Här om dagen lyssnade jag på P1 om aktuell forskning kring människans minnen.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/407679?programid=1272
I programmet berättas det att forskare länge sett minnet som något statiskt, som skapas en gång för alla och fastnar på ett sätt i hjärnan för alltid. Men senare forskning visar att varje gång man återkallar ett minne så tycks det som de kan förändras lite grann. För just när vi minns tillbaka är den gamla minnesbilden aktiv och därmed påverkbar.
När jag hörde detta tänkte jag; det har jag som berättare vetat i alla år. När jag tar ett minne och berättar det för publik så vet jag, efter några framträdanden, inte om det är själva händelsen jag minns eller den berättelse som jag skapat. Jag må vara ganska extrem, men jag är inte ensam om dessa upplevelser. Tove Janson hade tydligen liknande erfarenheter. När Mumin ber Snusmumriken berätta om sin vinter så svarar Snusmumriken. ”Nä, jag vill inte för då kommer jag att minnas berättelsen och inte händelsen.”
Jag har alltid varit ganska skeptisk till dem som säger sig minnas precis vad som hänt och nu har jag alltså fått stöd av inte bara Tove Jansson, utan även av forskningen. Minnen är föränderliga, särskilt när vi berättar dem.
Det här väcker givetvis en massa frågor:
Kan man lita på vittnen i en domstol? Kan vi sudda ut eller förändra smärtsamma minnen? Är detta i så fall bra? Skulle minnesbearbetning kunna användas av makthavare för att på sätt styra vad folket minns?
Ja, frågorna är många, men svaren få. För mig som berättare är dock relationen till minnet ganska okomplicerad, strunt samma om det är sant eller ej, bara det blir en bra historia.
Sagobygdens Blogg 