Månadsarkiv: juli 2014

by | 30 juli 2014 · 19:50

Det här med minnet

Här om dagen lyssnade jag på P1 om aktuell forskning kring människans minnen.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/407679?programid=1272

I programmet berättas det att forskare länge sett minnet som något statiskt, som skapas en gång för alla och fastnar på ett sätt i hjärnan för alltid. Men senare forskning visar att varje gång man återkallar ett minne så tycks det som de kan förändras lite grann. För just när vi minns tillbaka är den gamla minnesbilden aktiv och därmed påverkbar.

När jag hörde detta tänkte jag; det har jag som berättare vetat i alla år. När jag tar ett minne och berättar det för publik så vet jag, efter några framträdanden, inte om det är själva händelsen jag minns eller den berättelse som jag skapat. Jag må vara ganska extrem, men jag är inte ensam om dessa upplevelser. Tove Janson hade tydligen liknande erfarenheter. När Mumin ber Snusmumriken berätta om sin vinter så svarar Snusmumriken. ”Nä, jag vill inte för då kommer jag att minnas berättelsen och inte händelsen.”

Jag har alltid varit ganska skeptisk till dem som säger sig minnas precis vad som hänt och nu har jag alltså fått stöd av inte bara Tove Jansson, utan även av forskningen. Minnen är föränderliga, särskilt när vi berättar dem.

Det här väcker givetvis en massa frågor:

Kan man lita på vittnen  i en domstol? Kan vi sudda ut eller förändra smärtsamma minnen? Är detta i så fall bra? Skulle minnesbearbetning kunna användas av makthavare för att på sätt styra vad folket minns?

Ja, frågorna är många, men svaren få. För mig som berättare är dock relationen till minnet  ganska okomplicerad, strunt samma om det är sant eller ej, bara det blir en bra historia.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

by | 23 juli 2014 · 13:33

Profeten och byborna

 

Trädets vittnesmål (en österländsk historia)

ProfetenVid skymningen kom en man till en by och förklarade att han var en profet. Byborna skrattade åt honom, och krävde att han skulle bevisa det. Mannen pekade på ett gammalt trä som stod i närheten och frågade:

— Om jag befaller det här trädet att tala och det börjar tala, kommer ni att tro på mig då?

— Ja, då tror vi dig, svarade byborna.

Mannen vände sig mot trädet, sträckte ut sin hand och sade:

— Hör du, träd, du får börja tala precis i detta ögonblick!

Då rörde trädet sina tjocka grenar och började prata. Det sade så här:

— Gott folk, ni ska inte tro den här mannen för han är ingen profet, utan en skojare!

 

Hört under sin vandring bland bergen och återberättad av Daniel Onaca

 

2 kommentarer

Under Att berätta

Taggat som , , , ,

by | 11 juli 2014 · 20:01

Människan och vedträna

Vedträna

 

Vedtränas uppror (en rumänsk folksaga)

För längesedan, på den tiden då människorna inte var så kloka som nu, men mycket mer vänliga än i våra dagar, hade Gud sitt heliga säte intill jorden. Med hjälp av en stege kom han ner på jorden varje morgon för att ströva bland människorna och lära dem, hur de skulle bruka jorden och skogen, hur de skulle dra nytta av floderna och sjöarna… På kvällen klättrade han upp till sin himmel igen för att vila ifred. Han såg att människorna slet alldeles för hårt från morgon till kväll och bestämde sig för att ge dem ytterligare en hjälpande hand. Han gav dem vedträna som hjälpare och på det viset blev livet mycket lättare för dem. Människorna fällde träd, kapade dem i lagom långa bitar, satte sig på dem och vedträna bar dem vart de ville: hem, till kvarnen för att mala sin säd eller bort till åkrarna för att plöja eller skörda dem. Vedträna tjänade både som vagn och släpkärra, som hästar, lastdjur och dragdjur. Det verkade som om sakerna hade lagt sig till rätta och världen följde sin stilla gång

En vacker dag blev det så att en gammal kärring som ville åka på sitt vedträ, tog med sig sin tik och inte bara den, utan alla dess valpar också. Då blev vedträna upprörda! De samlade sig och gick raka vägen till Gud för att klaga över en sådan behandling:

— Vår barmhärtige Herre, sade dem, ha nåd och gör så att vi slipper  skammen att var slavar för människor. Räcker det inte att vi bär dem på vår rygg och utför stor del av deras arbete? Nuförtiden vill de att vi skjutsar deras husdjur också! Så var inte vår överenskommelse från början.

Gud lyssnade på deras klagan och svarade:

— Om det är så som ni säger, skall människorna hädanefter bära er på ryggen i stället.

Så blev det också redan från och med nästa dag.

 

Men, den dumma kärringen gav sig inte. När hon såg att vedträna inte ville lyda henne längre, tänkte hon hämnas på Vår Skapare och kastade barnlort mot himlen för att skända den. Då lyfte Gud himlen allt högre och högre upp, tills den hamnade på den plats vi ser den nu. Sedan sade Han till människorna:

— Hittills vistades jag nära er och lärde er allehanda nyttiga ting. Hädanefter skall ni söka upp mig, för att ni uppförde er illa mot mig.

Hört och återberättat av Daniel Onaca

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Taggat som , ,

by | 05 juli 2014 · 11:40

Besök på Nordiska Museet

untitled

 

Jag var i Stockholm i helgen och för första gången besökte jag Nordiska museet. Detta är verkligen ett hus som är ett måste för alla som är intresserade av folklig kultur, kulturhistoria och folklore. Redan när jag  närmade mig museet förstod jag att det är något mycket speciellt. Byggnaden är gjord som ett stort renässansslott, tornen, porten och skulpturer ger känslan av att gå in i något riktigt kungligt. Allt detta förstärks när man väl är inne, något av det första jag såg var statyn av Gustav Vasa i kolossalformat. Statyn är gjord av Carl Milles.

Så långt var jag ganska missnöjd. Jag hade väntat mig folklig kultur, en utförlig beskrivning av hur vanligt folk levde från 1500 – talet och framåt, inte ett frosseri i kungligheter och överklass.  Jag insåg dock snart att det pågår en mängd spännande utställningar högre upp i huset, men att det var omöjligt att hinna med allt om jag inte ville bosätta mig en vecka i slottet. Detta är de utställningar jag valde att se under mitt första, men definitivt inte mitt sista besök på Nordiska museet:

Fest och högtid livet igenom – när, hur och varför
En stor utställning som i montrar illustrerar olika högtider och traditioner. Behandlingen av häxor på 1600-talet och friarsederna i det gamla bondesamhället är två saker som fångade mig. Plötsligt fick jag en större kunskap om de friargåvor som vi har på Sagomuseet och det tänkande som låg bakom.

Hem och bostad
Från 1600 – talet och framåt får man följa hur folk bodde, vad de hade för möbler m m. Jag njöt av att så utförligt få se hur enkelt och rikt folk bodde förr, men jag kunde inte heller låta bli att fyllas av nostalgi när jag såg min egen barndoms boendemiljö återskapad.

Sápmi – om att vara same i Sverige
En gripande utställning om Samernas historia, traditioner och det förtryck som Sverige utsatt dem för. En video-intervju med en ung same fick mina tårar att trilla ner för kinderna.

Något som jag missade var:
Gamlingar – Hur var det och hur vill vi ha det?
Denna utställning öppnade först igår.  Otur för mig, ämnet verkar minst sagt spännande. Nordiska museet presenterar ”Gamlingar” med bl a dessa ord: ”I utställningen finns många nutida berättelser, men framför allt handlar den om äldreomsorgen i ett historiskt perspektiv. ” Det fina är ändå att nu har jag ett skäl att mycket snart gör ett återbesök på museet. Då kan jag också passa på att se en del av allt jag missade vid mitt första besök, för som sagt, Nordiska museet har sevärdheter nog för en veckas vandring i huset. Åk dit du också.

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner