Månadsarkiv: januari 2011

Tänk dig en fredag kväll klockan 19. Arbetsveckan är slut. På spåret och Let´s dance drar mångmiljontittare framför TVn. Sverige spelar semifinal i handbollsVM. Är det en bra kväll för en berättarföreställning?

Ja, åtminstone i Hagshult. Samlingssalen i församlingshemmet, där också det lilla biblioteket ligger, är fullsatt. Över 40 besökare, från 5 till 75 år. Inte bara från by, utan även så långt bortifrån som Jönköping. Jag är tillbaka efter 20 år och det är precis som jag tar vid där föreställningen slutade förra gången. Det är samma värme. samma gemenskap, samma närhet som då. Jag trivs och utan att förhäva mig kan jag säga att publiken trivs. Berättelserna föds i detta möte. Så blir det kaffe och Lilli-Anns hembakade bullar och kakor, tid för småprat, innan jag avslutar med några lagom hemska små spökhistorier.

I berättarrörelsen pratar vi om att utveckla berättandet som scenkonst. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig riktigt förstått det resonemanget. Visst är berättande konst. Precis som teater, litteratur och bilder kan berättandet ge oss skönhet, ifrågasätta vårt sätt att tolka världen och skaka om oss i vårt människovarande. Det är precis som om vi måste använda ordet berättarkonst för att hävda oss i kampen om utrymmet i massmedia och betona vår självklara rätt att få del av samhällets kulturpengar. Men jag tycker att just det genuina mötet, närheten och medskapandet är berättandets styrka. Som det var i Hagshult denna fredagkväll.

Visst står vi på en upphöjd scen då och då. Ibland är detta en rent praktisk fråga för att alla ska se eller för att det bara är den bästa platsen i en lokal som kanske inte är riktigt optimal för berättande. Visst kan jag säga att jag står på en scen även när jag står på samma golv som publiken stolar är placerade på. På det sättet skiljer jag ut mig från åhörarna jämfört med ett berättarcafé där alla inbjuds att berätta.  Men just detta berättare-publikförhållande kan jag försöka motverka i mitt sätt att berätta. När vi sätter ihop scen med konst och med berättande betonar vi språkligt än mer att berättaren är exklusiv, mer än lyssnarna.

Jag tycker ordet berättande räcker långt. Berättarrörelse är ett fint ord. Berättare också.

Sedan är det ju självklart att berättandet kan utvecklas på olika sätt och att vi som berättare är väldigt olika. Det mår berättarrörelsen bra av.

Per Gustavsson

PS Ni som inte tycker att ni hör Hagshult nämnas som Sveriges köldhål lika mycket i väderleksrapporten som tidigare har alldeles rätt. Det har blivit varmare i Hagshult! En man berättade för mig att väderleksstationen har flyttas från myrkanten till en annan plats, och där är det alltid 2 grader varmare.

Jönköpings-Posten rapporterade från mitt besök i Hagshult 5 november 1990.

Vi berättare talar ofta om berättandets kraft. Vi försöker frilägga berättandets magi och i ord formulera vad det är som göra att människor så intensivt börjar lyssna när någon börjar berätta. Det är inte alltid så lätt att beskriva vad som händer.

Då är det betydligt lättare att berätta om tillfällen jag känt den här magiska kontakten med lyssnarna och att vi skapat en berättelse och en stämning tillsammans. Och allra roligast är det att själv bli lyssnare och få höra barn och vuxnas upplevelser av berättartillfället.

I över 20 år har mitt yrke varit sagoberättarens. Det har varit roliga och intensiva år, men också slitsamma. Det är just lyssnarupplevelserna som gör att jag fortsätter berätta.

När jag kör förbi vägskylten Hagshult blir jag alltid glad. Många av er känner säkert igen namnet från väderleksrapporten, där är det alltid köldrekord. För er som inte vet var byn ligger kan jag berätta att det är i Vaggeryds kommun lite norr om Värnamo. Där berättade jag i början av min karriär och det var just ett väldigt positivt möte med både barn och vuxna.

Därför blev jag glad när jag i höstas fick frågan av bibliotekschefen om jag ville berätta på biblioteksfilialen i Hagshult i slutet av januari 2011. Vi bestämde en vuxenföreställningen. Men så uttryckte filialföreståndaren, som var med för snart 20 år sedan, önskemål om en barn- och familjeföreställning istället. Hon mindes mitt besök. Och barn som var med och är vuxna nu minns än i dag mitt besök och någon berättar till och med en av mina dråpliga sägner.

Nu finns det en ny generation av barn i byn och filialföreståndaren tyckte att de borde få vara med på en berättarkväll. Så fredag 28 januari kl 19 berättar jag för hela familjen på bibliotek. Återigen ska kvarnen mala silverpengar och pojkar plocka guldäpplen från det gamla apeln i Hagshult. Och tillsammans ska vi sedan fika, för det fixar föräldrarna i byn.

I det gamla tidningsreportaget står det att jag som tack fick en näversko med blommor. Det var en vänstersko. Tidningen citerar vad jag sa: – Jag lovar att komma igen, sa Mickel, men då vill jag ha en högersko också, så jag får jämna paret.

Så nu håller jag mitt löfte och kommer igen efter över 20 år. Undrar om jag får en högersko? Och vem vet, kanske får jag komma tillbaka om 20 år igen.

Per Gustavsson

PS. Om några dagar återkommer jag med ett nytt berättarminne. Och bidra väldigt gärna själv i kommentaren med ett eget minne. Tillsammans kan vi visa på berättandets kraft.