Etikettarkiv: Rumänien

Lindens gåta

Lindar

Det fanns en gång ett vanligt träd. Dess blad och blommor hade ingen doft, och därför ingen fäste sig vid henne. Då bad hon vår Herre att Han skulle förbarma sig över henne och smycka henne som de övriga träden. Gud hörde hennes bön och fann hennes klagan berättigad. Han skickade sina änglar som satte igång med smyckningen. Några drog i bladen tills de blev tre gånger så stora som förut. Andra kom med färg och penslar och målade med silverfärg hela innersidan av de breda bladen. De skulle stå emot både regn och blåst. Andra satte små knoppar på grenarna. När de slog ut spred de en sådan doft att hela skogen uppfylldes av den.

När fåglarna såg de ljusa, breda skuggorna, kom de flygande i täta skaror och började sjunga, så att det blev en underbar konsert. Bien märkte snart, att det var något, som luktade väldigt gott. De strömmade till och började suga. Deras honung blev kostligare än någon de förut gjort. När klockorna i byn nere i dalen ljöd, trängde tonen in under det mäktiga lövvalvet och bildade grundtonen till fågelsången och binas surr. Om hösten blev trädets blad så ljusgula, som om de sugit till sig idel solstrålar.

Nu var hon det rikaste trädet i hela skapelsen. Hon hade flera gäster och mera glädje än alla de andra. Hon sträckte ut sina grenar över så många och spred sin doft och prakt och glans. Människorna kallade detta träd för lind. Det blev deras favorit. Under linden i byar vilar man ut och rådplägar. Där leker barnen, sjunger flickorna och diktar poeterna. Mihail Eminescu, Rumäniens nationell skald, blev så förtjust i linden att han skrev mängder av verser som förbinder linden med kärleken. Linden är även böndernas vän. Hon tar del i allt som händer i byn, både glädje och sorg. Från henne få de den allra bästa honung, som säljs till ett särskilt högt pris. Linden ger bra skydd mot regn och den hinner bli många hundra år gammal.

Lindens gåta, då? För ett antal år tillbaka har jag hittat en berättelse om linden. Den gjorde ett starkt intryck på mig, så jag sparade texten bland mina papper, utan något bestämd syfte och sedan glömde jag det. Nu har jag återupptäckt den. Tyvärr vet jag inte vem har skrivit den, för jag har noterat varken upphovsmannen eller källan. På den tiden visste jag inte att en gång kommer jag att förmedla den till andra läsare. Så, jag vet inte, vem som har skrivit denna underbara berättelse på en ålderdomligt språk, som jag anpassade det till vår tids språknormer. Kanske någon av våra kära läsare kan lösa denna gåta för mig och för alla andra som är förtjusta i lindar.

 Av Daniel Onaca, som, just nu, betraktar lindarna, framför sitt fönster, och njuter av en varm kopp lindté i kvällens tystnad.

 

2 kommentarer

Under Berättelser

Sagan om älvan som vägrade bli solens maka

Det finns en magisk planta som man ofta hittar på ängar, i vägdiken och på okultiverade arealer. I Rumänien nyttjades den av kvinnor i samband trollkonster. Ogifta kvinnor lägger denna växt under kudden för att se sin käraste i drömmen och sätta hans hjärta i brand. När de vill slippa kärlekslängtan eller avvärja häxkonstens påverkningar lägger kvinnorna den i handfatet när de tvättar sig. Det cirkulerar många historier om denna märkvärdiga planta.

I en av dem berättas att blommornas fe brukade tvätta sig med daggdroppar ute på ängarna varje dag. Hon gjorde det före gryningen för att ingen skulle se henne medan hon ägnade sig åt detta bestyr. Men en vacker morgon fick solen syn på henne. Han blev kär i den vackra fen vid första ögonkastet. Följaktligen skickade han två aftonstjärnor för att framföra sin önskan att få gifta sig med henne.

Den vackra fen vägrade bli solens maka. Då blev solen besviken och omvandlade fen till en blomma med blåa kronblad. Sedan dess står hon hela dagen lång och vänder sig mot solen ända till sent på hösten. Hon drar ihop sig på kvällen och vecklar ut sig igen i gryningen. Människorna gav henne namnet ”cikoria”.

Uppolckat och återberättat av samlaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Mandragora, blommornas härskarinna

Det finns många växter som givit upphov till alla slags historier i den rumänska folkloren. Ingen av dem har dock ett sådant rykte som den som heter matraguna (= mandragora). Det är en planta som bevarar reminiscenser av arkaiska riter. Sägner och legender förknippade med den är spridda i hela Europa och även i andra världsdelar. Den brukar växa vilt på svår tillgängliga ställen. De sägs också att den brukar påträffas på mörka platser, nära tukthus eller där galgbackar fanns förr. I Rumänien plockar man den i en ”döv skog”, det vill säga en skog som är så fjärran att tuppens gal inte når dit.

Matraguna plockas under nymåne av kvinnor som går hemifrån utan att någon ser dem. Förtrollningen försvinner om det hörs ett hundskall eller katt som jamar. Det finns många rumänska legender som handlar om just denna mystiska planta. En av dessa är följande.

Det var en gång en mild och rättvis hövding som levde i en avlägsen del av ett stort rike. En dag kom det bud från kungen. Den kungjorde att han fick skicka sin son för att tjänstgöra i armén under nio års period. Hövdingen blev mycket bekymrad för att han hade ingen son, utan bara en dotter. Hon var visserligen i rätt ålder, men… ändå! Vad skulle han göra? Dottern märkte att sin far var förändrad och ville veta vad orsaken var. Då berättade hövdingen om kungens befallning.

När den unga kvinnan hörde detta erbjöd hon sig att hon skulle klippa håret, klä sig i manliga kläder och på det sättet ansluta sig till kungens armé. Med stor vånda gick fadern med på förslaget. Flickan gjorde som hon sade, tog farväl av sin far, satte sig grensle på en vit häst o red iväg. När hon kom fram till en stenbro dök ett förskräckligt vilddjur fram. Hövdingens dotter blev inte rädd, utan hon tog fram sin värja och var nära att slå odjuret till döds. Det vek undan och då visade det sig att det var flickans far som gömde sig i bestens päls. Han ville sätta henne på prov för att vara säker att hon kommer att klara sitt uppdrag. De två tog avsked från varandra för andra gången, fadern gav dotter sin välsignelse och sen fortsatte hon sin färd.

Hövdingens dotter tjänade åtta år i kungens armé. Under den tiden visade hon stort mod och gjorde många bedrifter. Dagen för hemkomsten närmade sig. En dag dock fick en gammal general dubier. Han märkte att den tappre kämpen inte hade någon hårväxt i ansiktet och delade sin misstankar med kungen: ”Er höghet, det är något skum med denna gosse. Alla andra rekryter har fått skägg och mustascher medan denne inte fick något alls! Och hans ögon är alldeles för vackra. Vad kan det bero på?” Även kungen tyckte att detta var märkligt. Han beordrade generalen att ta reda på sanningen och rapportera om saken.

Den gamle generalen använde sin list. En dag när armétruppen skulle inkvarteras i en stad, ordnade han så att det såg ut som det var marknad där. Det restes överallt stora stånd med allehanda ting, men framför allt sådana som kvinnor tycker om: vackra kvinnokläder, speglar, skor, underbara smycken och liknande. Krigarna fick ledig dag så att de kunde ströva fritt bland stånden, men generalens spion höll sig nära den mistänkte. Flickan gick ett tag och tittade på alla de fina sakerna, men till slut närmade hon sig ett stånd med vapen och valde en dolk. Stor var generalens besvikelse, men han gav inte upp. Han försökte ytterligare några gånger, men utan det resultat som han förväntade sig.

En varm sommardag fick generalen en ny chans. Han ledde sin förband till en flod och sporrade sina män att svalka sig i vatten. Alla fick klä av sig, men den annars så tappre krigaren visade sig vara ovanligt skygg. Då förstod man hur det stod till. Det blev stor turbulens bland kungens män, men då hände något verkligen mirakulöst. Skogens fe som råkade befinna sig i närheten hörde larmet och kom till platsen. Osynlig som hon var tyckte hon synd om den unga flickan och förvandlade henne till matraguna. Aldrig hann hon återse sin käre far. Hon förblev en planta som gör gott för de som behandlar henne med vördnad, men de som beter sig respektlöst mot henne, straffar hon på olika sätt.

På grund av sina egenskaper fick denna planta flera olika namn i folkmunnen. Den kallas den stora damen, drottningen, skogens gräs, vargens körsbär och blommornas härskarinna. Den kallas även jordens lille man eftersom dess rot intar en egendomlig form som liknar vagt en människogestalt. I Sverige är den känd som belladonna.

plockat av Daniel Onaca som avråder andra att testa den själva

6 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sagan om tranan

För länge länge sedan,  brukade vår Herre komma ner på jorden och vandra bland människorna för att se om de hade det bra. En gång, när den Allsmäktige gick sin vanliga runda, märkte Han att människorna besvärades av insekter. Gud tyckte synd om dem och tänkte att det var bättre att utrota ohyran. Men han ville att även människan skulle medverka i denna viktiga handling. Han samlade alla kryp i en ask och gav den till en man som just då råkade gå förbi. Mannen hette Alexie och Gud sade till honom:

– Du, Alexie, var god och ta denna ask med dig. Gå tills du hittar ett djupt vattendrag och där skall du kasta den i vattnet. Du skall inte titta inuti den och var försiktig så att locket inte ramlar av!

Alexie tog emot asken och gick iväg med den. När han kom till en bro som höjde sig över en jättestor flod tänkte han att det var en bra plats att slänga den i vattnet. Det var bara det att Alexie blev så nyfiken att se vad som fanns gömt inuti asken att han inte kunde hålla sig från att lyfta på locket lite grann. När han gjorde det störtade alla insekterna mot springan. Stackars Alexie blev förskräckt. Han försökte lägga tillbaka locket, men förgäves. Alla småkrypen flög ut i det fria, spred sig i världens fyra vädersträck och gömde sig bäst de kunde: bland stenar, i gräset och sanden, i vattnet och i sprickorna på trädens bark.

Gud som såg allt vad som hände blev ond på Alexie för att han inte lydde Hans befallning. Som straff för detta, omvandlades Alexie till en fågel med långa ben och näbb. På rumänska heter denna fågel cocostârc. I Sverige kallar vi den för trana. Oavsett vilket namn den bär, beter sig fågeln med det långa näbben likadant: den letar överallt efter insekter i hopp om att lyckas samla ihop dem och stoppa dem tillbaka i en ask för att återfå sin mänskliga skepnad.

I Rumänien räknas Alexie som en helig man trots sin felaktiga handling. I den grekisk ortodoxa kalendern hade Sankte Alexie sin dag 17 mars, dagen när det sägs att alla insekter och underjordiska djur återfår sitt liv. Dagen kallas också Ormens dag, för att man tror att då kommer ormarna ut ur jorden där de har legat i ide under sex månader (från 14 september till 17 mars). Men detta är en gammal tro som kräver sin egen berättelse.

 En rumänsk sägen återberättad av Daniel Onaca som hittills i år slapp bli plågad av myggor

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sankt Nikolaus milda sida

I den rumänska folktraditionen har 6 december en speciell betydelse. Den symboliserar det godas seger över det onda, ljusets triumf över mörkret. Denna natt kommer Sankt Nikolaus, en vittskäggig gammal man, till mänskornas hus ridandes på en vit häst, fast ingen ser honom. Den vita hästen hänvisar till den första snö som faller i början på vintern. Bland Sankt Nikolaus attribut räknas sådana som visar hans stora godhet: han räddar skepparna undan drunkning, värnar soldaterna i krig, skyddar barnen och änkorna samt hjälper de giftasvuxna flickorna. Till grund för var och en av dessa drag ligger en eller flera legender. En gång hörde jag en historia som kan vara upprinnelsen till just den sista egenskap som jag nämnde.

Det sägs att det fanns för länge sedan en änkeman som bodde tillsammans med sina tre döttrar. Familjen var så fattig att fadern inte såg annan utväg ur fattigdom än att sälja flickorna. De grät och bad om att få slippa en sådan skam, men mannen var okuvlig i sitt beslut. En rik man som bodde på samma ort fick veta om eländet som höll på att inträffa. Han bestämde sig för att hjälpa de arma flickorna. På natten, i mörkrets skydd, gick han till mannens stuga och skänkte en penningpåse till den äldsta flickan. Tack vare det lyckades hon gifta sig snart efteråt. Följande år gjorde den rike mannen likadant för att hjälpa de andra två systrarna. Även de lyckades gifta sig lyckliga och därmed slapp de förnedringen att bli sålda av sin far.

Namnet på rikemannen var Nikolaus och på grund av sin barmhärtighet var han kallad helig redan före sin död. Hans goda gärning gav upphov till en sed som är mycket älskad av barnen i Rumänien: På kvällen till 6 december ställer de fram sina skor invid ingången i hopp om att under natten Sankt Nikolaus kommer och lägger små presenter där. Nästa morgon rusar de till sina skor och hittar godis, choklad, äpple eller småmynt instoppade. Men ibland händer det att de upptäcker ett ris! Detta betyder att det barnet inte var snällt och lydigt under året som gått. Denna detalj har att göra med Sankt Nikolaus stränga sida som jag tänker redogöra för en annan gång.

Daniel Onaca

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Historien om Petrache Lupu

Jag vill berätta om en man som botade hundratals, (om inte tusentals) personer under sitt jordiska liv. Denne man levde i en liten by som ligger några kilometer norr om Calafat, en hamnstad vid Donau. Byn heter Maglavit. Det gäller en händelse som utspelades under mellankrigstiden. Dess hjälte var en fåraherde som hette Petrache Lupu.

En vacker dag hade herden en övernaturlig upplevelse. Han påstod nämligen att han såg Gud uppenbara sig för honom. Den såg ut som en långskäggig, gammal man. (Herden kallade honom ”Gamlingen”). Mötet med Gamlingen upprepades flera gånger under en kort period. En gång inträffade mötet i närvaro av två vittnen. Gamlingen rådde herden Petrache att leta upp byns präst för att tillsammans uppmana byborna att söka frälsning. Efter en viss tvekan gick han till prästen. Från den dagen ändrades hans liv.

Tidningarna har utnyttjat händelserna maximalt. Byn Maglavit blev pilgrimsort. Folk från hela landet reste dit; till och med från utlandet. Hundratals människor kom till byn. Dagligen! Man kunde se oändliga köer av oxdragna kärror, hästvagnar, kabrioletter, stadsbilar. Folk kom även gående långväga. Alla ville träffa herden Petrache för att bli välsignade, botade från sina besvär eller  för att bli spådda om sin framtid. (Herden kunde se in i en människans framtid också) I samband med sina”seanser” spådde herden att om folk inte vänder sig till Gud, kommer hungersnöd och lidande att hemsöka jorden. Detta var år 1935.

Sedan kom det andra världskriget. Under den tyska offensiven mot Sovjet flögs herden Petrache till östfronten. Men inte för att tjänstgöra som soldat, utan för att välsigna de rumänska trupperna (som kämpade sida vid sida med den tyska armén). Därborta vid Donbäckenet uttalade herden en profetia. Han spådde att tyskarna kommer att förlora kriget och Rumänien kommer att bli invaderat av en främmande armé. Denna profetia slog in, när den Röda armén gick in  i Rumänien och landet förblev ockuperat under 20-års tid.

Vid herdens återkomst till sin hemby Maglavit, började man bygga ett kloster där. Under tiden, ägde en annan märklig sak rum. Herden lovade att avslöja något som han kallade ”Gamlingens stora budskap” (Tala om weakeleaks-fasoner!). Dagen för detta avslöjande skulle bli den 14 sept. år 1952. Det var många som väntade nyfikna och ängsliga den dagen.

Första september år 1952, två veckor före ”den stora dagen” alltså, anlände en svart bil till Maglavit och hämtade herden. Efter några dagar kom han tillbaka, men ville inte berätta något om det som hänt. Efter ytterligare några dagar blev han bortförd igen. Detta upprepades tre eller fyra gånger den där hösten. Och ingen kunde få någon upplysning om var han tillbringade den tiden. Så, det stora budskapet  blev aldrig avslöjat.

Många misstänkte att herden inte ville berätta något, av rädsla för den hemliga polisen. Detta med tanke på, hur den kommunistiska regimen behandlade Magalvitfenomenet: det blev förbjudet för folk att göra pilgrimsresor dit, arbetet vid klostret lades ned; man fick inte ens prata om herden. Det spreds ett rykte att han var utvecklingsstörd, men folk visste att herden blivit undersökt av landets mest  ansedda rumänska psykiater under mellankrigstiden. De slog fast  att herden var helt frisk.

Efter revolutionens år 1989, återupptogs arbetet vid den heliga byggnaden. Idag är den färdig byggd. Den står öppen för både församlingens medlemmar som för turister. Den har ett kyrktorn som är40 meterhögt. Det högsta torn i Renässansstil i Rumänien. De som tänker turista i södra Rumänien, kan lägga den till sin besökslista.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ada-Kaleh och Miskin Baba

Ada-Kaleh var en ö. En gång i tiden låg den mitt i Donau, mellan Rumänien och före detta Jugoslavien. (Namnet är turkiskt; betyder öfästningen.) Det finns många historier förknippade med den här ön. En av dessa handlar om en helig man som låg begravd där. Denne man var varken rumän, bulgar, serb, grek eller turk, utan… uzbek! Man kan undra, hur han hamnat där. Det är en intressant historia som ligger bakom. Den går tillbaka ända till 1700-talet.

Från historiska källor vet man att under medeltiden fanns det en uzbekisk dynasti i Bukhara regionen i Centralasien. Denna släkt härskade där under en lång period, men i mitten av 1700-talet (år 1736) hände det något ovanligt: den siste tronarvingen (en mycket lärd prins) ville inte sätta sig på tronen. Han ville ge sig ut i världen istället; för att finna själsfriden. Det sägs att han drömde om en liten ö som låg i mitten av en mäktig flod någonstans långt borta, där två bergskedjor möts. Där skulle han hitta friden som han längtade efter. När prinsen vaknade, gjorde han eftersökningar. Han upptäckte att den lilla ön låg någonstans vid gränsen av det turkiska väldet. På det ställe där Balkan- och Karpatbergen skiljs åt av en flod som heter Donau.

Prinsen tvekade inte länge, utan bestämde sig att resa dit. Han tog farväl av släkt och vänner och gav sig iväg. Efter en lång resa kom denne ”muslimske Buddha” fram till det turkiska väldets västra gräns. Men inte till den lilla ön, som han letade efter, utan till en stad som hette Belgrad. Staden var en stark fästning, omringad av en mur med 12 portar. Där regerade en turkisk guvernör, en pascha! Prinsen stannade kvar i Belgrad ett tag (Om det var några år eller bara några månader, det vet man inte). Säkert är att, under hans vistelse där, hjälpte prinsen många människor. Han gav dem både tröst och goda råd.

Alla var glada över att gästen befann sig där, men när han ville fortsätta sin resa, hindrade paschan honom. Han ville att prinsen skulle stanna kvar eftersom han var en tillgång för staden. Han gav order att fästningens alla tolv portar skulle hårdbevakas för att den kloke mannen inte skulle slinka ut. Men en natt lyckades han göra det på ett mycket märkligt sätt. Vakterna berättade för paschan att gästen gick ut genom alla tolv portarna samtidigt! Då förstod paschan att den uzbekiske främlingen var en helig man.

Denne man kom till slut fram till Ada-Kaleh och tog namnet Miskin Baba. Det finns inte många dramatiska fakta om hans vistelse på ön. Det som man vet är att, efter hans död, blev han begravd där. Idag existerar ön inte längre. Den forsvann i samband med att ett stort kraftverk byggdes på Donau. Men innan dammvattnet tog över, lyckades man flytta kvarlevorna av Miskin Baba till en annan ö, lite längre ner på Donau. Där ligger de även idag.

Hört, bearbetat och återberättat av Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Den heliga Parascheva

Den muntliga traditionen inom grekisk-ortodoxa kyrkan förtäljer en gammal historia om en sjöman som en gång i tiden dog på ett skepp i Marmarasjön. Om han var på väg ut till den stora världen eller hemåt, preciserar inte historien. En sak är säkert: den arme seglaren aldrig nådde sitt mål, ty han fick avbryta sin jordiska resa (om man kan säga så, med tanke på att han inte alls befann sig på marken vi det ödesdigra tillfället) på ett ganska överraskande sätt, som ni kan förstå. Hans lik blev bortslängt i havet. Allt enligt den sunda seden gällande bland sjöfarare över hela världen. Nuförtiden tillämpas mänskligare metoder vid liknande fall förstås, men denna sorgliga episod ägde rum för länge länge sedan, i ett av de århundraden då Marmarasjön inte var något annat än ett utflyktsmål i det mäktiga Östromimperiet, som av dess egen befolkning hellre kallades Bysans.

I det ögonblick då matrosens kropp hamnade i vågorna var det slut med den s.k. begravnings-ceremonin och därmed skulle även vår historia ta slut. Det nyckfulla ödet som råder inte bara över vårt liv, men över vår döda kropp också, ville dock annorlunda. I stället för att bli mat åt havets rovfiskar, blev mannens lik buret av vågor mot fastlandet och kastat på en öde strand. Likt många andra av våra begrepp är ”öde” en relativ benämning, speciellt vid detta tillfälle, eftersom kadavret snart upptäcktes av en livs levande människa. Det var en eremit som bodde där i närheten. Enslingen var inte sen med att göra i ordning ett lämpligt ställe där bråtet (eller fyndet, om ni så vill) skulle läggas i. Vid nedläggningen märkte eremiten att där fanns redan ett par gamla människoben och han tänkte att i så fall var den iordningställda platsen inte mer än rätt vald.

Allt verkade vara utfört enligt kristna seder och bruk, men på natten hade asketen en märklig dröm. Han såg nämligen en imposant kejsarinna sittande på en gyllene tron, omringad av en änglaskara. En av dessa himmelska varelser tittade strängt åt hans håll och skällde på honom för att han försummade de benstycken som han stötte på dagen innan. Mannen befalldes att gräva upp hela skelettet och lägga det någonstans på en värdigare plats eftersom det tillhörde inte mindre än den vördiga Paraschiva, en helig kvinna som levde ett antal decennier tidigare.

Eremiten kände mycket väl till historien om denna underbara varelse: flickan som föddes inte långt därifrån, i en by som heter Epivat (idag, Boiados) nära Konstantinopel. Hon växte upp i en rättrogen familj och när hon var tio år gammal fick hon i en kyrka höra Frälsarens ord så som de står skrivna i Markusevangeliet: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Denna uppmaning gjorde ett så starkt intryck på den lilla flickan att hon gick ut ur kyrkan och delade ut alla sina kläder till de arma människorna som brukade hålla sig intill stentrapporna utanför. Det var inte enda gången när hon gjorde detta, trots att hennes föräldrar ogillade hennes överdrivna tillgivenhet.

Efter några år, lämnade den unga flickan sitt föräldrarhus och styrde kosan mot Konstantinopel där hon levde i olika kloster tills hon fick budet att gå till det heliga Landet för att tillbringa sitt liv på det stället där självaste Jesus verkade en gång i tiden. Väl kommen till Jerusalem anslöt sig Paraschiva till ett kloster i Jordanöknen, där hon levde ett fromt liv helt enligt Johan Döparens föredöme.

Det som eremiten inte visste, var att när Parascheva blev 25 år gammal, fick hon en dröm där en ängel rådde henne att återvända till sin hemtrakt för att där överge sin jordiska kropp, innan hennes själ skulle stiga upp till Gud, som hon älskade så mycket. Fylld av glädje följde hon rådet och återvände inkognito till Epivat, där hon dog kort tid därefter. Byborna begravde den främmande kvinnan utan att veta vem hon var. Först efter några årtionden fick de kännedom om vem som låg begravd på ett sådant oansenligt ställe. Det var den plikttrogne eremiten som upplyste dem. Rättroende kristna som de var byggde byns invånare en vacker kyrka precis på den plats där Paraschiva sett solens ljus för första gången och en fin utsmyckad kista med hennes benrester lades där inuti.

Sedan spred sig ryktet snabbt. Mängder av nyfikna kristna kom till den lilla byn för att tillbedja vördiga Paraschevas reliker. Många tecken och mirakler skedde i dess närhet och folk från både Balkanhalvön och Mindre Asien unnade sig besväret att göra en resa till Epivat för att beskåda underverket och bli botade sina sjukdomar. Dock, efter ett tag gjorde sig ödet (eller historiens blåst, om ni vill) åter påmint. Under det fjärde korståget, när Konstantinopel ockuperades av västvärldens korsfarare, förflyttades kistan med Paraschevas reliker från Epivat till Târnovo, huvudstaden i det rumänsk-bulgariska riket, söder om Donau. Där fick den vara under mer än ett och et halvt sekel ända tills turkarna började tränga allt djupare in på Balkanska halvön. För att skydda kistan från skändlighet forslades den till Belgrad, men när turkarna erövrade även denna stad och Serbien omvandlades till pasalîc, skickades de heliga relikerna tillbaka till Konstantinopel där de bevarades i en grekisk-ortodox katedral.

Efter ytterligare 120 år var det dags för Paraschevas benrester (eller de som man tror fortfarande är hennes) att förflyttas på nytt: denna gång från det Osmanska riket till den delen av Rumänien som kallas Moldavien; mer exakt, till Jashi, provinsens huvudstad. Här kan man se den makabra lådan även idag i Tre Hierarker-kyrkan, stadens heligaste byggnad och dess stolthet. Rumänerna kallar den vördiga Parascheva även för heliga eller stora Fredag. Under de sista årtiondenas lopp har hon stigit i grad och blivit Moldaviens skyddshelgon. Så kan det gå för snälla flickor.

Guds försynte tjänare, Daniel Onaca i Burseryd

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Vänskapens bro

      Det var en gång en kung som levde ensam. Ingen drottning ville leva med honom för att han var både elak och snål. Han ville äga allt som han såg omkring sig. Han ville inte dela med sig.  En natt, när kungen låg och sov, kom en liten mus smygande under sängen och kröp upp på den kungliga pottan. Kungen sov djupt och drömde att han snart skulle dö! När han vaknade nästa morgon ville han sätta sig på pottan. Då fick kungen syn på musen. Han tänkte att det var den som hade kommit med den hemska drömmen under natten. Ett sådant farligt djur, kan man inte släppa fri, tänkte kungen. Han fångade den och satte den i en bur. Därefter kallade han till sig de tre klokaste männen i landet.  Han visade dem buren med den gråa musen och berättade för dem:

– Jag drömde att en stor flodvåg kom över mig och jag drunknade. Jag vill inte ha sådana otäcka drömmar!

De vise männen tittade på varandra och började viska sinsemellan: Vi måste hitta på något så att han tror att han blir botad. Till slut, lyfte de sina huvuden och den äldste av dem sade:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta, på ett berg, växer ett äppelträd som ger underbara frukter. Om kungen äter ett av dessa äpplen, skulle han aldrig mer drömma otäcka drömmar.

– Skaffa mig genast de där äpplena, sa kungen och stampade i golvet.

De vise männen bockade sig artigt och sa att de skall skicka iväg en ryttare för att hämta dem. De gick ut ur palatset. Men de har aldrig skickat iväg någon att hämta äpplen, för det fanns inte ett sådant äppelträd. De bara låtsades att de har gjort det.  Efter tre dygn återvände de vise männen. En av dem hade en påse med stora mustiga äpplen i sin hand. De serverades på ett jättestort fat framför kungen. Kungen satt redan färdig med servetten under hakan. Och vilken måltid det blev! Kungen åt upp alla äpplena med skal, skrott och kärnor. Sedan blev han buren direkt till sin säng. Åtta tjänare bar honom till sängs.  Nu kan jag sova lugnt igen! tänkte han.

Under natten drömde kungen den hemska drömmen igen! Han drömde att en stor flod delade landet i två halvor.  När han vaknade tittade han omkring sig och såg att den lilla musen var borta! Buren var tom och uppe på den satt en koltrast.  Då tänkte kungen: Det måste vara den som kom med drömmen denna gång! Kungen grep den svarta fågeln och satte den i en fågelbur. Sedan kallade han de tre kloka männen till sig igen. Han visade dem fågeln och sade:

– Ni måste göra något så att jag slipper ha mardrömmar varenda natt.

De vise männen tittade på fågeln. De tittade på varandra. De tittade på kungen och de tittade på varandra igen. Under tiden ställdes en stor frukostbricka framför kungen. De vise männen viskade en lång stund sinsemellan: De måste vara så att kungen hade ätit för många äpplen kvällen före, sa den ena. Därför hade han orolig sömn, sa en annan. Men ingen vågade säga detta till kungen för de var rädda för honom.  Till slut, lyfte de sina huvuden och den näst äldste av dem sade:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta finns en liten sjö. På sjöns botten  ligger värdens härligaste snäckor. De är blåa till färgen och den som lägger örat till en av dessa snäckor kommer att drömma vackra drömmar.

– Åh, skaffa mig genast en av dessa snäckor, ropade kungen.

De vise männen gjorde precis som första gången. De låtsades att man har ridit långt bort för att hämta snäckorna. Efter tre dygn kom de tillbaka. De hade med sig en liten ask. Kungen öppnade asken och inuti den såg han  två blåa snäckor! Meningen var att kungen skulle välja en av de, men      han kastade sig över dem, tog båda två och sprang in till sitt sovrum. Han stängde alla fönster så att larmet från barnen utanför inte skulle störa honom. (Det låg en skolgård där, mittemot kungens palats) Sedan satte han sig bekvämt i sin fåtölj och lyfte snäckorna till örat.  Först hörde han ingenting. Han tryckte snäckorna närmare öronen. Efter en stund tyckte han att det hördes en slags sus som liknade en melodi.  Nu visste kungen att han kom att drömma vackra drömmar, för han hörde snäckornas musik. Så lade kungen snäckorna tillbaka i asken och sedan gick och lade sig för att sova.

Under natten hade kungen hemska drömmar igen! Han drömde att den stora floden dränkte honom. När han vaknade såg att koltrasten var borta! Buren var tom, men uppe på den satt en liten vit duva. Kungen tog sig för nattmössan. Han hoppade upp ur sängen och ropade efter sina kloka män. Ni förstår hur arg var han. Helt galen:

– Det är alldeles på tok, ropade han. Nu har jag drömt den hemska drömmen igen! Fast jag har magen full av äpplen och öronen fulla av snäckans musik! Ni ska se till hädanefter jag bara drömmer vackra drömmar, annars är det ute med er alla! Ni får sparken allihopa!

De tre vise männen tittade på den vita duvan. De tittade på varandra. De tittade på kungen och de tittade på varandra igen. Under tiden gav kungen order att även den vita duvan skulle fångas. De vise männen viskade en lång stund sinsemellan.  Till slut sade den yngste av dem:

– Jo, så här är det: Någonstans långt borta i en liten by, finns en flöjt, som ingen människa har spelat på. Det sägs att den som gör det kommer att drömma bara vackra drömmar.

– Jamän, skaffa hit den där flöjten, ropade kungen.

De vise männen bockade sig artigt och sa att de genast skulle iväg för att hämta den. De gjorde det inte, utan de höll sig gömda under tre dygn.  Sedan återvände de och en av dem hade en ask som han överlämnade till kungen. Kungen öppnade asken och inuti den fanns det  en träflöjt!

– Kommer jag verkligen att drömma vackra drömmar nu? frågade kungen misstänksamt.

– Så sant som vi sitter här, svarade de vise männen och smög iväg så fort de bara kunde.

Kungen skyndade till sitt sovrum. Han förde flöjten till läpparna.  En fin klang hördes. Han spelade en lång stund på sin flöjt. Sedan lade kungen flöjten tillbaka i sin ask och tänkte: Nu kan jag äntligen sova lugnt igen. Och vet ni vad? Kungen sov hela natten och han drömde inte längre den hemska drömmen.  Han drömde att han låg i en båt och flöt på ett stilla flytande vatten. Båten gungade på flodens vågor och han spelade på sin flöjt. Och han var så glad. På flodens båda stränder gick människor och spelade på liknade instrument.

På morgonen, när han vaknade hörde kungen samma flöjtklanger. Ett tag trodde han att han drömde fortfarande. Sedan förstod han att han var vaken. Men  varifrån kom flöjtklangerna då? Kungen tittade omkring sig.  Först såg han den vita duvan. Den var kvar där i sin bur. Och den var levande! Men den kunde inte spela för duvan hade ingen flöjt.  Sedan lyssnade han om det var någon i rummet bredvid som spelade. Nej, det var ingen av tjänarna i palatset som spelade. Till slut tittade han mot fönstret. Han reste sig upp och gick fram till det.

Då såg han att det var barnen från skolgården mittemot som sprang omkring och blåste i något som liknade rör. När han tittade närmare såg han att de hade alla likadana flöjter som hans. Kungen var inte glad att se detta. Han ville att bara han skulle drömma vackra drömmar. Han bestämde sig att gå ut och samla alla flöjter från barnen. Kungen störtade ner för trapporna, sprang genom alla salarna, förbi portvakten och ut på gatan.

Då  hände något märkligt:  jorden började skaka och en djup spricka öppnade sig precis där kungen stod. Sprickan blev bredare och bredare. Det blev så mycket damm runt omkring att man varken kunde se eller höra något. Efter en stund, när dammolnen lättade, syntes att marken var delad i två halvor!  Mellan de två delarna låg nu en stor ravin. På den ena sidan låg kungens palats och på den andra låg barnens kola. Ovanför klyftan flög en duva, men kungen sågs ingenstans. Han var försvunnen! Sedan hände en annan märklig sak:  uppifrån berget började det forsa vatten i den stora ravinen. Den fylldes med vatten och på så sätt formades en stor flod. Efter ett tag byggde människorna en bro över floden för att binda ihop palatset och förskolan.

Ännu idag rinner den stora floden där. Den kallas Donau. Under tiden har människorna byggt flera broar över Donau. Stora, långa broar. De fick olika namn. Dessa broar ligger mellan olika delar i samma stad. Ibland förenar de två olika städer eller till och med två olika länder. Två av dessa länder heter Rumänien och Bulgarien. Den bro som ligger mellan dem förenar två städer (Giurgiu och Ruse) den och heter Vänskapens bro.  

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Brittsommar

 

     Perioden mellan 29 september och 14 oktober, då vädret väntas bli varmare, har olika namn. I Sverige kallas det brittsommar. I andra europeiska länder kallas det Indian summer, l’été indien, Altweibersommer och så vidare. I Rumänien heter det här kortvariga mildvädret vara lui Mioi (Mihais sommar). Mihai var en flitig ung man som jobbade som dräng på godsägarens åkrar. Detta hände för länge sedan, då godsägarna i landet där hette bojarer.

     Det sägs att, när Mihai skördat böjarens säd, ville han samla säden på sin egen lilla jordplätt också. Men vädret var inte alls bra. Det regnade, det blåste och det var kallt ute. Då blev Mihai desperat. Han kom ut i farstun, lyfte sina händer mot himlen och bad:

     – Gode Gud, jag ber dig ha nåd mot mig och min familj. Gör så att mina små barn slipper gå hungriga hela vintern.

    Hans vädjande nådde ända upp till Gud, som öppnade himlen och talade till Mihai:

     – Jag vet att du är en gudfruktig man och att du alltid har följt mina bud. Därför ska jag göra ett uppehåll i höstvädret, så att du hinner skörda din säd. Du kan bärga den hem så att du, din fru och dina ungar slipper gå hungriga.

     Detta löfte gav Gud till Mihai och Han höll det inte bara den där hösten, utan även de följande åren ända fram till våra dagar.
 

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner