Gångarter

När jag återvände till min uppväxtstad Sundsvall efter 30 år, gick jag uppför trätrapporna och längs stigen till Norra stadsbergets topp. Då upplevde jag något märkligt. Det var som om jag hade gått vägen alldeles nyligen. Jag kände igen stenarna på stigen och satte ner mina fötter på samma ställen, som mina betydligt mindre pojkfötter för så många år sen funnit fäste. Jag och stigen var ett.

Det här minnet aktualiserades när jag läste boken Gångarter och gångstilar av etnologen Susanne Österlund-Pötzsch. Den handlar just om rörelse, plats och minnen. Boken bygger förutom på litteratur, på egna gångupplevelser, intervjuer av och informella samtal med människor om deras gående. För man kan gå på många olika sätt och med olika avsikter. Författaren lyfter fram hur olika förhållningssättet är om man till exempel går till arbetet, går och shoppar i affärer, vandrar i motionssyfte eller pilgrimsvandrar.

Alla har vi ett förhållande till att gå och det gör boken intressant. Österlund-Pötzsch understryker att förflyttningen ursprungligen och i många tusen år alltid inneburit gående. Alternativet att förflytta sig på ett annat sätt, rida eller åka vagn, har varit attraktivt och kopplats samman med status och rikedom. I ett kortfattat inledningskapitel om gåendets historia berör författaren medeltidens pilgrimsvandringar, de väletablerades bildningsresor som tog fart kring 1700, adelns promenader i slottsträdgårdar och borgerlighetens i de anlagda parkerna i och kring städerna. I och med romantiken blev längtan till naturen och vandringar ett centralt begrepp. Trottoarer och gatubelysning i de moderna städerna främjade gåendet. Kring 1900 tog friluftslivet och vandringsturismen fart och så småningom blev vardagsmotion något som värderades högt i de skandinaviska länderna.

Författaren fördjupar sig i olika aspekter på gåendet och frågar sig om det finns något särskilt nordiskt gående, hur det vardagliga gåendet ser ut och vad det rituell gåendet såsom marscher, demonstrationer, utklädningsupptåg, undvikandet av A-brunnar, har för betydelse i människors liv. Den folkloristiskt intresserade hittar ett särskilt kapitel om gåendets centrala roll i insamlandet av sagor och sägner, särskilt i svenskbygderna i Finland.

För mig var bokens stora värde att den väckte både gångminnen och fick mig att reflektera över mitt förhållande till gåendet. Jag minns söndagens familjepromenader, ofta till ett av stadsbergen. Vid något sällsynt tillfälle kunde vi istället för medhavd matsäck få en läsk och en kaka på bergets servering. Helst av allt ville jag ha de halvmåneformade kakorna med skär glasyr som bara fanns på Norra stadsberget. Så småningom blev det populärt med tipspromenader. Uppenbarligen behövdes det redan för 50 år sen knep för att få folk att motionera. Men roligt var det, och inte minst på måndagsmorgon, då det stod i tidningen om vi hade vunnit något pris.

För mig har gåendet alltid varit förknippat med hemkänsla. Österlund-Pötzsch skriver just om hur upprepade promenader är ett sätt att få förankring på en plats. När vi går upplever vi landskapet med många olika sinnen. Det långsamma sättet att förflytta sig gör att vi lägger märke till små små saker. Genom rörelsen lagrar sig platsen i vårt minne. Platsen blir vår egen. När jag för 15 år sen flyttade till Bjärnum vandrade vi mycket i de närmaste omgivningarna just för att få en hemkänsla. Det var utifrån samma bärande tanke jag skrev min bok Göingesägner. Nu utsträcktes våra vandringar till fler socknar och med hjälp av sägnerna fick jag syn på de historiska skikt i landskapet som inte längre omedelbart var synliga: hur människor långt före mig levt och tänkt och trott just där jag lever mitt liv nu. 

De senaste åren har jag rest och vandrat i hela Skåne för att skriva en bok om sägenomspunna platser i hela landskapet. De platser som jag minns sämst är de, som det har gått att ta sig ända fram till med bil. De som satt störst spår i mitt minne och påverkat mig mest är de platser som jag har vandrat till, de som varit svårtillgängliga och de som tagit lång tid att leta rätt på. Själva rörelsen och den fysiska aktiviteten gör att jag minns. Jag har klättrat upp på jättestenar, gått genom kluvna stenar, mödosamt tagit mig upp för branta backar, trängt fram genom snårskog, vandrat milslångt för att nå en avlägsen förkastning.

Tanken att vi minns bättre och upplever omgivningen och landskapets historiska skikt intensivt när vi kommer nära ligger också bakom skyltningen av sägenplatser i Sagobygden. Minnesmärken och monument har alltid varit ett sätt att stärka makten och befästa den dominerande historien. Så skyltning av sevärdheter är inget nytt. Det som är nytt är att det är de breda folklagrens historia som lyfts fram och särskilt den som inte är så lätt att ta på, människors föreställningsvärld så som den kommer fram i berättelser. Målet är att underlätta för besökaren att vandra i flera tidsplan samtidigt, både det egna nuet med kvittrande fåglar och svamp att plocka, som i historiens med vallgång i skogen, ond bråd död, men också kärlek och mod. Är det en trakt man besökt tidigare, kanske rentav barndomens landskap, bildar dessa minnen ytterligare ett särskilt tidsskikt. Så som min barndoms vandring upp på Norra stadsberget i Sundsvall fanns närvarande då jag decennier senare gick samma väg.

Per Gustavsson

Susanne Österlund-Pötzsch: Gångarter och gångstilar. Rum, rytm och rörelse till fots. Göteborg 2018. Makadams förlag.