I dessa tider när restriktioner håller nere antalet personer som får vistas tillsammans slog personalen på Sagobygden sina kloka huvuden ihop – hur skulle vi på ett tryggt sätt möta våra berättarsugna besökare?
Resultatet blev en spännande vecka med många fina möten! I Sagomuseets trädgård bjöds besökare på Sagolek i museets trädgård, det fanns också möjlighet att grilla och gå på skattjakt på Gamla Torg. Vid varje tillfälle tog vi emot sex besökare som fick möta två berättare, platserna fick förbokas via Biljettkiosken.
Mitt i Sportlovsveckan passade vi på att besöka de två andra kommunerna i Sagobygden, Alvesta och Älmhult, för Sagolek utomhus. I Alvesta besökte vi Riksdagsmannagården och i Älmhult Ormakullagården. Även dessa platser fick förbokas, och alla föreställningarna blev slutsålda!
Det muntliga berättandet har en förmåga att frodas oavsett storleken på gruppen och våra berättarpedagoger lyckades trots avståendet få med sig lyssnarna in i sagan värld. Vi märkte ett stort intresse för våra trygga sagostunder, vi hoppas kunna återkomma med ett liknande koncept till det kommande påsklovet!
Sagolika hälsningar Ellen Sjömålen, berättarpedagog
Mitt intresse för den här boken väcktes när jag mötte dess författare, Tess Williamsson, jag kunde höra i hennes röst hur mycket hon brann för den värld hon skapat. Jag blev nyfiken, detta ville jag läsa!
Ur mitt perspektiv som berättare är Dödens Saga – Saknad otroligt intressant! Berättelsen har skapats genom rollspelets kreativa process. Från början är berättelsen ett resultat av två kvinnors vilja att ostört få skapa ett rollspel där relationer och känslor får ta plats och utforskas. När berättelsen växte kändes Tess behovet av att skriva ned den, resultatet blev Dödens Saga – Saknad.
Berättarglädjen följer dig från sida till sida. Tess har gjort ett bra jobb med att överföra berättelsen till bokform, men utan att tappa kopplingen till dess muntliga ursprung! Det är tvära kast, snabba vändningar och som läsare får jag verkligen se till att hålla mig fokuserad! För jag vill verkligen inte missa några detaljer i den färgstarka värld som målas upp, där gudar vandrar bland de dödliga och känslorna lätt svallar över! Men så är det ju med rollspel, du bestämmer tillslut helt enkelt inte själv över berättelsens gång! Den får eget liv och tar dig till platser du inte ens kunnat ana i början.
Nu är det många år sedan jag läste en rejäl fantasybok, men med Dödens Saga på mitt nattduksbord har jag återigen fått stiga in i en annan värld . Författaren underlättar för läsaren genom att tillhandahålla ett register över personer och platser längst bak. För den ovana fantasyläsaren kan detta verka lite udda, men det underlättar när du behöver påminna dig själv om både vart och med vilka handlingen utspelar sig just nu.
Berättelsen centralfigur är äventyrerskan Eilan. Hon är uppvuxen i en folkstam som förnekar gudarnas och magins existens. En förbjuden kärlek har drivit henne hemifrån och snart finner hon sig i den ena knipan efter den andra. Med på resan kommer Hope, en orörbar prästinna som helgat sitt liv åt guden Zanixs. Under resan stöter det på allt från giriga köpmän, mänskliga gudar och får uppleva kärlekens fram och baksidor. Relationerna och känslolivet står verkligen i fokus, även om världen runt dem är fylld av magi och gudar. Eilans aviga inställning till det hela får det att kännas som att hon hamnat mitt i en folksaga med märkliga under och tar varje möjlighet att spjärna emot!
Dödens Saga – Saknad är ett stycke fantasy som tar oss tillbaka till det som gör en historia fängslande, berättarglädjen!
Ellen Sjömålen, berättarpedagog
Tess Williamsson bor i Ljungby och arbetar som lärare på Kungshögskolan, hennes bok går bland annat att köpa i Sagomuseets museibutik och på olika bokhandlar online. Hon arbetar redan nu på uppföljaren och kommer ha ett författarsamtal under Ljungby Berättarfestival om sitt arbete med böckerna.
Vissa sägenplatser ligger en lite varmare om hjärtat, i mitt fall är det Lille Petter Johans stuga utanför Eneryda. Det beror inte så mycket på själva berättelserna som finns där, även om de är fantastiska, utan mer på de minnen den gett mig.
Hösten 2007 hade jag träffat den kille som skulle komma att bli min framtida man. Han växte upp straxt utanför Eneryda i Norra Kulla, nästan ett stenkast från Lille Petter Johans stuga. Så under mitt första besök i hans föräldrahem skulle vi promenera dit.
När vi kommer fram till den lilla stugan med välskött trädgård, en märklig syn mitt i odlingslandskapet och skogen, minns jag att vi läste det som stod i sägenskåpet innan vi klev in i lilla stugan. Där stod att läsa den helt sanna historia om skomakaren Lille Petter Johan, eller Petter Johan Hagelqvist som han egentligen hette!
Nu ska jag inte snuva er på alla detaljer, för Lille Petter Johan stuga och hans berättelse är något alla bör uppleva själva, men inte ens jag med min knappa 168 cm kunde stå rak i stugan! Lille Petter Johan, var nämligen känd för sin korta längd, bara 120 cm!
Men nu till varför detta första besök är så minnesvärt för mig!
VI tittade in i vad som varit Lille Petter Johans sovrum och såg en sänggavel, jag tittade ned och gav ifrån mig ett ilande skrik! När jag återfått fattning, och blivit skrattad åt av min blivande make, kunde jag konstatera att det som orsakat min skräck var helt harmlöst – om än skrämmande! I sängen låg nämligen en exakt kopia av Lille Petter Johan gjord i papier-maché! Mössen hade varit på hans ansikte något, det var tydligen ett projekt av den lokala småskolan som lagts dit några år tidigare.
Så mitt första besök var en hisnande upplevelse minst sagt! Men Lille Petter Johans stuga är ett fantastiskt utflyktsmål där möjlighet finns att både grilla vid eldstaden och ta med fikakorgen, glöm inte vatten för släckning bara! Detta är en levande sägenplats som varsamt sköts om av Virestad hembygdsförening och som den lokala scoutkåren Eneryda Scoutkår besöker fler gånger om året.
Sedan hör det till just denna plats att min nu ingifta släkt har spelat en liten roll i en av berättelserna ur Lille Petter Johans liv! Han skulle nämligen bjuda till kalas och hans husa Fia hade styrt med kalops och träpärasoppa. Det kom många gäster från hela byn, däribland läraren Oscar Nykvist och hans fru Hilma. Det berättas att fru Nykvist tog en så pass stor portion av soppan att stackars Fia blev livrädd att den inte skulle räcka, och började spä för glatta livet! Denna lärare var min makes gammelmormors bror, så det kan gå!
Så passa på att stanna till vid Lille Petter Johans stuga i sommar. Dockan finns inte kvar, men det är nog lika bra det!
Vi har alla en relation till den röda stugan med de vita knutar, men varför är det så? Jag hade själv inte funderat över hur det kom sig att mitt eget föräldrahem fyller mig med sådan stolthet och nostalgi förrän jag lyssnade till Anna Blomsters föreläsning om Den röda lilla stugan.
Anna Blomster tar oss med in i den röda stugan värld. Foto Agneta Json Granemalm.
Den 5 februari fylldes Sagomuseet av nyfikna lyssnare som kommit för att lyssna till Anna Blomster, berättarantikvarie på Sagobygden. 2016 blev hennes avhandling “In a Red Little Cottage: Icons of Identity and Nation in Sweden”, skriven vid University of California, Los Angeles, färdig. För den som vill läsa avhandlingen i sin helhet går den att återfinna här .
Anna tog under föreläsningen oss med på en resa från de första röda tegelslotten till hur den röda stugan blev en nationalsymbol. Det blev tvära kast mellan populärkultur, byggnadshistoria samt en och annan passning till Annas egen uppväxt i en röd stuga. För mig som föddes på 1990 talet var vissa referenser mer fjärran än andra, döm av min förvåning när nästan hela lyssnarskaran stämde upp till allsång när sången ”Solen lyser även på liten stuga” kom på tal!
Något som berörde mig är hur den röda stugan blev symbol för hur fattigsverige skulle resa sig ur år av missväxt, massemigration och undermåliga bostäder. Anna berättar att även om få faktiskt växte upp i röda små stugor så var det den idyllen som alla skolelever fick inpräntad, det svenska hemmet skulle eftersträva gamla tiders ideal – hur fiktivt dess ursprung än må vara. Kommande generationer skulle nu få en nationskänsla baserad på det svenska hemmet, för det var ju bristen på nationskänsla som drivit så många till emigration resonerade man! Speciella bidrag gavs till medborgare som kunde tänka sig bygga dessa stugor i utkanten av städer och ute på landsbygden. Tidningar och skolböcker fylldes med bilder av röda stugor med den svenska flaggan vajandes utanför.
Den röda stugan nyttjades, och nyttjas, flitigt i marknadsföring. Foto Agneta Json Granemalm.
Jag växte upp i torpet Smedstugan, en röd stuga som mina föräldrar flitigt byggt ut allt eftersom åren gått. Huset byggdes någon gång under 1800 talet och låg i Kronobäck utanför Mönsterås. 1901 flyttades huset på rullar till sin nuvarande plats i grannsocken Stubbemåla. Huset var från början gult men på 30 talet skulle en ny fasad till och jo men visst, huset blev nu rött!
Min mamma köpte Smedstugan 1982 på auktion för 124 000kr. Huset var då i behov av renovering, den tidigare ägaren hade dessutom slitit ut alla kakelugnar utom den i vardagsrummet! Så min barndom färgades av raggsockor, renoveringar och vikten av att sätta igång elden så fort man kom hem från skolan – jo jag är född på 1990 talet, lovar!
När man skulle uppdatera fastighetsbeteckningarna ville man byta namn på huset, men mamma stod på sig och fortfarande idag är beteckningen Smedstugan 1:1. Namnet ska komma sig av att det bodde en smed på andra sidan gatan en gång i tiden.
Torpet Smedstugan, Stubbemåla/Gröndal, Mönsterås.
Smedstugan nutid – med alla tillbyggen samt numera gula knutar.
Efter Annas föreläsningen så fick jag ju inse att min känsla av nostalgi inför den röda stugan till största del beror på ett enormt propagandaarbete som började vid förra sekelskiftet. Det verkar dessutom som att man lyckades med det man företog sig, idag används den röda stugan fortfarande som symbol och ibland slagträ i både politik och media. Den röda stugan är en exportvara, något alla svenskar ska känna sig stolta över vilken landsände de än må bo i. Men jag fortsätter leva på hoppet, allt kulturarv är ju ett resultat av tidigare generationers val och beslut. Så jag håller fast vid min dröm om att en dag äga en egen röd liten stuga.
Idag på Internationella Kvinnodagen vill vi uppmärksamma två av Sagobygdens sägenplatser lite extra, nämligen Kongshögen och Blodberget som båda är kopplade till Bländasägnen.
Bländasägnen berättar om hur hjältinnan Blända tillsammans med småländska kvinnor genom list besegrade danskarna på Bråvalla hed. Den danske kungen begravdes vid Dansjöns strand i det stora stenröset som kallas Kongshögen. Vid en vik i sjön Åsnen tvättade sen Blända och hennes kvinnor av sig blodet efter striderna med danskarna. Viken kallas för Blodviken och berget för Blodberget.
Som erkännande för detta skall Värends kvinnor bland annat ha fått lika arvsrätt som männen samt rätt att resa till kyrkan på sin bröllopsdag klädda i full stridsmundering, ledsagade av pukor och trummor. Den kvinnliga Värendsdräkten bär fortfarande kungens fältsigill, enligt sägnen som tack för Bländas hjältedåd.
Sagobygdens Blogg 