I fredags inleddes årets universitetskurs i muntligt berättande som Sagobygden arrangerar i samarbete med Linné Universitetet. Kursens andra dag innehöll en fantastisk föreläsning av Sagobygdens folklorist och berättarantikvarie, Anna Blomster. Hon fick mig att fundera på vad jag egentligen gör. Läs mina tankar nedan.
Som Berättarpedagog på Sagobygden arbetar jag ofta med traditionella berättelser. Det är historier som, till största delen, samlades in på artonhundratalet och under tidigt nittonhundratal. Det var ingen tillfällighet att insamlandet gjordes under denna period. Det var förändringarnas tid, nationalromantiska tankegångar växte sig starka och för att hitta sitt eget folks identitet tog man bland annat folkdikten till hjälp.
Idag ondgör vi oss ibland över hur insamlandet gick till. Det var de berättelser som passade insamlarnas syfte som skrevs ner och publicerades. Var det inte tillräckligt ädla och moraliska så ratades de eller bearbetades så att snusk, klassperspektiv med mera tvättades bort.
Detta har lett till att många av de sagosamlingar som publicerats under modern tid bär på en världsbild som är starkt präglad av hur rika medelålder män tänkte på 1800-talet.
Hur ska jag då förhålla mig till detta idag? Ska jag ge förväntansfulla skolbarn en 200 år gammal syn på t ex jämställdhet och brottslighet?
Nä, självklart inte. Hur ska jag göra då? Anpassa materialet den värdegrund vi har idag?
Ja, så har jag tänkt. Jag ratar helt enkelt de sagor som har en värdegrund som känns omodern eller så bearbetar jag dem så att unken kvinnosyn och nationalromantik tvättas bort.
Men vänta nu, liknar inte mitt förhållningsätt väldigt mycket det som de gamla insamlarna hade? Är jag då så mycket bättre än de rika, medelålders männen från 1800-talet? Jag vet inte, tänker att jag inte kan göra på något annat sätt. Kanske måste varje ny generation ta makten över detta material och anpassa det till sin tid. I så fall var inte felet att Grimm och de andra gjorde kraftiga bearbetningar, utan att deras versioner konserverades. Man slutade berätta sagorna muntligt och de lästes istället i versioner som låg de gamla nedteckningarna nära. Ända sättet att hålla dessa berättelser aktuella för varje tid är – i så fall – att man berättar dem muntligt och att varje berättare låter traditionen möta den egna synen på verkligheten.
Helena Heyman är muntlig berättare, men tycker också om att formulera sina iakttagelser skriftligt. Här på bloggen har hon tidigare skrivit om sin passion för fåglar.
Jag satt i trädgårdsstolen med min frukost och iakttog fåglarna, några fortfarande i blek ungfågelsdräkt.
Nattens busväder hade dragit förbi. Morgonen var vindstilla, med en ny frisk kyla och brinnande lönnar. Mesarnas läten hade en vassare ton. Det hade blivit höst. Talgbollarna i vresrosbusken lockade ovanligt många talgoxar.
Så small det till! Pang! Som skjutna ur en kanon for talgoxarna skrikande upp från vresrosbusken. Alla, utom en, den långsammaste.
Under busken på marken satt sparvhöken, med sitt byte i klorna i ett järngrepp. Den verkade överraskad av att jag satt så nära. Varför flyger inte sparvhöken iväg, tänkte jag.
Den stirrade på mig med sina ”arga” ögon och jag stirrade tillbaks, fascinerad av den vackra rosttonade fjäderdräkten med längsstreckat bröst och tvärbandad buk, en ung hanne.
Så visade sig min katt i terrassdörren. Med blicken fixerad på sparvhöken fortsatte den ut på gräsmattan. Högst två meter mellan katt och hök och katten hejdade sig. Som paralyserade stod de båda som förstenade och stirrade på varandra. Det var bara den stackars talgoxen som rörde sig och kämpade för att komma loss ur hökklorna.
Jag höll andan. Vem skulle nu bli mat åt vem?
Men, så äntligen vaknade höken till, skakade på sig, lyfte och flög iväg. Och med talgoxen dinglandes i ena foten försvann den in i skogen.
Jag begrundade vad jag blivit vittne till och gick efter en stund in för att fylla på muggen med te till min ostsmörgås. Jag hade denna morgonen kostat på mig en extra tjock skiva dyr västerbottenost.
Med påfylld temugg, ett steg från terrassdörren, hörde jag ett swisch och såg hur de långa gladvingarna svepte förbi över trädgårdsbordet. I klorna hade gladan min tjocka, dyra ostbit. Och enbart ostbiten! Brödet under var helt orört!
Jag la på en ny ostbit och åt upp smörgåsen!
Jag kunde inte annat än beundra gladans skicklighet och förfinade jaktmetod. Gladan, som alltså håller revir här där vi bor och som blivit alltmer orädd för oss i familjen. Om vi har gäster håller den sig undan!
På självaste midsommarafton, under ett obevakat ögonblick, försåg sig gladan från den uppdukade utomhusbuffén. Blixtsnabbt, störtdök den mot bordet och innan vi ens hann blinka, plockade den, synnerligen elegant till sig en matjessillbit. Utan att spilla en droppe på duken! Vi var tacksamma över att vi fick behålla laxen.
När jag återvände till min uppväxtstad Sundsvall efter 30 år, gick jag uppför trätrapporna och längs stigen till Norra stadsbergets topp. Då upplevde jag något märkligt. Det var som om jag hade gått vägen alldeles nyligen. Jag kände igen stenarna på stigen och satte ner mina fötter på samma ställen, som mina betydligt mindre pojkfötter för så många år sen funnit fäste. Jag och stigen var ett.
Det här minnet aktualiserades när jag läste boken Gångarter och gångstilar av etnologen Susanne Österlund-Pötzsch. Den handlar just om rörelse, plats och minnen. Boken bygger förutom på litteratur, på egna gångupplevelser, intervjuer av och informella samtal med människor om deras gående. För man kan gå på många olika sätt och med olika avsikter. Författaren lyfter fram hur olika förhållningssättet är om man till exempel går till arbetet, går och shoppar i affärer, vandrar i motionssyfte eller pilgrimsvandrar.
Alla har vi ett förhållande till att gå och det gör boken intressant. Österlund-Pötzsch understryker att förflyttningen ursprungligen och i många tusen år alltid inneburit gående. Alternativet att förflytta sig på ett annat sätt, rida eller åka vagn, har varit attraktivt och kopplats samman med status och rikedom. I ett kortfattat inledningskapitel om gåendets historia berör författaren medeltidens pilgrimsvandringar, de väletablerades bildningsresor som tog fart kring 1700, adelns promenader i slottsträdgårdar och borgerlighetens i de anlagda parkerna i och kring städerna. I och med romantiken blev längtan till naturen och vandringar ett centralt begrepp. Trottoarer och gatubelysning i de moderna städerna främjade gåendet. Kring 1900 tog friluftslivet och vandringsturismen fart och så småningom blev vardagsmotion något som värderades högt i de skandinaviska länderna.
Författaren fördjupar sig i olika aspekter på gåendet och frågar sig om det finns något särskilt nordiskt gående, hur det vardagliga gåendet ser ut och vad det rituell gåendet såsom marscher, demonstrationer, utklädningsupptåg, undvikandet av A-brunnar, har för betydelse i människors liv. Den folkloristiskt intresserade hittar ett särskilt kapitel om gåendets centrala roll i insamlandet av sagor och sägner, särskilt i svenskbygderna i Finland.
För mig var bokens stora värde att den väckte både gångminnen och fick mig att reflektera över mitt förhållande till gåendet. Jag minns söndagens familjepromenader, ofta till ett av stadsbergen. Vid något sällsynt tillfälle kunde vi istället för medhavd matsäck få en läsk och en kaka på bergets servering. Helst av allt ville jag ha de halvmåneformade kakorna med skär glasyr som bara fanns på Norra stadsberget. Så småningom blev det populärt med tipspromenader. Uppenbarligen behövdes det redan för 50 år sen knep för att få folk att motionera. Men roligt var det, och inte minst på måndagsmorgon, då det stod i tidningen om vi hade vunnit något pris.
För mig har gåendet alltid varit förknippat med hemkänsla. Österlund-Pötzsch skriver just om hur upprepade promenader är ett sätt att få förankring på en plats. När vi går upplever vi landskapet med många olika sinnen. Det långsamma sättet att förflytta sig gör att vi lägger märke till små små saker. Genom rörelsen lagrar sig platsen i vårt minne. Platsen blir vår egen. När jag för 15 år sen flyttade till Bjärnum vandrade vi mycket i de närmaste omgivningarna just för att få en hemkänsla. Det var utifrån samma bärande tanke jag skrev min bok Göingesägner. Nu utsträcktes våra vandringar till fler socknar och med hjälp av sägnerna fick jag syn på de historiska skikt i landskapet som inte längre omedelbart var synliga: hur människor långt före mig levt och tänkt och trott just där jag lever mitt liv nu.
De senaste åren har jag rest och vandrat i hela Skåne för att skriva en bok om sägenomspunna platser i hela landskapet. De platser som jag minns sämst är de, som det har gått att ta sig ända fram till med bil. De som satt störst spår i mitt minne och påverkat mig mest är de platser som jag har vandrat till, de som varit svårtillgängliga och de som tagit lång tid att leta rätt på. Själva rörelsen och den fysiska aktiviteten gör att jag minns. Jag har klättrat upp på jättestenar, gått genom kluvna stenar, mödosamt tagit mig upp för branta backar, trängt fram genom snårskog, vandrat milslångt för att nå en avlägsen förkastning.
Tanken att vi minns bättre och upplever omgivningen och landskapets historiska skikt intensivt när vi kommer nära ligger också bakom skyltningen av sägenplatser i Sagobygden. Minnesmärken och monument har alltid varit ett sätt att stärka makten och befästa den dominerande historien. Så skyltning av sevärdheter är inget nytt. Det som är nytt är att det är de breda folklagrens historia som lyfts fram och särskilt den som inte är så lätt att ta på, människors föreställningsvärld så som den kommer fram i berättelser. Målet är att underlätta för besökaren att vandra i flera tidsplan samtidigt, både det egna nuet med kvittrande fåglar och svamp att plocka, som i historiens med vallgång i skogen, ond bråd död, men också kärlek och mod. Är det en trakt man besökt tidigare, kanske rentav barndomens landskap, bildar dessa minnen ytterligare ett särskilt tidsskikt. Så som min barndoms vandring upp på Norra stadsberget i Sundsvall fanns närvarande då jag decennier senare gick samma väg.
Per Gustavsson
Susanne Österlund-Pötzsch: Gångarter och gångstilar. Rum, rytm och rörelse till fots. Göteborg 2018. Makadams förlag.
I mitt blogginlägg 3:e januari skrev jag om boken Järtecken och kyrkoherde Joen Petri Klint. Som ett litet PS publicerar jag Klints bild av Påveåsnan. Det var en märklig varelse med kvinnokropp och åsnehuvud. Den påstods ha hittats vid Tibern i Rom 1496.
Påveåsnans ena fot var som en örnklo och var en symbol för kyrkans girighet. Magen och brösten syftade på lättjan hos kyrkans män som ägnade sina liv åt att äta, dricka och ha sex. Huvudet på monstrets bak betydde nedgången för påvemakten. Alltså ingen tillfällighet att det placerades vid baken.
Philipp Melanchton, Luthers närmaste medarbetare, skrev själv om påveåsnan i en pamflett och menade att den var ett tecken på Guds vrede över förhållandet i kyrkan. Lika lite som ett åsnehuvud passade på en människokropp, passade påven att vara kyrkans överhuvud. Endast Kristus kunde ha den rollen.
Det är inte förvånande att kyrkoherde Klint gjorde en egen teckning av påveåsnan. Han var som vi sett kritisk till den katolska läran.
Per Gustavsson
Bilden är hämtad ur Sofia Gustavsson bok Järtecken.
En stor del av traditionsmaterialet i våra folklivsarkiv är insamlade under 1900-talets första decennier. Det innebär att en 75-årig sagesperson som intervjuades 1925 och hörde en sägen i sin barndom eller ungdom, återger en historia som berättades kring 1860. Sägnen kan vara betydligt äldre än så beroende på vem som berättade den. Ibland anges den ursprunglige berättaren, kanske en morfar eller mormor, och då är vi nere i slutet av 1700-talet. Men riktigt säker på hur länge berättelsen traderats kan vi inte vara.
Därför är det intressant att studera andra äldre källor som berättar om 1600- och 1700-talens övertro. De senaste åren har det kommit ut flera välskrivna och ambitiösa böcker om den tidens föreställningsvärld. På bloggen har vi tidigare skrivit om Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen(Malört förlag 2013). Utifrån sägner, ballader, men också teologiska och naturfilosofiska skrifter och inte minst rättsprotokoll ger han en bild av människors tankar och föreställningar. En hel del av denna folktro lever kvar i folklivsarkivens nyare sägenuppteckningar.
Lika läsvärd är Håkan Håkanssons Vid tidens ände (Makadam förlag 2014) som handlar om vårt lands förste riksantikvarie Johannes Bureus (1568-1652) och den tid han verkade i. Boken undertitel klargör vad den handlar om: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand. Bure var övertygad om att Sverige var västerlandets urhem. Boken skildrar tidens syn på häxeri, pest, monster och sägenväsen. Bureus var också själv en aktiv insamlare av sägner och folktro.
En tredje bok är översättningen från latinet av professor Jacob Fredrik Neikters (1744-1803) verk Om den urgamla Trollnationen, utgiven i samlingsvolymen Om människans historia av Carl Frängsmyr och Krister Östlund (Atlantis 2013). Liksom många andra i sin tid menade Neikter att troll ursprungligen var ett mänskligt släkte som blivit undanträngt.
Alla tre böckerna visar att det vi allmänt i dag betecknar som folktro i hög utsträckningen var en föreställning som omfattades av tidens lärda på 1600- och 1700-talen.
Till de här böckerna sällar sig nu Sofia Gustafssons Järtecken. Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom ( Nordic Academic Press 2018). Sofia Gustafsson är historiker vid Linköpings universitet. Klint prästvigdes 1564 och var från 1567 och till sin död 1608 kyrkoherde i Östra Steneby socken i norra Östergötland. Under flera decennier samlade Klint på järtecken, alltså naturfenomen och andra märkliga företeelser som ansågs som förebud om onda händelser. I ord och bild sammanställde han ett 400-sidigt manus i folioformat. Den innehåller både järtecken från tidigare århundraden och samtida händelser. Handskriften trycktes aldrig.
Det var inte unikt att samla järtecken och ge ut böcker om detta. Redan under medeltiden skapades samlingar med järtecken och under 1500-talets andra hälft blev det mycket vanligt. Den främsta orsaken till detta var att Luther och hans främste medarbetare Philip Melanchthon underströk att naturfenomen var sända av Gud och varnade för kommande straff och till slut domedagen. Ett vanligt sätt att sprida upplysning om visade järtecken var att trycka upp flygblad både med bild och text.
Klint hämtade exempel på järtecken från dessa småtryck, tyska järteckensamlingar och almanackor. En viktig källa var förstås Bibelns alla märkliga berättelser om tecken, som också var ett bevis för att tecken i skyn förebådade onda ting. Klint har ett 50-tal referenser till järtecken i Bibeln. Klint återger också en del järtecken som han själv observerat.
Sofia Gustafsson delar in Klints järtecken i tre kategorier. Dels himmelstecken såsom kometer, sol- och månförmörkelse, vädersolar, flammande sken om natten, bilder av drakar, stridande trupper och svärd i skyn. Tecken på marken utgörs av blodregn, regn av säd, oväder, jordbävningar och märkliga händelser. Den tredje kategorin utgörs av monster, märkliga djur och missbildade djur och människor. Här följer några konkreta exempel från Sverige.
1570 sågs en drake på himlen. Enligt Klint förebådade den att en framstående jesuit skulle besöka Sverige. Bakgrunden är den intensiva kampen mellan den protestantiska och den katolska läran, som även pågick i Sverige. Det är ett genomgående drag att Klints tolkar järtecken för att framställa katoliker och även turkar som onda.
I Linköping öppnade sig himlen 1577 och en klocka syntes och klockringning hördes. Klint tolkade det som ett förebud om Erik XIV:s död och olika krigiska händelser.
Den 2 juli 1566 visade sig döden i Söderköping. Döden hade gått med en lie i en kålgård och slagit av kålhuvudena. Följande morgon var kålplantorna oskadda. Klint hänvisar till en liknande händelse i Bibeln. I kap 14 i Uppenbarelseboken beskrivs hur änglar nedstiger på jorden och skördar grödor med vassa skäror. Synen förebådade pestens ankomst till Söderköping samma år.
I Norrköping såg man den 15 juni 1599 näcken sitta på en sten mitt i strömmen. Efter det drunknade män och kvinnor i vattnet.
Järtecken förebådade Guds straff, men en del såsom oväder och missväxt kunde också ses som straffet i sig. En del enkla tryck med järtecken innehöll sedelärande skräckhistorier: en girig bonde kommer till helvetet och en kvinna ,mördar sina barn efter att ha nekats köpa korn på kredit.
Gustafsson konstaterar att Klints järteckensamling avviker från många andra genom att bibelns föreställning om jorden och mänsklighetens undergång är nedtonad, även om den visserligen finns i bakgrunden. Hon betonar att Klints samling är unik även om mycket känns igen från samlingar på kontinenten. ”Volymen, de hundratals teckningarna och de många kopplingarna mellan tecken och efterföljande händelser har ingen motsvarighet bland bevarade källor i Europa.”
Gustafsson understryker att det är svårt att uttala sig om järteckentron bland ”vanligt folk”. Det saknas källor för en sådan bedömning. Gustafssons och de andra refererade böckerna visar dock att det är svårt att dra en skarp gräns mellan en folklig och en lärd föreställningsvärld.
Men det är lätt att känna igen motiv i järtecknen i senare folktro, såsom att döda vaknar upp i sina gravar, liemannen visar sig, kometer förebådar olycka och näcken förorsakar att människor drunknar.
Gustafsson närläsning av Klints bok och den utmärkta bakgrundsteckningen av samhällsutvecklingen och idéströmningar bjuder på en fascinerande läsning. Den är rikt illustrerad med Klints teckningar och samtida flygblad som varnar för kommande onda händelser.
Per Gustavsson
Illustrationerna är Klints egna bilder i hans järteckensamling och hämtade ur Gustafsson bok.
Sagobygdens Blogg 