.

Det var så att Ballaleeces nya hustru hade hört och sett alltihop. Hon hade smugit sej ut i mörkret, gått till ladan och stoppat in ett halmstrå under skäppan. Och vänt den upp och ner så att ingenting skulle märkas. Och Ballaleece, han återsåg aldrig sin första hustru.

 Som sagt, en riktigt fin berättelse, den kan jag nog göra något med, tror faktiskt det. Bara hitta egna ord.

                                                                               Anna Lilljequist

_____________________________________________________________________________________________

University of Pittsburgh  https://www.pitt.edu/~dash/folktexts.html

Berättelse från Grönland: Henry Rink Tales and Traditions of the Eskimo 1875

Berättelse från Isle of Man: Sophia Morrison, Manx Fairy Tales 1911

 

1 kommentar

Under Att berätta

Årsgång, inget för den harhjärtade

Den som till äventyrs vill försöka att gå årsgång, dvs att under julnatten eller nyårsnatten gå runt sin församlingskyrka för att få kunskap om vad som väntar under det kommande året, måste ha klart för sig att det kräver en hel del mod och uthållighet. Hela dagen måste tillbringas i avskildhet, utan att äta och utan att yttra ett ord. När så tiden klockan sig midnatt, beger man sig till kyrkan. Det är viktigt, att man går på vägens högra sida. På vänstersidan kan man stöta ihop med döingar eller kanske gloson. När den suggan får syn på en människa, sätter hon fart rakt emot henne för att försöka tvinga sig till att springa mellan hennes ben, varvid personen löper en överhängande risk att bli uppsprättad.

Då klockan slår tolv, börjar man vandra motsols tre varv runt kyrkan. Varje gång kyrkporten passeras, blåser man luft in genom nyckelhålet. När man sedan återvänder hem, kan man få se tecken på vad som är att vänta. Hör man psalmsång och hammarslag från ett hus, som om någon snickrar på en likkista, kommer någon att avlida där. Om något låter som en lie som slår i sten, förstår man att skörden kommer att bli dålig. Detsamma gäller, om man får se stora oxar dra ett litet ynkligt lass. Om däremot två små möss drar ett stort lass, blir bärgningsåret välsignat.

Vad som än visar sig, måste man ovillkorligen vara allvarlig och tyst. En man som gick årsgång, fick se en halt höna komma dragandes en vagn. Det såg så lustigt ut att han brast i skratt. Det skulle han inte ha gjort. Från den dagen gick hans mun från öra till öra, han blev aldrig normal igen.

Smålands Allehanda noterar i ett klipp från Korrespondenten, Landskrona Tidning den 20 januari 1883, följande berättelse:

”Sistlidne julafton på qvällen, skulle en yngling jemte en minderårig flicka från Wäderås i Hångers socken gå till ett närbeläget torp med ett fat julgröt. Komna fram till torpet, som låg tätt intill landsvägen, gick flickan in, men ynglingen stannade utanför. Då han stått en stund, fick han höra några drängar från Sanna och Intägten komma gående utåt landsvägen för att gå s k ”årsgång”. Det brukas nämligen ännu i Hånger att gå ut julqvällen, då man tror, att man skall få se eller höra hvad som under kommande året skall ske. Detta kallas att gå årsgång. Men ynglingen, som väntade vid torpet, var en stor skälm och beslöt att skrämma sina vidskepliga vänner. För det ändamålet gömmer han sig bak en enbuske och börjar sjunga på en bekant psalmmelodi, just som drängarna voro midt för honom. Förskrämda med håret på ända togo de harhjärtade ynglingarne till flykten, allt hvad benen förmådde, under det de uppgåfvo höga rop och lofvade hvarandra att aldrig mera gå årsgång. Dagen derpå omtalade de, att de på julqvällen sett spöken och hört, huru dessa sjungit vid torpet, så att det vore utom allt tvifvel, att torparen skulle dö inom år och dag. Men rätta förhållandet kom snart ut, och de stackars drängarne fingo lida mycken smälek för sin feghet och öfvertro.”

Läs mera i boken Julberättelser i vintermörkret av Per Gustavsson

Bild från http://www.pinterest.ru

Saga Alexanderson, med tack till Tobias Sörensen-Munkholm som fann artikeln.

Lämna en kommentar

Under Att berätta