Författararkiv: anna lilljequist

Om anna lilljequist

I love good stories

Hitta historier

Att hitta berättelser kan vara knepigt. Många av mina berättarvänner säger så. Dom letar. Jag letar också, tittar igenom pärmar där jag samlat utskrifter och tidningsklipp, går till böckerna i hyllan, där finns underbara sagoböcker och fullspäckade sägensamlingar. Jag lyssnar till andra berättare, jag lyssnar i naturen och lyssnar inåt. Ibland kommer en historia när man minst anar det.

 

böcker

 

Jag fick en konstig vinter i år. Krångel med ögonen, av läkare förbjuden att köra bil. Världen blev med ens så liten. Men med hjälp av starka lampor rodde jag mej igenom. Den här vintern var som gjord för att leta berättelser. Öppnade böckerna, men mina ögon ville inte riktigt. På nätet gick bättre när jag kunde förstora texten.

Jag vill ha en berättelse som känns. En berättelse måste kännas om det ska bli bra. Jag måste leva mej in, se det utspelas för mina inre ögon. Om jag inte själv berörs, hur ska den som lyssnar kunna göra det?

Jag går in på en hemsida som heter Folklore and Mythology (University of Pittsburgh) och här finns sagor och sägner från världens alla hörn. Men ser ingen som jag går igång på, inte så där omedelbart. Nåväl, det finns mycket på den här sidan, några av historierna är långa, några är krångliga. Om jag läser för flyögt missar jag berättelsens själva kärna. Jag måste stilla mej, läsa saktare. Får ögonen på en gammal saga från Grönland i en utgåva från 1875:

Solen och månen var från början två vanliga människor som levde på jorden. Det var en mycket vacker kvinna och hennes bror. Varje natt fick kvinnan besök av en man, det gjorde gott, men hon visste inte vem han var. Då fick hon idén att ta lite sot från lampan och sedan gned hon med händerna över mannens rygg. När morgonen kom visade det sej att det var hennes egen bror som hade lägrat henne. Hans vita renskinn var alldeles fläckat av sot. Det är förresten därifrån som månen har fått sina fläckar.

Kvinnan tog en vass kniv, skar av sej sina bröst och slängde dom rakt på brodern. – Tycker du att jag är läcker? Så varsågod och ät! Och det blev tumult, de brottades, kvinnan fick tag i ett stycke tändmossa och lyckades få eld. Sen sprang hon ut. Brodern gjorde likadant, men han fick inte mossan till att brinna. Han rusade efter henne och plötsligt lyftes båda upp från jorden. De kom ända till himlen, och där är de än idag. Den vackra kvinnan blev till solen och hennes bror, han blev månen.

När jag ser en berättelse som verkar spännande börjar jag med att översätta rakt av. Funderar en stund, smakar av. Kan jag göra något med det här? Den grönländska sagan är häftig, glad att jag hittade den, men tror inte att jag någonsin kommer att vilja berätta den. Jag skrollar vidare, upptäcker en annan som också är fin. Från Isle of Man, utgiven 1911:

Det var en ung bonde som hette Ballaleece. Han hade gift sig med en vacker kvinna och de älskade varandra mycket. Men efter bara ett kort tag försvann hon. Några sa att hon måste vara död. Andra menade att hon nog hade blivit bortförd av småfolket. Ballaleece sörjde mycket, han letade efter sin hustru dag och natt, men förgäves. Till sist gifte han om sig. Den här nya var inte speciellt vacker men hon förde med sig en del pengar i boet. Men bara kort efter bröllopet kom han första hustru till honom om natten. – Käre make, sa hon, det var småfolket som tog mej. Jag lever med dom, alldeles här i närheten. Men jag kan bli fri om du gör som jag säger.

– Bara säg, sa Ballaleece.

– På fredag ska vi rida tvärs igenom din lada vid midnatt. Vi kommer in genom ena dörren och ut genom den andra. Jag sitter på en av hästarna med en man, det är honom jag ska giftas bort med. Du måste sopa ladan fullkomligt ren, se till att inte minsta strå finns där. Göm dej, och när vi kommer så hugg tag i min brudslöja, håll för allt vad du är värd. Då blir jag fri.

När fredag kväll kom tog Ballaleece en kvast och sopade golvet så grundligt rent att inte minsta fnas fanns kvar. Sen väntade han i mörkret. Och vid midnatt slogs dörrarna upp, ljuvlig musik hördes och in red ett helt följe av småfolk. De var utsökt klädda i gröna mantlar och röda hattar och de red på mycket vackra hästar. På sista hästen, bakom en av de små männen, satt hans första hustru, så vacker, så ung som hon var när han första gången såg henne. Han for upp, han grep tag i hennes slöja men kunde inte hålla fast, hästen vrenskades, han slungades hit och dit som en vante, till sist måste han släppa taget. Men innan hon försvann ut vände hans hustru på huvudet, pekade mot en skäppa som stod uppställd vid väggen. Sa med mycket sorgsen stämma: – Det ligger ett halmstrå under skäppan, det var därför du tappade taget. Nu ser du mej aldrig igen.

Det var så att Ballaleeces nya hustru hade hört och sett alltihop. Hon hade smugit sej ut i mörkret, gått till ladan och stoppat in ett halmstrå under skäppan. Och vänt den upp och ner så att ingenting skulle märkas. Och Ballaleece, han återsåg aldrig sin första hustru.

 Som sagt, en riktigt fin berättelse, den kan jag nog göra något med, tror faktiskt det. Bara hitta egna ord.

                                                                               Anna Lilljequist

_____________________________________________________________________________________________

University of Pittsburgh  https://www.pitt.edu/~dash/folktexts.html

Berättelse från Grönland: Henry Rink Tales and Traditions of the Eskimo 1875

Berättelse från Isle of Man: Sophia Morrison, Manx Fairy Tales 1911

 

1 kommentar

Under Att berätta

Erlkönig

En man rider i natten. Skogen är tät. Det råder iskyla, terrängen är svår, stigen smal och brant. Mannen har sin späda son i famnen, håller stadigt, ger honom av sin värme. Plötsligt rycker gossen till. – Pappa, älvkungen står därborta, jag ser honom, krona på huvudet har han, långt släp… – Ånej, svarar fadern. Det är bara dimstråken du ser.

Då börjar älvkungen sjunga, hans röst är len: Kom till mej mitt barn! Du och jag ska leka, plocka blommor, du ska få kläder av guldtyg, min mor ha själv vävt det….

Gossen kvider: Pappa hör du inte hur han kallar på mej? Inte då, svarar fadern, det är bara vinden i de torra löven du hör.

Åter sjunger älvkungen: Kom till oss vackra barn! Mina döttrar väntar så på dej, ni ska dansa och sjunga, de ska vagga dej till sömns…..

erlkoenig 3 bild 1830

Målning av konstnären Moritz von Schwind 1830

 

– Men pappa ser du inte älvkungens döttrar. De står ju där borta! Pojken är helt förbi av förfäran. Men fadern svarar att det där, det är bara en hop gamla, murkna pilträd.

Älvkungen fortsätter locka och beveka. Så slår han om, utropar: Vill du inte komma? Så tar jag dej ändå! Gossen skriker rakt ut: Pappa, älvkungen gör mej illa, han tar mej, han tar mej…

Fadern ryser, han sporrar sin häst, rider som en vansinnig, backe upp, backe ner, genom snår, över myrar, stock och sten, till sist når han äntligen sin gård. Han är hemma. Med barnet i sina armar kommer han in i salen. Men då är gossen redan död.

 

*****

 

Det jag här återberättar är W. J. Goethes dikt Erlkönig skriven 1782. Den har tonsatts av flera men mest känd är den som Franz Schubert har gjort.

 

*****

 

”Wer reitet so spät durch Nacht och Wind

Es is der Vater mit seinem Kind…..”

Jag är liten. Pappa spelar den här sången på grammofon, kväll efter kväll spelar han den. Jag sitter bredvid. Ser i hans ansikte hur musiken tar honom. Man får inte prata då. Det är en underlig sång. Pianot hamrar olycksbådande, sångarens röst är dov, dyster. Ett tag blir det ljusare, gladare, så blir det hemskt igen Som att några talar med varandra. Men jag förstår inte ett ord. Sången är på tyska.

– Ska jag berätta för dej? säger han en kväll när vi lyssnat för minst tionde gången. – Det är en saga, en ond saga. Pappa har texten i en bok. Han slår upp den, översätter, förklarar.

Det jag fick höra kom mej att rysa. Jag hade hört och själv läst sagor. Prinsessor, äpplen av guld, skinande slott bort i fjärran. Förtrollade fåglar. Älvorna kände jag förstås till. Hon i Solägget av Elsa Beskow, hon som dansar sin vårdans, alltid godmodig och lika hjälpsam. Jag hade också sett älvor på bild. Undersköna varelser, de dansade på gröna ängar, flög från blomma till blomma.

Men detta. Älvor mitt ute i mörka skogen. Som vill locka till sig oss människor, förgöra oss. Jag fick en del att fundera på. Jag var skakad, samtidigt fascinerad. Om det fanns som en parallell värld därute? Varelser som kunde tala och sjunga? Liknade oss, hade familjer som vi. Men som inte var människor utan väsen, namnlösa, halvt formlösa, grå som dimman. Farliga.

Goethes dikt är naturligtvis högkultur av utsöktaste slag. Men den bygger på en folklig föreställning om älvorna som illasinnade. Som de ju var i den äldre folktron. Älvorna traktade efter människor, efter människors kroppar. De sög blodet ur spädbarnens fingrar. De satte sjukdomar på oss. Försökte locka oss till sig, den som lystrade var ohjälpligt dödsmärkt.

Det var först i samband med romantiken (sent 1700-tal och till mitten av 1800-talet) som vi fick den bild av älvorna som är den gängse idag och som vi återfinner i barnlitteraturen. Skira, eteriska ljusvarelser, vackra och självfallet på det godas sida.

Jag tror faktiskt det var här det började, min stora vurm och kärlek till gammal folktro. Som berättare väljer jag allra helst en sägen, en riktigt ruggig en. Sägnen är en berättelse om något man tror verkligen har inträffat. I sägnen kan jag leva mig in. I hur människor i gångna tider tänkte och trodde. Jag kan känna – känna igen – något av deras undran och skräck inför det oförklarliga. Med egna ögon se det som de tyckte sig se.

Jag sitter vid min laptop. Det har gått en oerhörd massa år. Men än idag ryser jag från fotabjället och upp till hjässan när jag hör Erlkönig spelas.

Anna Lilljequist

 

 

 

6 kommentarer

Under Att berätta

De tre danserna

Det är den 9 april, jag går och donar i mitt kök. Tid för Radioföljetongen och jag knäpper på. Det är Wilhelm Mobergs Din stund på jorden, hans allra sista verk. Andra delen nu, Iwar Wiklander läser, hans röst är mörk, lite sträv och helt kongenial med Mobergs sorgmodiga berättelse. Texten är så berörande att mina händer stillnar i sysslorna En bit in i uppläsningen dyker plötsligt en småländsk sägen upp, en som jag aldrig tidigare hört eller läst. Huvudpersonen i boken, Albert Carlson, sägs ha fått den från sin mormor när han var liten. Min fantasi vandrar – tänk om Moberg själv hörde den här historien berättas hemma i soldattorpet i Moshultamåla? Av sin mormor eller någon annan gamling? Det kan ha varit så. Men troligt är att Moberg har läst sig till den, att han funnit sägnen i Wärend och Wirdarna, som han lär ha studerat mycket flitigt.

Så här återberättar Moberg själv sägnen i Min stund på jorden som kom ut 1963:

”Det var en gång i världen två vänner, som givit varandra ett heligt löfte: De skulle komma på varandras bröllop, var de den dagen än kunde befinna sig. Den ene av dem dog, och en tid därefter skulle den andre fira sitt bröllop. Han sörjde mycket över att hans käraste vän inte kunde vara med. Men sent om natten kom den döde till bröllopsgården. Han satte sig bakom farstudörren och ville inte ta emot annan undfägnad än en handfull mull och en mugg vatten. Men när bruddansen spelades hedrade den döde sin levande väns brud och dansade med henne tre gånger. Sedan skulle han gå sina färde, och då sade han till brudgummen: Nu ska du hålla ditt löfte till mig! Jag firar också bröllop i kväll, och du skall följa mig till min bröllopsgård! Brudgummen ville stanna hos sin unga brud, men kunde inte svika sitt löfte till vännen. Han åtföljde den döde på dennes återväg.

tre danser

De båda vännerna kom till en gård, där många människor församlats i en stor upplyst sal. De gick in i bröllopsgården, och den döde sade till sin vän: Jag dansade tre gånger med din brud. Nu skall du dansa tre gånger med min brud.

Och den levande dansade tre gånger med den dödes brud. Sedan återvände han till sin egen bröllopsgård.

Han hade varit borta endast en kort stund. Men när han kom tillbaka till bygden som han nyss hade lämnat var allting där förvandlat. Bröllopsgården där han lämnat sin brud var borta, och på platsen stod en ny byggnad, där det bodde för honom främmande människor. Han gick till andra gårdar, men av de människor han såg och råkade kände han ingen och ingen kände honom. Då gick han till prästen i socknen, som nyss hade vigt honom vid den unga bruden. Men även prästen var en främling. Han omtalade vem han var och vad hans gård hette och sade att han från sitt eget bröllop i kväll hade följt en avliden vän till dennes bröllop i dödsriket. Men nu kunde han varken återfinns sin brud eller sin bröllopsgård.

Prästen slog upp i de gamla kyrkoböckerna och fann att allt vad mannen sagt var sanning. Hans namn stod i böckerna, men det var namnet på en död församlingsbo. Han var för längesedan skriven som död. Kyrkböckerna utvisade att tre århundraden hade förflutit sedan han bodde i socknen, där han också hade firat sitt bröllop för tre hundra år sedan.

Det hade gått hundra år för varje dans som han dansade på sin döde väns bröllop. Och när han hört detta återstod det honom endast att återvända till dödsriket.”

Till sist: Jag fick hjälp av Per Gustavsson att spåra den här sägnen. Den finns i Wärend och Wirdarna (G. O. Hyltén-Cavallius 1863 och 1868). Finns även som saga och är med i Folksagan i Sverige, den har typnummer ATU 470 (P. Gustavsson och U. Palmenfelt 2017), band 3 sid 326.

                                               Text: Anna Lilljequist

                                              Foto: Jerker Andervad

1 kommentar

Under Att berätta

Nu är vitsippetid

Vitsipporna ser ut att ha det motigt i år. Vinden har varit bister, nätterna kalla. Bakom vårt hus finns en backe ner mot en bäck, där växer lövskog och där brukar vitsippan komma i stora mattor. Men nu syns bara enstaka bestånd. Kanske var det förra sommarens torka. Men den kommer igen, tröstar jag mig. Vitsippan är livskraftig och sprider sig utomordentligt lätt med sina krypande jordstammar.

Vitsippan är ljuvlig. Den är blomman som berättar om våren. Den kommer i sådan ymnighet att vi kan plocka hur mycket som helst, det tar aldrig slut. Det har sagts att vitsippan inte har någon doft. Men ta en vitsippsbukett, stick ner näsan och andas in. Visst doftar den.

vitsippa 19

Vitsippan anemone nemorosa är en växt som folk haft anledning att fundera över genom tiderna. Den har varit både läkeväxt och trolldomsört. Liksom blåsippan skulle man äta upp den första vitsippan man hittade om våren. Klarade man inte att tugga den (smaken är brännande stark) gick det lika bra att bära den i en liten påse om halsen. Betydligt hälsosammare, eftersom vitsippan är rätt giftig. Det är giftet anemonal, oljigt och starkt frätande. Det hände att kreatur, kanske även människor fick i sig för mycket av växten, blev sjuka eller dog.

Att äta den första vitsippan gav skydd mot feber och varjehanda sjukdomar; du kunde också få önska dig något. Men växten har även använts för hudbehandlingar. Då krossades man den och moset ströks sedan på huden mot eksem och vårtor, ja, även spetälskesår har man prövat att behandla med vitsippa. Den ansågs kunna bleka bort fräknar och dämpa ner solbränna. Gjorde man grötomslag av den och lade på huvudet så lindrades den svåraste huvudvärk.

I stora delar av världen har vitsippan associerats med olycka. I Kina är vitsippan en dödsblomma som planteras på gravar. I Tyskland har dess folkliga namn varit Hexenblume – där vitsippan växte, där dansade häxorna. Man torkade även vitsippan, tände på och andades in röken – då kunde du lätt se vem i sällskapet som var en häxa. På brittiska öarna har den förknippats med älvorna. När vitsippans kronblad stängdes inför natten då kurade älvorna ihop sig därinne. Älvorna (the fairies) var som bekant varelser man gjorde bäst i att undvika.

Det finns naturligtvis en rad upphovssägner och -sagor om vitsippan. Jag har valt en ur de grekiska gudasagorna för att jag tycker den är så fin. Så här brukar jag berätta den:

Hur vitsippan kom till
Afrodite kärleksgudinnan, hade fått sina ögon på den unge guden Adonis. Adonis var en vacker yngling och han var den som svarade för årets gång och årstidernas växlingar. Egentligen hade Afrodite redan en älskare och det var Ares, krigets gud. Men nu blev hon handlöst förälskad i Adonis och lyckades vinna hans hjärta. De strövade mycket i skog och mark tillsammans. Men Adonis var egendomligt förströdd, han intresserade sig egentligen mer för de vilda djuren i skogen än för henne, Afrodite.
Adonis ville bli jägare. En dag sa han att han skulle bege sig ut på vildsvinsjakt. Afrodite bönföll honom att låta bli. Men han for ändå och bedrövad återvände Afrodite hem till sin boning. Kort därefter kom budet: Adonis hade blivit attackerad av en stor vildsvinsgalt och han var död. Med tårarna strömmande nerför kinderna begav sig Afrodite till platsen. Där låg Adonis i sitt blod. Den väldige galten var i själva verket ingen annan än Ares krigsguden, tosig av svartsjuka.

Där stod hon nu tillintetgjord av sorg, vid hans döda kropp. Blodet strömmade ur Adonis buk, Afrodites tårar föll och föll, gråten blandades med hans blod….

Sedan när allt var över, så kom det en ny liten blomma på den här platsen, en blomma ingen hade sett förut. Vit på ovansidan och med en skiftning av rött på undersidan. Så gick det till när vitsippan kom till världen.

 

       Text och foto: Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Jag glömmer inte Hunnsberget

Jag måste ha varit rätt liten den gången.

Jag minns det som en riktigt vacker dag. Tidig vår, en söndag. Solen hällde ner och överallt hördes fågelsång. I köket rådde stor brådska, vår familj skulle åka på utflykt. Vi barn trodde knappt våra öron. Vi brukade aldrig fara någonstans, det var alltid så mycket att sköta hemomkring.

Mamma hade rört ihop en sockerkaka på morgonen, den såg god och smörig ut. Storasyster gjorde mackor med prickig korv. Någon kokade kaffe och slog på termos. Hallonsaft till oss barn, sockerbitar i en glasburk med lock, skedar, muggar. Allt packades i en korg. Vi skulle åka till Hunnsberget, fick jag veta.

– Jag har hört så mycket om den platsen, alltid velat se den, sa mamma.

Vi stod ute på gårdsplanen. Far skulle köra fram bilen. Systrarna och lillebror var som ystra kalvar, själv var jag tyst, lite förlägen liksom. Det var märkvärdigt detta att vi skulle på utflykt. Högtidligt. Jag drog och drog i mina knästrumpor som bara ville korva sig, väntade. Till sist fick vi hoppa in, mamma satte sig fram, vi fyra barn klämde ihop oss i baksätet

Det var en bit att åka. Vägen blev allt smalare och krokigare, skogen tätnade. Till sist var vi ändå framme. Där var Hunnsberget, och jag bara stirrade. Något så högt hade jag aldrig sett, jag glodde uppåt tills jag fick ont i nacken. Det fanns en smal stig som ledde upp till toppen, den skulle vi ta. Jag minns hur brant det var och fullt av vassa små stenar, hur vi snubblade, hur lillebror grät och knotade.

Till sist stod vi uppe på berget alla sex. Jag hade aldrig sett så mycket himmel, det var oändligt. Och träden därnere, så små, så små. Far sa att för länge sen innan skogen växte upp, kunde man se sju kyrktorn härifrån. Och mamma hade hört att förr i tiden kunde man se Hunnsberget ända utifrån havet. Sjömännen tog märke på berget när de skulle navigera sig igenom Laholmsbukten.

1._skomakaren_i_sutarestugan

Foto: Steve Anderson

Så började far berätta: – Det har hänt hemska saker på den här platsen. Det är länge sen nu. – Bodde det troll här, frågade en av mina systrar. – Äsch troll, sa far, såna finns inte. Men det var ett fruktansvärt krig. Massor av människor som blev dödade. Det var dansken. Soldaterna kom i stora horder, de brände gårdarna, slaktade djuren och människorna….ja, människorna försökte väl gömma sig så gott de kunde. Men de flesta hann inte undan.

Det fanns en here här i trakten då, ung och vig var han och tilltagsen av sig. Han kom från Bohult, byn nära intill. Där hade danskarna skövlat allt, husen låg i rykande högar. Byns karlar, ja kvinnorna med, låg bakbundna i en enda hop på marken. Alla grät, barnen skrek. Men soldaterna bara flinade. Satt där och pimplade öl och knaprade på rostat kött som de hade tjuvslaktat.

Den där heren som jag ska berätta om, han var den enda i byn som danskarna inte lyckades fånga in. Och han lurade iväg dem. Han sprang mot Hunnsberget och ända upp på toppen, danskarna efter. Och på det brantaste stället, där finns en håla på utsidan av berget. Där kröp heren in och gömde sig, danskarna fattade inte vart han blivit av, de stod och stirrade, då röck han dem i benet en efter en så de tappade balansen och ramlade utför. Varenda dansk soldat blev till mos. Den unge heren kröp fram, sprang genast bort till sina bybor, skar av deras rep… detta är dagsens sanning, det hände just här, sa far.

Mamma och systrarna höll på att packa upp matsäckskorgen. Bredde ut en rutig filt av ylle, tog fram mackorna och den guldgula sockerkakan, en mugg till var och en. Men jag fortsatte att stå och stirra nerför branten. Jag kände mig så underlig, jag frös i solen. För jag var där. Jag var där i det som hände just då.

– Kom och ät nu, sade de andra. Men jag stod kvar.

Det var ett svagt muller som kom inifrån berget, jag vet än idag att jag hörde det. Och sen såg jag dem, människorna, såg helt tydligt. Ansikten, kroppar. Jag hörde deras förtvivlade rop om nåd. Hur de jämrade sej, skrek… hur soldaterna ömsom vrålade, ömsom hånskrattade. Och ljudet av yxor som klingade, skott som small, tunga stenar som damp i marken, hästar som gnäggade. Jag kände lukten av rök och en annan förfärlig lukt – blod.

Och jag såg de danska soldaterna en efter en trilla nerför stupet och bli till mos. Sen var himlen plötsligt så konstigt svart. En åskblixt fräste till alldeles nära mig, bländade mig, ett vinande ljud som när man klatschar med en piska fast mycket högre, jag vet inte…jag föll omkull, måste ha skrikit rakt ut, mamma kom rusande.

Jag låg på den rutiga filten. De klappade om mig, jag fick hallonsaft och smörgås med prickig korv. Men jag kunde inte äta. Himlen var blå som förut, solen lyste, inte minsta spår av någon åska. Berget mullrade inte, inga skrik, inga vrål, ingen lukt av rök. Som om jag bara drömt alltihop, men det hade jag inte.

Här satt min familj mätta och glada och småpratade så förnöjt. Far berättade något annat nu, det var visst roligt för alla skrattade. Ingen av dem hade märkt något ovanligt. Bara jag, och jag fortsatte att darra där jag låg. Så småningom åkte vi väl hem. Jag tror de fick bära mig in i huset. De var oroliga, de stoppade mig i säng och där blev jag liggande flera dagar. Jag hade hög feber.

Det är länge sedan detta hände, åren har gått. Jag har varit uppe på Hunnsberget flera gånger sedan dess. Stått där, tittat ut över landskapet och visst är det vackert. Men mina minnen finns. De är klara som glas och jag slutar aldrig att undra. Vad hände egentligen den gången, vad var det som jag såg och hörde?

                                                        Anna Lilljequist

Den här historien fick jag en gång från en äldre man bosatt i trakten av Vrå. Hunnsberget är en av Sagobygdens sägenplatser, absolut värd att besöka. Området är naturskönt och samtidigt historiskt intressant. Hunnsberget ligger väster om Vrå, inte långt från gränsen till Hallands län. Det här berget, det högsta i Ljungby kommun har naturligtvis sysselsatt människors fantasi i alla tider. Och visst fanns det troll här en gång….

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Färöarna – en vandringsresa i sägnernas tecken.

Vi landar på ön Vagar. Det är augusti och landskapet är glimmande grönt – skönt och ovant för oss som inte sett annat än damm och vissna strån de sista veckorna. Här doftar det av blommor och vi har en hel vecka framför oss i denna natur, så vacker att den tar andan ur en. Och samtidigt karg, liksom avskalad. På Färöarna finns inga vildväxande träd och tycks heller aldrig ha funnits.

Det blev späckade, spännande dagar med båtturer, med vandringar upp- och nerför de gräsklädda bergssidorna, utfärder till historiska platser och rent av färöisk balladdans i ett gammalt rökhus. Och så förstås, berättelser. Vår reseledare var Randi Meitil, vandringsguide och högstadielärare, uppväxt i Torshavn. Då och då under våra turer stannade Randi upp, sjöng en visa, berättade om traktens historia eller drog en sägen, helt säkert någon som hon fått från de gamla i sin egen familj.

Varje dag på Färöarna var en pärla och en historia i sig. Jag ska här bara berätta om sista dagen. Då for vi till Gjogv, en by längst ut på nordöstra spetsen av Eysteroy. Över bergstoppar och genom tunnlar, utmed smala, livsfarligt slingrande och branta vägar, kom vi slutligen ner till byn och havet.

 

grumsGjogv. Foto: Anna Lilljequist

Där stod vi och blickade ut över klipporna och ön Kalsoy mitt emot. Randi berättade en sägen, en märklig händelse som ska ha ägt rum just på Kalsoy, i den lilla byn Mikladalur.

”Sälarna är egentligen drunknade människor, det vet alla. Men en gång om året, alltid på trettondagsafton, kommer de upp ur havet och blir människor igen, men bara för en natt.

Det fanns en ung man i Mikladalur. Han ville se om det här var sant. På kvällen trettondagsafton smög han sej ner till stranden. Där fanns en stor grotta, det var där sälfolket sades hålla till. Han gömde sig bakom en sten och snart fick han se en flock sälar närma sig. En efter en vadade de i land, krängde av sina sälhudar och antog människogestalt. Hudarna lade de på en klippa. Så gick de in i grottan och började dansa runt i ring.

Bland dem fanns en ovanligt vacker flicka, den vackraste han sett. Hon hade råkat lägga sin sälhud alldeles intill den plats där mannen gömt sig. Mannen tvekade inte, han högg tag i huden och gömde undan den. Hela natten satt han sedan och såg hur sälfolket dansade och sjöng.

bild1Sälfolkets grotta på Kalsoy  Foto: Per Gustavsson

När natten var över och det började gå mot gryning fick sälfolket brått. Nu måste de tillbaka till havet. Var och en drog på sin sälhud och dök ner i djupet. Alla utom den unga flickan för hon kunde inte hitta sin. Hon var förtvivlad, hon grät, hon sökte överallt. Då kom mannen fram ur gömstället, stod där och hennes sälhud hade han under armen. Flickan tiggde och bad att få den tillbaka men han bara vände om och började gå upp mot sitt hus. Det enda hon kunde göra var att följa efter.

Nu var hon tvungen att bli hans maka och leva med honom. Åren gick, de fick till och med barn. Mannen var så glad att han fått henne till hustru, han ville inte förlora henne. Sälhuden gömde han i en träkista. Den var låst och nyckeln hade han alltid i ett snöre om halsen. Men en dag när han var ute och fiskade upptäckte han att nyckeln inte fanns där. Han vände genast båten, kom iland och rusade upp till huset. Men det var för sent. Därinne satt barnen och grät efter sin mamma. Träkistan stod öppen, nyckeln satt i låset. Kvinnan hade fått tag i sin sälhud och begett sig ut till havs.

Nu fick barnen och mannen leva ensamma, det var tungt. Sälkvinnan var och förblev borta. Hon hade skaffat sig en ny make i havet. Men ibland lekte barnen vid stranden och då fick de se en säl dyka upp helt nära land. Hon såg på dem, hennes ögon var så stora och sorgsna. Barnen visste att det var deras mamma.

Tiden gick. Det blev dags för den stora säljakten. Alla männen i byn skulle vara med. Natten innan hade mannen en egendomlig dröm. Han såg för sig hur sälkvinnan stod vid hans bädd. Hon bad så bevekande att han under den kommande jakten skulle skona hennes make och deras ungar.

Men när morgonen kom tänkte mannen: det var väl ändå bara en dröm. Han och de andra for ut på havet och de dödade varje säl de kunde se. Sedan delade de upp fångsten. Den lott mannen fick var just sälkvinnans make och två av hans ungar.

Samma kväll kokade mannen sälhannens huvud och labbarna från en av sälungarna i en gryta på spisen. Det skulle bli middag till honom och barnen. Just när de skulle till att äta hördes larm och buller utanför huset och några hårda slag på dörren. In kom sälkvinnan, men nu i gestalt av ett fasansfullt vidunder. Vattnet forsade om henne.

– Här ligger min son Harekur, och puttrar i din gryta. Han var ändå halvsyskon till dina barn! Förbannad vare du som gjort detta. Förbannande alla ni män i Mikladalur som dödar mina anförvanter. Vi ska hämnas, jag svär att vi kommer att hämnas.

Hon satte en förbannelse på byn för många generationer framöver. Männen i Mikladalur skulle omkomma på havet en efter en. Så många att det blev som en ring runt hela ön Kalsoy. Dessa ord vrålade hon ut, sedan försvann hon med en faslig skräll. Det blev tyst och stilla.

Slog den här förbannelsen in? Ingen vet säkert. En sak är dock säker, massor av män och pojkar från Mikladalur har omkommit på havet. Men ännu är ringen kring Kalsoy inte riktigt fylld, det fattas fortfarande några.

De barn som Sälkvinnan fick med sin jordiska make såg ut som människor gör mest. Men deras händer var annorlunda, fingrarna var exakt lika långa och med simhud emellan. Och deras barn fick i sin tur likadana händer, och likadant i nästa generation…”

Randi berättade vidare att det är nio generationer sedan detta hände. Hennes egen livskamrat kommer faktiskt från just den här släkten. – Har han simhud mellan fingrarna? frågor någon. – Nej, svarar Randi med ett leende. – Jag har tittat noga.

Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Tibasten

Nu har den blommat över. Men för bara någon vecka sedan myllrade det av ljust skära, små klockor. Alla små humlor hade kalas.

tibast.jpg

Nu börjar bladen komma och sedan kommer bären. Vid midsommar är de där, mogna, klarröda. Stoppar du ett bär i munnen och biter, river det och bränner på tungan. Därför har tibasten ibland kallats ”källarhals”, vilket kommer av ett tyskt ord chellen som betyder ”kvälja”. Ett annat namn som använts här i Småland är trollbärsbuske.

Tibasten Daphne Mezerium, en halvhög lövfällande buske. Oftast en trädgårdsväxt, men den förekommer även vild. Den är giftig för däggdjur. Sex bär ansågs kunna döda en varg och den har använts för åtel. Samtidigt kunde fåglarna obehindrat äta av bären. Naturligtvis gav tibasten oss människor en hel del att fundera över.

Tibasten var en läkeväxt. Man använde både blad, bark och bär som omslag mot reumatisk värk. Men man åt också bären. De sades hjälpa mot halsont, magproblem och även mot engelska sjukan.

Även den dåtida skolmedicinen framhöll tibastens läkande egenskaper. Den var obligatorisk på apoteken och förekom i den svenska farmakopéns upplagor 1775-1869. Barken lades i ättika som sedan användes mot svullnader och gikt. Även bären tillhandahölls på apotek. Man menade att de stimulerade huden och njurarna, att de även var svettdrivande vid stark feber. Numera vet vi att kontakt med busken kan orsaka allergiska reaktioner, som eksem.

Liksom andra växter med särpräglad smak, lukt och speciellt utseende ansågs tibasten ha magiska egenskaper. Med dess hjälp höll man både flugor och möss borta. Men även osaliga väsen. Som skydd mot trolldom hängde man en kvist tibast kring kornas halsar. Ett par tibastbär i fickan skyddade dig mot huggormsbett. Pulvriserade bär och blad var användbara om någon hade blivit gastkramad. Men det är i samband med folktron kring skogsrået som tibastens skydd mot onda makter är mest uttalad. Här följer en sägen, Tisbas och vändilrot hämtad ur Bengt av Klintbergs Svenska folksägner, 1972. Från Dalarna den här gången:

En kolare hade inlåtit sig med skogsrået. Gång efter annan kom hon in till honom i kolarkojan. Han förstod vem det var och ville gärna bli av med henne. Så fick han en idé. Han frågade skogsfrun hur han skulle göra för att skydda sina kor från att ridas av trolltjuren. Hon svarade: ”Ge dem bara tibast och vänderot”. Men kolaren åt av örterna själv och sedan blev han fri från skogsrået. Länge hörde man henne springa runt kolarkojan och jämra sig. ”Tisbasbär och vändilrot, fy vale mig som lärde dig bot.”

text och foto: Anna Lilljequist

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta