Kategoriarkiv: Att berätta

Att arbeta med grundsärskolan

Med inspiration från Sagobygdens tidigare projekt Kultur för alla, där man tittade på funktionsmöjligheter i det museipedagogiska mötet och ekonomisk hjälp från Kulturrådet hade jag förmånen att hösten 2019 genomföra ett 10 veckors projekt inom grundsärskolan i Ljungby. Jag träffade alla 59 elever i grundsärskolan, från åk 1 till åk 9. Jag fick under dessa 10 veckor, undervisa, skratta, förklara, förundras, överraskas, ta emot hängivenhet och uppmuntran av dessa fantastiska elever. Funktionsvariationen var stor bland eleverna, en del hade inget språk, utan kommunicerade med bilder och ljud. Medan andra hade ett rikt språk, men kunde ha svårt att se sammanhang. För mig har dessa veckor blivit en vacker gåva att tänka tillbaka på, att få förmånen att berätta tillsammans med alla dessa elever som tog sig an sagorna på helt olika sätt utifrån deras funktionsvariationer.

foto: Lotta Welmsö

Synen på elever med funktionsvariationer har ändrats över tid, det har hänt mycket inom skolans värld sedan den allmän skolplikt infördes i Sverige 1842. Möjligheten för personer med någon form för det man tidigare kallade utvecklingsstörning har gått igenom flera förändringar sedan dess. En person med utvecklingsstörning har bland annat beskrivits som idiot, sinnesslö, efterbliven, bildbar/obildbar. Vad gäller skolform för dessa personer har man använt termer som abnormskola och idiotskola. Emanuella Carlbeck startade den första idiotskolan i Sverige 1866. Undervisningen skedde på anstalt, och det var endast de barn som ansågs bildbara som fick tillgång till undervisning. I första hand prioriterades omsorgstagandet medan pedagogiken kom i andra hand. Under 1800-talet fanns en optimistisk syn på människors möjlighet att anpassa sig till samhället. Även de sinnesslöa skulle med rätt utbildning kunna anpassas och leva ett självständigt liv. Optimismen byttes till pessimism under 1900-talets första hälft, vilket innebar att myndigheterna började planera för ett livslångt anstaltsliv. Det var under en tid då det fanns rashygieniska tankar och man såg att dåvarande undervisningen inte gav väntat resultat. 1945 infördes skolplikt för de bildbara sinnesslöa, då med fokus på fostran, sinnesträning och rörelseträning. Först 1967, befästes alla barns rätt till utbildning, även de som hittills kallats obildbara Grundsärskolan och träningsskolan bildades, men först 1973 fick de en egen läroplanen. Den handlade i huvudsak om hur eleverna skulle tränas i att lära sig äta själv, klä på sig, hygien samt språkträning. 1985 kom särskolan att inordnas under skollagen istället för omsorgslagen. Särskolan som fram till 1988 haft landstinget som huvudman blev 1996 helt kommunaliserad. Anledningen var att särskolan skulle närma sig grundskolan. 1990 betonades särskolans kunskapsuppdrag för första gången. Här var sinnesträningen inte lika starkt betonad och elevernas problem var inte längre som tidigare i fokus. När Lpo 94 infördes kom den även att innefatta särskolan. Hela det obligatoriska skolväsendet fick här en gemensam läroplan, men med skilda kursplaner.

Så sent som i början av 2000-talet började särskolans berättigande diskuteras. Regeringen tillsatte en kommitté med syfte att utreda särskolans framtida utformning, Carlbeckskommittén, som utreda hur utbildningen för personer med utvecklingsstörning skulle kunna stärkas. Vilket gjorde att särskolan fick en egen läroplan Lgrs11 och heter nu grundsärskolan. 

Skolan har förändrats mycket sedan skolplikten infördes för 178 är sedan och elever med funktionsvariationer har fått gå igenom svåra, ofta plågsamma tider. Svårt att förställa sig när man står framför ett gäng uppmärksamma, nyfikna, leksugna, glada, elever och berättar Tuppen och kvarnen. Eleverna levde sig in i berättelserna, de kramade björnen, blev röda i ansiktet när den hoppade upp i rumpan på tuppen. De tecknade karaktärerna eller färglade förtryckta figurer. En grupp tillverkade svansar till björnen som blev stubbsvansad, för att bättre förstå sammanhanget. Svansarna gjordes utav en IKEA fäll jag hade hemma, med färgglatt garn från syslöjden på skolan. Hur känns vattnet i ån som bockarna Bruse gick över? Hur känns en bock? Är den mjuk eller sträv? Luktar päls? Vad är en bro gjort av? Att få känna och klämma, peka på bilder och använda tecken som stöd, levandegör sagan så att alla kan vara med på sina egna villkor.

De engagerade lärarna använda berättandet på olika sätt i undervisningen mellan mina besök. Det sjungs, målades, berättades. Det blev till kunskap om närområdets kultur, när eleverna kom till museet och fick uppleva det med olika sinnen. Förmågan att återberätta utvecklades, när språket inte fanns eller fanns i mindre grad användes kroppen, mjukisdjur och ljud. Många lärde sig nya ord och begrepp, de lärde sig hur en saga byggs upp och ökade hos en del läsförståelsen. 

Det tog tid för flera elever att lära känna sagan, miljön och mig. Även om jag under den korta tiden han skapa en rätt bra relation med eleverna, var 10 veckor i flera klasser för kort. Eleverna såg fram emot att jag skulle komma och var engagerade i berättandet, men för en del var det lite skrämmande med en ny person i klassrummet. En kille hade svårt att sitta stil när något nytt skulle hända, han sprang runt i klassrummet, låg på golvet, de första gångarna jag kom. Vid femte tillfället satte han sig mitt emot mig och tittade på, han pekade på sitt bildstöd och tittade på mig för ett godkännande. Sen sprang han igen. De sista gången jag kom, kretsade han omkring mig, han stannade upp bakom mig, där jag satt och berättade, pillade mig i nacken och sen gav han mig en stor blöt puss. ”Nu är du accepterat” sa läraren. 

Flera lärare har tackat mig för att jag valde att ansöka om medel för deras elever i grundsärskolan. ”Det är inte många som vill jobba med våra elever” fick jag höra. ”Vi får aldrig vara med om sånt här.” Fast det är jag som säger tack för att jag fick vara med att berätta tillsammans med dessa nyfikna och kreativa eleverna, de är en stor tillgång i vårt samhälle. 

Tine Winther

berättarpedagog Sagobygden

För dig som vill läsa mer:

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Till min vän med ny jägarexamen

Du tycker kanske att du lärt dig allt i den teoretiska och praktiska kurs du genomgått? Att din lärare inte kan ha förbisett något av alla moment i utbildningen? Då måste jag göra dig lite besviken. Några saker som inte stått i kursplanen är viktiga att känna till.

Skogssnuvan råder över viltet.
Snuvan är ett av de väsen som kräver all respekt. Hon är en vacker kvinna med en röst som kan förtrolla. Män som hör rösten, känner en obetvinglig lust att följa efter den. Men var vaksam, vänder hon sig om, ser du att hon inte har en kvinnas ryggtavla, istället ser du något som liknar en ihålig stock. Kanske har hon en rävasvans eller kosvans som hon försöker dölja, det är ett säkert tecken. Kanske hon ger dig jaktlycka. Men pass på, hon vill dig inget gott, hon utnyttjar dig bara. Du måste hålla dig väl med henne. Det gör du genom att bli hennes älskare, eller så lägger du en slant eller lite mat på en stubbe åt henne.
Du skall vara tvättad, snygg och proper för att inte misshaga henne. Är du osnygg, får du gå tomhänt hem. Vissa djur är hennes keldjur, det kan vara ett visst rådjur eller någon speciell fågel. Skjuter du på något av dessa, går kulan en annan väg, eller så finner du, när du ska hämta bytet, bara en hög med boss eller stickor.
Att hålla sig väl med henne ger resultat. En gång hade snuvan fått lust att besöka ”Seffresmässe märken” i Växjö, det vill säga marknaden vid Sigfridsmäss. Hon hade fäst upp rävarompan i ett bälte under kjolen så att den inte syntes. Grann som hon var, dröjde det inte länge förrän manfolken flockades runt henne. Men framåt kvällen råkade svansen lossna från bältet och kasa ner så att den stack fram under kjolkanten. En av torghandlarna var en ung bonde. När han fick se svanstippen, gick han fram till snuvan och viskade ”Mamsell lella, henna unnerkjol har åkt ner å syns lite”. Snuvan hissade kvickt upp svansen och viskade tillbaka ”Detta ska jag återgälda”. Sen den dagen behövde bonden aldrig ge sig ut, när han ville jaga fågel. Han behövde bara ställa sig på farstubron och skjuta tre skott rätt upp i luften, så dråsade det ner dussintals med orrar och tjädrar och annat matnyttigt runt honom.

Bortsett från snuvan, finns annan viktig kunskap.
Du får inte jaga på ”olaga tid”. Då talar vi inte om gängse jakttider, som du har fått lära dig på kursen. Nej, nu gäller det att du inte får jaga på sön- eller helgdagar eller under dymmeln. Följande var vad som hände en jägare: Han hade tänkt sig en extra förtjänst, hade skjutit ett knippe orrar i början av påskveckan. Nöjd uppsökte han vilthandlaren med sin ryggsäck, men blev förskräckt. När han skulle ta fram fåglarna låg det bara en massa maskar och krälade på botten av säcken. Andra som jagat på olovlig tid har berättat att de, just som skottet avlossats, fått liksom en örfil, varpå kulan gått åt ett helt annat håll.
Välj rätt dag. Av veckans dagar är torsdagen bäst. Vissa dagar på året är särskilt tursamma, nämligen annan- eller tredjedag jul, valborgsmässoafton och skärtorsdagsmorgonen. Söndagen är ju som sagt tabu, men om du är ute i skogen den dagen, bör du artigt hälsa ”Gomorron” på alla vilda djur du möter. På så vis får du tur med nästa veckas jakt.
Skaffa dig jaktlycka på något av följande vis: Se till att du har jämnt antal patroner i väskan. Var noga med att på morgonen kliva upp ur sängen med fötterna, inte baken, först. En farligare metod är att ta sitt gevär och klättra upp i en björk och sitta kvar där medan den huggs ner, så att man slår i backen tillsammans med trädet.
Det gäller också att se upp med vad du möter när du är på väg ut i skogen. Många varnar för att möta en käring, men det verkar inte vara bättre att möta en hare, en gris eller en katt. Att träffa en häst är däremot bara bra. En präst ska du hoppas på att slippa stöta ihop med, men att en hora är det bästa tänkbara, det känner alla till.
Ja, det var bara några av de saker som är nödvändiga för att du ska lyckas i skogen. En annan gång kan jag tala om hur du ska veta vart i skogen du ska gå och hur du ska sköta din bössa för att den ska hjälpa dig på bästa sätt. Vi tar det lite i sänder, man lär sig ju inte allt på en dag.

                                                                                                                                                

Källa: Jakt och fångst i Sunnerbo, ur Kronobergsboken 1982, Årsbok för Hyltén-Cavalliusföreningen, kapitlet Friskyttar och himmelsfärdsmete av Jan-Öjvind Swahn

Bild: By Snibban – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4029647


Lämna en kommentar

Under Att berätta

Stadsmusikanterna på nya äventyr – berättelser på fritidshem.

Vid den första berättarfestivalen i Sverige och Ljungby grundades den nationella föreningen Berättarnätet, som levde vidare några år. Föreningen utgav Berättarbrev, som fortfarande är intressant läsning. Här publicerar vi en artikel av Mikael Thomasson ur nummer 5, september 1991. Mikael, som sedan 10 år arbetar som berättarpedagog för Sagobygden, var med på den första berättarfestivalen 1990 och har verksamt bidragit till att utveckla det pedagogiska arbetet i skolor och förskolor och på fritidshem.

foto: Björn Gullander

Mitt intresse för berättande väcktes tidigt. Jag minns hur jag redan som grabb samlade kompisarna för att få berätta långa fantasihistorier. När jag så för sex år sedan började arbeta i barngrupp, kändes det självklart att åter ta upp berättandet – dock med något annorlunda innehåll. Med tiden utvecklade jag en berättarform som passade mig och min barngrupp. Men det var först när jag relativt nyligen började berätta även för vuxna, som jag upptäckte hur speciellt det egentligen är att berätta för barn. Vuxna berättar jag för, barn berättar jag med. Även om de inte alltid deltar genom att själva berätta, är det ändå påtagligt närvarande: det grimaseras, skriks, skrattas och fälls kommentarer, vilka ibland kan röra historien åt ett helt annat håll än jag först tänkt mig.

Låt mig ta några exempel för att tydligare förklara vad jag menar.

För en tid sedan samlades några vänner hemma hos oss för en berättarkväll. Stearinljusen spred sitt svaga sken, luften fylldes av förväntan och så småningom avlöste berättelserna varandra. När jag nästa morgon gick till mitt arbete, ett fritidshem, kände jag mig verkligen fylld av berättarlust. Jag samlade barnen i mysrummet och började sedan berätta samma historia som kvällen innan, med det blev inte alls samma saga. Redan efter någon minut lade jag märke till hur Stina började se allt mer fundersam ut för att sedan plötsligt utbrista:

– Oj, sån skulle jag också vilja vara!

Strax därpå skrek Pelle förfärat. Det slog mig att på samma ställe i historien hade de vuxna skrattat hjärtligt kvällen innan. När sagan var slut såg flera av barnen klart bekymrade ut.

– Det var inget bra slut, mumlade de i munnen på varandra

När barnen så småningom lämnade mysrummet hade vi tillsammans kommit fram till tre olika slut. Själv satt jag kvar bland kuddarna och funderade.

En gång skulle jag berätta för en förskolegrupp, där barnen var vana vid att sagorna lästes och att färggranna bilder visades med jämna mellanrum.

– Det blir nog svårt att få dem att sitta still, när de inte får ser några bilder, sa en bekymrad barnskötare innan samlingen.

– Ni får ha bilderna inne i huvudet istället, sa jag till barnen och började berätta sagan om Prins Älskling.

Efter att ha berättat en stund märkte jag hur tystnaden spred sig i lokalen, hur några lutade sig fram för att höra bättre och hur andra ryckte till när det började bli spännande. När sagan var slut kom en av flickorna fram, tittade mig allvarligt i ögonen och sa:

– Jag såg bilderna inne i huvudet! Jag såg hur prinsen såg ut. Han borde allt ta och lappa sina byxor, tycker jag.

Efter detta lyckade försök bestämde vi att barnen skulle få fler muntliga berättelser. Men i stället för att jag berättade, fick några av skolbarnen återberätta sagan om stadsmusikanterna i Bremen.

– Ni behöver inte komma ihåg detaljer, poängterade jag, bara ni minns det viktigaste.

De nickade instämmande och två frivilliga gick glatt in till de väntande yngre kompisarna. Själv hade jag inte möjlighet att vara med vid det tillfället. När jag senare frågade sexåringarna vad de tyckte om sagan svarade de entusiastiskt:

– Jättebra! Den handlade om några djur som skulle starta rockband i New York.

Det här med att barnen får vara med och påverka sagans utseende kan på olika sätt få lite oväntade konsekvenser, särskilt om man varvar sagor och vandringssägner med alldeles sanna historier. Johan, 7 år, och IFK:are hörde mig en gång berätta historien om IFK Göteborg. Han lyssnade intresserat på skrönorna om Svarte Filip och Bebben Johansson – de gamla legendarerna – och hans ögon tindrade när jag berättade om guldet 1969. Men när jag kom till de mörka åren på 70-talet, då IFK låg i division II, ruskade Johan på huvudet:

– Det kan inte vara sant, sa han. Det är sånt som folk har hittat på och lagt till. Blåvitt kan aldrig ha varit dåliga.

Så talar en IFK-fantast som är van vid muntligt berättande.

Att lyssna och berätta bland vuxna ger mig väldigt mycket, men att berätta för barn är verkligen ett äventyr.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Hitta historier

Att hitta berättelser kan vara knepigt. Många av mina berättarvänner säger så. Dom letar. Jag letar också, tittar igenom pärmar där jag samlat utskrifter och tidningsklipp, går till böckerna i hyllan, där finns underbara sagoböcker och fullspäckade sägensamlingar. Jag lyssnar till andra berättare, jag lyssnar i naturen och lyssnar inåt. Ibland kommer en historia när man minst anar det.

 

böcker

 

Jag fick en konstig vinter i år. Krångel med ögonen, av läkare förbjuden att köra bil. Världen blev med ens så liten. Men med hjälp av starka lampor rodde jag mej igenom. Den här vintern var som gjord för att leta berättelser. Öppnade böckerna, men mina ögon ville inte riktigt. På nätet gick bättre när jag kunde förstora texten.

Jag vill ha en berättelse som känns. En berättelse måste kännas om det ska bli bra. Jag måste leva mej in, se det utspelas för mina inre ögon. Om jag inte själv berörs, hur ska den som lyssnar kunna göra det?

Jag går in på en hemsida som heter Folklore and Mythology (University of Pittsburgh) och här finns sagor och sägner från världens alla hörn. Men ser ingen som jag går igång på, inte så där omedelbart. Nåväl, det finns mycket på den här sidan, några av historierna är långa, några är krångliga. Om jag läser för flyögt missar jag berättelsens själva kärna. Jag måste stilla mej, läsa saktare. Får ögonen på en gammal saga från Grönland i en utgåva från 1875:

Solen och månen var från början två vanliga människor som levde på jorden. Det var en mycket vacker kvinna och hennes bror. Varje natt fick kvinnan besök av en man, det gjorde gott, men hon visste inte vem han var. Då fick hon idén att ta lite sot från lampan och sedan gned hon med händerna över mannens rygg. När morgonen kom visade det sej att det var hennes egen bror som hade lägrat henne. Hans vita renskinn var alldeles fläckat av sot. Det är förresten därifrån som månen har fått sina fläckar.

Kvinnan tog en vass kniv, skar av sej sina bröst och slängde dom rakt på brodern. – Tycker du att jag är läcker? Så varsågod och ät! Och det blev tumult, de brottades, kvinnan fick tag i ett stycke tändmossa och lyckades få eld. Sen sprang hon ut. Brodern gjorde likadant, men han fick inte mossan till att brinna. Han rusade efter henne och plötsligt lyftes båda upp från jorden. De kom ända till himlen, och där är de än idag. Den vackra kvinnan blev till solen och hennes bror, han blev månen.

När jag ser en berättelse som verkar spännande börjar jag med att översätta rakt av. Funderar en stund, smakar av. Kan jag göra något med det här? Den grönländska sagan är häftig, glad att jag hittade den, men tror inte att jag någonsin kommer att vilja berätta den. Jag skrollar vidare, upptäcker en annan som också är fin. Från Isle of Man, utgiven 1911:

Det var en ung bonde som hette Ballaleece. Han hade gift sig med en vacker kvinna och de älskade varandra mycket. Men efter bara ett kort tag försvann hon. Några sa att hon måste vara död. Andra menade att hon nog hade blivit bortförd av småfolket. Ballaleece sörjde mycket, han letade efter sin hustru dag och natt, men förgäves. Till sist gifte han om sig. Den här nya var inte speciellt vacker men hon förde med sig en del pengar i boet. Men bara kort efter bröllopet kom han första hustru till honom om natten. – Käre make, sa hon, det var småfolket som tog mej. Jag lever med dom, alldeles här i närheten. Men jag kan bli fri om du gör som jag säger.

– Bara säg, sa Ballaleece.

– På fredag ska vi rida tvärs igenom din lada vid midnatt. Vi kommer in genom ena dörren och ut genom den andra. Jag sitter på en av hästarna med en man, det är honom jag ska giftas bort med. Du måste sopa ladan fullkomligt ren, se till att inte minsta strå finns där. Göm dej, och när vi kommer så hugg tag i min brudslöja, håll för allt vad du är värd. Då blir jag fri.

När fredag kväll kom tog Ballaleece en kvast och sopade golvet så grundligt rent att inte minsta fnas fanns kvar. Sen väntade han i mörkret. Och vid midnatt slogs dörrarna upp, ljuvlig musik hördes och in red ett helt följe av småfolk. De var utsökt klädda i gröna mantlar och röda hattar och de red på mycket vackra hästar. På sista hästen, bakom en av de små männen, satt hans första hustru, så vacker, så ung som hon var när han första gången såg henne. Han for upp, han grep tag i hennes slöja men kunde inte hålla fast, hästen vrenskades, han slungades hit och dit som en vante, till sist måste han släppa taget. Men innan hon försvann ut vände hans hustru på huvudet, pekade mot en skäppa som stod uppställd vid väggen. Sa med mycket sorgsen stämma: – Det ligger ett halmstrå under skäppan, det var därför du tappade taget. Nu ser du mej aldrig igen.

Det var så att Ballaleeces nya hustru hade hört och sett alltihop. Hon hade smugit sej ut i mörkret, gått till ladan och stoppat in ett halmstrå under skäppan. Och vänt den upp och ner så att ingenting skulle märkas. Och Ballaleece, han återsåg aldrig sin första hustru.

 Som sagt, en riktigt fin berättelse, den kan jag nog göra något med, tror faktiskt det. Bara hitta egna ord.

                                                                               Anna Lilljequist

_____________________________________________________________________________________________

University of Pittsburgh  https://www.pitt.edu/~dash/folktexts.html

Berättelse från Grönland: Henry Rink Tales and Traditions of the Eskimo 1875

Berättelse från Isle of Man: Sophia Morrison, Manx Fairy Tales 1911

 

1 kommentar

Under Att berätta

Årsgång, inget för den harhjärtade

Den som till äventyrs vill försöka att gå årsgång, dvs att under julnatten eller nyårsnatten gå runt sin församlingskyrka för att få kunskap om vad som väntar under det kommande året, måste ha klart för sig att det kräver en hel del mod och uthållighet. Hela dagen måste tillbringas i avskildhet, utan att äta och utan att yttra ett ord. När så tiden klockan sig midnatt, beger man sig till kyrkan. Det är viktigt, att man går på vägens högra sida. På vänstersidan kan man stöta ihop med döingar eller kanske gloson. När den suggan får syn på en människa, sätter hon fart rakt emot henne för att försöka tvinga sig till att springa mellan hennes ben, varvid personen löper en överhängande risk att bli uppsprättad.

Då klockan slår tolv, börjar man vandra motsols tre varv runt kyrkan. Varje gång kyrkporten passeras, blåser man luft in genom nyckelhålet. När man sedan återvänder hem, kan man få se tecken på vad som är att vänta. Hör man psalmsång och hammarslag från ett hus, som om någon snickrar på en likkista, kommer någon att avlida där. Om något låter som en lie som slår i sten, förstår man att skörden kommer att bli dålig. Detsamma gäller, om man får se stora oxar dra ett litet ynkligt lass. Om däremot två små möss drar ett stort lass, blir bärgningsåret välsignat.

Vad som än visar sig, måste man ovillkorligen vara allvarlig och tyst. En man som gick årsgång, fick se en halt höna komma dragandes en vagn. Det såg så lustigt ut att han brast i skratt. Det skulle han inte ha gjort. Från den dagen gick hans mun från öra till öra, han blev aldrig normal igen.

Smålands Allehanda noterar i ett klipp från Korrespondenten, Landskrona Tidning den 20 januari 1883, följande berättelse:

”Sistlidne julafton på qvällen, skulle en yngling jemte en minderårig flicka från Wäderås i Hångers socken gå till ett närbeläget torp med ett fat julgröt. Komna fram till torpet, som låg tätt intill landsvägen, gick flickan in, men ynglingen stannade utanför. Då han stått en stund, fick han höra några drängar från Sanna och Intägten komma gående utåt landsvägen för att gå s k ”årsgång”. Det brukas nämligen ännu i Hånger att gå ut julqvällen, då man tror, att man skall få se eller höra hvad som under kommande året skall ske. Detta kallas att gå årsgång. Men ynglingen, som väntade vid torpet, var en stor skälm och beslöt att skrämma sina vidskepliga vänner. För det ändamålet gömmer han sig bak en enbuske och börjar sjunga på en bekant psalmmelodi, just som drängarna voro midt för honom. Förskrämda med håret på ända togo de harhjärtade ynglingarne till flykten, allt hvad benen förmådde, under det de uppgåfvo höga rop och lofvade hvarandra att aldrig mera gå årsgång. Dagen derpå omtalade de, att de på julqvällen sett spöken och hört, huru dessa sjungit vid torpet, så att det vore utom allt tvifvel, att torparen skulle dö inom år och dag. Men rätta förhållandet kom snart ut, och de stackars drängarne fingo lida mycken smälek för sin feghet och öfvertro.”

Läs mera i boken Julberättelser i vintermörkret av Per Gustavsson

Bild från http://www.pinterest.ru

Saga Alexanderson, med tack till Tobias Sörensen-Munkholm som fann artikeln.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Hur berättandet tog fart i Sverige

Nu går vi in i december, årets sista skälvande månad. Nästa år kan den svenska berättarrörelsen fira 30 år. Hur började det hela? När och var hände det? I den nyutgivna boken Muntligt berättande. En handbok skildrar berättarna Ida Junker och Mars Rehnman det magiska ögonblicket. Med författarnas tillstånd återger vi deras text.

En renässans för muntligt berättande

Det var en lördagskväll i maj 1990 och ett stort sällskap hade bänkat sig i en gammal byskola en bit utanför Ljungby. Sveriges första berättarfestival hade just avslutats och nu skulle deltagarna fira med en middag. De som satt och åt runt borden hade kommit resande från alla landsändar. Det man hade gemensamt var att man under det gångna decenniet hade upptäckt något i det muntliga berättandet. Det kunde vara lärare som börjat lägga in korta historier i undervisningen, bibliotekarier som lagt undan boken under sagostunden, fritidsledare som tämjt vilda ungar med egna skrönor. Där satt författare, skådespelare, folklorister och många andra som av något skäl sysslade med berättelser i muntlig form. Ditintills hade de flesta varit ensamma om sitt intresse, men här möttes de nu i en stor skara. Inte underligt att det sorlade runt borden medan man utbytte erfarenheter. 

Målaskogs skola utanför Ljungby där den första berättarfestivalen i Sverige ägde rum och där det berättades hela natten.

Plötsligt bröts tystnaden av att någon började berätta en historia med hög röst. Samtalen tystnade och snart lyssnade alla. När berättaren avslutat inträdde en kort tystnad och innan man kom att tänka på att applådera hade en annan person tagit till orda med en ny berättelse. Plötsligt hade en form uppstått där ordet gick kors och tvärs mellan borden. Det var en salig blandning av folksagor, myter, sägner, legender, skrönor, skämthistorier och visdomsberättelser. Timmarna gick medan man berättade och lyssnade i en sällsam stämning. Skratt avlöstes av eftertanke, kusligheter övergick i förtrollning. Det var som om dessa historier inte bara berörde lyssnarna. Historierna tycktes också tala med varandra från olika världsdelar, epoker och livsåskådningar.

När de sista deltagarna bröt upp hade det ljusnat utanför den gamla byskolan. Klockan var fem på morgonen. Nästan tolv timmar hade gått.

Ingen anade då att det här var början på en renässans för den muntliga berättarkonsten. Det som under ett årtionde varit enstaka individers spontana intresse blev något som nu samlades i en rörelse. Man började diskutera och undersöka vad det var som gjorde muntligheten så kraftfull, så berörande och övertygande. Det växte fram kurser, det hölls seminarier och fler festivaler. Det visade sig snart att samma nyväckta intresse fanns i andra länder, att likasinnade börjat utforska berättarkonsten runt om i Europa och Nordamerika. Det kunde vara berättarklubbar i England där lokalbefolkningen samlades på bypuben för att lyssna och berätta. Det kunde vara experimentell berättarkonst på scener i  Frankrike. Det kunde vara festivaler i USA med tiotusentals besökare. 

I takt med att människor från olika yrken och sociala grupper upptäckte berättandet uppstod också oväntade tillämpningar. Den svenska pedagogen som använder berättandet som stöd för dyslektiska barn. Den brittiska sjuksköterskan som berättar historier för att lugna och kunna kommunicera med psykotiska patienter. Israelen som startar en berättarfestival i Galiléen för judar och araber. Överlevande som reser mellan skolor för att berätta om Förintelsen. Sociala myndigheter i Kanada som använder specialkompetensen hos berättare för att stödja barnfamiljer med anknytningsproblem. Stora organisationer, som Världsbanken, där berättelser ur verksamheten blir redskap för förändring och omorganisation. 

Det tycks som om detta uråldriga redskap för kommunikation kan bli relevant i de flesta verksamheter när människor får fatt i det och formar det efter sina behov. Det är enkelt och lättillgängligt. Den som lyssnar till muntligt berättande för första gången finner sig genast tillrätta. Nästan som om det finns inskrivet någonstans i våra gener. 

*****************************************************

Den inspirerande boken Muntligt berättande är utgiven av Fabula Storytelling förlag och kan beställas från fabula@storytelling.se. Den kan också köpas på Sagomuseet i Ljungby.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Erlkönig

En man rider i natten. Skogen är tät. Det råder iskyla, terrängen är svår, stigen smal och brant. Mannen har sin späda son i famnen, håller stadigt, ger honom av sin värme. Plötsligt rycker gossen till. – Pappa, älvkungen står därborta, jag ser honom, krona på huvudet har han, långt släp… – Ånej, svarar fadern. Det är bara dimstråken du ser.

Då börjar älvkungen sjunga, hans röst är len: Kom till mej mitt barn! Du och jag ska leka, plocka blommor, du ska få kläder av guldtyg, min mor ha själv vävt det….

Gossen kvider: Pappa hör du inte hur han kallar på mej? Inte då, svarar fadern, det är bara vinden i de torra löven du hör.

Åter sjunger älvkungen: Kom till oss vackra barn! Mina döttrar väntar så på dej, ni ska dansa och sjunga, de ska vagga dej till sömns…..

erlkoenig 3 bild 1830

Målning av konstnären Moritz von Schwind 1830

 

– Men pappa ser du inte älvkungens döttrar. De står ju där borta! Pojken är helt förbi av förfäran. Men fadern svarar att det där, det är bara en hop gamla, murkna pilträd.

Älvkungen fortsätter locka och beveka. Så slår han om, utropar: Vill du inte komma? Så tar jag dej ändå! Gossen skriker rakt ut: Pappa, älvkungen gör mej illa, han tar mej, han tar mej…

Fadern ryser, han sporrar sin häst, rider som en vansinnig, backe upp, backe ner, genom snår, över myrar, stock och sten, till sist når han äntligen sin gård. Han är hemma. Med barnet i sina armar kommer han in i salen. Men då är gossen redan död.

 

*****

 

Det jag här återberättar är W. J. Goethes dikt Erlkönig skriven 1782. Den har tonsatts av flera men mest känd är den som Franz Schubert har gjort.

 

*****

 

”Wer reitet so spät durch Nacht och Wind

Es is der Vater mit seinem Kind…..”

Jag är liten. Pappa spelar den här sången på grammofon, kväll efter kväll spelar han den. Jag sitter bredvid. Ser i hans ansikte hur musiken tar honom. Man får inte prata då. Det är en underlig sång. Pianot hamrar olycksbådande, sångarens röst är dov, dyster. Ett tag blir det ljusare, gladare, så blir det hemskt igen Som att några talar med varandra. Men jag förstår inte ett ord. Sången är på tyska.

– Ska jag berätta för dej? säger han en kväll när vi lyssnat för minst tionde gången. – Det är en saga, en ond saga. Pappa har texten i en bok. Han slår upp den, översätter, förklarar.

Det jag fick höra kom mej att rysa. Jag hade hört och själv läst sagor. Prinsessor, äpplen av guld, skinande slott bort i fjärran. Förtrollade fåglar. Älvorna kände jag förstås till. Hon i Solägget av Elsa Beskow, hon som dansar sin vårdans, alltid godmodig och lika hjälpsam. Jag hade också sett älvor på bild. Undersköna varelser, de dansade på gröna ängar, flög från blomma till blomma.

Men detta. Älvor mitt ute i mörka skogen. Som vill locka till sig oss människor, förgöra oss. Jag fick en del att fundera på. Jag var skakad, samtidigt fascinerad. Om det fanns som en parallell värld därute? Varelser som kunde tala och sjunga? Liknade oss, hade familjer som vi. Men som inte var människor utan väsen, namnlösa, halvt formlösa, grå som dimman. Farliga.

Goethes dikt är naturligtvis högkultur av utsöktaste slag. Men den bygger på en folklig föreställning om älvorna som illasinnade. Som de ju var i den äldre folktron. Älvorna traktade efter människor, efter människors kroppar. De sög blodet ur spädbarnens fingrar. De satte sjukdomar på oss. Försökte locka oss till sig, den som lystrade var ohjälpligt dödsmärkt.

Det var först i samband med romantiken (sent 1700-tal och till mitten av 1800-talet) som vi fick den bild av älvorna som är den gängse idag och som vi återfinner i barnlitteraturen. Skira, eteriska ljusvarelser, vackra och självfallet på det godas sida.

Jag tror faktiskt det var här det började, min stora vurm och kärlek till gammal folktro. Som berättare väljer jag allra helst en sägen, en riktigt ruggig en. Sägnen är en berättelse om något man tror verkligen har inträffat. I sägnen kan jag leva mig in. I hur människor i gångna tider tänkte och trodde. Jag kan känna – känna igen – något av deras undran och skräck inför det oförklarliga. Med egna ögon se det som de tyckte sig se.

Jag sitter vid min laptop. Det har gått en oerhörd massa år. Men än idag ryser jag från fotabjället och upp till hjässan när jag hör Erlkönig spelas.

Anna Lilljequist

 

 

 

6 kommentarer

Under Att berätta