Kategoriarkiv: Att berätta

Hei! Her er din favoritt (og einaste) norske gjestebloggar på Sagobygden tilbake! 

Trøndelag ligg Midt i Norge. Balansepunktet til Norge ligg faktisk i Steinkjer kommune – omtrent 2 mil frå her eg sit og skriv – og ligg på høgde med Jämtlands Län i Sverige. Sjølv om Trondheim er den største byen, er Steinkjer administrasjonsbyen i Trøndelag fylkeskommune og i Steinkjer har også Stiftinga Hilmar Alexandersen administrasjonen sin.

Her sit vi tre personar på eit kontor midt i Kongensgate, og skal etter planen i 2023 flytte inn i det nye Kulturhuset i Steinkjer. Stiftinga Hilmar Alexandersen er oppkalt etter folkemusikararen og mesterspellmannen Hilmar Alexandersen (1902 – 1993), som også var ein god forteljar og entertainer. Vi har mest fram til no arbeidt med folkemusikk og folkedans, men i formålet vårt står det at vi også skal arbeide for tradisjonskultur generelt. Da kjem forteljing inn som eit sentralt moment!

Vi trur på samarbeid! Derfor har vi tatt initiativ til å danne eit nettverk for forteljing: Tale – og akkurat no er vi 14 organisasjonar som medlemmer i dette nettverket. Alle organisasjonane har det til felles at dei vil fremme den munnlege forteljinga, men også storytelling som verkty for utvikling av opplevelse.

Her er frivillige organisasjonar som Midtnorsk Fortellerforum (som no er den største avdelinga i landet), Fosdalsgruvas venner (som arbeider for formidling av opplevingar i den gamle gruva i Fosdalen), men også offentlege og semi-offentlege aktørar som tre ulike museum, Steinkjer bibliotek, Visit Innherred, Nord Universitet og Tindved Kulturhage og private bedrifter som Hegdahlgården og Malm hotell.

Nettverket gjennomfører forteljarstunder i skolar, under festivalar, på museum og bibliotek og arrangerer opne kurs og seminar. Nettverket står også bak forteljarforestillingar, og skal også arrangere Levende Bibliotek under Hilmarfestivalen. Dette har vi fått støtte frå den norske UNESCO-komiteen til å gjennomføre.

I september skal vi arrangere kurs i munnleg historieforteljing saman med den Bergens baserte organisasjonen Memoar. Vi har akkurat fått statleg støtte til å arrangere forteljarseminar tre år framover i tid – dette under Hilmarfestivalen under november, men det første året blir dette første seminaret relativt lite. Vi tenker likevel å streame det, så følg med på www.hilmarfestivalen.no om du vil følgje med på dette seminaret. Temaet vil bli forteljing som skapar av oppleving.

Det blir også oppstart av forteljarstudium ved NTNU (Norges Teknisk Naturvitenskaplige Universitet og Dronning Mauds Minde (Høgskoleutdanning for førskolelærarar). Frå før har det bare vore forteljarutdanning ved OsloMet University, men no opnar det altså også opp fortellerstudium i Trondheim. Det er eit initiativ frå Beate Heide i Midtnorsk Fortellerforum som har ført til oppstarten av dette studiet, og nettverket TALE er med og støttar opp saman med fleire andre.

I regionen er det også eit handfull profesjonelle forteljarar på ulike stader, først og fremst i Trondheim og på Røros. Landsorganisasjonen Norsk Fortellerforum har ligge nede nokre år, men Stiftinga Hilmar Alexandersen vil no ta initiativ overfor andre forteljarorganisasjonar om å starte eit nasjonalt nettverk av organisasjonar som Memoar, Norsk Fortellerfestival og Jakob Sande-sentret.

Det skal bli spennande å sjå kva framtida bringer for forteljinga i regionen og i Norge! Vi har også andre planer på gang, men det får eg fortelje om seinare ein gong!

Johan Einar Bjerkem

Kultur och motion, en bra kombination!

Häromdagen var det fint cykelväder. Då gjorde vi något som funnits i åtanke länge, vi cyklade en bit på cykelvägen som går mellan Angelstad och Halmstad. Det är den s k banvallsleden, där tågen rullade för längesen.
Vi parkerade vid Angelstads kyrka. Det är en liten fin kyrka som härstammar från slutet av 1100-talet. I berättarsammanhang förknippas den ovillkorligen med sägnen om Ebbe Skammelson. Hur var det nu med honom?
 Äventyraren Ebbe kom till bygden, till Tiraholm, och tjusade den vackra rikemansdottern Molfrid. Hon blev hans trolovade i konkurrens med många andra friare. Men Ebbe bad Molfrid om frihet att få utforska världen innan han slog sig till ro i äktenskapets hamn. Det gick hon med på och han reste, med löftet att komma tillbaka inom sju år.
Tiden gick. Flera år passerade utan att något livstecken kom ifrån Ebbe. Molfrid väntade troget. Hennes mor tänkte med stigande oro på hur det skulle gå. Levde Ebbe ens, frågade hon sig och dottern. När de väntat över sex år och Ebbe fortfarande inte hörts av, lyckades hon övertala dottern att se sig om efter en annan friare, annars riskerade hon kanske att hamna på glasberget.
Molfrids skönhet och klokhet gjorde att anbuden inte saknades, och snart fanns en annan man vid hennes sida. Lyckan log emot paret och de planerade sitt bröllop. Av en olycklig tillfällighet sattes dagen till just den dag, då sju år hade förflutit sedan Ebbe reste ifrån Molfrid.
Det stora bröllopsgästabudet var i full gång, då brudens mor fick se en gestalt komma fram emot huset. Hon såg genast att det var Ebbe och skyndade ut för att hejda honom och tala om att han kom försent och att Molfrid nu äktat en annan. I vredesmod och förtvivlan stack han sitt svärd i hennes hjärta och fortsatte sedan in till brudparet, som mötte samma öde.
Därefter flydde Ebbe hals över huvud till Rom och bad i ett avlatsbrev påven om förlåtelse för sitt brott. Men han fick ingen ro i sitt samvete utan begav sig åter till Sverige, där han ställdes inför domstol. Straffet blev att han skulle slås i tunga bojor och köras ut i Bolmen, där han skulle tillbringa en natt på var och en av de 365 öarna i sjön.
När han fullgjort sitt straff steg han utmattad i land invid Angelstad kyrka. Han tog sin nattliga tillflykt på höskullen i prästgårdens ladugård.
Under tiden som Ebbe varit borta, hade han blivit legendarisk och visor hade diktats om honom. En av visorna fick han nu höra av pigan, som kom och mjölkade korna nere i stallet och sjöng under tiden. Då visade sig Ebbe och sade att en del i visan var sanning, annat inte. Den förskräckta pigan sprang och hämtade sitt husbondfolk.
Nu kände Ebbe på sig att slutet närmade sig och bad att få bli förd till kyrkan. I prästens sällskap steg han upp på en flat sten nära kyrkan och sade: Är jag värd att få vila i vigd jord, så sker det. Därpå föll bojorna av honom och han föll död ner. Han begravdes utanför kyrkmuren, som seden var med självmördare och brottslingar. Men då hände något märkligt, natten därefter rasade muren på just detta ställe. Den lades upp, men rasade igen. Nu beslöt kyrkomännen att flytta muren, så att Ebbe vilade innanför den.
Av hans bojor gjordes tre stycken kors som sattes upp på kyrktaket, de minner än idag om historien. Och stenen som ligger till vänster om kyrkporten sägs vara den som Ebbe stod på när han dog.

Med den historien ringade i öronen gav vi oss iväg mot Piksborg. Det är platsen för en medeltida borg, byggd någon gång på 1300.talet. Den fungerade som ett gränsfäste mot Danmark och var också centrum för kunglig skatteindrivning. Den brändes dock ner av Engelbrekt på 1430-talet och övergavs därefter.

Stationshuset i Piksborg står kvar och perrongen framför huset är intakt. Nu cyklade vi över bron över  till det som förr var Danmark och kom ut i skogen. Ledens underlag är grus/sand och är lätt att cykla på. Någon enstaka mötande mopedist eller cyklist träffade vi, men att slippa biltrafiken var väldigt skönt. Efter drygt en halvmil vände vi i Byholma och tog samma väg tillbaka. I Bolmens samhälle fanns lämpligt nog ett café som sålde väldigt god glass. Då fick vi också sträcka på benen innan vi återvände till startplatsen vid kyrkan.

Inte långt ifrån kyrkan finns en annan av sagobygdens sägenplatser, nämligen Skea dåre. Alldeles vid vägkanten står stenen som precis liknar en hukande, framåtsträvande gumma. För längesen trodde folk i trakten att den som fortast kom hem från julottan på juldagsmorgonen, skulle få sin gröda först inbärgad. Gumman från Skeagård skyndade på allt vad hon förmådde. Men när hon kommit ett par kilometer från kyrkan, fick hon hjärtslag och föll död ner. Till hennes minne restes stenen på samma plats.

Vill man veta mer om cykelleden finns det information på banvallsleden.se
Säkert finns det fler sägenplatser utmed leden. Bäst att skaffa sägenkarta också!

                                                        Text och foto Saga Alexanderson

Hej! Jag heter Krister Ljungberg och är ny skribent på Sagobygdens intressanta blogg. För mig är kopplingen sägen, tradition och historia mycket fascinerande och intressant, då det oftast finns ett samband mellan dem. Mitt första inlägg kommer därför att handla om en plats omgärdad med berättelser från ortsbefolkningen och hur dessa leder vidare till en faktisk historisk händelse som också involverar flera andra platser rika på sägen och historia.

Längs en väg finns det alltid mängder med platser som bär på traditioner, sägner och historia. Det kan vi bland annat se på alla sägenplatser som Sagobygden spännande berättar och länsstyrelsens uppskyltning av fornlämning. Fast allt är inte uppskyltat. Vid gamla R1:an eller det äldre namnet Laganstigen förbi Össlöv, finns det en ås på den västra sidan. Genom Karin Lindahl och Roland Hallfors på Kasteberg som även arbetar mycket med att bevara och berätta om Össlövs historia, får jag reda på att uppe på åsen finns det två naturliga hålor som kallas för stora och lilla Kongshola.

Hålorna är kända av ortsborna och här finns en spännande sägen om hur Nils Dackes upprorsmän ska ha gömt sig och därefter vänt hästarnas skor bak och fram för att lura Gustav Vasas soldater att det gått motsatt håll. Frågan vi ställer oss är kan det ligga någon sanning i berättelsen? Att folket förr i våra trakter har levt i flera hundra år med uppror och krig vet vi. Att platsen skulle varit ett perfekt gömställe är också mycket troligt. Så låt oss titta lite i historiska handlingar. Vi börja med Assar Rohmans häradskarta från 1685, som är en av de första riktigt detaljerade kartor vi har. Här är Laganstigen utritad och här är faktiskt Kongshola utritad med text ”Denne Kongshola är med sandberg runt omkring som en gammal skans (försvarsanläggning).

Så att platsen har använts som någon form av försvar berättar kartan. Tittar vi lite längre norr ut så har vi Hallsjö ödekyrka som är en påminnelse om den brända jordens taktik, där merparten av gårdarna utmed Lagastigen brändes ner av danskar och svenskar i omgångar under krigstider. I Toftaholms trakten finns Krigadal, Danagrav och Blodmossen som enligt sägnen, ska minna om ett stort slag mellan danskar och svenskar. Här finns även ett stenkors kallat Fika kors. Strax norr om Toftaholm lätt Per Brahe uppföra en skans 1657. Genom en 1700-tals beskrivning av lantmätare Bergius och Lagmannen Jon Rogbergs disputation De Ottinga Berga får vi tillslut fram en beskrivning som talar om att kongsholan använts och att de troligen har ett samband med platserna i Toftaholm. De berättar om hur danska armén gjort ett fälttåg genom häradet. Att en del av den svenska armén låg vid Tofta skans och den andra vid Kongsholorna vid Össlöv. Den största av dem norr ut var 36 750 kvadrat alnar stor och den mindre strax söder om 7 437 kvadrat alnar. Det berättas också att holorna inte syntes från någon av vägarna som gick förbi åsen. Den danska armén ska ha gått landsvägen förbi holorna utan att upptäcka de svenska soldaterna vidare mot Toftaholm. De svenska som låg vid Tofta skans ska lämnat skansen och mött danskarna strax söder om Toftaholm vid torpet Korset som låg väster om vägen, intill Blodmossen på den östra sidan om vägen. Här ska den danska armén blivit helt utslagen av dels de svenska soldaterna som kom från Tofta skans och de soldater som legat gömda i Kongsholorna och anföll danskarna i ryggen. Då Tofta skans byggdes 1657 bör denna händelse ägt rum strax efter. Som ett minne av detta slag sattes en lång påle upp vid vägen. Det kan vara så att denna påle ersattes av stenkorset som idag bär namnet Fika kors. Så ofta finns det en sanning bakom våra sägner.

Krister Ljungberg

Nu går färden mot Bolmen, Sveriges tionde största sjö. Vi åker från Ljungby och kommer efter ett tag ut på en raksträcka som pågår i kilometer efter kilometer. Det brukar gamla vägar i Småland inte göra, de slingrar sig oftast runt med svängar och kurvor som är så skarpa att man nästan ser sig själv på ryggen ibland. Men vägen som sträcker sig från Hovdinges utkant till Bolmstad har sin egen historia. Genom skogarna ville man bygga en väg som skulle frakta virke ända till Vislanda, där järnvägen fanns. En skröna förtäljer att man laddade en kanon i Bolmstad och sköt en kula i riktning mot Vislanda. Kulan banade väg rakt igenom skogarna, och där den gått fram, byggdes sedan vägen.

Det första stoppet gör vi i Hölminge. Denna by var tidigare känd för sina vackra linåkrar, här odlades ovanligt mycket lin. Mitt i byn ligger Pilakull. Där bodde trollen. För det mesta skötte de sig själva, men trots det ville byborna egentligen gärna bli av med dem. En dag knackade en trollkvinna på i en av stugorna och frågade bondkvinnan där om hon hade något lin som skulle spinnas. Kvinnan tordes inte neka, utan lämnade några härvor till trollet. När det var färdigt återkom hon. Vad ville trollkonan ha i ersättning, undrade bondmoran. Jo, en enda önskan hade hon, och det var att byborna inte skulle odla så mycket lin, för se, det tål trollen inte. Naturligtvis berättade bondmoran sedan detta för alla i byn och bönderna började så lin på alla tänkbara åkerlappar. Nu fick trollen nog, och en natt flyttade de allihop till Tokahöj, som ligger i närheten av Bolmstad.
Ända tills för några år sedan kunde man varje år se linblommor på någon åker i Hölminge. Kanske inte nu längre. Nu hoppas man nog att trollen har rotat sig i Tokahöj för evigt.

Vi åker vidare. I Tannåker är kanske lanthandeln öppen, såvida det inte är en söndag. Kommer man på lördagsförmiddagen, kan man pricka in elva-kaffet i affärens cafédel. Många av de omkringboende brukar ta vara på det tillfället att ses.

Färden går sedan över bron och då befinner man sig på Bolmsö, som förr kallades jättarnas ö. Det sägs att på forntiden bodde det enbart jättar där. När de ville ta sig över till fastlandet, tog de grus i nävarna och kastade i vattnet. På så vis bildades öar som jättarna kunde gå på. Man kan förstå, att det var en faslig trafik med jättar som ville ta sig över, eftersom Bolmen har så många öar, 365 stycken, sägs det. Särskilt ofta verkade de vilja ta sig till Toftnäs, som ligger på andra sidan sjön. I nordöstra hörnet av ön kan man nämligen se resterna efter en bro som jättarna lade där. Brons yttersta spets kallas Stenudden.

När Bolmsö blev kristnat uppfördes den första kyrkan i den nordvästra delen av ön. När den ringde till gudstjänst retade det gallfeber på jättarna, de fick nämligen en fruktansvärd huvudvärk av klangen. En söndag när det ringde samman, tappade en jätte besinningen. Han stod på Stenudden och grep en stor sten som han slungade mot kyrkan. För att få extra kraft, lade han sitt strumpeband om stenen. Men han missade målet och stenen hamnade några hundra meter från kyrkan. Här, i Klockaregårdens gärde ligger den än idag.  Om man tittar riktigt noga, kan man se en urholkning i stenen, det är märket efter strumpebandet.

Till Stenudden går det också att ta sig med bil. Fortsätt då till Håringe by och håll utkik efter vägvisaren.

Inte långt ifrån kyrkan ligger färjeläget. Med hjälp av linfärjan Bolmia kan man ta sig till Sunnaryd och fortsätta sin upptäcktsfärd. Kanske man vill köra västerut och besöka Tiraholm för en glass eller en matbit? Vägen dit är inte gjord efter loppet av en kanonkula, utan liknar mer de traditionella smålandsvägarna.

Eller man kanske vill leta sig fram norrut till byn Torskinge och upptäcka Slättö sand? Det är något så ovanligt som ett flygsandfält i inlandet.

Ja, det finns många möjligheter. På tillbakavägen kanske man ser fler vita skyltar med texten Sagobygden och en hänvisning. Då är det bara att svänga av och hitta fram till sagoskåpet. Innanför dörrarna finns berättelsen.

Tack till Agneta Json Granemalm för bilden.

Skams stenar är en av Sagomuseets cacher. Det finns med andra ord ingen skylt utan du får försöka leta dig fram med karta, GPS och magkänsla. Men det är väl värt. Stenarna ligger mycket fint inne i täta skogen, intill den urgamla vägen mellan Vrå och Lidhult. Bara en bit därifrån går den nya, asfalterad och anlagd på 1930-talet. Det är sällsamt att stå inne i snåren, dold från omvärlden och höra bilarna svischa förbi bara några meter bort. Och så själva platsen, stenarna, allt det som har hänt här.

                                                                           Foto: Steve Anderson

Det var för några somrar sedan. En vacker, lite gassig dag. Sommar i Sagobygd, och jag var vid Skams stenar för att berätta. Mycket folk hade samlats, jag klättrade upp på den största stenen, då kunde dom höra mej bättre. Jag berättade sägnen så som den är upptecknad, utan alltför många utvikningar och krusiduller:

Andreas Iflander var komminister i Lidhult 1732 till 1773. Det var en märklig präst. Folk sa att han hade kraft att befalla över övernaturliga krafter. Det hade han lärt sig när han studerade vid svartkonstskolan i Wittenberg i Tyskland.

En juldagsmorgon hade Iflander förrättat julottan i Lidhults kyrka. Nu for han med häst och vagn vägen till Vrå för att hålla julotta där. Precis när han passerade några stora stenar på Årshults ljungryar tappade vagnen ena hjulet. I detsamma visade sig Skam själv. Djävulen sa att nu behövde prästen inte ta sig till Vrå, för där hade han redan förrättat julottan på sitt sätt. Han hade hjälp gästgiverskan att sälja brännvin till kyrkobesökaren.

Men Iflander befallde omedelbart Skam att bära hjulaxeln och fungera som det fjärde hjulet. Under jämmer och tandagnisslan bar det av i ett huj och snart var Iflander i Vrå och höll julotta. Först då slapp Skam sitt uppdrag.

Platsen där vagnshjulet lossnade kallas sedan dess för Skams stenar.

****

Jag hade flera saker att berätta. Det finns gott om historier om hur Den onde narrar och bedrar människorna, ställer till det i våra liv. Det tycks också ha funnits en hel del underkunniga präster genom tiderna. Bara att ösa.

Det blev dags för fikapaus. ”Kanske någon annan som vill berätta något?” säger jag. Då lyfter Arne Falk, ordförande i Vrå hembygdsförening, sin hand och ber att få ordet. ”Det finns flera hemskheter som inträffat just här vid Skams stenar.”

Han berättar om något som hände 200 år senare. En man kom körande längs vägen med ett släp fullastat med gödsel, han var på väg från Våkön och skulle till Lidhult. Just här vid Skams stenar gick luften ur ena hjulet. Lasset var omöjligt att rubba, han fick lämna alltihop och komma tillbaka nästa dag.

Så var det annan riktigt otäck händelse. Det var några år senare, en lärarinna vid Vrå skola som var bosatt i Lidhult. Hon kom åkande, hade ett par kollegor med sig i bilen. Just vid Skams stenar mötte dom bussen. Det blev frontalkrock och lärarinnan omkom.

Sen var det en affärsinnehavare, hans företag hade tydligen gått uselt. Han gjorde av med sig på den här platsen, gasade ihjäl sig. En svampplockare kom till Skams stenar, såg en bil stå parkerad. Tänkte att här är ju någon och plockar redan, så retfullt….Han återvände ett par dar senare – då fick han se att bilen fortfarande stod där. Han gick fram, tittade in genom vindrutan och….ja.

Det blev dags att avrunda och bryta upp. Vi var alla lite skakade. Folk sa till varandra: Kör försiktigt nu!

Väl hemma får jag höra av min man, bördig från trakten, att det förekommit flera trafikolyckor, en del av dem svåra, längs vägen Vrå-Lidhult. Sträckan tycks vara klart drabbad. Lyckades ändå Skam i sitt onda uppsåt att sätta en förbannelse över platsen?

Själv kör jag den här vägen varje vecka. När jag passerar Skams stenar lättar jag på gasen. Jag tittar noga både bakåt och framåt och åt sidorna, tittar upp och tittar ner.

             Anna Lilljequist