Nu är det klart. Under våren kommer Sagomuseets personal att ha berättarverkstäder i Ljungbys alla lågstadieskolor. Vuxna och barn skall få träna sig på hur man berättar en historia. Det är sammanlagt nästan 500 tredjeklassare som kommer att få möjlighet att utveckla sitt muntliga berättande.
Syftet med verkstäderna är att eleverna skall träna sig på att:
- Våga tala och berätta i grupp
- Lyssna på andra
- Utveckla sitt språk
Det kommer också att bli fortbildning för berörda pedagoger.
Det är tillgången till projektpengar som möjliggjort dessa verkstäder, men vi på museet hoppas att det inte bara blir en tillfällig konstruktion. Det vore fantastiskt att varje år ge Ljungbys tredjeklassare möjligheten att utveckla sitt muntliga berättande. Dels skulle det lägga en grund för ungt scenberättande, dels skulle det ge skolans personal verktyg till att använda muntlig pedagogik under läsårets alla dagar.
Hur kommer då själva berättarverkstaden att gå till? Jo, vi träffar varje klass fem gånger. Vi börjar med att att själva berätta. Sedan gör vi lekfulla övningar som utvecklar fantasin. Därefter får de träna sig på att skapa en egen berättelse, där ingår även enkel retorik. Slutligen försöker klassen sprida sina berättelser till så många som möjligt.
Sagobygdens Blogg 
Gratulerar! Helt fantastiskt! Hoppas verkligen att det kan fortsätta, att skolorna gör det till en del av undervisningen. Det ska väl inte vara omöjligt, med ett så pass stort projekt, en årlig festival och Sagomuseet i närheten?
Kanonprojekt.
Önskar er all lycka till, härligt att ni kommer kunna nå så många barn. Tycker också som Ulf att det ju vore en självklar del av er verksamhet där uppe. Håller tummarna för fortsättning.
Den här veckan har jag själv gjort något liknande på en mellanstadieskola i Hässleholm. Började också med berättarföreställningar för klasserna. Vid nästa tillfälle gymnastiserande av fantasin på olika sätt, och hittade på en mängd berättelser. Nästa gång jobbade vi med berättelsers struktur, ”kryddning” och att se till att alla trådar knyts samman i slutet. Därefter ägnade vi oss åt framförandet, de redskap vi har i mötet med publiken. Det blev många glada skratt när vi experimenterade oss fram. Slutligen fick eleverna berätta sina berättelser för klassen.
Under hela arbetet jobbade vi också med storyboards, och de berättelser som eleverna framförde sitter numera som vackra bildserier i korridoren. En lärare hejdade mig på vägen ut och berättade att hon sett många elever stanna och titta på teckningarna, och spontant börja HITTA PÅ NYA HISTORIER till dem efter det mönster vi jobbat med. Härligt. Spontant berättande sprunget ur ren berättarglädje. Jag kunde inte önskat en bättre avskedspresent.