Kategoriarkiv: Att berätta

Jag har läst en ny bok av folkloristen Fredrik Skott

Vardagsskrock. En fantastiskt fin bok att få i handen, mycket snyggt designad och med vackra illustrationer i färg. Den består av två delar, del två är ett uppslagsverk – från Abrakadabra till Önskebrunn – med talrika exempel på skrock genom tiderna. Och här finns att läsa. Svårt att lägga boken ifrån sig, så mycket finns och så spännande är det. Många av de här föreställningarna är av gammalt datum och återfinns i andra kulturella traditioner. Andra är helt nya. Och fler kommer ständigt till.

Skrock är annars ett rätt lustigt ord. Det fanns i fornsvenskan med innebörden ”falskt prat”. Och ljudhärmande, en höna skrockar, ett skratt kan vara skrockande. Med andra ord inte speciellt vackert. Ordet skrock har haft en nedvärderande klang.

Skrock. Som begrepp är det inte helt lätt att ringa in. Saker som vi bara gör utan att reflektera närmare. En del för att undvika olyckor. Annat för att få god tur eller för att se in i framtiden. Oftast rör det sig om vardagliga företeelser, sådant vi handskas med hela tiden. Inte lägga nycklarna på bordet. Inte kliva på ett visst gatubrunnslock, men däremot gärna på ett annat. Inte köpa barnvagnen innan barnet är fött. Kasta ris över brudparet. Hitta en fyrklöver, fästa den på sin jacka. Bära en liten lyckosten med sig överallt (det gör jag själv).

Och aldrig jämföra händer, inte spilla ut salt. Undvika att möta kvinnfolk eller präster när du är på väg ut att fiska. Inte säga ”lycka till” när en skådespelare (eller berättare) ska upp på scenen. Aldrig någonsin döda en spindel. Värre ändå; att ha sönder en spegel. Allt detta kan innebära otur, olycka och i värsta fall död.

Skrock kan också vara att förutse framtiden, ta tydor. Ett bestick som ramlar i golvet – då är besökare att vänta. Kliar det i din vänstra hand ska pengar komma, kliar det i den högra betyder det utgifter. Om göken gal från ett visst väderstreck så har det den-eller-den innebörden. Gröngölingens skrik betyder regn. Så sa gammalt folk när jag var liten. De kallade den ”regnfågeln”.

Annars fick jag inte höra så mycket skrock som barn. I vårt hem var man utpräglat sekulär. Om vi barn berättade om någon övertro vi hört förvreds pappas ansikte och han stötte ur sej: ”Idiotier!” Men hos farmor var det annorlunda. Hon berättade gärna om allt som var olycksbringande, vad man skulle undvika. En dag satt jag på hennes golv och iakttog paraplystället. Ett av paraplyerna hade så vacker blå färg. Det såg ut som blommor. Jag ville titta närmare, jag spände upp paraplyet. Det tog bara en sekund så var farmor där. Hon måste ha släppt vad hon hade för händer. ”Aldrig, aldrig spänna upp ett paraply inomhus”, väste hon. Jag var ett enda frågetecken, och då sa hon: ”Det flyger så mycket ont omkring här i luften…”

Och bland kompisarna i skolan förstås. Vi flickor gjorde ”hur-många-barn-får-jag-när jag-blir-stor”. Vi kastade en näve småsten i luften, lät dem landa på ovansidan av händerna, räknade. Vi nöp tag om varandras hakspetsar. Blev det ett veck skulle du föda en flicka. Var hakan slät så blev det pojke. Trodde vi på det här? Nej, det var lek. Och ändå….

Skrock rör sig i ett gränsland mellan lek och allvar. Samtidigt är det en magisk ritual.  Ett sätt att försöka få kontroll över det som inte låter sig kontrolleras. Hantera det ohanterliga. Med vårt förnuft avfärdar vi vidskepelsen. Ändå finns den där och påverkar våra handlingar och vanor. Man kan kalla det för ett slags halvtro. Något som ger sammanhang och mening – även socialt – åt våra liv. Något som binder oss samman.

Man skulle tro att i vår moderna, sekulariserade tillvaro skulle vidskepelse och övertro få allt mindre betydelse. Men Skott visar att så förhåller det sig inte alls. En ganska stor –ökande! – andel av befolkningen spottar om en svart katt går över vägen, undviker att gå under stegar, undviker talet 13.

Med den nya tekniken har övertron fått andra uttryck. Om ett stearinljus slocknade av sig själv innebar det dödsfall. Idag sägs samma sak om en glödlampa som plötsligt slocknar. Skott visar också hur den unga generationen undviker att trampa på vissa gatubrunnslock och hur de tar tydor med hjälp av läskburkar. Hur de förutsäger framtiden med siffrorna på sina digitala klockor.

Vidskepelsens uttryck är föränderliga. Generation efter generation drar ifrån och lägger till. Men vårt behov av magi i vardagen består. Liksom skrockens formspråk, vissa element tycks orubbliga och återkommer ständigt. Det gäller sådant som avviker från det vanliga. Eller som rör viktiga förändringar. Företeelser som på det ena eller andra sättet är riskfyllda. Det första på året och det sista på året. Liksom talet tre. Och tystnad, framför allt tystnad.

I vår familj har vi traditionen att fira vintersolståndet. Vi tänder upp en brasa på gårdsplanen, står runt den, dricker glögg, lägger fler pinnar på elden. Sjunger lite. Och vår tro är bergfast: nu hjälper vi solen att komma tillbaka!

Anna Lilljequist

Den sista veckan före första advent känns ibland som den mörkaste innan vintersolståndet. Men med det första adventsljuset tänds också tusentals andra ljuspunkter inför julen som lättar upp gråheten. Även vi på landet som saknar gatubelysning gör vårt bästa föra att förjaga mörkret. Vi sätter upp adventsstakar och utegranar, drar ljusslingor lite varstans runtom oss. 

Men just denna vecka behöver jag hämta lite sommarkänsla från minnets arkiv. Jag tänker tillbaka på ett av de sista berättartillfällena från i somras och förflyttar mig till ”Tildas” i Källshult, den gamla gården som nu förvaltas och vårdas av Torpa hembygdsförening. Jag ska berätta där tillsammans med Anna Lilliequist. Det är hennes hemtrakter, så hon är väl förtrogen med det lilla hemmanet.

När vi kommit fram och trätt in på gården, ser vi först det röda boningshuset, byggt på 1800-talet. Finingången mitt på husets långsida ska vi inte använda. Ikväll ska vi berätta i magasinsbyggnaden som ligger i vinkel. Där står dörren står på glänt och en liten spann med stora solrosor välkomnar oss på trappstenen. 

Inne är det dunkelt, det tar en stund för ögonen att ställa om. Trasmattor på golvet, stearinljus lite varstans. Besökarna kommer in och slår sig ner på de framsatta stolarna. 

Anna hälsar oss välkomna och berättar lite om Tilda, eller Ida Matilda Johannisdotter, som hon benämns i prästbetyget. Om livet som hon i alla dagar framlevde här, först med föräldrarna, sedan med syskonen. Allt skedde på gammaldags vis, nymodigheter som elektricitet eller radio gav de inte mycket för. Det sägs att de så gott som aldrig gick hemifrån. Allt de behövde, med några undantag, fanns ju där. Tilda lär inte ha varit längre bort än en mil från hemmet, i Bölminge, där det fanns en handelsbod. Något nytt i klädväg köptes aldrig. Det tyckte inte det behövdes. Det sägs att bröderna gick i så slitna kläder att om en bil kom inom hörhåll, ropade Tilda ”Göm er, pojkar!” Eller var det för att de var en smula rädda för bilar?

Tilda var yngst av syskonen och till sist var hon ensam kvar. När krafterna svek och sjukdom tillstötte, kom släktingar och grannar och hjälpte. Hon fick dö hemma, i rummet där hon sovit i hela sitt liv. Som seden bjöd, stoppades hennes gamla väggklocka på hennes dödsminut. Den hade tickat fram minuter och timmar i alla hennes levnadsdagar, för henne blev det 87 år.

En lokalreporter hade på tidigt 1950-tal intresserat sig för Tildas öde och historia, och gjorde ett besök med sin bandspelare. Nu tog Anna fram denna inspelning. En högtidlig känsla infann sig, när vi fick höra Tilda berätta om det älskade hemmet. Med klar och tydlig röst besvarade hon reporterns frågor. Dialektorden gjorde nog att allt inte blev begripligt för alla, men det gjorde inget, hon var med ens här hos oss i rummet. 

När rösten tystnat, var det stilla en liten stund. Tror att vi alla för vår inre syn såg bilder av Tilda och bröderna.

Sedan kunde våra berättelser börja. Det blev en resa både i tid och rum. Det är ju det som gör berättandet så magiskt, fantasin tillåter kast mellan platser både i nutid och förgångenhet. Vi for med vår lilla åhörarskara från öst till väst i Småland, drog vidare till Syrien och till Ryssland innan vi åter landade i Kronoberg i lilla Ljushult. Alla hängde med utan att blinka. Ingen jetlag, ingen flygrädsla, ingen åksjuka. Vi befann oss i sällsamma världar tillsammans.

Idag, den 23 november, sveper dimman över sjön, nattens minusgrader har fått ge vika för några på plussidan. Det ser ut att lätta, solen hittar nog hit frampå dagen. Ännu en stund dröjer jag hos Tilda, hör hennes röst i berättarrummet. Snart ska vi börja planera för sommarberättandet 2022. Jag längtar dit.

*********************

Läs mer om Tilda (1869 – 1956) i Anna Lilliequists lilla skrift Ida Matilda Johannisdotter, Berättelsen om ett litet hemman i Torpa socken. Utgiven av Torpa Hembygdsförening 1997. Tryckt i Stockholm 1997 av Birger Gustafsson AB.

Foto nr 1 Syskonen Elof och Tilda, ca 1920, okänd fotograf
Foto nr 2 I berättarrummet i Källshult, foto privat

November, gråaste av tider. Mer och mer mörker för varje dag. Nu gäller att hålla modet uppe med hjälp av tända ljus, musik, goda böcker, varma vänner. Och att tänka på sommaren som var, allt som hände då.

Även i år genomförde vi programmet Sommar i Sagobygd. Det blev både rikt och varierat. En hel skara berättare var engagerade, det berättades vid sägenplatser, i trädgårdar och djupa skogar. På bondgårdar och caféer, i en linbasta och i ett garveri, ett bussmuseum och på en nedlagd fångvårdsanstalt.

En vacker försommardag sitter jag och Saga Alexanderson i bilen, kör runt på små grusiga vägar. Det är den 13 juni, bara en vecka till midsommar. Just denna dag är startpunkten för Sommar i Sagobygd 2021. Vi ska berätta i Fotabol, en by så liten att Google Maps inte vill kännas vid den. Nåväl, vi ringer oss fram och snart står vi där i Annas och James mycket fint anlagda trädgård. Med avsatser i sten, terrasser, slingrande stigar, grönsaker och blommor, överallt blommor.

Anna Bjerger och James Aldridge. De kom hit från England, letade länge innan de fastnade för den här nedlagda skolan. Det var våren 2005 efter stormen Gudrun; på tomten var allting en enda röra. Men de fick ordning på stället, den gamla lärarbostaden blev deras hem och här bor de med sina tre barn. Det övergivna skolhuset inredde de till ateljé, båda två är nämligen etablerade konstnärer.

Vår rubrik denna dag är Under de stora träden. I skuggan av ett högt träd har Anna och James ställt fram våra berättarstolar. Åhörarna sitter runt omkring på marken, på filtar. På verandan står kaffe, saft och bullar framdukade, bara att hämta när man vill. Så sätter vi igång.

Midsommaren är ju nära. Sommarsolståndet, natten då allting vänder, då solen obönhörligen börjar sin färd bort ifrån oss. En natt som är fylld av trolldom och starka krafter. Våra berättelser ska handla om midsommarnatten, det har vi kommit överens om. Här finns hur mycket som helst att hämta. Lyfta fram, återberätta. Våra åhörare lyssnar. Det är knäpp tyst, bara fåglarnas drillar i trädkronan över oss.

Sägnen om ormbunkens blomma som bara kan plockas under årets ljusaste natt. Många har försökt men ingen har lyckats; det kommer visst alltid någonting emellan. Sägnen om pigan som går naken motsols runt brunnen för att få skåda sin tillkommande. Och som springer rakt in i självaste husbonden.…

Alla trosföreställningar, seder och bruk. Plocka blommor sju eller nio, sova på dem, drömma om hur framtiden ska te sig. Det är sådant vi känner till, något vi gör kanske lite på skoj än idag. Men faktum är att allting ansågs laddat med magisk läkande kraft denna natt. Som daggen – den smakade som honung under midsommarnatten. Om du var sjuk kunde ett botemedel vara att gå ut och rulla dig naken i gräset. Folk bredde ut lakan för att samla in daggen, kramade ur, hällde på flaskor, förslöt noga. Gick du ut och slog ängen vid midnatt då kunde det höet sedan bota kreatur som blivit sjuka. Alla blommor, löv och örter som plockades denna natt kunde torkas, sparas och användas som medicin eller skydd mot trolldom. Allt skulle ske under fullständig tystnad och du fick varken äta eller dricka.

Samt alla de knep som en giftaslysten, undrande flicka kunde ta till inför midsommarnatten. Se till att bli riktigt törstig kvällen innan. Sen kommer du att drömma att någon kommer och bjuder dig dricka. Helst ska det vara gott starkt öl, då är han en rekorderlig man. Bara vatten? Då är han en fattiglapp. Hur gör man då för att bli riktigt törstig? Man äter en stekt strömming som gnidits med mycket salt. Eller kokar drömgröt och den ska bestå av lika delar havregryn och salt.

Dags för Saga och mej att avsluta och lämna denna underbara plats. Juni är en fin tid att berätta. Jag längtar redan till nästa sommar. Så snart julen är överstånden ska vi berättare träffas, sätta oss ner och börja skissa på Sommar i Sagobygd 2022.

 Anna Lilljequist

När jag skulle praktisera mot slutet av utbildningen på Kulturvetarprogrammet sökte jag till olika arkiv i Göteborg, men även till svenska ambassaden i London. Min studievägledare skrattade gott och påpekade att jag var en ambivalent figur, som ena stunden ville hänga på cocktailpartyn i London och nästa i ett dammigt arkiv. Den terminen ville svenska ambassaden ha en samhällsvetare – och tur var väl det för jag hamnade på ett dammigt arkiv där jag blev kvar i tjugo år.

Traditionsarkiven runt om i landet är fulla av immateriella kulturarv. Det som vi inte direkt kan ta på fysiskt, men som förmedlar kunskaper och kan föra oss samman; ritualer vid olika högtider, hantverks-, mat- och yrkestraditioner, sånger och lekar, sagor och sägner. Vanliga människors tankar och erfarenheter, den lilla historien som ger liv åt den stora. Men för att förstå de äldre arkivsamlingarna bör vi också förstå hur materialet har tillkommit, av vem och i vilket syfte.

Vid förra sekelskiftet reste forskare och studenter landet runt för att samla in och rädda minnen från det gamla bondesamhället; det som troddes vara på utdöende i och med industrialisering, urbanisering och emigration. Det var det svenska kulturarvet som skulle räddas. Resultatet färgades av tidens vetenskapliga ideal, av samhälleliga idéströmningar och har ibland formats av nedtecknarens ord och intressen, vilket gör att det bör sättas in i ett sammanhang för att förstås på rätt sätt. Vid den här tiden var det dessutom omöjligt att ens tänka sig framtidens möjligheter att sprida materialet, något som idag väcker många etiska frågor bl.a. kring det digitala tillgängliggörandet. Samtidigt, sett med de rätta ögonen, är det ett stycke mycket värdefull samtidsdokumentation – och användbart på så många och bra sätt.

Sagor och sägner kan användas i skolornas arbete med källkritik och värdegrunder. Sägnerna från förr, om tomtar och troll, handlade ofta om att förklara det oförklarliga, om rädslan för det som var annorlunda, något att lägga skulden på. Idag kan vi likna det vid ”fake news” som sprids med blixtens hastighet via internet och förvandlas till sanningar och skuldbeläggande. De gamla sagorna, som vid förra sekelskiftet samlades in som ett svenskt kulturarv, är spridda över många av världens länder. De kan ha olika former, men själva kärnan är densamma och känns igen. Idag kan sagorna användas i integrationen med nyanlända, här finner vi likheterna snarare än skillnaderna. De inspirerar, utvecklar och stärker det egna berättandet, språket och kommunikationen.

Hösten 2018, efter 25 år i Göteborg, blev familjen hemvändande Värnamobor. För ganska exakt ett år sedan fick mitt tågpendlande och övernattningar på diverse bäddsoffor ett abrupt slut, ersattes av hemmakontoret och i september bytte jag titeln forskningsarkivarie mot berättarantikvarie. Jag saknar mitt dammiga arkiv och önskar såklart att samlingarna fanns ett knapptryck bort. Ändå känner jag mig närmare materialet nu. På Sagomuseet i Ljungby och i Sagobygdens sägenskåp sluts cirkeln. Det muntliga berättandet – de vanliga människornas sagor och sägner som berättades ute i de små stugorna, som fascinerade och räddades undan tidens tand, blev till arkivsamlingar – väcks återigen till liv här.

Lina Midholm

(Även publicerad som krönika i Wernamo-Posten. Medlemstidning för Historiska Sällskapets Gamla Wernamo, nr 1 2021)

Bengt af Klintbergs senaste bok – vilken skatt att få hem i postlådan. Jag öppnar paketet, börjar läsa direkt och sen kan jag inte sluta. Tio folkminnesstudier. Nya världar öppnas. Tyckte att jag var hyfsat beläst inom de här områdena, men varje avsnitt i boken är en hel färd. Varje kapitel ger utförlig historisk och folkloristisk bakgrund och kontext till berättelser som jag många gånger framfört och som jag trodde jag kunde utan och innan.

Som första kapitlet. En sägen som i kort sammandrag lyder: Till en avlägsen gård kommer en kväll tre bröder. De har en likkista med sig, där ligger deras döde far. De får husrum och likkistan ställs i ett uthus tills vidare. Men dottern i huset är nyfiken. Hon smyger dit och öppnar kistan. Upptäcker då att där ligger en fullt levande äldre man, bredvid sig har han en lång kniv. Flickan varnar sina föräldrar – de skickar efter länsman och rövarna blir arresterade. Dock lyckas den äldre mannen fly. Så går några dagar och en gammal skröplig käring dyker upp och ber om husrum. Det får hon trots att familjen har sina dubier. Sedan går alla till sängs men dottern ligger vaken. Då ser hon hur käringen tar fram ett ljus hon hållit gömt i sin krycka, tänder det samt läser en formel. Sedan går hon runt i huset och plockar åt sig av familjens ägodelar. Dottern lyckas övermanna käringen och slår ihjäl henne med en yxa. Men det brinnande ljuset är omöjligt att släcka. Och familjen bara sover, går inte att väcka. Grannarna kommer dit, alla försöker blåsa ut ljuset. Men det är ett magiskt ljus, stöpt av mänskligt talg och kan därmed inte släckas på vanligt vis. Inte förrän en ammande kvinna kommer dit och sprutar sin mjölk över lågan, då. Den gamla käringen var ingen annan än rövarnas far, som lyckades komma undan länsman och som sedan förklädde sig till en åldrad kvinna.

En riktigt ruskig historia. Mest har den dokumenterats – i lite olika versioner – inom ett västsvenskt område. Därför är det nära till hands att klassificera den som en lokal sägen. Men af Klintberg visar att den är spridd i länder över hela Europa och går att återfinna i kyrkliga lärotexter daterade från senare hälften av 1200-talet. Några av sägnens beståndsdelar är mycket gamla. Som tron att bröstmjölk kunde släcka vådaeld. Och att ljus tillverkade av mänskliga kvarlevor har magiska egenskaper är en föreställning som daterar sig ända bort till antikens dagar. 

En annan historia som jag ofta berättat, nu är vi på avsnitt tre, är den om ormbunken som blommar under midsommarnatten. Jag brukar göra den kuslig, på gränsen till ödesmättad. Gossen står där ensam mitt ute i djupa skogen. Han har fastat, inte ens druckit vatten. Han väntar, rädd men beslutsam. Så blir då klockan tolv, allting stillnar och året vänder. Det är då ormbunken ska blomma. En stängel skjuter upp, andlös ser han knoppen svälla. Sedan blir det med ens väldigt dråpligt. En skrockande höna kommer struttande mitt i skogen dragandes på ett hölass….

Men den här versionen av sägnen är av yngre datum. af Klintberg beskriver hur det ursprungligen var ormbunkens frön som var magiska och åtråvärda. Vi vet ju att ormbunken inte har några frön, den är en kryptogam. Men de gula sporsäckarna på bladens undersidor har uppfattats som frön. Det var dessa man ville åt. Ormbunkens frön samlades in på midsommarnatten. Du måste hålla tolv ark papper under bladet, för annars gled fröna igenom pappret, tunga och frätande som de var. Fick du tag på dessa frön fick du förmågan att göra dig osynlig. Traditionen har funnits över hela norra och östra Europa. Ormbunkssägnen har i många fall sammanlänkats med andra sägenmotiv, men gemensamt är tron att ormbunkens sporsäckar är undergörande och dyrbara.

En av studierna behandlar en vandringssägen av modernare slag; den var ny för mej. Historien om kvinnan som föder barn på tågtoaletten. Det är en toa av det äldre slaget, med öppning som leder rakt ut på spåret. Där får hon plötsliga värkar – en störtförlossning – barnet faller ner genom hålet och blir liggande på spåret. Babyn hittas sedan välbehållen och tas om hand. Detta ska ha inträffat i Kina, men även i Indien, Tyskland, Rumänien och Canada. En tidningssägen!

Ett långt avsnitt av boken berör legendsagor om Vår Herre och Sankte Per och deras vandringar på jorden. De gudsfruktiga blir belönade, de onda och missunnsamma får sina straff. Tonen är ibland humoristisk, ibland moraliserande. Några är ursprungssagor som berättar hur enskilda arter kommit till världen och fått sitt specifika utseende. Vår Herre och Sankte Per figurerar även som folkliga botare. I flera uppteckningar av sjukdomsbesvärjelser nämns dessa båda vid namn; de heliga namnen rymde en kraft som troddes kunna läka sjukdomen:

Jesus och Sankte Per red sig över en bro

då fastna fölefoten i fururoten.

Då steg Jesus ned

och vred led mot led

sena mot sena

och knota mot knota.

Nu är allt som det förr har varit

inom de heliga tre namnen

fadern, sonen och den helige ande.

Det finns så mycket i af Klintbergs bok. Var och en av de tio folkminnesstudierna öppnar en hel värld. Utrymmet medger inte att jag går in på varje avsnitt här. Jag vill bara till slut nämna ”den illasinnade månadens mars”. I den folkliga kalendern var månaderna personifierade. Januari var Tor (inte att förväxla med asaguden; ordet har tolkats som torr, torrsnö) och februari var Göja (ordet har att göra med snöfall). Mars ville gärna plåga människorna och han sa: ”Om jag hade makt som Tor och Göa min syster så skulle jag frysa kalv i ko och gris i so och käring i hällan mä femtan skinnkjolar på.”

Det hände ibland att mars lånade några dagar av januari och februari för att göra det riktigt kallt och otrevligt för människorna. Är det månne därför våren är så kylig och sen detta år….? 

Anna Lilljequist

Under många år utgav Berättarnätet Kronoberg en medlemsskrift som hette Munvigan. Från det arkivet återanvänder vi, helt enligt tidens anda, följande inlägg av Svend-Erik Engh:

Da jeg var ung, kunne jag vælge mellem at blive sindssyg og sidde indespærret på Nordvang eller jeg kunne blive kunstner. Heldigvis valgt jeg det sidste. Min første erindring om at det var muligt for mig at træffe dette valg som ung, er en erindring fra min skoletid.

Jeg er 12 år, året er 1969. Skolen hedder Vestervangsskolen og ligger i Glostrup, en forstad til København. Vi har vikar i dansk. Hun har skrevet noget på tavlen.

Konsonanterne  ”…ngstskr…” i den rækkefølge.

Vi får at vide, at der mangler en begyndelse og en slutning til at danne et danskt ord. Det  er vores opgave at finde de manglende bogstaver.
Det er ikke så tit, jeg synes det der sker i skolen er intressant, men den her opgave er sjov. Jeg går hjem og arbejder intensivt. Næste time er jeg klar. Læreren skriver konsonanterne på tavlen, vender sig og spørger, om det er nogen, der har fundet løsningen.
Jeg rækker ivrigt fingeren i vejret. Hun siger venligt, at jeg skal gå op og skrive begyndelse og slutning på ordet.
Jeg går op til tavlen og skriver ”hi…” foran konsonanterne og ”…ål” efter.
Ordet: ”hingstskrål” er altså min løsning.
Vikaren ser skuffet på mig og beder mig om at gå ned på plads. Hun er tydeligvis ked af det. At jeg gør grin med hendes alvorlige øvelse. Der er kun en løsning, den rigtige løsning.

En af de pæne piger har fundet denne løsning, går op til tavlen, skriver ordet ”angstskrig” og får ros.
Jeg ved ikke, hvad det er, jeg har gjort galt. Jeg er ikke ude på at provokere. Jeg synes bare, at hingstskrål er sådan et flot ord.

Her startede min karriere som kunstner. Tak for det, frøken vikar. Du blev godt nok sur på mig og skældte mig ud for ikke at tage opgaven alvorlig. Din autoriserede løsning, som du efterfølgende fik en av de pæne piger til at skrive på tavlen, var ikke bare autoriseret, men også den eneste. For dig. Og resten af mine klassekammerater. Dengang havde jeg ikke styrken til at sige til dig, at det er muligt at se verden fra forskellige synsvinkler. At jeg hellere vil høre en hingst skråle end jeg vil se et menneske skrige sin angst ud.

Hämtat ur Svend-Eriks bok Fortæl en historie, Édito förlag, 2012