Det fanns en gång ett vanligt träd. Dess blad och blommor hade ingen doft, och därför ingen fäste sig vid henne. Då bad hon vår Herre att Han skulle förbarma sig över henne och smycka henne som de övriga träden. Gud hörde hennes bön och fann hennes klagan berättigad. Han skickade sina änglar som satte igång med smyckningen. Några drog i bladen tills de blev tre gånger så stora som förut. Andra kom med färg och penslar och målade med silverfärg hela innersidan av de breda bladen. De skulle stå emot både regn och blåst. Andra satte små knoppar på grenarna. När de slog ut spred de en sådan doft att hela skogen uppfylldes av den.
När fåglarna såg de ljusa, breda skuggorna, kom de flygande i täta skaror och började sjunga, så att det blev en underbar konsert. Bien märkte snart, att det var något, som luktade väldigt gott. De strömmade till och började suga. Deras honung blev kostligare än någon de förut gjort. När klockorna i byn nere i dalen ljöd, trängde tonen in under det mäktiga lövvalvet och bildade grundtonen till fågelsången och binas surr. Om hösten blev trädets blad så ljusgula, som om de sugit till sig idel solstrålar.
Nu var hon det rikaste trädet i hela skapelsen. Hon hade flera gäster och mera glädje än alla de andra. Hon sträckte ut sina grenar över så många och spred sin doft och prakt och glans. Människorna kallade detta träd för lind. Det blev deras favorit. Under linden i byar vilar man ut och rådplägar. Där leker barnen, sjunger flickorna och diktar poeterna. Mihail Eminescu, Rumäniens nationell skald, blev så förtjust i linden att han skrev mängder av verser som förbinder linden med kärleken. Linden är även böndernas vän. Hon tar del i allt som händer i byn, både glädje och sorg. Från henne få de den allra bästa honung, som säljs till ett särskilt högt pris. Linden ger bra skydd mot regn och den hinner bli många hundra år gammal.
Lindens gåta, då? För ett antal år tillbaka har jag hittat en berättelse om linden. Den gjorde ett starkt intryck på mig, så jag sparade texten bland mina papper, utan något bestämd syfte och sedan glömde jag det. Nu har jag återupptäckt den. Tyvärr vet jag inte vem har skrivit den, för jag har noterat varken upphovsmannen eller källan. På den tiden visste jag inte att en gång kommer jag att förmedla den till andra läsare. Så, jag vet inte, vem som har skrivit denna underbara berättelse på en ålderdomligt språk, som jag anpassade det till vår tids språknormer. Kanske någon av våra kära läsare kan lösa denna gåta för mig och för alla andra som är förtjusta i lindar.
Av Daniel Onaca, som, just nu, betraktar lindarna, framför sitt fönster, och njuter av en varm kopp lindté i kvällens tystnad.
Sagobygdens Blogg 