Författararkiv: anna lilljequist

Jag läste i Kalevala redan som ung. Det var Björn Collinders översättning från 1948, en bok som jag ”borde” läsa. Höll på med B-kursen i Nordiska språk (som det hette då) jag läste danska och nynorska, de gamla landskapslagarna på fornsvenska och Havamal på fornisländska. Så jag skaffade hem Kalevala. Men trots de svindlande händelseförloppen och de färgstarka karaktärerna blev det aldrig någon riktig fart på min läsning. Texten var egendomligt stum och jag hittade aldrig in i denna märkliga, främmande värld. Jag fortsatte försöka, öppnade boken då och då. Men får jag erkänna, jag kom aldrig igenom den.

Jag var ung och otålig. För naturligtvis är Collinders översättning av Kalevala ett mästerverk som blivit en klassiker, mycket prisad och översatt till ett stort antal språk. Men Björn Collinder eftersträvade en arkaiserande stil. Han letade upp ord i gamla texter och svenska dialekter, han skapade även helt nya ord. Jag kan förstå honom. Även jag älskar ålderdomliga uttryck, önskar att de ska få leva vidare. Men det finns en klar nackdel med ett sådant arbetssätt. Det blir aningen tungrott för läsaren.

Det var inte förrän rätt nyligen jag fick den senaste översättningen från 1999 av Lars och Mats Huldén (far och son) i min hand. Slog upp boken, kastade mej in i första strofen:

Vet du vad vi borde göra

vad som leker mig i hågen?

Börja sjunga gamla sånger!

Låna röst åt våra runor!

Visa våra släktklenoder,

sjunga dem som de har sjungits.

Orden saftar sig i munnen,

sägner samlar sig och faller,

far som forsar över tungan,

tillrar mellan mina tänder.

Och sedan kunde jag inte sluta läsa. Texten träffade omedelbart. Som den lenaste honung, har någon sagt.

Lars och Mats Huldén valde (efter en del vånda säkert) att i den nya översättningen använda sitt eget nutida 1900-talsspråk. Men formen ville de behålla. Versmåttet (runometer), allitterationerna och parallellismerna (att två gånger säga samma sak men med andra ordval). Resultatet är strålande, eposet doftar och lever.

Här finns episoder som får en att tappa hakan. En sann guldgruva för oss berättare. Det är trolldom och onda makter, krig, hjältar, och skurkar. Allvarsamma förmanande mödrar, näbbiga ungflickor, tyranniska svärmödrar. Sorgliga, gripande levnadsöden. Det är mystiska föremål, magiska skeenden, djur som kan tala. En ensam båt som gråter på strand och längtar ut till havs. Och samtidigt alla vardagsbestyren. Hur vällingen ska kokas, tvätten sköljas. Bekymmer med kornet som inte vill gro. Det är mycket med naturen, rönnar, ekar och björkar, ekorrar och vesslor, smultron och lingon. En salig blandning av högt och lågt. Galet, humoristiskt, halsbrytande.

Kalevala – Finlands nationalepos – bygger på gamla finska folkdikter som samlades in på 1800-talet i östra Finland och Karelen. Det är huvudsakligen där som händelserna utspelar sig. Kalevala var ursprungligen ett antal muntliga berättelser och sånger som fördes vidare från generation till generation. Ingen vet hur gamla de är – de äldsta kvädena tycks gå tillbaka till de isländska sagornas tid eller ännu längre. Först på 1800-talet tecknades de ner av läkaren och språkforskaren Elias Lönnrot. Han fogade samman sina uppteckningar och skapade eposet som blev Kalevala. Den första upplagan utkom 1835, en längre utökad 1948.

Kalevala inleds med hur världen skapas. Först fanns bara luft och hav. Luften hade en dotter som hette Ilmatar. Hon svävade omkring, tiden blev henne lång. Då sänkte hon sej ner mot havet. Och havet tog emot henne, bar henne på sina vågor. Befruktade henne och hon blev havande. Men barnet kom inte ut. Hon simmade och simmade, 700 år förflöt men barnet kunde inte födas.

Där drev jungfrun nu som havsfru

simmande i öster, väster,

i nordväst och söder även,

alla väderstreck i världen

hade jämt de värsta värkar,

obeskrivligt ont i magen;

inget hände, allt stod stilla,

fostret vägrade att födas.

Ilmatar grät och klagade, bad till den högste guden Ukko. Då kom en liten knipa flygande, den redde sig bo på Ilmatars ena knä. Det gick några dagar, Ilamatar blev med ens så varm, knäet där fågeln låg och ruvade brände som eld. Hon spratt till och alla äggen for i sjön och krossades. Så skapade världen. Överdelen av ett ägg blev himlen, underdelen blev till jorden. Gulan blev solen och vitan månen. Och ”det brokiga i ägget, blev i skyn till tusen stjärnor”.

Världen var skapad men barnet kom inte. Inne i Ilmatars mage började det bli väldans trångt och otrevligt. Väinimöinen (för det var han) måste ut. Och han lyckades med stort besvär bända sig ut ur sin mors sköte och blev så den första människan på jorden. Väinimöinen siaren och sångaren, är eposets huvudkaraktär. Han omnämns som ”den gamle gode, den levnadsvise”. En annan viktig figur är Leminkäinen den lättsinnige liderlige, han som ställer till det. Startar krig utan att ha tillräckligt på fötterna, far fram bland kvinnorna vart han än kommer. Så har vi Ilmarinen, mästersmeden. Som har smitt själva himmelskupan, han som kan ”allt”.

Alla tre vill ha sig hustrur och beger sig i flera omgångar till Pohja för att fria. Pohja eller Pohjola är det onda mörka landet i norr. Men där finns en del sköna jungfrur. Väinimöinen är först ut. Pohjafrun lovar honom sin dotter om han kan smida Sampo (en magisk kvarn) åt dem. Det kan han nu inte, Väinimöinen måste ha hjälp av sin vän mästersmeden. Ilmarinen reser men motvilligt, landet i norr är inte lockande. Han kommer igång:

Ilmarinen, mästersmeden,

han som hamrat himlavalvet,

får nu brått att bruka släggan,

och han hamrar, bankar, knackar

skickligt smider han en Sampo:

mjölkvarn på den ena sidan,

på den motsatta en saltkvarn,

penningkvarn på tredje sidan.

Men den illvilliga Pohjafrun ”känd för sina glesa tänder” beslagtar Sampo, låser in den i ett djupt berg. Och Väinimöinen får sig ingen flicka. Tack vare kvarnen kan folket i det mörka kalla Pohja nu leva riktigt glada dagar:

Där är ingen konst att leva!

Där mal hela tiden Sampo,

rasslar ständigt glitterlocket:

ena dagen mat åt alla,

andra dagen marknadsvaror,

tredje dagen visthusfyllning.

Det är många turer och förvecklingar, flera sidohändelser i Kalevala. Jag kan inte återge händelseförloppet i sin helhet här, det blir för långt och rörigt. Bara ett par strofer till, bara för att smaka på Huldénarnas vidunderligt mustiga poesi. Väinimöinen och Ilmarinen beslutar till sist att fara till Pohja och röva tillbaka Sampo. Leminkäinen följer med. Dock blir resan till ett misslyckande. Det slutar med att den magiska kvarnen Sampo hamnar på sjöbotten och går i tusen bitar. Men på vägen upp till Pohja fastnar deras båt i något väldigt stort och de kommer inte ur fläcken. Det visar sig vara en jättegädda. De lyckas övermanna den, stycka upp den. Av gäddans ben och tänder tillverkar Väinimöinen en kantele:

Vad fick kantelen för klangrum?

Jättegäddans stora käke.

Vad fick strängarna för skruvar?

Gäddans tänder blev till skruvar.

Vad fick kantelen för strängar?

Tagelstrån från Hiisis hästsvans.

Tillverkat var strängaspelet

kantelen var fix och färdig.

gäddbenen var klang och toner,

fiskavskrädet idel välljud.

Vackert satte Väinimöinen

så igång med att traktera

gäddbensharpan, tvinga toner

ur sin kantele av fiskben.

Som små fåglar flög hans fingrar,

lätt och ledigt lyftes tummen.

Vad han kunde Väinimöinen!

Ingen varelse i skogen,

ingen fyrbent skogsbo fanns det,

ingen luden fot som inte

kom för att få höra gubben,

tjusas av hans spel och sånger.

Lars och Mats Huldén har moderniserat Kalevala. Här finner man ord som ”värsting”, ”jycke” och ”kola” (att dö). De har skapat en text där det går att leva sig in, skratta och förfasas. Deras översättning har mottagits väl, blivit älskad. Dock har viss kritik funnits. Gunbritt Sundström (författare, bibelöversättare) menar att Huldénarna nog tummat lite på äktheten till förmån för lättillgängligheten. ”Målet tycks vara att texten ska slinka ner så lätt och naturligt som möjligt.” (Recension i Dagens Nyheter 1999.)

En svår fråga. Trohet mot originalet eller inlevelse/upplevelse?

När jag nu sitter med Kalevala igen efter alla år är det inte som student i språkvetenskap utan som berättare. En berättelse ska leva. Väcka inre bilder hos berättaren såväl som åhöraren. Det jag står och säger måste komma inifrån. Om jag inte själv berörs gör inte åhörarna det heller. Ibland har jag upplevt detta som ett dilemma. Om jag hittar en gammal uppteckning av en riktigt maffig sägen. Ska jag återge den strikt så som den en gång dokumenterades? Eller ska jag låta orden ”safta sig i munnen, fara som forsar över tungan, tillra mellan mina tänder”? Det här har jag inte löst riktigt än. Ibland totar jag ihop en helt egen berättelse, sen gör jag som jag vill.

Jag slår ihop Kalevala. Den här gången läste jag den från pärm till pärm. I några veckors tid har den följt mej. Jag har levt med alla dessa galna, vemodiga och tokroliga sånger. Nu drömmer jag rentav på runometer.

Anna Lilljequist

NY HELGDAG TACK VARE ETT KVINNLIGT IRLÄNDSKT HELGON SOM ÄVEN SATTE VISSA SPÅR HOS OSS I SVERIGE.

Idag är det första februari 2023, det betyder att oxaveckorna (småländska) börjar gå mot sitt slut. I det gamla bondesamhället var oxaveckorna den slitiga tidsperiod som kom efter en lång ledighet när det var långt till nästa ledighet. I modern tid upplevs just januari som en speciellt lång månad, där man får dra åt svångremmen innan nästa lönekuvert dyker upp. Idag är det Kyndelsmässodagen, en av de få dagar i almanackan som inte har en namnsdag. Det var den dagen som jungfru Maria bar fram Jesus i templet, 40 dagar efter hans födelse. Många anser att just idag är julen slut och julsakerna definitivt packas ner. Enligt Bondepraktikan sågs denna tidpunkt som en markering för att halva vintern hade gått och man påminns om att ha halva fodret kvar. Under vintern var det i stort sett omöjligt att komplettera djurfodret så det var viktigt att fodret räckte tills det var dags att släppa ut djuren på bete. Om det töade denna dag, så väntade onda tider: ”Kyndelsmässe blida, får människorna att lida” är en minnesregel från Uppland. Växjö ligger idag täckt av snö, vilket enligt gammalt talesätt kan innebära en tidig sommar. Låt oss hoppas.

Den första februari var förr en keltisk högtid på Irland där man firade vårens ankomst. På Irland firar man också ett kvinnligt helgon som heter Saint Bridget den första februari. Det är hon som har gett namn till vårt helgon Birgitta. Vid kyrkan i Husaby i Västergötland ligger några källor. En av dem kallas för Saint Bridgets källa och det sägs att det skulle kunna vara i just den källan som Olof Skötkonung döptes av den engelske missionären Sigfrid, som ju är Växjös skyddshelgon. På Irland uppmärksammar man sitt kvinnliga helgon på olika sätt. Bland annat tillverkar man ett Saint Bridget-kors av halmstrån som man fäster på ytterdörren för att det ska skydda en mot allt ont. Se bilden nedan.

Det finns många olika legender om Saint Bridget, som föddes år 452 på Irland och dog den 1:a februari år 525. Hon var ett utomäktenskapligt barn. Hennes far var en hednisk klanhövding och ansågs vara av mycket hög börd och hennes mor var en vacker, vänlig, kristen tjänarinna. En dag när den havande tjänarinnan hade varit och mjölkat ramlade hon på tröskeln och fick byttan med mjölk över sig, och det var i det ögonblicket som lilla Bridget föddes. Kort efter födseln låg Bridget ensam hemma när modern åter var i väg och mjölkade och då började huset brinna. När folk rusade dit så låg dock Bridget helt oskadd som om hon var uppfylld av helig ande. Faderns hustru var mycket svartsjuk på tjänarinnan så hon skickades bort från hemmet och tog Bridget med sig. De första tio åren bodde Bridget med sin mor och fick en kristen uppfostran. En dag kom en kvinna till deras hem med sin dotter som var stum. Bridget tog dotterns hand och frågade om hon ville bli en Kristi jungfru. Kvinnan påpekade irriterat att dottern inte kunde svara, men då sa Bridget: Jag släpper inte hennes hand förrän jag får ett svar. Strax därpå hördes dottern säga: Vad du vill det vill jag också. Nu kunde flickan tala och hon blev sedermera nunna.

När de tio åren var till ända tvingades Bridget att flytta in i sin faders hem och fick arbeta som en tjänarinna och slita mycket ont. Men så fort hon hade möjlighet delade hon med sig av husets mat och förnödenheter till fattiga och medellösa. När fadern såg detta blev han ursinnig och ville sälja henne som tjänarinna till kungen. Utanför slottet lämnades Bridget på vagnen när fadern gick in till kungen för att förhandla om priset. Medan han var borta kom en tiggare och bad om en allmosa. Bridget gav honom då sin fars svärd som han en gång fått av kungen. När fadern och kungen kom ut till vagnen och svärdet var borta blev fadern återigen utom sig av vrede och ville döda henne. Men kungen, som själv var kristen, stoppade honom och frågade Bridget varför hon gett bort svärdet. Hon svarade att om Gud begärde att jag skulle ge bort min far och allt som han äger så skulle jag göra det. Då gav kungen fadern ett nytt svärd och sa: “Din dotter är för stor för dig att sälja och för mig att köpa”. Fadern försökte då får henne bortgift men Bridget, som endast ville tjäna Gud, bad Gud om hjälp att vanställa sitt ansikte så att inga eventuella friare skulle vilja ha henne. Då förstod hennes far att Bridgets gudstro var orubblig och han lät henne få som hon ville.

Vid 14 års ålder vigdes Bridget till nunna. Det sägs att vid mässan den dagen försvann skadorna i hennes ansikte och hon fick tillbaka sin skönhet. Efter några år i klostret gick Bridget till kungen och bad att få ett stycke land, lika stort som hennes kappa var. Kungen sa ja, den lilla kappan kunde inte täcka särskilt mycket land. Men när Bridget bredde ut sin kappa på marken hände ett mirakel. Kappan utvidgade sig och blev så stor att den täckte hela trakten som heter Kildare. Kungen hade ju sagt ja och Bridget fick hela landytan. Hon lät anlägga ett så kallat dubbelkloster där både nunnor och munkar levde i olika hus. Grunden för klostret var bön, men man ägnade sig även åt hårt kroppsarbete och hade både kor och får. Det sägs att när Bridget mjölkade fick hennes ko tre gånger så mycket mjölk som någon av de andra. Därför ser man inte sällan Saint Bridget avbildad tillsammans med en ko. Klostret i Kildare fick stor betydelse för kristnandet på Irland och många pilgrimer besökte henne för att få råd och andlig vägledning.

Det finns många fler berättelser om olika märkliga händelser som uppstod genom Saint Bridget, men jag stannar här. På Irland har man nu bestämt att från 2023 ska den 1 februari vara en officiell helgdag, Bank holiday, för att komma ihåg dem som har dött i Covid, inte minst de som arbetade i frontlinjen inom utsatta yrken och blev smittade och dog. Saint Bridget är skyddshelgon för utomäktenskapliga barn men även för många andra grupper, inte minst inom vården.

Vibeke Hyltén-Cavallius

Mallorca tillhör en av mina favoritresmål där jag började arbeta som reseledare för 55 år sedan. Jag var där mest på sommarsäsongerna men arbetade även två vintrar där. För några år sedan åkte vi dit mellan 15 december och 15 januari och det var härligt att återvända dit just på vintern.

Mallorca är 3640 km2 stort vilket är något större än Gotland, 3183 km2.  Från slutet av 1950-talet började charterturisterna komma, men långt innan dess har många olika folkslag bott här, bland annat romarna och araberna, som lämnat efter sig ordentliga avtryck. Romarna byggde vägar genom ön och araberna odlingsterrasser, för att nämna några. Det var romarna som gav namnet till ön, de kallade den Balearis Major, vilket betyder den största av de Baleariska öarna. Mallorca var ett eget kungarike med fyra kungar under en period på drygt 100 år, mellan 1229–1349, därefter har det varit spanskt.

En dag vandrade vi i fyra timmar bland olivträd, fikonträd, johannesbrödträd, stenekar, citronträd, apelsinträd och blommande mandelträd. Här och där under träden växte massor med gula blommor, citronblomman, vars stjälk är syrlig om man tuggar på den. Getter och får betade bland träden och då och då såg vi också svarta grisar med sina kultingar. De var fortfarande lyckligt omedvetna om att de en dag skulle bli “jamon serrano”. Jorden på Mallorca är rödaktig och på sina håll mycket stenig. Man har byggt stenmurar överallt, vilka man än idag lagar med gamla beprövade metoder, ett riktigt hantverk.

MANDELTRÄDEN: När mandelträden blommar är det ett tecken på att våren har kommit, i år blommar de ovanligt tidigt, till min stora glädje. Jag är så lycklig att ha fått uppleva det igen, för det var 55 år sedan som jag bodde här två vintrar i rad. När man flyger över Mallorca i slutet av januari och februari kan man tro att ön är täckt av snö. Det finns faktiskt miljontals mandelträd av ett 50-tal olika arter som blommar med vita eller ljust rosa blommor på bar kvist, vilket betyder att blommorna kommer före löven. Man skördar mandeln i september och precis som när man skördar oliverna i november/december brer man stora nät under träden och slår ner mandeln och oliverna med långa käppar. När man tagit till vara på mandeln används skalen som bränsle för att värma upp hus. Än idag finns det gårdar ute på landsbygden där husen värms upp av mandelskal. När jag kom hit de första gångerna var det fortfarande vanligt att när man kom hem i ett mallorkinskt hem på vintern, satt man kring ett runt bord. Under bordet fanns en speciell rund metallskål, som kallas  brassero, med glödande mandelskal. Runt skålen var det en bred ring av trä som man satte upp fötterna på. Bordet var täckt av en stor tung duk som man bredde över knäna och så blev man varm från midjan och neråt. För att värma kroppens övre del inmundigades en och annan stark dryck. Ett trevligt sätt att hålla värmen på! Det finns en fin saga som handlar om varför det finns så många mandelträd på Mallorca. Här kommer den:

Det var en gång för väldigt många år sedan en ung stilig arabisk prins som bodde på just den här ön. Prinsen reste omkring på olika platser i världen, som ju prinsar brukar göra, och på en av alla sina resor träffade han en ung vacker prinsessa. Det bar sig inte bättre än att prinsen blev förälskad i prinsessan. Eftersom kärleken besvarades, gifte de sig med varandra och bosatte sig på ön som tillhörde den unge prinsens konungarike. Där levde de lyckliga med varandra med undantag för, att under en och samma period varje år var prinsessan inte sig riktigt lik. Hon blev tyst och inbunden och drog sig undan. Efter några års boende på ön blev den unga prinsessan djupt deprimerad. Det var nämligen så att prinsessan kom från ett land långt upp i Norden och hon saknade sitt hemlands vita vintrar något alldeles förskräckligt. En dag sa hon till sin älskade prins att hon inte stod ut längre, saknaden efter vinterns vita mjuka täcke var outhärdligt. Hon ville flytta tillbaka till sitt hemland i Norden.

Prinsen blev djupt bedrövad. Han ville inte för allt i världen förlora sin vackra prinsessa. Men så fick han en idé. Han frågade om hon kunde tänka sig att ompröva sitt beslut på att överge honom och ön, om han lovade att trädens grenar i slottsparken under nästa vinter skulle lysa vita? Dessutom lovade han henne att marken nedanför hennes sovrumsfönster en morgon, under kommande senvinter, skulle vara klätt i ett vitt täcke. Skulle hon då kunna tänka sig att stanna kvar på ön? På denna fråga svarade hon ja, då hon mer av allt egentligen ville leva nära sin man. Prinsen skyndade iväg för att tala med sin trädgårdsmästare. Han beordrade honom att resa länder och riken kring, för att finna ett träd som blommar på bar kvist med slösande mängder av vita blommor, och som sedan släppte sina blomblad mer eller mindre samtidigt, vilket skulle ge betraktaren en känsla av snöflingor vilka lika änglavingar föll till marken.

Sagt och gjort, trädgårdsmästaren packade sin ränsel och begav sig iväg, undrande hur detta skulle sluta. Han reste genom många främmande länder för att söka efter just det träd som han heligt och dyrt lovat prinsen att han skulle finna och ta med sig tillbaka till ön. Efter en otroligt lång tid och många äventyr senare återvände så äntligen trädgårdsmästaren med några träd som han var säker på skulle uppfylla prinsens alla önskemål och som förhoppningsvis också skulle få prinsessan att stanna kvar på ön. Han berättade att träden kallades för mandelträd i det avlägsna land där han funnit dem. Träden såg verkligen inte mycket ut för världen, de var små och spretiga, ja de såg faktiskt ganska ynkliga ut. Men prinsen, som ju hade allt att vinna och inget att förlora, lät plantera träden i slottsparken. Precis som trädgårdsmästaren hade berättat och som prinsen också hade önskat, blommade de spretiga träden med vita blommor på bar kvist i början av februari. Sedan fällde träden sina blomblad nästan samtidigt, varpå marken nedanför träden blev helt täckt av vita flingor. Mandelblommor. Vid denna fantastiska åsyn blev prinsessan överlycklig och älskade sin prins ännu mer. Och träden bredde ut sig på ön allteftersom åren gick. Varje år i februari kom mandelblomsnön tillbaka, och till slut hade prinsessan glömt sin barndoms vita vintrar i Norden. Därför levde de lyckliga tillsammans under resten av sina dagar på ön.”

Ja nu vet ni varför mandelträden kom till ön. Den här historien, som förmodligen har sina ursprungliga rötter i någon mallorkinsk godnattsaga från en svunnen tid, hörde jag när jag kom till ön. Det var en av de berättelser som jag sedermera berättade för mina gäster när vi åkte på utflykt.

OLIVTRÄDEN: Här på ön finns också många olivträd. Olivträden kan bli upp till 1000 år gamla, ibland äldre till och med. Redan när de är 5 år börjar de bära frukt. Ett fullvuxet olivträd kan ge mellan 70 och 100 kg oliver, som skördas i november och december. När jag var guide fick jag lära mig att man pressar oliverna fyra gånger, de två första gångerna blir det fantastisk fin olja som används inte minst i maten. Man kan också tillsätta olika aromer och använda oljan som massageolja eller som annan hudprodukt. Den tredje pressningen ger en sämre olja som man använder att fritera i. Den fjärde pressningen ger en olja som används som smörjmedel i maskiner. Jag har inte kollat om det verkligen är så, men vi sade så och ingen protesterade. När olivträdet blommar har den små vita blommor, men det finns inga nektar i blomman så den pollineras inte av insekter utan det är av vinden som pollineringen sker. Det finns många myter om hur olivträdet kom till. Från den grekiska mytologin finns det en vacker saga som lyder så här:

 “Guden Zeus oroas över alla de olika upplysningarna han får, som handlar om hur människorna utnyttjar varandra, hur de slutar att ta hand om varandra och hur egoismen sprider sig ut över jorden. Han beslutar sig därför att ge sig ner bland människorna och ta reda på om det är sant. Zeus klär ut sig till en fattig man, i trasiga kläder och utslitna skor. På huvudet har han en stråhatt som för länge sen har sett sina bästa dagar. Han börjar vandra runt. Han knackar på i husen, både de stora vackra husen, de lite mindre och även de små, för att be om mat och husrum. Men överallt möts han bara av ogästvänliga miner, hårda och hånfulla ord. Ibland slänger man igen dörren rakt i ansiktet på honom. Till slut är han benägen att ge upp. Men så till slut kommer han till en liten oansenlig stuga, som är omgiven av en trädgård där växterna frodas och trivs. När han lite tveksamt knackar på, öppnas dörren av en äldre kvinna. “Skulle det vara möjligt att få lite mat och husrum?”, frågar Zeus försynt. Kvinnan svarar “Inte har vi särskilt mycket att bjuda på, men det vi har, det delar vi gärna med oss av, både min man och jag”. Zeus bjuds att stiga in i den lilla stugan, att sitta ner vid deras bord och att äta av samma mat som kvinnan och mannen äter. De ordnar också husrum över natten.

Näst morgon avslöjar Zeus vem han verkligen är och han säger att han gärna vill ge dem en gåva, som tack för deras gästfrihet och undrar vad de önskar sig. Paret tittar på varandra och sen säger de att de redan har allt de behöver. “Men,” säger Zeus, “nog finns det väl alltid något, som ni skulle vilja ha?”.

“Jo”, säger mannen och kvinnan, nästan i mun på varandra, “en sak finns det faktiskt. Vi önskar att få leva tillsammans hela livet och att få dö tillsammans”. Det äldre paret fick flera fina år tillsammans och när tiden var inne, kom dödens budbärare till dem. De höll om varandra i en varm och öm omfamning och tackade för livet, som de fått dela. Så dör de, tätt omslutna i varandras armar och när livsandarna lämnar dem, förvandlas de till ett hopslingrat olivträd. Den seniga stammen skjuter sina grenar upp mot himlen och rötterna söker sig djupt ner i myllan. Under åren som kommer fortsätter deras kärlek att ge frukt åt generationer efter generationer, som kommer efter dem.”

ÅSNEÄGGEN: Detta som jag nu ska berätta om hände för mycket längesedan här på ön. Men fast det är så längesedan så finns det än idag folk i byn La Puebla, som har hört talas om händelsen. Så här var det. Juan hette en man som kom från en by några km utanför Palma, som huvudstaden heter på Mallorca. Juan red på sin åsna och i klövjeväskorna, som hängde på åsnan, låg en gigantisk pumpa i vardera väskan.  Ja storleken på dessa pumpor hade ingen någon sett maken till. Juan hoppades att kunna sälja pumporna dyrt inne på marknaden. Rätt som det var så mötte Juan en man som också kom ridande på en åsna och även den åsnan hade klövjeväskor som var fyllda med träkol.  Mannen med träkolet hette Pepe och byn han kom ifrån hette La Puebla. Pepe var också på väg till marknaden i Palma. När Pepe såg de enorma pumporna i Juans klövjeväskor kunde han inte låta bli att fråga vad det var för någonting. Juan, som var känd som en riktig skojare i sin by, kunde inte motstå frestelsen att skämta lite med Pepe.

Men kära nån, sa Juan, ser du inte vad det är. Det är ju åsneägg. Va, sa Pepe och hans ögon blev stora som tefat. Jag har då aldrig hört på maken, lägger åsnor ägg? Kläcks de verkligen? Javisst, sa Juan, bara om de är färska, så gör de det.  Och när de kläcks så kommer det då små åsnor ut, frågade Pepe. Han ögon var fortfarande stora som tefat och nu blossade kinderna knallröda och munnen förblev halvöppen efter han ställt frågan. Ja, sa Juan, vad skulle annars kläckas från åsneägg? Humrar, eller?  Är det säkert att du inte luras, sa Pepe. Och varför skulle jag vilja göra det sa Juan. Ja men jag har väl aldrig hört på maken utbrast Pepe. Inte trodde jag väl att jag någonsin i mitt liv skulle få uppleva åsneägg. Skulle du kunna tänka dig att byta dina åsneägg mot mitt träkol. Kan jag väl, sa Juan.

Och så tog han ut de två enorma pumporna från sina klövjeväskor.  Pepe i sin tur tömde ut träkolet från sina väskor till Juans. Lyfte med stor möda upp pumporna och lade dem i sina väskor och red belåten hem till La Puebla, nöjd med sig själv att ha gjort en sådan fin affär. Juan hade också berättat att en förutsättning för att äggen skulle kläckas var att lägga dem i sängen, täcka över dem med filtar så att de skulle hålla värmen ordentligt. För att vara säker på att ingen skulle kunna komma åt äggen, vore det bäst att Pepe själv la sig i sängen. Åtta dygn skulle det ta och inte ett ord fick Pepe yttra under denna tid. Allt detta hade Pepe nogsamt memorerat så när han kom hem så skred han till handling. Hans fru hade gått iväg till byns brunn för att hämta vatten, så han selade av åsnan och ledde in den i stallet och gav den foder. Sen tog han de båda ”åsneäggen,” bar in dem i sängkammaren och la de försiktigt, försiktig i sängen. Han svepte om dem alla filtar han kunde finna och slutligen la han sig själv mellan äggen och drog täcket högt upp så bara nästippen och ögonen syntes fast besluten att kläcka två åsnor.

När Pepes fru kom hem såg hon att dörren var öppen och att åsnan stod i stallet och hade fått sitt foder. Men var har gubben min tagit vägen muttrade hon, och tidigt hemma är han också, han måste ha hittat någon som köpte träkolet snabbt. Nåja han är väl nere på tavernan och tar sig ett glas. Men tiden gick och efter ett par timmar gick hon in i sovrummet för att hämta något och där upptäckte hon Pepe mitt i den stora underliga högen i sängen, ja det hon såg av honom var en nästipp och ett par ögon.  Men vad har det tagit åt dig gubbe? Är du sjuk? Varför har du inte kallat på mig?

Men Pepe rörde inte en min.  Det enda han gjorde var att sätta ett finger över munnen och säga Schyss.

Du understår dig inte att säga schyss till mig skrek hans fru argt. Vad gör du egentligen i sängen så här dags på dan? Har du fått en böld i ryggen? Eller har du någon i sängen med dig? Men Pepe tog bara sitt finger över munnen och sa schyss. Nu var frun ursinnig och hon försökte slita upp sängkläderna för att se vad som fanns därunder. Men Pepe höll sina armar ovanpå filtarna för att skydda äggen och frun kom därför inte åt att titta. Hur mycket hon än försökte och hur mycket hon än skrek så satte han bara ett finger över munnen och sa schyss.

Nu blev hans fru bekymrad. Vad var det som egentligen hade hänt med hennes man. Han är ju en sådan ”redi karl” och så händer detta? Har han helt tappat förståndet? Hon rusade ut på bygatan för att berätta för grannarna. In kom alla grannkvinnorna och ställde sig runt sängen och ni kan ju själva förstå hur utsatt Pepe kände sig med kvinnornas blickar på sig. De ställde den ena frågan efter den andra men Pepe svarade inte. Han la bara fingret över munnen och sa schyss. De försökte gunga sängen från ena sidan till den andra för att det han höll om skulle ramla ur, men förgäves.

Då sa en av kvinnorna, det finns bara en sak att göra och det är att kalla hit doktorn.

Doktorn kom. Pepe vägrade svara på några frågor och vägrade bli undersökt, han lät doktorn ta pulsen endast.

 Ja sa doktorn och kliade sig i huvudet.  Det här var inte lätt minsann. Han har ingen feber men hans ögon ser inte normala ut. Så antingen är det mycket allvarligt, eller är det ingenting alls.

Skulle det kunna vara en sinnesförvirring, frågade en av kvinnorna.

Det skulle man kunna kalla det, sa doktorn.

Håller han på att bli galen, frågade Pepes fru.

Det är inte helt otänkbart, sa doktorn.

Då föreslog en av grannfruarna att man skulle skicka efter prästen för att ge Pepe sista smörjelsen. Så är det gjort ifall något oförutsett skulle hända.  Det tyckte doktorn var en bra idé och kvinnan gav sig iväg  till prästen med en sådan fart som om hon hade haft eld i baken. Prästen anlände, dukade fram det som behövdes inför den sista smörjelsen och börjad sedan sjunga. Stackars Pepe, nu var han verkligen orolig. Skulle det kunna gå så långt att han blev levande begravd? Det ville han ändå inte riskera.

Han satte sig upp i sängen, djupt besviken att behöva lämna de dyrbara äggen åt sitt öde skrek han:

”Fan tar er allesammans, det är ert fel att åsneäggen aldrig kommer att kläckas.”

Sen hoppade han ur sängen och sprang iväg till åsnestallet och smällde igen dörren efter sig. Grannkvinnorna var inte sena att  lyfta på sängkläderna och där låg de två stora gigantiska pumporna i alla sin glans.

När man i byn förstod att Pepe hade försökt att kläcka dem i sängen i tron att de var åsneägg, då började man skratta.

Och det gjorde man både länge väl i den lilla byn La Puebla på Mallorca.

Denna skämtsaga har jag läst i boken Tales from Majorca.

Som kuriosa kan jag nämna att på mandarinkinesiska används ordet ”åsneägg” som en svordom. Det anspelar på att om man kommer från ett åsneägg då är man av oäkta börd. Men detta kände inte Juan till när han lurade stackars Pepe.

Text och foto:

Vibeke Hyltén-Cavallius

Kvällen den första juli i år, det är varmt, nästan klibbigt. Sommar i Sagobygd och jag står uppe på Galgbacken i Hamneda. Med mej är Marina Sundström. Vi ska berätta, vi har förberett oss nogsamt. Jag inleder med historien om den hjärtnupne bödeln Börje, han som grät varje gång han skulle avrätta någon. Sen blir det Marinas tur och jag sätter mej på en sten. Ser ut över platsen, märkena efter galgen som ännu är synliga, det här är ändå ett rätt förfärligt ställe.

Och det kommer för mej – går inte att hindra – första gången jag kom hit upp. Minnesbilderna tränger sej på, vill fram…. men oj, det är visst min tur att berätta. Jag hade egentligen tänkt ut en annan historia, en helt annan. Men jag måste berätta om den kvällen för länge sen, det får bara bli så:

********

Lika varmt, lika tryckande den gången. Jag var ganska ny i trakten. Hade mycket att stå i, två små barn, en hel gård att ta hand om. Hö som skulle bärgas. Ogräs måste hackas. Solen var så het den sommaren. Min man bonden kröp i grönsaksraderna, barnen tultade runt. Vi kom sällan iväg nånstans. Men en dag sa mannen: – Ska vi inte åka en tur ikväll? Vi kan ta ett dopp och så finns det något du borde få se, bara ett par mil härifrån.

Det var långt lidet på dagen men fortfarande hett. Vi lastade in barnen och körde iväg. Österut längs slingrande grusvägar, först till Torpa, sen Nöttja och så till en kyrkby som hette Hamneda.

– Det finns en gammal avrättningsplats här, sa min man. Jo, på riktigt. En galgbacke, den var i bruk fram till 1693.

Platsen låg lite vid sidan av själva Hamneda by. Vi tog av åt höger, en liten smal väg, kom förbi ett gammalt nedlagt gästgiveri, så reste sig en kulle på höger sida.  – Detta var centralorten i Sunnerbo härad för länge sedan, sa min man. Här fanns tingsplats, här fanns…..

Jag hörde inte på. Jag blickade upp mot kullen. Den såg ut som en högst vanlig skogsbacke, buskar och träd, lite sten här och där, högt gräs, blåbärsris. Avrättningsplats? Det här?

Solen var på väg ner. Himlen över oss violblå. Det var fortfarande kvalmigt. En galgbacke. Död, våld och vånda. Jag förnam det så starkt. Inte särskilt pigg på att gå upp på den där kullen, men min man sa att nu har vi kört hela vägen, nu ska vi väl. Så vi klev ur bilen. Tog varsitt barn och började trampa stigen uppför.

Väl däruppe satt vi ner och tittade ut. Vacker utsikt, kvällen så stilla och mjuk, knappast ett ljud. Men just då hörde jag något. Först helt svagt, bara som ett avlägset brus eller sorl. Det gick en stund, jag lyssnade igen. Det var där, starkare nu. Människoröster. Fotsteg. En häst som gnäggade. Metall som klingade.

Jag hade läst någonstans (var?) att en enda natt om året kommer en galgbacke till liv. Bara för en natt och alltid i juli. Då vaknar alla som avrättats upp, vacklar omkring, en har inget huvud, en annan har snaran kvar om halsen, blå i ansiktet och tungan hänger ut….. Ljuden blev tydligare. Klampet av stövlar, rytande befallningar, svordomar. Klagoskrin, gråt och skrän. Jag tog min man i armen. – Hör du inte? Alla rösterna! Det här är en ond plats sa jag, jag vill hem.

Men han hörde ingenting. Skakade på huvudet, är du inte riktigt klok? Det enda som hörs är väl fågelsången. Kanske ett flygplan du hör, nån bil som kör där nere? Eller är det åska långt borta?

Men dessa skrik, detta larm skrämde vettet ur mej. Måste härifrån! ropade jag. Mannen blev sur. Vi tog varsitt barn och började i rask takt kliva neråt. Jag först, halvspringande med en unge på ryggen. Utan ett ord startade min man bilen, så körde vi hela vägen hem.

Först hemma upptäckte vi att minstingens ena sko saknades. Trist, för det var en riktigt fin sko. Vit och av äkta läder, hans mormor hade köpt den till honom. – Vi måste ha tappat den därborta, sa jag. Jag får åka tillbaka och leta.

Men det tog flera dagar, det var alltför rysansvärt, jag drog på det, kom inte iväg förrän efter en vecka. Jag parkerade på samma plats, lämnade bilen, prövade några steg uppför kullen. Stannade, lyssnade noga. Ingenting hördes. Inga skrik, inga klampande fötter eller klang av metall. Allt verkade normalt. Och bara halvvägs upp fick jag faktiskt syn på minstingens vita sko. Den hängde på en gren i en björk, för högt för att jag skulle kunna nå. Men det var ett ungt träd, stammen var vek och gick att böja. Ställde mej på tå, fick tag i en gren, tvingade trädet neråt, neråt, och där! Där fick jag den.

Men i samma ögonblick som mina fingrar slöt sej om skon fick jag en våldsam örfil. En riktig lusing! Jag föll omkull, rullade ett par varv, kasade på rumpan en bit, kom på fötter och sprang men höll hela tiden stadigt tag om skon. In i bilen, startade och körde därifrån, jag skalv, svetten rann men jag kom hem.

– Det var väl bra då, sa min man. Att du hittade skon. Han såg upp från sin tidning, vände blad och fortsatte läsa.

*****

Så slutar min berättelse. Åhörarna är tysta. Att dom varit med mej, levt sej in i historien är tydligt. Några ser tagna ut andra ler lite skeptiskt. När vi är på väg ner frågar en av dem: Hände det där verkligen på riktigt?

Vad ska jag svara? Kanske var det den veka björkstammen. Om trädet for upp igen, om det dängde till mej så jag drattade omkull? Men ljuden då, alla ljuden jag hörde så glasklart. Var det hettan under dagen, allt nattvaket (småbarnen), nickade jag kanske till där på stenen, någon minuts mikrosömn, och så….

Efter alla dessa år vet jag inte vad som hände. Bara att jag blev rädd på allvar.

De små vita skorna har jag behållit som minne.

       Anna Lilljequist

Det var nästan natt, ändå var himlen ljus. Bara några dar kvar till midsommar. Två karlar var på väg hem. De hade vandrat i timmavis, över höjder och genom dalar. Vadat över bäckar, gått och gått. Trötta men glada i hågen. De hade haft sån otrolig tur, kommit över en hel kagge med gott brännvin. I år skulle det bli en hejdundrande midsommarafton!

Anders var äldst och han var också längst. Han gick före och bar brännsvinkaggen på sin rygg. Elis var granne till Anders, han var yngre men inte lika stark, han följde efter, såg hur brännvinskaggen guppade upp och ner för varje steg Anders tog.

Nu föll mörkret men de var nästan hemma, bara förbi en stor klippa sen var de där. Plötsligt stannade Anders till, han vände sig om. – Hör du inte? Någon spelar där borta. Men hör du inte? Elis stannade, han måste lyssna noga. Jovisst, det var musik. Väldigt vacker musik, fioler lät det som. Det var egendomligt. Här mitt ute i ödemarken? Det kunde inte stå rätt till tänkte Elis men Anders var redan på väg mot klippan med långa steg. Efter en stund kunde de urskilja ett ljussken. Och även röster, det var en öppning i klippan och från den strömmade ljus. Det var därifrån den underbara musiken kom. 

De kikade in försiktigt. Där var en stor sal upplyst av ljuskronor. Väldiga bord som dignade av mat och dryck. Underbar musik, folk i dyrbara kläder och glittrande smycken dansade runt i ring. Anders tvekade inte en sekund, han stegade i salen, krokade genast arm med de närmaste dansande och försvann i vimlet.

Men Elis dröjde kvar. Det här kan inte stå rätt till tänkte han, det här kan bara inte stå rätt till.….han hann inte längre förrän dörren for igen med en smäll. Den var omöjlig att rubba, syntes inte ens spår av någon dörr, inte minsta glipa i klippväggen. Elis skakade i hela kroppen, nästan grät. Hans granne och goda vän var kvar därinne. Vad skulle han göra? Det fanns bara en sak, det var att gå hem till byn. Försöka förklara vad som hänt. Skulle de tro honom?

Nej, de trodde honom inte. Folket i byn var ursinniga. Förstås hade de både tullat av brännvinskaggen och fyllnat till. Sen hade de kommit ihop sej, börjat bråka och så hade Elis slagit ihjäl Anders. Det blev polissak, länsman kom, Elis fick åka in till stan, blev både häktad och förhörd. Man finkammade hela området efter en död kropp men hittade förstås ingenting. Tills sist lades ärendet ner i brist på bevis. Elis fick återvända hem men inget var som förr. Folket i hans by tittade bort när de möttes. Ingen ville ha med honom att göra.

Det blev ett bedrövligt år. Elis blev aldrig hembjuden till någon och råkade han gå förbi ett hus drog sig folket inomhus och stängde dörren. Men tiden gick. Nu var det snart midsommar igen. Elis tänkte att det kunde vara trevligt att ha lite röding att steka. Han skulle få fira sin midsommar i ensamhet, det var ju klart. Han letade upp sitt ljuster med stålkrok, gav sig ut i sin lilla båt. Han fick ihop en del fisk, glad och nöjd drog han upp båten och började gå hemåt. Skymningen föll där han gick. Då hörde han något. Svaga toner av fiol. Och lite längre bort syntes ett ljussken.

Det måste vara samma plats där vi var förra året, sa han till sig själv och började röra sig ditåt. Och där var öppningen i klippan precis som den gången, ljuskronor tända och mängder av mat och dryck, musik och han såg grant klädda varelser svänga runt i dansen, och mitt bland dem fanns Anders, brännvinskaggen studsade upp och ner för varje språng han tog.

Nu måste jag vara kall, sade Elis till sig själv, försöka tänka klart. Han tog sitt ljuster med stålkroken, körde ner det i marken och spärrade dörren. Sen stod han stilla och väntade tills Anders hade dansat sej tillräckligt nära. Då tog han ett stadigt grepp om hans arm och slet ut honom ur grottan. Sedan ryckte han loss ljustret och dörren for igen så det sa pang.

Där stod de nu i mörkret, tittade på varandra rätt omskakade.

­– Varför gjorde du så, sa Anders, han var riktigt arg. – Jag hade ju så kul, kunde du inte unnat mej att få dansa? Bara en liten stund?

Då berättade Elis hur det var. Att Anders hade varit inne i klippan ett helt år. Att alla därhemma sörjde honom som död.

De började gå hemåt. Och ni kan tänka er vilken uppståndelse det blev i byn, vilken glädje. För där stod Anders livs levande. Och brännvinskaggen hade han i behåll.

Det blev en riktigt hejdundrande midsommar.

Anna Lilljequist

———————————————————————————-

Jag hittar mina berättelser både här och där. Det kan vara ett vanligt kafferep där någon säger nånting som triggar min fantasi. Eller en utländsk saga jag läser. Detta är en sådan. Parafras låter kanske aningen pretentiöst. Men jag har översatt den här texten och arbetat om den till något som kan förstås av oss svenskar. Det hela utspelar sig egentligen i Skottland. Instrumentet som nämns är förstås säckpipa och helgen man står i begrepp att fira är Hogmanay, den 31 december. Den här historien berättas av Bob Pegg i hans bok Highland Folk Tales från 2012.

Enligt honom själv en av hans favoritberättelser.

Jag har läst en ny bok av folkloristen Fredrik Skott

Vardagsskrock. En fantastiskt fin bok att få i handen, mycket snyggt designad och med vackra illustrationer i färg. Den består av två delar, del två är ett uppslagsverk – från Abrakadabra till Önskebrunn – med talrika exempel på skrock genom tiderna. Och här finns att läsa. Svårt att lägga boken ifrån sig, så mycket finns och så spännande är det. Många av de här föreställningarna är av gammalt datum och återfinns i andra kulturella traditioner. Andra är helt nya. Och fler kommer ständigt till.

Skrock är annars ett rätt lustigt ord. Det fanns i fornsvenskan med innebörden ”falskt prat”. Och ljudhärmande, en höna skrockar, ett skratt kan vara skrockande. Med andra ord inte speciellt vackert. Ordet skrock har haft en nedvärderande klang.

Skrock. Som begrepp är det inte helt lätt att ringa in. Saker som vi bara gör utan att reflektera närmare. En del för att undvika olyckor. Annat för att få god tur eller för att se in i framtiden. Oftast rör det sig om vardagliga företeelser, sådant vi handskas med hela tiden. Inte lägga nycklarna på bordet. Inte kliva på ett visst gatubrunnslock, men däremot gärna på ett annat. Inte köpa barnvagnen innan barnet är fött. Kasta ris över brudparet. Hitta en fyrklöver, fästa den på sin jacka. Bära en liten lyckosten med sig överallt (det gör jag själv).

Och aldrig jämföra händer, inte spilla ut salt. Undvika att möta kvinnfolk eller präster när du är på väg ut att fiska. Inte säga ”lycka till” när en skådespelare (eller berättare) ska upp på scenen. Aldrig någonsin döda en spindel. Värre ändå; att ha sönder en spegel. Allt detta kan innebära otur, olycka och i värsta fall död.

Skrock kan också vara att förutse framtiden, ta tydor. Ett bestick som ramlar i golvet – då är besökare att vänta. Kliar det i din vänstra hand ska pengar komma, kliar det i den högra betyder det utgifter. Om göken gal från ett visst väderstreck så har det den-eller-den innebörden. Gröngölingens skrik betyder regn. Så sa gammalt folk när jag var liten. De kallade den ”regnfågeln”.

Annars fick jag inte höra så mycket skrock som barn. I vårt hem var man utpräglat sekulär. Om vi barn berättade om någon övertro vi hört förvreds pappas ansikte och han stötte ur sej: ”Idiotier!” Men hos farmor var det annorlunda. Hon berättade gärna om allt som var olycksbringande, vad man skulle undvika. En dag satt jag på hennes golv och iakttog paraplystället. Ett av paraplyerna hade så vacker blå färg. Det såg ut som blommor. Jag ville titta närmare, jag spände upp paraplyet. Det tog bara en sekund så var farmor där. Hon måste ha släppt vad hon hade för händer. ”Aldrig, aldrig spänna upp ett paraply inomhus”, väste hon. Jag var ett enda frågetecken, och då sa hon: ”Det flyger så mycket ont omkring här i luften…”

Och bland kompisarna i skolan förstås. Vi flickor gjorde ”hur-många-barn-får-jag-när jag-blir-stor”. Vi kastade en näve småsten i luften, lät dem landa på ovansidan av händerna, räknade. Vi nöp tag om varandras hakspetsar. Blev det ett veck skulle du föda en flicka. Var hakan slät så blev det pojke. Trodde vi på det här? Nej, det var lek. Och ändå….

Skrock rör sig i ett gränsland mellan lek och allvar. Samtidigt är det en magisk ritual.  Ett sätt att försöka få kontroll över det som inte låter sig kontrolleras. Hantera det ohanterliga. Med vårt förnuft avfärdar vi vidskepelsen. Ändå finns den där och påverkar våra handlingar och vanor. Man kan kalla det för ett slags halvtro. Något som ger sammanhang och mening – även socialt – åt våra liv. Något som binder oss samman.

Man skulle tro att i vår moderna, sekulariserade tillvaro skulle vidskepelse och övertro få allt mindre betydelse. Men Skott visar att så förhåller det sig inte alls. En ganska stor –ökande! – andel av befolkningen spottar om en svart katt går över vägen, undviker att gå under stegar, undviker talet 13.

Med den nya tekniken har övertron fått andra uttryck. Om ett stearinljus slocknade av sig själv innebar det dödsfall. Idag sägs samma sak om en glödlampa som plötsligt slocknar. Skott visar också hur den unga generationen undviker att trampa på vissa gatubrunnslock och hur de tar tydor med hjälp av läskburkar. Hur de förutsäger framtiden med siffrorna på sina digitala klockor.

Vidskepelsens uttryck är föränderliga. Generation efter generation drar ifrån och lägger till. Men vårt behov av magi i vardagen består. Liksom skrockens formspråk, vissa element tycks orubbliga och återkommer ständigt. Det gäller sådant som avviker från det vanliga. Eller som rör viktiga förändringar. Företeelser som på det ena eller andra sättet är riskfyllda. Det första på året och det sista på året. Liksom talet tre. Och tystnad, framför allt tystnad.

I vår familj har vi traditionen att fira vintersolståndet. Vi tänder upp en brasa på gårdsplanen, står runt den, dricker glögg, lägger fler pinnar på elden. Sjunger lite. Och vår tro är bergfast: nu hjälper vi solen att komma tillbaka!

Anna Lilljequist

November, gråaste av tider. Mer och mer mörker för varje dag. Nu gäller att hålla modet uppe med hjälp av tända ljus, musik, goda böcker, varma vänner. Och att tänka på sommaren som var, allt som hände då.

Även i år genomförde vi programmet Sommar i Sagobygd. Det blev både rikt och varierat. En hel skara berättare var engagerade, det berättades vid sägenplatser, i trädgårdar och djupa skogar. På bondgårdar och caféer, i en linbasta och i ett garveri, ett bussmuseum och på en nedlagd fångvårdsanstalt.

En vacker försommardag sitter jag och Saga Alexanderson i bilen, kör runt på små grusiga vägar. Det är den 13 juni, bara en vecka till midsommar. Just denna dag är startpunkten för Sommar i Sagobygd 2021. Vi ska berätta i Fotabol, en by så liten att Google Maps inte vill kännas vid den. Nåväl, vi ringer oss fram och snart står vi där i Annas och James mycket fint anlagda trädgård. Med avsatser i sten, terrasser, slingrande stigar, grönsaker och blommor, överallt blommor.

Anna Bjerger och James Aldridge. De kom hit från England, letade länge innan de fastnade för den här nedlagda skolan. Det var våren 2005 efter stormen Gudrun; på tomten var allting en enda röra. Men de fick ordning på stället, den gamla lärarbostaden blev deras hem och här bor de med sina tre barn. Det övergivna skolhuset inredde de till ateljé, båda två är nämligen etablerade konstnärer.

Vår rubrik denna dag är Under de stora träden. I skuggan av ett högt träd har Anna och James ställt fram våra berättarstolar. Åhörarna sitter runt omkring på marken, på filtar. På verandan står kaffe, saft och bullar framdukade, bara att hämta när man vill. Så sätter vi igång.

Midsommaren är ju nära. Sommarsolståndet, natten då allting vänder, då solen obönhörligen börjar sin färd bort ifrån oss. En natt som är fylld av trolldom och starka krafter. Våra berättelser ska handla om midsommarnatten, det har vi kommit överens om. Här finns hur mycket som helst att hämta. Lyfta fram, återberätta. Våra åhörare lyssnar. Det är knäpp tyst, bara fåglarnas drillar i trädkronan över oss.

Sägnen om ormbunkens blomma som bara kan plockas under årets ljusaste natt. Många har försökt men ingen har lyckats; det kommer visst alltid någonting emellan. Sägnen om pigan som går naken motsols runt brunnen för att få skåda sin tillkommande. Och som springer rakt in i självaste husbonden.…

Alla trosföreställningar, seder och bruk. Plocka blommor sju eller nio, sova på dem, drömma om hur framtiden ska te sig. Det är sådant vi känner till, något vi gör kanske lite på skoj än idag. Men faktum är att allting ansågs laddat med magisk läkande kraft denna natt. Som daggen – den smakade som honung under midsommarnatten. Om du var sjuk kunde ett botemedel vara att gå ut och rulla dig naken i gräset. Folk bredde ut lakan för att samla in daggen, kramade ur, hällde på flaskor, förslöt noga. Gick du ut och slog ängen vid midnatt då kunde det höet sedan bota kreatur som blivit sjuka. Alla blommor, löv och örter som plockades denna natt kunde torkas, sparas och användas som medicin eller skydd mot trolldom. Allt skulle ske under fullständig tystnad och du fick varken äta eller dricka.

Samt alla de knep som en giftaslysten, undrande flicka kunde ta till inför midsommarnatten. Se till att bli riktigt törstig kvällen innan. Sen kommer du att drömma att någon kommer och bjuder dig dricka. Helst ska det vara gott starkt öl, då är han en rekorderlig man. Bara vatten? Då är han en fattiglapp. Hur gör man då för att bli riktigt törstig? Man äter en stekt strömming som gnidits med mycket salt. Eller kokar drömgröt och den ska bestå av lika delar havregryn och salt.

Dags för Saga och mej att avsluta och lämna denna underbara plats. Juni är en fin tid att berätta. Jag längtar redan till nästa sommar. Så snart julen är överstånden ska vi berättare träffas, sätta oss ner och börja skissa på Sommar i Sagobygd 2022.

 Anna Lilljequist

Bengt af Klintbergs senaste bok – vilken skatt att få hem i postlådan. Jag öppnar paketet, börjar läsa direkt och sen kan jag inte sluta. Tio folkminnesstudier. Nya världar öppnas. Tyckte att jag var hyfsat beläst inom de här områdena, men varje avsnitt i boken är en hel färd. Varje kapitel ger utförlig historisk och folkloristisk bakgrund och kontext till berättelser som jag många gånger framfört och som jag trodde jag kunde utan och innan.

Som första kapitlet. En sägen som i kort sammandrag lyder: Till en avlägsen gård kommer en kväll tre bröder. De har en likkista med sig, där ligger deras döde far. De får husrum och likkistan ställs i ett uthus tills vidare. Men dottern i huset är nyfiken. Hon smyger dit och öppnar kistan. Upptäcker då att där ligger en fullt levande äldre man, bredvid sig har han en lång kniv. Flickan varnar sina föräldrar – de skickar efter länsman och rövarna blir arresterade. Dock lyckas den äldre mannen fly. Så går några dagar och en gammal skröplig käring dyker upp och ber om husrum. Det får hon trots att familjen har sina dubier. Sedan går alla till sängs men dottern ligger vaken. Då ser hon hur käringen tar fram ett ljus hon hållit gömt i sin krycka, tänder det samt läser en formel. Sedan går hon runt i huset och plockar åt sig av familjens ägodelar. Dottern lyckas övermanna käringen och slår ihjäl henne med en yxa. Men det brinnande ljuset är omöjligt att släcka. Och familjen bara sover, går inte att väcka. Grannarna kommer dit, alla försöker blåsa ut ljuset. Men det är ett magiskt ljus, stöpt av mänskligt talg och kan därmed inte släckas på vanligt vis. Inte förrän en ammande kvinna kommer dit och sprutar sin mjölk över lågan, då. Den gamla käringen var ingen annan än rövarnas far, som lyckades komma undan länsman och som sedan förklädde sig till en åldrad kvinna.

En riktigt ruskig historia. Mest har den dokumenterats – i lite olika versioner – inom ett västsvenskt område. Därför är det nära till hands att klassificera den som en lokal sägen. Men af Klintberg visar att den är spridd i länder över hela Europa och går att återfinna i kyrkliga lärotexter daterade från senare hälften av 1200-talet. Några av sägnens beståndsdelar är mycket gamla. Som tron att bröstmjölk kunde släcka vådaeld. Och att ljus tillverkade av mänskliga kvarlevor har magiska egenskaper är en föreställning som daterar sig ända bort till antikens dagar. 

En annan historia som jag ofta berättat, nu är vi på avsnitt tre, är den om ormbunken som blommar under midsommarnatten. Jag brukar göra den kuslig, på gränsen till ödesmättad. Gossen står där ensam mitt ute i djupa skogen. Han har fastat, inte ens druckit vatten. Han väntar, rädd men beslutsam. Så blir då klockan tolv, allting stillnar och året vänder. Det är då ormbunken ska blomma. En stängel skjuter upp, andlös ser han knoppen svälla. Sedan blir det med ens väldigt dråpligt. En skrockande höna kommer struttande mitt i skogen dragandes på ett hölass….

Men den här versionen av sägnen är av yngre datum. af Klintberg beskriver hur det ursprungligen var ormbunkens frön som var magiska och åtråvärda. Vi vet ju att ormbunken inte har några frön, den är en kryptogam. Men de gula sporsäckarna på bladens undersidor har uppfattats som frön. Det var dessa man ville åt. Ormbunkens frön samlades in på midsommarnatten. Du måste hålla tolv ark papper under bladet, för annars gled fröna igenom pappret, tunga och frätande som de var. Fick du tag på dessa frön fick du förmågan att göra dig osynlig. Traditionen har funnits över hela norra och östra Europa. Ormbunkssägnen har i många fall sammanlänkats med andra sägenmotiv, men gemensamt är tron att ormbunkens sporsäckar är undergörande och dyrbara.

En av studierna behandlar en vandringssägen av modernare slag; den var ny för mej. Historien om kvinnan som föder barn på tågtoaletten. Det är en toa av det äldre slaget, med öppning som leder rakt ut på spåret. Där får hon plötsliga värkar – en störtförlossning – barnet faller ner genom hålet och blir liggande på spåret. Babyn hittas sedan välbehållen och tas om hand. Detta ska ha inträffat i Kina, men även i Indien, Tyskland, Rumänien och Canada. En tidningssägen!

Ett långt avsnitt av boken berör legendsagor om Vår Herre och Sankte Per och deras vandringar på jorden. De gudsfruktiga blir belönade, de onda och missunnsamma får sina straff. Tonen är ibland humoristisk, ibland moraliserande. Några är ursprungssagor som berättar hur enskilda arter kommit till världen och fått sitt specifika utseende. Vår Herre och Sankte Per figurerar även som folkliga botare. I flera uppteckningar av sjukdomsbesvärjelser nämns dessa båda vid namn; de heliga namnen rymde en kraft som troddes kunna läka sjukdomen:

Jesus och Sankte Per red sig över en bro

då fastna fölefoten i fururoten.

Då steg Jesus ned

och vred led mot led

sena mot sena

och knota mot knota.

Nu är allt som det förr har varit

inom de heliga tre namnen

fadern, sonen och den helige ande.

Det finns så mycket i af Klintbergs bok. Var och en av de tio folkminnesstudierna öppnar en hel värld. Utrymmet medger inte att jag går in på varje avsnitt här. Jag vill bara till slut nämna ”den illasinnade månadens mars”. I den folkliga kalendern var månaderna personifierade. Januari var Tor (inte att förväxla med asaguden; ordet har tolkats som torr, torrsnö) och februari var Göja (ordet har att göra med snöfall). Mars ville gärna plåga människorna och han sa: ”Om jag hade makt som Tor och Göa min syster så skulle jag frysa kalv i ko och gris i so och käring i hällan mä femtan skinnkjolar på.”

Det hände ibland att mars lånade några dagar av januari och februari för att göra det riktigt kallt och otrevligt för människorna. Är det månne därför våren är så kylig och sen detta år….? 

Anna Lilljequist

Mormors gamla sagobok. En av de första riktiga böcker jag läste. Bilderböckerna kunde jag utantill vid det laget. Jag började rota i mammas hyllor och fick fram den här. Började läsa, det gick lite knackigt i början, jag var nog inte mer än 9. Nya världar öppnades. Som jag förundrades, så jag skrattade och grät.

Sommarsjö och vintersnö heter den, författad av Toini Topelius och utgiven 1900. Illustrerad av Lydia Skottsberg. På försättsbladet står med spretig stil: ”Minne från tant Olin, julafton 1900.” Min mormor Frida Ingeborg föddes 1891. Hon växte upp i en familj som var beläst; att förse barn med böcker var en självklarhet. Men jag fick aldrig träffa min mormor. Hon dog redan i 40-årsåldern.

Nu sitter jag här med hennes gamla sagobok, vänder blad efter blad. Boken är sliten, dessutom nedfläckad. Jag måste ha ätit på mesmacka (brödskiva med messmör, vanligt mellanmål hos oss). Läser den efter alla dessa år, och…. jag blir så tudelad. Jag är den lilla flickan som en gång läste och trollbands. Och samtidigt är jag är den vuxna som ser med helt andra ögon, kritiska, nyktra.

Mycket i texterna är sentimentalt och olidligt högstämt. Det handlar inte om det ålderdomliga språket. Utan här manas till gudsfruktan, lydnad och trohet mot fäderneslandet. Sagorna har ett syfte och det är fostrande. Barnet ska genom läsningen komma till insikt om det rätta, det sanna och eviga. Och på en och samma gång. En sån friskhet, en rent sprakande berättarglädje! Här finns humor, galenskap och alldeles äkta vemod. Språket är konkret och levande, fyllt av bilder och intressanta detaljer om den tidens vardagliga liv och sätt att tänka.

Toino Topelius (1854-1910) var dotter till den store finlandssvenske diktaren Zacharias Topelius. Han skrev själv flera verk för barn och vände sig emot sin tids auktoritära barnuppfostran. Barn skulle formas och fostras med fantasins hjälp och genom leken. Flickor skulle ha samma möjligheter som pojkar. Toini och hennes systrar fick förkovra sig både intellektuellt och konstnärligt. Men efter Sommarsjö och vintersnö tycks Toino Topelius tystna och hon blev inte mer än 56 år.

Finland fick som bekant inte sin självständighet förrän 1917 och den finska nationalismen går som ett stråk genom sagoboken. Fadern Zacharias var starkt engagerad i fosterlandsrörelsen, Toini växte upp i den andan och det har format hennes författarskap. Särskilt tydligt blir det när man slår upp boken och läser första kapitlet, själva titelsagan.

Sagan handlar om Rosa och Kalle. Rosa är självaste vårflickan, medan Kalle är vinterns egen gosse. Rosa sitter vid sin sommarsjö och leker med näckrosorna. Hon binder dem till kransar, hon tänker sig att varje näckros ska bli till en saga. Något som hon ska ha, gömma och glädje sig åt sen när vintern kommer. Då blir luften med ens så kylig och solen går i moln. Här ett utdrag ur texten:

Då stod där plötsligt vid hennes sida en gosse så stor som hon själf, med friska röda kinder och en hvit rock som var drypande våt.
– God dag Rosa Sommarsjö, sade gossen. Känner du igen mig?
– Nej är det du Kalle Vintersnö, utbrast Rosa och räckte honom handen. Det är länge sedan vi råkats. Hvad har du här att göra midt bland mina blommor?
– Jo, jag kom på ett ryck för att se efter om den fästningen finns kvar som jag byggde i vintras, sade Kalle och tittade sig omkring. Och just här hade jag byggt en så präktig, hvit brygga!
– Pytt också, skrattade Rosa, sådant snömos har inte långt lif. Ser du inte att både fästningen och bryggan runnit bort i min sjö? Du kan gärna gå din väg igen, du gör illa åt mina blommor.
– Vänta, vänta mamsell Sommarputt, var inte så precis i munnen! Bjud mig hellre på en bit is ur isskåpet och öppna för all del ett fönster, ser du inte att jag smälter upp?
– Just rätt och lagom åt dig, Kalle Snöboll, som går här och spökar utan rim och reson. Ser du inte hur mina näckrosor hänga hufvudet i kylan, rätt nu dö de bort och alla sagor med dem…
– Liksom mitt vinterarbete drunknat i din blåa sjö, sade Kalle Vintersnö. Det var MINA sagor det!
– Nej voro fästningen och bryggan dina sagor? utbrast Rosa road. Då var det synd att de skulle dö. Men de voro väl inte riktiga, de heller, ty det som är RIKTIGT vackert, dör aldrig.

                

– Kan nog hända, sade Kalle fundersamt. Men så göra vi om det en gång tills vi få något som håller. Du binder sina sagor af näckrosor och låter dem simma på sjön…hvitt och blått…..Jag bygger mina av den hvitaste snö och låter dem afteckna sig  mot den ljusblå vinterhimlen. Det är också hvitt och blått….det är Finlands flagga du!
– Ack ja, så vackert, utbrast Rosa förtjust. Ser du så fin min blåa klädning gör sig mot din hvita rock, fast den, ursäkta, blivit lite suddig af vårregnet. Kom, tag mig om lifvet så väva vi Finlands flagga i blått och hvitt. Vi skola hålla våra färger klara, skola vi icke? De betyda ju TROHET och OSKULD…Jag vill troget vattna Finlands gröna stränder och knyta kransar till dess glädje…
– Och jag vill bädda dess åkerfält med mina mjukaste drifvor, så att de ej frysa, och så vill jag ärligt och utan svek bygga dess vägar starka och raka, som det anstår en redlig finsk gosse….Men nu måste jag gå annars smälter jag bort till en vattenpuss. Adjö med dig, mamsell Sommarskvätt, förlåt om jag generat!
– Det har du förstås, log Rosa. Men se, här får du en näckros till minne. Jag skall följa dig ett stycke på väg.
– Och se, här får du lite snöslask till en portion à la glace i sommarvärmen, skrattade Kalle och kramade en våt snöboll i Rosas nacke.
Så togo de varandra om lifvet och dansade bort öfver ängen. 

Sen kommer sagan om Flickan som inte hade någon lekkamrat, men lärde sig att tala med träden. Torparflickan och prinsessan som bytte plats, båda tyckte den andras liv var fruktansvärt och ångrade sig efter bara en natt. Den lyckliga råttfamiljen, där pappa Råtta var en mycket skicklig snickare. Lärkan som flög hem till Finland alldeles för tidigt på våren och frös ihjäl. Gumman som välte ut hela sin mjölkspann på vägen. De tre häxorna som rövade bort en prinsessa, skar ut hennes hjärta och åt upp det. Pojken som lurade den ryske kosacken på villovägar i skogen och som offrade sitt liv för fosterlandet. Flickan som balanserade på taket till svinhuset och trillade rakt ner i gödselstacken…..

Sammanlagt 21 sagor och ingen är den andra lik. En fascinerande blandning av högt och lågt. Fosterlandspatos, gudsord. Tokroliga episoder och detaljer. Människor som så gärna vill det rätta, men som misslyckas. Ömsinne. En sån tur att jag återfann den här boken. Den låg i en kartong uppe på vinden.

 Anna Lilljequist