Kategoriarkiv: Att berätta

Hej! Jag heter Krister Ljungberg och är ny skribent på Sagobygdens intressanta blogg. För mig är kopplingen sägen, tradition och historia mycket fascinerande och intressant, då det oftast finns ett samband mellan dem. Mitt första inlägg kommer därför att handla om en plats omgärdad med berättelser från ortsbefolkningen och hur dessa leder vidare till en faktisk historisk händelse som också involverar flera andra platser rika på sägen och historia.

Längs en väg finns det alltid mängder med platser som bär på traditioner, sägner och historia. Det kan vi bland annat se på alla sägenplatser som Sagobygden spännande berättar och länsstyrelsens uppskyltning av fornlämning. Fast allt är inte uppskyltat. Vid gamla R1:an eller det äldre namnet Laganstigen förbi Össlöv, finns det en ås på den västra sidan. Genom Karin Lindahl och Roland Hallfors på Kasteberg som även arbetar mycket med att bevara och berätta om Össlövs historia, får jag reda på att uppe på åsen finns det två naturliga hålor som kallas för stora och lilla Kongshola.

Hålorna är kända av ortsborna och här finns en spännande sägen om hur Nils Dackes upprorsmän ska ha gömt sig och därefter vänt hästarnas skor bak och fram för att lura Gustav Vasas soldater att det gått motsatt håll. Frågan vi ställer oss är kan det ligga någon sanning i berättelsen? Att folket förr i våra trakter har levt i flera hundra år med uppror och krig vet vi. Att platsen skulle varit ett perfekt gömställe är också mycket troligt. Så låt oss titta lite i historiska handlingar. Vi börja med Assar Rohmans häradskarta från 1685, som är en av de första riktigt detaljerade kartor vi har. Här är Laganstigen utritad och här är faktiskt Kongshola utritad med text ”Denne Kongshola är med sandberg runt omkring som en gammal skans (försvarsanläggning).

Så att platsen har använts som någon form av försvar berättar kartan. Tittar vi lite längre norr ut så har vi Hallsjö ödekyrka som är en påminnelse om den brända jordens taktik, där merparten av gårdarna utmed Lagastigen brändes ner av danskar och svenskar i omgångar under krigstider. I Toftaholms trakten finns Krigadal, Danagrav och Blodmossen som enligt sägnen, ska minna om ett stort slag mellan danskar och svenskar. Här finns även ett stenkors kallat Fika kors. Strax norr om Toftaholm lätt Per Brahe uppföra en skans 1657. Genom en 1700-tals beskrivning av lantmätare Bergius och Lagmannen Jon Rogbergs disputation De Ottinga Berga får vi tillslut fram en beskrivning som talar om att kongsholan använts och att de troligen har ett samband med platserna i Toftaholm. De berättar om hur danska armén gjort ett fälttåg genom häradet. Att en del av den svenska armén låg vid Tofta skans och den andra vid Kongsholorna vid Össlöv. Den största av dem norr ut var 36 750 kvadrat alnar stor och den mindre strax söder om 7 437 kvadrat alnar. Det berättas också att holorna inte syntes från någon av vägarna som gick förbi åsen. Den danska armén ska ha gått landsvägen förbi holorna utan att upptäcka de svenska soldaterna vidare mot Toftaholm. De svenska som låg vid Tofta skans ska lämnat skansen och mött danskarna strax söder om Toftaholm vid torpet Korset som låg väster om vägen, intill Blodmossen på den östra sidan om vägen. Här ska den danska armén blivit helt utslagen av dels de svenska soldaterna som kom från Tofta skans och de soldater som legat gömda i Kongsholorna och anföll danskarna i ryggen. Då Tofta skans byggdes 1657 bör denna händelse ägt rum strax efter. Som ett minne av detta slag sattes en lång påle upp vid vägen. Det kan vara så att denna påle ersattes av stenkorset som idag bär namnet Fika kors. Så ofta finns det en sanning bakom våra sägner.

Krister Ljungberg

Nu går färden mot Bolmen, Sveriges tionde största sjö. Vi åker från Ljungby och kommer efter ett tag ut på en raksträcka som pågår i kilometer efter kilometer. Det brukar gamla vägar i Småland inte göra, de slingrar sig oftast runt med svängar och kurvor som är så skarpa att man nästan ser sig själv på ryggen ibland. Men vägen som sträcker sig från Hovdinges utkant till Bolmstad har sin egen historia. Genom skogarna ville man bygga en väg som skulle frakta virke ända till Vislanda, där järnvägen fanns. En skröna förtäljer att man laddade en kanon i Bolmstad och sköt en kula i riktning mot Vislanda. Kulan banade väg rakt igenom skogarna, och där den gått fram, byggdes sedan vägen.

Det första stoppet gör vi i Hölminge. Denna by var tidigare känd för sina vackra linåkrar, här odlades ovanligt mycket lin. Mitt i byn ligger Pilakull. Där bodde trollen. För det mesta skötte de sig själva, men trots det ville byborna egentligen gärna bli av med dem. En dag knackade en trollkvinna på i en av stugorna och frågade bondkvinnan där om hon hade något lin som skulle spinnas. Kvinnan tordes inte neka, utan lämnade några härvor till trollet. När det var färdigt återkom hon. Vad ville trollkonan ha i ersättning, undrade bondmoran. Jo, en enda önskan hade hon, och det var att byborna inte skulle odla så mycket lin, för se, det tål trollen inte. Naturligtvis berättade bondmoran sedan detta för alla i byn och bönderna började så lin på alla tänkbara åkerlappar. Nu fick trollen nog, och en natt flyttade de allihop till Tokahöj, som ligger i närheten av Bolmstad.
Ända tills för några år sedan kunde man varje år se linblommor på någon åker i Hölminge. Kanske inte nu längre. Nu hoppas man nog att trollen har rotat sig i Tokahöj för evigt.

Vi åker vidare. I Tannåker är kanske lanthandeln öppen, såvida det inte är en söndag. Kommer man på lördagsförmiddagen, kan man pricka in elva-kaffet i affärens cafédel. Många av de omkringboende brukar ta vara på det tillfället att ses.

Färden går sedan över bron och då befinner man sig på Bolmsö, som förr kallades jättarnas ö. Det sägs att på forntiden bodde det enbart jättar där. När de ville ta sig över till fastlandet, tog de grus i nävarna och kastade i vattnet. På så vis bildades öar som jättarna kunde gå på. Man kan förstå, att det var en faslig trafik med jättar som ville ta sig över, eftersom Bolmen har så många öar, 365 stycken, sägs det. Särskilt ofta verkade de vilja ta sig till Toftnäs, som ligger på andra sidan sjön. I nordöstra hörnet av ön kan man nämligen se resterna efter en bro som jättarna lade där. Brons yttersta spets kallas Stenudden.

När Bolmsö blev kristnat uppfördes den första kyrkan i den nordvästra delen av ön. När den ringde till gudstjänst retade det gallfeber på jättarna, de fick nämligen en fruktansvärd huvudvärk av klangen. En söndag när det ringde samman, tappade en jätte besinningen. Han stod på Stenudden och grep en stor sten som han slungade mot kyrkan. För att få extra kraft, lade han sitt strumpeband om stenen. Men han missade målet och stenen hamnade några hundra meter från kyrkan. Här, i Klockaregårdens gärde ligger den än idag.  Om man tittar riktigt noga, kan man se en urholkning i stenen, det är märket efter strumpebandet.

Till Stenudden går det också att ta sig med bil. Fortsätt då till Håringe by och håll utkik efter vägvisaren.

Inte långt ifrån kyrkan ligger färjeläget. Med hjälp av linfärjan Bolmia kan man ta sig till Sunnaryd och fortsätta sin upptäcktsfärd. Kanske man vill köra västerut och besöka Tiraholm för en glass eller en matbit? Vägen dit är inte gjord efter loppet av en kanonkula, utan liknar mer de traditionella smålandsvägarna.

Eller man kanske vill leta sig fram norrut till byn Torskinge och upptäcka Slättö sand? Det är något så ovanligt som ett flygsandfält i inlandet.

Ja, det finns många möjligheter. På tillbakavägen kanske man ser fler vita skyltar med texten Sagobygden och en hänvisning. Då är det bara att svänga av och hitta fram till sagoskåpet. Innanför dörrarna finns berättelsen.

Tack till Agneta Json Granemalm för bilden.

Skams stenar är en av Sagomuseets cacher. Det finns med andra ord ingen skylt utan du får försöka leta dig fram med karta, GPS och magkänsla. Men det är väl värt. Stenarna ligger mycket fint inne i täta skogen, intill den urgamla vägen mellan Vrå och Lidhult. Bara en bit därifrån går den nya, asfalterad och anlagd på 1930-talet. Det är sällsamt att stå inne i snåren, dold från omvärlden och höra bilarna svischa förbi bara några meter bort. Och så själva platsen, stenarna, allt det som har hänt här.

                                                                           Foto: Steve Anderson

Det var för några somrar sedan. En vacker, lite gassig dag. Sommar i Sagobygd, och jag var vid Skams stenar för att berätta. Mycket folk hade samlats, jag klättrade upp på den största stenen, då kunde dom höra mej bättre. Jag berättade sägnen så som den är upptecknad, utan alltför många utvikningar och krusiduller:

Andreas Iflander var komminister i Lidhult 1732 till 1773. Det var en märklig präst. Folk sa att han hade kraft att befalla över övernaturliga krafter. Det hade han lärt sig när han studerade vid svartkonstskolan i Wittenberg i Tyskland.

En juldagsmorgon hade Iflander förrättat julottan i Lidhults kyrka. Nu for han med häst och vagn vägen till Vrå för att hålla julotta där. Precis när han passerade några stora stenar på Årshults ljungryar tappade vagnen ena hjulet. I detsamma visade sig Skam själv. Djävulen sa att nu behövde prästen inte ta sig till Vrå, för där hade han redan förrättat julottan på sitt sätt. Han hade hjälp gästgiverskan att sälja brännvin till kyrkobesökaren.

Men Iflander befallde omedelbart Skam att bära hjulaxeln och fungera som det fjärde hjulet. Under jämmer och tandagnisslan bar det av i ett huj och snart var Iflander i Vrå och höll julotta. Först då slapp Skam sitt uppdrag.

Platsen där vagnshjulet lossnade kallas sedan dess för Skams stenar.

****

Jag hade flera saker att berätta. Det finns gott om historier om hur Den onde narrar och bedrar människorna, ställer till det i våra liv. Det tycks också ha funnits en hel del underkunniga präster genom tiderna. Bara att ösa.

Det blev dags för fikapaus. ”Kanske någon annan som vill berätta något?” säger jag. Då lyfter Arne Falk, ordförande i Vrå hembygdsförening, sin hand och ber att få ordet. ”Det finns flera hemskheter som inträffat just här vid Skams stenar.”

Han berättar om något som hände 200 år senare. En man kom körande längs vägen med ett släp fullastat med gödsel, han var på väg från Våkön och skulle till Lidhult. Just här vid Skams stenar gick luften ur ena hjulet. Lasset var omöjligt att rubba, han fick lämna alltihop och komma tillbaka nästa dag.

Så var det annan riktigt otäck händelse. Det var några år senare, en lärarinna vid Vrå skola som var bosatt i Lidhult. Hon kom åkande, hade ett par kollegor med sig i bilen. Just vid Skams stenar mötte dom bussen. Det blev frontalkrock och lärarinnan omkom.

Sen var det en affärsinnehavare, hans företag hade tydligen gått uselt. Han gjorde av med sig på den här platsen, gasade ihjäl sig. En svampplockare kom till Skams stenar, såg en bil stå parkerad. Tänkte att här är ju någon och plockar redan, så retfullt….Han återvände ett par dar senare – då fick han se att bilen fortfarande stod där. Han gick fram, tittade in genom vindrutan och….ja.

Det blev dags att avrunda och bryta upp. Vi var alla lite skakade. Folk sa till varandra: Kör försiktigt nu!

Väl hemma får jag höra av min man, bördig från trakten, att det förekommit flera trafikolyckor, en del av dem svåra, längs vägen Vrå-Lidhult. Sträckan tycks vara klart drabbad. Lyckades ändå Skam i sitt onda uppsåt att sätta en förbannelse över platsen?

Själv kör jag den här vägen varje vecka. När jag passerar Skams stenar lättar jag på gasen. Jag tittar noga både bakåt och framåt och åt sidorna, tittar upp och tittar ner.

             Anna Lilljequist

Vissa sägenplatser ligger en lite varmare om hjärtat, i mitt fall är det Lille Petter Johans stuga utanför Eneryda. Det beror inte så mycket på själva berättelserna som finns där, även om de är fantastiska, utan mer på de minnen den gett  mig.

Hösten 2007 hade jag träffat den kille som skulle komma att bli min framtida man. Han växte upp straxt utanför Eneryda i Norra Kulla, nästan ett stenkast från Lille Petter Johans stuga. Så under mitt första besök i hans föräldrahem skulle vi promenera dit.

När vi kommer fram till den lilla stugan med välskött trädgård, en märklig syn mitt i odlingslandskapet och skogen, minns jag att vi läste det som stod i sägenskåpet innan vi klev in i lilla stugan. Där stod att läsa den helt sanna historia om skomakaren Lille Petter Johan, eller Petter Johan Hagelqvist som han egentligen hette!

Nu ska jag inte snuva er på alla detaljer, för Lille Petter Johan stuga och hans berättelse är något alla bör uppleva själva, men inte ens jag med min knappa 168 cm kunde stå rak i stugan! Lille Petter Johan, var nämligen känd för sin korta längd, bara 120 cm!

Men nu till varför detta första besök är så minnesvärt för mig!

VI tittade in i vad som varit Lille Petter Johans sovrum och såg en sänggavel, jag tittade ned och gav ifrån mig ett ilande skrik! När jag återfått fattning, och blivit skrattad åt av min blivande make, kunde jag konstatera att det som orsakat min skräck var helt harmlöst – om än skrämmande! I sängen låg nämligen en exakt kopia av Lille Petter Johan gjord i papier-maché! Mössen hade varit på hans ansikte något, det var tydligen ett projekt av den lokala småskolan som lagts dit några år tidigare.

Så mitt första besök var en hisnande upplevelse minst sagt! Men Lille Petter Johans stuga är ett fantastiskt utflyktsmål där möjlighet finns att både grilla vid eldstaden och ta med fikakorgen, glöm inte vatten för släckning bara! Detta är en levande sägenplats som varsamt sköts om av Virestad hembygdsförening och som den lokala scoutkåren Eneryda Scoutkår besöker fler gånger om året.

Sedan hör det till just denna plats att min nu ingifta släkt har spelat en liten roll i en av berättelserna ur Lille Petter Johans liv! Han skulle nämligen bjuda till kalas och hans husa Fia hade styrt med kalops och träpärasoppa. Det kom många gäster från hela byn, däribland läraren Oscar Nykvist och hans fru Hilma. Det berättas att fru Nykvist tog en så pass stor portion av soppan att stackars Fia blev livrädd att den inte skulle räcka, och började spä för glatta livet! Denna lärare var min makes gammelmormors bror, så det kan gå!

Så passa på att stanna till vid Lille Petter Johans stuga i sommar. Dockan finns inte kvar, men det är nog lika bra det!

Ellen Sjömålen, berättarpedagog på Sagobygden

Du tycker kanske att du lärt dig allt i den teoretiska och praktiska kurs du genomgått? Att din lärare inte kan ha förbisett något av alla moment i utbildningen? Då måste jag göra dig lite besviken. Några saker som inte stått i kursplanen är viktiga att känna till.

Skogssnuvan råder över viltet.
Snuvan är ett av de väsen som kräver all respekt. Hon är en vacker kvinna med en röst som kan förtrolla. Män som hör rösten, känner en obetvinglig lust att följa efter den. Men var vaksam, vänder hon sig om, ser du att hon inte har en kvinnas ryggtavla, istället ser du något som liknar en ihålig stock. Kanske har hon en rävasvans eller kosvans som hon försöker dölja, det är ett säkert tecken. Kanske hon ger dig jaktlycka. Men pass på, hon vill dig inget gott, hon utnyttjar dig bara. Du måste hålla dig väl med henne. Det gör du genom att bli hennes älskare, eller så lägger du en slant eller lite mat på en stubbe åt henne.
Du skall vara tvättad, snygg och proper för att inte misshaga henne. Är du osnygg, får du gå tomhänt hem. Vissa djur är hennes keldjur, det kan vara ett visst rådjur eller någon speciell fågel. Skjuter du på något av dessa, går kulan en annan väg, eller så finner du, när du ska hämta bytet, bara en hög med boss eller stickor.
Att hålla sig väl med henne ger resultat. En gång hade snuvan fått lust att besöka ”Seffresmässe märken” i Växjö, det vill säga marknaden vid Sigfridsmäss. Hon hade fäst upp rävarompan i ett bälte under kjolen så att den inte syntes. Grann som hon var, dröjde det inte länge förrän manfolken flockades runt henne. Men framåt kvällen råkade svansen lossna från bältet och kasa ner så att den stack fram under kjolkanten. En av torghandlarna var en ung bonde. När han fick se svanstippen, gick han fram till snuvan och viskade ”Mamsell lella, henna unnerkjol har åkt ner å syns lite”. Snuvan hissade kvickt upp svansen och viskade tillbaka ”Detta ska jag återgälda”. Sen den dagen behövde bonden aldrig ge sig ut, när han ville jaga fågel. Han behövde bara ställa sig på farstubron och skjuta tre skott rätt upp i luften, så dråsade det ner dussintals med orrar och tjädrar och annat matnyttigt runt honom.

Bortsett från snuvan, finns annan viktig kunskap.
Du får inte jaga på ”olaga tid”. Då talar vi inte om gängse jakttider, som du har fått lära dig på kursen. Nej, nu gäller det att du inte får jaga på sön- eller helgdagar eller under dymmeln. Följande var vad som hände en jägare: Han hade tänkt sig en extra förtjänst, hade skjutit ett knippe orrar i början av påskveckan. Nöjd uppsökte han vilthandlaren med sin ryggsäck, men blev förskräckt. När han skulle ta fram fåglarna låg det bara en massa maskar och krälade på botten av säcken. Andra som jagat på olovlig tid har berättat att de, just som skottet avlossats, fått liksom en örfil, varpå kulan gått åt ett helt annat håll.
Välj rätt dag. Av veckans dagar är torsdagen bäst. Vissa dagar på året är särskilt tursamma, nämligen annan- eller tredjedag jul, valborgsmässoafton och skärtorsdagsmorgonen. Söndagen är ju som sagt tabu, men om du är ute i skogen den dagen, bör du artigt hälsa ”Gomorron” på alla vilda djur du möter. På så vis får du tur med nästa veckas jakt.
Skaffa dig jaktlycka på något av följande vis: Se till att du har jämnt antal patroner i väskan. Var noga med att på morgonen kliva upp ur sängen med fötterna, inte baken, först. En farligare metod är att ta sitt gevär och klättra upp i en björk och sitta kvar där medan den huggs ner, så att man slår i backen tillsammans med trädet.
Det gäller också att se upp med vad du möter när du är på väg ut i skogen. Många varnar för att möta en käring, men det verkar inte vara bättre att möta en hare, en gris eller en katt. Att träffa en häst är däremot bara bra. En präst ska du hoppas på att slippa stöta ihop med, men att en hora är det bästa tänkbara, det känner alla till.
Ja, det var bara några av de saker som är nödvändiga för att du ska lyckas i skogen. En annan gång kan jag tala om hur du ska veta vart i skogen du ska gå och hur du ska sköta din bössa för att den ska hjälpa dig på bästa sätt. Vi tar det lite i sänder, man lär sig ju inte allt på en dag.

Källa: Jakt och fångst i Sunnerbo, ur Kronobergsboken 1982, Årsbok för Hyltén-Cavalliusföreningen, kapitlet Friskyttar och himmelsfärdsmete av Jan-Öjvind Swahn

Bild: By Snibban – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4029647

Att hitta berättelser kan vara knepigt. Många av mina berättarvänner säger så. Dom letar. Jag letar också, tittar igenom pärmar där jag samlat utskrifter och tidningsklipp, går till böckerna i hyllan, där finns underbara sagoböcker och fullspäckade sägensamlingar. Jag lyssnar till andra berättare, jag lyssnar i naturen och lyssnar inåt. Ibland kommer en historia när man minst anar det.

Jag fick en konstig vinter i år. Krångel med ögonen, av läkare förbjuden att köra bil. Världen blev med ens så liten. Men med hjälp av starka lampor rodde jag mej igenom. Den här vintern var som gjord för att leta berättelser. Öppnade böckerna, men mina ögon ville inte riktigt. På nätet gick bättre när jag kunde förstora texten.

Jag vill ha en berättelse som känns. En berättelse måste kännas om det ska bli bra. Jag måste leva mej in, se det utspelas för mina inre ögon. Om jag inte själv berörs, hur ska den som lyssnar kunna göra det?

Jag går in på en hemsida som heter Folklore and Mythology (University of Pittsburgh) och här finns sagor och sägner från världens alla hörn. Men ser ingen som jag går igång på, inte så där omedelbart. Nåväl, det finns mycket på den här sidan, några av historierna är långa, några är krångliga. Om jag läser för flyögt missar jag berättelsens själva kärna. Jag måste stilla mej, läsa saktare. Får ögonen på en gammal saga från Grönland i en utgåva från 1875:

Solen och månen var från början två vanliga människor som levde på jorden. Det var en mycket vacker kvinna och hennes bror. Varje natt fick kvinnan besök av en man, det gjorde gott, men hon visste inte vem han var. Då fick hon idén att ta lite sot från lampan och sedan gned hon med händerna över mannens rygg. När morgonen kom visade det sej att det var hennes egen bror som hade lägrat henne. Hans vita renskinn var alldeles fläckat av sot. Det är förresten därifrån som månen har fått sina fläckar.

Kvinnan tog en vass kniv, skar av sej sina bröst och slängde dom rakt på brodern. – Tycker du att jag är läcker? Så varsågod och ät! Och det blev tumult, de brottades, kvinnan fick tag i ett stycke tändmossa och lyckades få eld. Sen sprang hon ut. Brodern gjorde likadant, men han fick inte mossan till att brinna. Han rusade efter henne och plötsligt lyftes båda upp från jorden. De kom ända till himlen, och där är de än idag. Den vackra kvinnan blev till solen och hennes bror, han blev månen.

När jag ser en berättelse som verkar spännande börjar jag med att översätta rakt av. Funderar en stund, smakar av. Kan jag göra något med det här? Den grönländska sagan är häftig, glad att jag hittade den, men tror inte att jag någonsin kommer att vilja berätta den. Jag skrollar vidare, upptäcker en annan som också är fin. Från Isle of Man, utgiven 1911:

Det var en ung bonde som hette Ballaleece. Han hade gift sig med en vacker kvinna och de älskade varandra mycket. Men efter bara ett kort tag försvann hon. Några sa att hon måste vara död. Andra menade att hon nog hade blivit bortförd av småfolket. Ballaleece sörjde mycket, han letade efter sin hustru dag och natt, men förgäves. Till sist gifte han om sig. Den här nya var inte speciellt vacker men hon förde med sig en del pengar i boet. Men bara kort efter bröllopet kom han första hustru till honom om natten. – Käre make, sa hon, det var småfolket som tog mej. Jag lever med dom, alldeles här i närheten. Men jag kan bli fri om du gör som jag säger.

– Bara säg, sa Ballaleece.

– På fredag ska vi rida tvärs igenom din lada vid midnatt. Vi kommer in genom ena dörren och ut genom den andra. Jag sitter på en av hästarna med en man, det är honom jag ska giftas bort med. Du måste sopa ladan fullkomligt ren, se till att inte minsta strå finns där. Göm dej, och när vi kommer så hugg tag i min brudslöja, håll för allt vad du är värd. Då blir jag fri.

När fredag kväll kom tog Ballaleece en kvast och sopade golvet så grundligt rent att inte minsta fnas fanns kvar. Sen väntade han i mörkret. Och vid midnatt slogs dörrarna upp, ljuvlig musik hördes och in red ett helt följe av småfolk. De var utsökt klädda i gröna mantlar och röda hattar och de red på mycket vackra hästar. På sista hästen, bakom en av de små männen, satt hans första hustru, så vacker, så ung som hon var när han första gången såg henne. Han for upp, han grep tag i hennes slöja men kunde inte hålla fast, hästen vrenskades, han slungades hit och dit som en vante, till sist måste han släppa taget. Men innan hon försvann ut vände hans hustru på huvudet, pekade mot en skäppa som stod uppställd vid väggen. Sa med mycket sorgsen stämma: – Det ligger ett halmstrå under skäppan, det var därför du tappade taget. Nu ser du mej aldrig igen.

Det var så att Ballaleeces nya hustru hade hört och sett alltihop. Hon hade smugit sej ut i mörkret, gått till ladan och stoppat in ett halmstrå under skäppan. Och vänt den upp och ner så att ingenting skulle märkas. Och Ballaleece, han återsåg aldrig sin första hustru.

 Som sagt, en riktigt fin berättelse, den kan jag nog göra något med, tror faktiskt det. Bara hitta egna ord.

                                                                               Anna Lilljequist

_____________________________________________________________________________________________

University of Pittsburgh  https://www.pitt.edu/~dash/folktexts.html

Berättelse från Grönland: Henry Rink Tales and Traditions of the Eskimo 1875

Berättelse från Isle of Man: Sophia Morrison, Manx Fairy Tales 1911