Berättandets kraft!?

Jönköpings-Posten rapporterade från mitt besök i Hagshult 5 november 1990.

Vi berättare talar ofta om berättandets kraft. Vi försöker frilägga berättandets magi och i ord formulera vad det är som göra att människor så intensivt börjar lyssna när någon börjar berätta. Det är inte alltid så lätt att beskriva vad som händer.

Då är det betydligt lättare att berätta om tillfällen jag känt den här magiska kontakten med lyssnarna och att vi skapat en berättelse och en stämning tillsammans. Och allra roligast är det att själv bli lyssnare och få höra barn och vuxnas upplevelser av berättartillfället.

I över 20 år har mitt yrke varit sagoberättarens. Det har varit roliga och intensiva år, men också slitsamma. Det är just lyssnarupplevelserna som gör att jag fortsätter berätta.

När jag kör förbi vägskylten Hagshult blir jag alltid glad. Många av er känner säkert igen namnet från väderleksrapporten, där är det alltid köldrekord. För er som inte vet var byn ligger kan jag berätta att det är i Vaggeryds kommun lite norr om Värnamo. Där berättade jag i början av min karriär och det var just ett väldigt positivt möte med både barn och vuxna.

Därför blev jag glad när jag i höstas fick frågan av bibliotekschefen om jag ville berätta på biblioteksfilialen i Hagshult i slutet av januari 2011. Vi bestämde en vuxenföreställningen. Men så uttryckte filialföreståndaren, som var med för snart 20 år sedan, önskemål om en barn- och familjeföreställning istället. Hon mindes mitt besök. Och barn som var med och är vuxna nu minns än i dag mitt besök och någon berättar till och med en av mina dråpliga sägner.

Nu finns det en ny generation av barn i byn och filialföreståndaren tyckte att de borde få vara med på en berättarkväll. Så fredag 28 januari kl 19 berättar jag för hela familjen på bibliotek. Återigen ska kvarnen mala silverpengar och pojkar plocka guldäpplen från det gamla apeln i Hagshult. Och tillsammans ska vi sedan fika, för det fixar föräldrarna i byn.

I det gamla tidningsreportaget står det att jag som tack fick en näversko med blommor. Det var en vänstersko. Tidningen citerar vad jag sa: – Jag lovar att komma igen, sa Mickel, men då vill jag ha en högersko också, så jag får jämna paret.

Så nu håller jag mitt löfte och kommer igen efter över 20 år. Undrar om jag får en högersko? Och vem vet, kanske får jag komma tillbaka om 20 år igen.

Per Gustavsson

PS. Om några dagar återkommer jag med ett nytt berättarminne. Och bidra väldigt gärna själv i kommentaren med ett eget minne. Tillsammans kan vi visa på berättandets kraft.