Författararkiv: anna lilljequist

Om anna lilljequist

I love good stories

Nu är vitsippetid

Vitsipporna ser ut att ha det motigt i år. Vinden har varit bister, nätterna kalla. Bakom vårt hus finns en backe ner mot en bäck, där växer lövskog och där brukar vitsippan komma i stora mattor. Men nu syns bara enstaka bestånd. Kanske var det förra sommarens torka. Men den kommer igen, tröstar jag mig. Vitsippan är livskraftig och sprider sig utomordentligt lätt med sina krypande jordstammar.

Vitsippan är ljuvlig. Den är blomman som berättar om våren. Den kommer i sådan ymnighet att vi kan plocka hur mycket som helst, det tar aldrig slut. Det har sagts att vitsippan inte har någon doft. Men ta en vitsippsbukett, stick ner näsan och andas in. Visst doftar den.

vitsippa 19

Vitsippan anemone nemorosa är en växt som folk haft anledning att fundera över genom tiderna. Den har varit både läkeväxt och trolldomsört. Liksom blåsippan skulle man äta upp den första vitsippan man hittade om våren. Klarade man inte att tugga den (smaken är brännande stark) gick det lika bra att bära den i en liten påse om halsen. Betydligt hälsosammare, eftersom vitsippan är rätt giftig. Det är giftet anemonal, oljigt och starkt frätande. Det hände att kreatur, kanske även människor fick i sig för mycket av växten, blev sjuka eller dog.

Att äta den första vitsippan gav skydd mot feber och varjehanda sjukdomar; du kunde också få önska dig något. Men växten har även använts för hudbehandlingar. Då krossades man den och moset ströks sedan på huden mot eksem och vårtor, ja, även spetälskesår har man prövat att behandla med vitsippa. Den ansågs kunna bleka bort fräknar och dämpa ner solbränna. Gjorde man grötomslag av den och lade på huvudet så lindrades den svåraste huvudvärk.

I stora delar av världen har vitsippan associerats med olycka. I Kina är vitsippan en dödsblomma som planteras på gravar. I Tyskland har dess folkliga namn varit Hexenblume – där vitsippan växte, där dansade häxorna. Man torkade även vitsippan, tände på och andades in röken – då kunde du lätt se vem i sällskapet som var en häxa. På brittiska öarna har den förknippats med älvorna. När vitsippans kronblad stängdes inför natten då kurade älvorna ihop sig därinne. Älvorna (the fairies) var som bekant varelser man gjorde bäst i att undvika.

Det finns naturligtvis en rad upphovssägner och -sagor om vitsippan. Jag har valt en ur de grekiska gudasagorna för att jag tycker den är så fin. Så här brukar jag berätta den:

Hur vitsippan kom till
Afrodite kärleksgudinnan, hade fått sina ögon på den unge guden Adonis. Adonis var en vacker yngling och han var den som svarade för årets gång och årstidernas växlingar. Egentligen hade Afrodite redan en älskare och det var Ares, krigets gud. Men nu blev hon handlöst förälskad i Adonis och lyckades vinna hans hjärta. De strövade mycket i skog och mark tillsammans. Men Adonis var egendomligt förströdd, han intresserade sig egentligen mer för de vilda djuren i skogen än för henne, Afrodite.
Adonis ville bli jägare. En dag sa han att han skulle bege sig ut på vildsvinsjakt. Afrodite bönföll honom att låta bli. Men han for ändå och bedrövad återvände Afrodite hem till sin boning. Kort därefter kom budet: Adonis hade blivit attackerad av en stor vildsvinsgalt och han var död. Med tårarna strömmande nerför kinderna begav sig Afrodite till platsen. Där låg Adonis i sitt blod. Den väldige galten var i själva verket ingen annan än Ares krigsguden, tosig av svartsjuka.

Där stod hon nu tillintetgjord av sorg, vid hans döda kropp. Blodet strömmade ur Adonis buk, Afrodites tårar föll och föll, gråten blandades med hans blod….

Sedan när allt var över, så kom det en ny liten blomma på den här platsen, en blomma ingen hade sett förut. Vit på ovansidan och med en skiftning av rött på undersidan. Så gick det till när vitsippan kom till världen.

 

       Text och foto: Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Jag glömmer inte Hunnsberget

Jag måste ha varit rätt liten den gången.

Jag minns det som en riktigt vacker dag. Tidig vår, en söndag. Solen hällde ner och överallt hördes fågelsång. I köket rådde stor brådska, vår familj skulle åka på utflykt. Vi barn trodde knappt våra öron. Vi brukade aldrig fara någonstans, det var alltid så mycket att sköta hemomkring.

Mamma hade rört ihop en sockerkaka på morgonen, den såg god och smörig ut. Storasyster gjorde mackor med prickig korv. Någon kokade kaffe och slog på termos. Hallonsaft till oss barn, sockerbitar i en glasburk med lock, skedar, muggar. Allt packades i en korg. Vi skulle åka till Hunnsberget, fick jag veta.

– Jag har hört så mycket om den platsen, alltid velat se den, sa mamma.

Vi stod ute på gårdsplanen. Far skulle köra fram bilen. Systrarna och lillebror var som ystra kalvar, själv var jag tyst, lite förlägen liksom. Det var märkvärdigt detta att vi skulle på utflykt. Högtidligt. Jag drog och drog i mina knästrumpor som bara ville korva sig, väntade. Till sist fick vi hoppa in, mamma satte sig fram, vi fyra barn klämde ihop oss i baksätet

Det var en bit att åka. Vägen blev allt smalare och krokigare, skogen tätnade. Till sist var vi ändå framme. Där var Hunnsberget, och jag bara stirrade. Något så högt hade jag aldrig sett, jag glodde uppåt tills jag fick ont i nacken. Det fanns en smal stig som ledde upp till toppen, den skulle vi ta. Jag minns hur brant det var och fullt av vassa små stenar, hur vi snubblade, hur lillebror grät och knotade.

Till sist stod vi uppe på berget alla sex. Jag hade aldrig sett så mycket himmel, det var oändligt. Och träden därnere, så små, så små. Far sa att för länge sen innan skogen växte upp, kunde man se sju kyrktorn härifrån. Och mamma hade hört att förr i tiden kunde man se Hunnsberget ända utifrån havet. Sjömännen tog märke på berget när de skulle navigera sig igenom Laholmsbukten.

1._skomakaren_i_sutarestugan

Foto: Steve Anderson

Så började far berätta: – Det har hänt hemska saker på den här platsen. Det är länge sen nu. – Bodde det troll här, frågade en av mina systrar. – Äsch troll, sa far, såna finns inte. Men det var ett fruktansvärt krig. Massor av människor som blev dödade. Det var dansken. Soldaterna kom i stora horder, de brände gårdarna, slaktade djuren och människorna….ja, människorna försökte väl gömma sig så gott de kunde. Men de flesta hann inte undan.

Det fanns en here här i trakten då, ung och vig var han och tilltagsen av sig. Han kom från Bohult, byn nära intill. Där hade danskarna skövlat allt, husen låg i rykande högar. Byns karlar, ja kvinnorna med, låg bakbundna i en enda hop på marken. Alla grät, barnen skrek. Men soldaterna bara flinade. Satt där och pimplade öl och knaprade på rostat kött som de hade tjuvslaktat.

Den där heren som jag ska berätta om, han var den enda i byn som danskarna inte lyckades fånga in. Och han lurade iväg dem. Han sprang mot Hunnsberget och ända upp på toppen, danskarna efter. Och på det brantaste stället, där finns en håla på utsidan av berget. Där kröp heren in och gömde sig, danskarna fattade inte vart han blivit av, de stod och stirrade, då röck han dem i benet en efter en så de tappade balansen och ramlade utför. Varenda dansk soldat blev till mos. Den unge heren kröp fram, sprang genast bort till sina bybor, skar av deras rep… detta är dagsens sanning, det hände just här, sa far.

Mamma och systrarna höll på att packa upp matsäckskorgen. Bredde ut en rutig filt av ylle, tog fram mackorna och den guldgula sockerkakan, en mugg till var och en. Men jag fortsatte att stå och stirra nerför branten. Jag kände mig så underlig, jag frös i solen. För jag var där. Jag var där i det som hände just då.

– Kom och ät nu, sade de andra. Men jag stod kvar.

Det var ett svagt muller som kom inifrån berget, jag vet än idag att jag hörde det. Och sen såg jag dem, människorna, såg helt tydligt. Ansikten, kroppar. Jag hörde deras förtvivlade rop om nåd. Hur de jämrade sej, skrek… hur soldaterna ömsom vrålade, ömsom hånskrattade. Och ljudet av yxor som klingade, skott som small, tunga stenar som damp i marken, hästar som gnäggade. Jag kände lukten av rök och en annan förfärlig lukt – blod.

Och jag såg de danska soldaterna en efter en trilla nerför stupet och bli till mos. Sen var himlen plötsligt så konstigt svart. En åskblixt fräste till alldeles nära mig, bländade mig, ett vinande ljud som när man klatschar med en piska fast mycket högre, jag vet inte…jag föll omkull, måste ha skrikit rakt ut, mamma kom rusande.

Jag låg på den rutiga filten. De klappade om mig, jag fick hallonsaft och smörgås med prickig korv. Men jag kunde inte äta. Himlen var blå som förut, solen lyste, inte minsta spår av någon åska. Berget mullrade inte, inga skrik, inga vrål, ingen lukt av rök. Som om jag bara drömt alltihop, men det hade jag inte.

Här satt min familj mätta och glada och småpratade så förnöjt. Far berättade något annat nu, det var visst roligt för alla skrattade. Ingen av dem hade märkt något ovanligt. Bara jag, och jag fortsatte att darra där jag låg. Så småningom åkte vi väl hem. Jag tror de fick bära mig in i huset. De var oroliga, de stoppade mig i säng och där blev jag liggande flera dagar. Jag hade hög feber.

Det är länge sedan detta hände, åren har gått. Jag har varit uppe på Hunnsberget flera gånger sedan dess. Stått där, tittat ut över landskapet och visst är det vackert. Men mina minnen finns. De är klara som glas och jag slutar aldrig att undra. Vad hände egentligen den gången, vad var det som jag såg och hörde?

                                                        Anna Lilljequist

Den här historien fick jag en gång från en äldre man bosatt i trakten av Vrå. Hunnsberget är en av Sagobygdens sägenplatser, absolut värd att besöka. Området är naturskönt och samtidigt historiskt intressant. Hunnsberget ligger väster om Vrå, inte långt från gränsen till Hallands län. Det här berget, det högsta i Ljungby kommun har naturligtvis sysselsatt människors fantasi i alla tider. Och visst fanns det troll här en gång….

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Färöarna – en vandringsresa i sägnernas tecken.

Vi landar på ön Vagar. Det är augusti och landskapet är glimmande grönt – skönt och ovant för oss som inte sett annat än damm och vissna strån de sista veckorna. Här doftar det av blommor och vi har en hel vecka framför oss i denna natur, så vacker att den tar andan ur en. Och samtidigt karg, liksom avskalad. På Färöarna finns inga vildväxande träd och tycks heller aldrig ha funnits.

Det blev späckade, spännande dagar med båtturer, med vandringar upp- och nerför de gräsklädda bergssidorna, utfärder till historiska platser och rent av färöisk balladdans i ett gammalt rökhus. Och så förstås, berättelser. Vår reseledare var Randi Meitil, vandringsguide och högstadielärare, uppväxt i Torshavn. Då och då under våra turer stannade Randi upp, sjöng en visa, berättade om traktens historia eller drog en sägen, helt säkert någon som hon fått från de gamla i sin egen familj.

Varje dag på Färöarna var en pärla och en historia i sig. Jag ska här bara berätta om sista dagen. Då for vi till Gjogv, en by längst ut på nordöstra spetsen av Eysteroy. Över bergstoppar och genom tunnlar, utmed smala, livsfarligt slingrande och branta vägar, kom vi slutligen ner till byn och havet.

 

grumsGjogv. Foto: Anna Lilljequist

Där stod vi och blickade ut över klipporna och ön Kalsoy mitt emot. Randi berättade en sägen, en märklig händelse som ska ha ägt rum just på Kalsoy, i den lilla byn Mikladalur.

”Sälarna är egentligen drunknade människor, det vet alla. Men en gång om året, alltid på trettondagsafton, kommer de upp ur havet och blir människor igen, men bara för en natt.

Det fanns en ung man i Mikladalur. Han ville se om det här var sant. På kvällen trettondagsafton smög han sej ner till stranden. Där fanns en stor grotta, det var där sälfolket sades hålla till. Han gömde sig bakom en sten och snart fick han se en flock sälar närma sig. En efter en vadade de i land, krängde av sina sälhudar och antog människogestalt. Hudarna lade de på en klippa. Så gick de in i grottan och började dansa runt i ring.

Bland dem fanns en ovanligt vacker flicka, den vackraste han sett. Hon hade råkat lägga sin sälhud alldeles intill den plats där mannen gömt sig. Mannen tvekade inte, han högg tag i huden och gömde undan den. Hela natten satt han sedan och såg hur sälfolket dansade och sjöng.

bild1Sälfolkets grotta på Kalsoy  Foto: Per Gustavsson

När natten var över och det började gå mot gryning fick sälfolket brått. Nu måste de tillbaka till havet. Var och en drog på sin sälhud och dök ner i djupet. Alla utom den unga flickan för hon kunde inte hitta sin. Hon var förtvivlad, hon grät, hon sökte överallt. Då kom mannen fram ur gömstället, stod där och hennes sälhud hade han under armen. Flickan tiggde och bad att få den tillbaka men han bara vände om och började gå upp mot sitt hus. Det enda hon kunde göra var att följa efter.

Nu var hon tvungen att bli hans maka och leva med honom. Åren gick, de fick till och med barn. Mannen var så glad att han fått henne till hustru, han ville inte förlora henne. Sälhuden gömde han i en träkista. Den var låst och nyckeln hade han alltid i ett snöre om halsen. Men en dag när han var ute och fiskade upptäckte han att nyckeln inte fanns där. Han vände genast båten, kom iland och rusade upp till huset. Men det var för sent. Därinne satt barnen och grät efter sin mamma. Träkistan stod öppen, nyckeln satt i låset. Kvinnan hade fått tag i sin sälhud och begett sig ut till havs.

Nu fick barnen och mannen leva ensamma, det var tungt. Sälkvinnan var och förblev borta. Hon hade skaffat sig en ny make i havet. Men ibland lekte barnen vid stranden och då fick de se en säl dyka upp helt nära land. Hon såg på dem, hennes ögon var så stora och sorgsna. Barnen visste att det var deras mamma.

Tiden gick. Det blev dags för den stora säljakten. Alla männen i byn skulle vara med. Natten innan hade mannen en egendomlig dröm. Han såg för sig hur sälkvinnan stod vid hans bädd. Hon bad så bevekande att han under den kommande jakten skulle skona hennes make och deras ungar.

Men när morgonen kom tänkte mannen: det var väl ändå bara en dröm. Han och de andra for ut på havet och de dödade varje säl de kunde se. Sedan delade de upp fångsten. Den lott mannen fick var just sälkvinnans make och två av hans ungar.

Samma kväll kokade mannen sälhannens huvud och labbarna från en av sälungarna i en gryta på spisen. Det skulle bli middag till honom och barnen. Just när de skulle till att äta hördes larm och buller utanför huset och några hårda slag på dörren. In kom sälkvinnan, men nu i gestalt av ett fasansfullt vidunder. Vattnet forsade om henne.

– Här ligger min son Harekur, och puttrar i din gryta. Han var ändå halvsyskon till dina barn! Förbannad vare du som gjort detta. Förbannande alla ni män i Mikladalur som dödar mina anförvanter. Vi ska hämnas, jag svär att vi kommer att hämnas.

Hon satte en förbannelse på byn för många generationer framöver. Männen i Mikladalur skulle omkomma på havet en efter en. Så många att det blev som en ring runt hela ön Kalsoy. Dessa ord vrålade hon ut, sedan försvann hon med en faslig skräll. Det blev tyst och stilla.

Slog den här förbannelsen in? Ingen vet säkert. En sak är dock säker, massor av män och pojkar från Mikladalur har omkommit på havet. Men ännu är ringen kring Kalsoy inte riktigt fylld, det fattas fortfarande några.

De barn som Sälkvinnan fick med sin jordiska make såg ut som människor gör mest. Men deras händer var annorlunda, fingrarna var exakt lika långa och med simhud emellan. Och deras barn fick i sin tur likadana händer, och likadant i nästa generation…”

Randi berättade vidare att det är nio generationer sedan detta hände. Hennes egen livskamrat kommer faktiskt från just den här släkten. – Har han simhud mellan fingrarna? frågor någon. – Nej, svarar Randi med ett leende. – Jag har tittat noga.

Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Tibasten

Nu har den blommat över. Men för bara någon vecka sedan myllrade det av ljust skära, små klockor. Alla små humlor hade kalas.

tibast.jpg

Nu börjar bladen komma och sedan kommer bären. Vid midsommar är de där, mogna, klarröda. Stoppar du ett bär i munnen och biter, river det och bränner på tungan. Därför har tibasten ibland kallats ”källarhals”, vilket kommer av ett tyskt ord chellen som betyder ”kvälja”. Ett annat namn som använts här i Småland är trollbärsbuske.

Tibasten Daphne Mezerium, en halvhög lövfällande buske. Oftast en trädgårdsväxt, men den förekommer även vild. Den är giftig för däggdjur. Sex bär ansågs kunna döda en varg och den har använts för åtel. Samtidigt kunde fåglarna obehindrat äta av bären. Naturligtvis gav tibasten oss människor en hel del att fundera över.

Tibasten var en läkeväxt. Man använde både blad, bark och bär som omslag mot reumatisk värk. Men man åt också bären. De sades hjälpa mot halsont, magproblem och även mot engelska sjukan.

Även den dåtida skolmedicinen framhöll tibastens läkande egenskaper. Den var obligatorisk på apoteken och förekom i den svenska farmakopéns upplagor 1775-1869. Barken lades i ättika som sedan användes mot svullnader och gikt. Även bären tillhandahölls på apotek. Man menade att de stimulerade huden och njurarna, att de även var svettdrivande vid stark feber. Numera vet vi att kontakt med busken kan orsaka allergiska reaktioner, som eksem.

Liksom andra växter med särpräglad smak, lukt och speciellt utseende ansågs tibasten ha magiska egenskaper. Med dess hjälp höll man både flugor och möss borta. Men även osaliga väsen. Som skydd mot trolldom hängde man en kvist tibast kring kornas halsar. Ett par tibastbär i fickan skyddade dig mot huggormsbett. Pulvriserade bär och blad var användbara om någon hade blivit gastkramad. Men det är i samband med folktron kring skogsrået som tibastens skydd mot onda makter är mest uttalad. Här följer en sägen, Tisbas och vändilrot hämtad ur Bengt av Klintbergs Svenska folksägner, 1972. Från Dalarna den här gången:

En kolare hade inlåtit sig med skogsrået. Gång efter annan kom hon in till honom i kolarkojan. Han förstod vem det var och ville gärna bli av med henne. Så fick han en idé. Han frågade skogsfrun hur han skulle göra för att skydda sina kor från att ridas av trolltjuren. Hon svarade: ”Ge dem bara tibast och vänderot”. Men kolaren åt av örterna själv och sedan blev han fri från skogsrået. Länge hörde man henne springa runt kolarkojan och jämra sig. ”Tisbasbär och vändilrot, fy vale mig som lärde dig bot.”

text och foto: Anna Lilljequist

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Japansk afton på Sagomuseet

Den 15 mars hade vi något så spännande och ovanligt som Japansk afton på Sagomuseet. Med oss var Makiko Jonsson, född och uppvuxen i Japan, numera bosatt på Bolmsö utanför Ljungby. Många hade kommit för att lyssna. Makiko berättade på sitt modersmål, vi turades om att berätta på svenska. Efter detta bjöds på äkta japansk mat som hon hade lagat, misosoppa med fisk, och till det serverades risbollar. Vi åt och sedan blev det ännu fler historier.

makiko

En del av sagorna från Makikos hemland hade vi som svenskar aldrig hört förr. De var nya för oss. Jag tänkte återberätta en av dem här. Den är inte så spridd i vår del av världen, men finns ändå utgiven på svenska 1). Den är förresten en av Makikos favoritsagor, en spökhistoria som hon ofta hörde berättas under sin uppväxt.

foto: Siw Svensson

Berättelsen om Mimi-Nashi-Hoichi – den öronlöse sångaren

Längs Japans kust finns en bukt där det för 700 år sedan hände hemska saker. Det var två mäktiga klaner som stred ursinnigt mot varandra. Ett blodigt slag, där den ena klanen Heiké, blev utplånad till minsta spädbarn. Sedan dess har det varit oroligt på platsen. Egendomliga ljussken, jämmerop och skrik. Skepp har förlist och människor försvunnit i havet. För lite mer än hundra år sen – det är då den här berättelsen utspelas – beslöt man att bygga buddisttemplet Amidaji vid stranden. En präst skulle alltid finnas där. Dessutom lät man anlägga en gravplats, med minnesstenar över dem som omkom under det hemska slaget. Spökena lugnade då ner sig något, men helt lät de sig inte blidkas.

Många sånger och dikter har skrivits om händelsen. Och vid denna tiden levde en ung musiker, en bard, som kom att intressera sig för de här gamla dikterna. Han var blind, men otroligt skicklig att recitera och att ackompanjera på sin biwa 2). Han hade inte mycket pengar men drog sig fram med sin sång och sitt spel. Så blev han bekant med prästen i templet Amidaji. Denne kunde inte få nog av de gamla sångerna och bad Hoichi att komma och bo hos honom. Han behövde inte betala något, det räckte bra om han då och då spelade och reciterade ett stycke för prästen och tempeltjänarna. Och så blev det.

En kväll skulle prästen iväg i ett tjänsteärende, det var någon som hade avlidit. Hoichi blev ensam kvar i huset. Det var en varm kväll. Han slog sig ner på templets veranda, satt och vilade, knäppte lite på sin biwa. Plötsligt fick han höra en röst, en väldigt barsk röst, det lät som en samuraj. Rösten sade hans namn. ”Jag kan inte se”, sade Hoichi, ”kom upp på verandan!” ”Du ska komma med mig”, sade rösten befallande. ”Jag är här med en mycket högt uppsatt person och hans vördade följe. Vi logerar i ett palats ett stycke härifrån. Min herre har hört om din enastående skicklighet att spela och recitera. Vi är här ytterst tillfälligt och vi önskar att du kommer till vårt palats och framför dikterna om vår klan Heiké. Kom, jag ska leda dig, var inte rädd!”

Konstigt, tänkte Hoichi, jag har ändå bott här en tid men aldrig hört talas om något palats. Men om en samuraj befaller måste man lyda, så var det vid den tiden. Mannen tog honom i handen, han bar en handske av järn. Antagligen var han en palatsvakt. Hoichi blev förd genom gator och över torg tills de kom fram till en stor port. Kaimon! ropade samurajen och Hoichi hörde ljudet av en bom som sköts åt sidan. Och innanför porten fanns röster, mjuka behagliga, med ett vårdat språk, och han hörde fraset av siden. Det måtte vara verkligt fint folk som bor här, tänkte han. Han blev förd uppför en trappa och in i en sal där det satt många människor, det kunde han höra. Mansröster och kvinnoröster, de samtalade lågt, alla tystnade när han kom in. Han blev anvisad en plats och fick en kudde att sitta på.

Sedan kom en kvinna fram och tog hans hand. ”Ädle herre” sa hon, ”ryktet har nått oss om din stora konst, vi ville gärna be dig framföra krönikan om vår ätt Heiké” . ”Det går dessvärre inte”, svarade Hoichi, ”den är mycket lång och skulle ta flera kvällar. Men jag kan välja ut ett av styckena. Vilket vill ni i så fall helst höra?” ”Vi vill höra sången om slaget, svarade flera av rösterna, ”ta den om det förfärliga slaget.”

Hoichi tog sin biwa, han slog an en ton. Och i sitt spel lyckades han förmedla något av stämningen från den gången. Ljudet av bågnande åror och forsande stävar. Klampet av fötter, suset av pilar, svärdshugg mot hjälmar, ångestropen ifrån de sårade, allt fanns i hans biwa. Så började han recitera dikten. Åhörarna lyssnade andlöst, han hörde någon viska: ”Vilken konstnär! Maken har vi aldrig hört!” När han kom till den hemskaste delen, den där hela klanen Heiké slaktas och kastas överbord, kvinnor och barn dödas och den unge kejsarsonen blir slängd i vattnet med ett svärd genom magen, då grät åhörarna högljutt.

Hoichi sänkte biwan och tystnade. Spridda snyftningar hördes. Så kom samma kvinna fram till honom. ”Du är en mästare, en verklig mästare”, sade hon. ”Vår herre har meddelat att han kommer att skänka dig en passande belöning. Nu vill vi att du kommer och uppträder för oss alla de sex kvällar vi är kvar här. Och en sak till: du får absolut inte yppa för någon att du har varit här eller att du träffat oss. Nu är du fri att gå tillbaka till ditt tempel.”

Hoichi blev ledd ut av samme järnbehandskade man och snart var han tillbaka i prästens lilla bostad intill templet. Prästen hade kommit hem sent. Han utgick från att Hoichi redan sov, och hade själv gått och lagt sig.

Nästa kväll hände samma sak, han blev hämtad, han blev förd till det egendomliga palatset, han spelade och sjöng med lika stor framgång. När han kom hem var det redan gryning. Prästen var vaken, orolig och upprörd: ”Går du omkring på gatorna mitt i natten? Det kan vara farligt för en blind som du, var i all sin dar har du varit?” Hoichi svarade undvikande, det var nånting han absolut måste uträtta, inget att tala om….. Prästen anade oråd, men sade ingenting.

Nästa kväll begav sig Hoichi återigen ut från templet. Prästen lät honom gå, men skickade ett par tempeltjänare för att se vart han tog vägen. Det var en mörk natt utan måne, regnet vräkte ner. Hoichi försvann väldigt snabbt, tjänarna sprang gata upp och gata ner, och knackade på i alla hus, men de såg inte skymten av Hoichi. Så fick de se hur det lyste nere vid vattnet och hörde klangen av en biwa. Och där, mitt på gravplatsen satt Hoichi, spelade och reciterade. Han var helt ensam. Han var genomvåt. Och vid varje gravvård hade det tänts ljussken. De döda var vakna.

Tempeltjänarna skrek åt Hoichi, de ruskade honom. ”Sluta, sluta, stig upp Hoichi, du har blivit förtrollad!” Men Hoichi var som i trance, han reagerade inte, bara spelade vidare. De fick lov att släpa honom därifrån, tillbaka till templet, se till att få honom torr och varm. Sedan bad prästen honom allvarligt och enträget att tala om vad som hänt. Hoichi tvekade, han hade ju lovat att inget säga. Men prästen gav sig inte och till sist beslöt Hoichi att berätta hela historien.

Prästen bleknade. ”Hoichi, min stackars vän, du är i mycket stor fara”, sade han. ”Du skulle vänt dig till mig från början. Du har inte varit i något palats, du har varit på begravningsplatsen hela tiden! De döda har kallat på dig, och genom att lyda har du hamnat i deras våld. Och efter det här kommer att slita dig i stycken nästa gång de ser dig. Nu måste jag tänka ut hur vi ska kunna rädda dig. Jag kommer tyvärr inte att vara hemma nästa natt, jag har en gudstjänst att förrätta.”

Före solnedgången klädde prästen och tempeltjänarna av Hoichi alla hans kläder. Sedan tog de penslar och skrev heliga ord på varje del av hans kropp, rygg, mage, armar och ben, handflatorna och till och med under fotsulorna.

”När jag går härifrån ska du sätta dig på verandan och vänta. De kommer att kalla på dig, men vad som än händer får du inte svara eller röra på dig. Gör du det kommer de att döda dig. Försök inte ropa på hjälp för det finns ingen hjälp att få. Sitt bara blick stilla, som i djup meditation.”

När prästen och tempeltjänaren gett sig iväg satte sig Hoichi på verandan. Han vågade inte hosta, knappt andas. Mycket snart hördes tunga fotsteg och den barska rösten ropade hans namn. Om och om igen, men Hoichi rörde sig inte.

”Här ligger ju biwan”, sade rösten, ”men av sångaren syns inte ett spår. Jo, men vänta, jag kan se hans öron! Då ska jag åtminstone få dem med mig. Så min herre ser att jag uppfyllt hans befallning så långt det var möjligt.” I samma ögonblick kände Hoichi hur järnbehandskade fingrar tog om hans öron och slet av dem. Det gjorde ohyggligt ont, men han gav inte ett ljud ifrån sig. De tunga fotstegen avlägsnade sig sedan, dog bort.

Flera timmar förflöt, strax före soluppgången kom prästen tillbaka. Han skyndade till baksidan av templet där verandan låg, sprang uppför trappan och halkade i något klibbigt – blod. Förfärad rusade han fram till Hoichi. Denne satt fortfarande i meditationsställning. Han var översköljd av blod och det rann fortfarande från såren där hans öron hade suttit.

”Min stackars vän”, ropade prästen, ”är du skadad?” Vid ljudet av den välbekanta, varma rösten brast Hoichi i gråt.

”Det är mitt fel”, sade prästen, ”helt och hållet mitt misstag. Vi skrev de heliga orden överallt på din kropp – men vi glömde bort öronen! Men fatta nu mod min vän! Du är vid liv och de där gästerna kommer aldrig att besvära dig igen.”

Och när såren hade läkts fortsatte Hoichi att spela och recitera. Med åren blev han både ryktbar och rik. Men för all framtid fick han heta Mimi-Nashi-Hoichi, som betyder ”Hoichi den öronlöse”.

                                                                                     Anna Lilljequist

1) Kwaidan – japanska spökhistorier. Lafcadio Hearn. Pontus bokförlag 1991

2) Biwa är ett stränginstrument som liknar en luta

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Om draken eller lindormen DRAKENS GÅTA

 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

med inledning, noter, bildurval och efterskrift av Thomas Malm

Årsbok utgiven av Kronobergs läns Hembygdsförbund, Växjö 2017

bok

Thomas Malm är biolog, socialantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har tagit fram Hyltén-Cavallius´ bok Om draken eller lindormen (1884-85), granskat och kommenterat den. Dessutom försett den med en mångfald av fotnoter och ett rikt urval illustrationer. Detta är tredje gången skriften publiceras, 130 år sedan den andra upplagan kom 1885. Malm vill utifrån sitt perspektiv som forskare, och utifrån vår egen moderna tids betraktelsesätt, söka förstå hur H-C kan ha tänkt och resonerat. H-C var nämligen övertygad om att lindormen existerade i sinnesvärlden.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889) har sagts vara den svenska etnologins fader. Redan som ung fascinerad av de gamla berättelserna tog han sig som vuxen igenom sin födelsebygd Vislanda både till häst och till fots för att från ”folkets läppar” samla in den svenska folkdikten. Han var en utpräglad nationalromantiker. Hans viktigaste arbete är Wärend och wirdarna. Ett försök i svensk etnologi (1863-68). I sitt insamlingsarbete hade H-C ofta stött på fenomenet lindorm eller drake. Många hade sett den och kunde beskriva djuret i detalj. Berättelserna var entydiga och konkreta. Informanterna var vanliga människor, rediga och trovärdiga. Det fanns anledning att ta dem på allvar, menade H-C.

Lindormen, draken eller hjulormen, som den också kallats, var ett vidunder, förfärligt att skåda. Den kunde vara flera meter lång och tjock som ett manslår, ibland med kluven stjärt. Mörk till färgen, med ljusare strimmor. Den hade en man, liknande en hästman av tagel, ibland också fjäll. Den hade stora stirrande ögon, gnistrande blick. Om den blev retad reste den sig på stjärten och sprutade ut ett illaluktande gift – etter. Fick man det på sig blev man sängliggande i både dagar och veckor.

Hyltén-Cavallius trodde på lindormen. Han lade ner mycket arbete på att bevisa att den existerade. Det han hittills sysslat med låg inom fältet för humaniora. Men nu ville han, med hans egna ord ”ge en vinst på en gång för naturhistorien och kulturhistorien”. Det här var inte ett galet infall av en åldrande folklivsforskare. H-C var en utomordentligt kunnig och påläst person. Dessutom, vid den här tiden diskuterades allvarligt inom forskarvärlden om det kunde finnas en kärna av verklighetsbakgrund i sägnerna. H-C hade tidigare i sin forskarkarriär (Wärend och Wirdarne) ställt frågan om föreställningen om trollen egentligen var kollektiva minnen om ett äldre folkslag, som i och med människans ankomst blev undanträngt och marginaliserat.

Alltså vände han sig 1883 till Kungliga Vetenskapsakademin med skriften Om draken eller lindormen. På egen bekostnad lät han trycka upp den 1884. Året därpå kom den i en utökad andra upplaga. Till denna andra upplaga finns inte mindre än 48 vittnesmål – memorat – bifogade, från människor som med egna ögon sett lindormen-draken. Dessa personer, män och kvinnor i alla åldrar, beskriver i detalj djurets utseende, dess beteende och platsen där de iakttagit den. Alltsammans undertecknat på heder och samvete och i närvaro av betrodda vittnen. H-C lät också utfästa en belöning att den som kunde överlämna en lindorm till honom, död eller levande, skulle få en belöning på upp till ett tusen kronor.

Hans skrift om lindormen framkallade debatt såväl i pressen som inom forskarvärlden. Några var på hans sida, andra uttryckte skepsis, rent av löje. Man enades dock om att den utfästa belöningen var en god idé. Om ingen lindorm levererades var ju ingen skada skedd.

Bevisligen existerar ingen lindorm även om enstaka rapporter fortsatt att komma in efter det att H-C gått bort, ja, ända in i våra dagar. Hur kan vi då förklara att så många människor påstår sig ha sett lindormen eller draken?

Malm menar att vi får söka svaren på flera nivåer. Han börjar med att ge en historisk tillbakablick. Man kan konstatera att i Sverige funnits en lång tradition att skildra möten med stora, egendomliga ormar. Bakgrunden kan vara kulturpåverkan utifrån, möjligen kan också antikens och det förkristna Nordens ormkult haft gemensamma, indoeuropeiska rötter. I kulturer världen över (Malm ger en rad exempel) har ormen eller draken haft en framträdande plats. Ormen är speciell. Vi människor reagerar känslomässigt inför den, tillskriver den gärna egenskaper som ondskefull eller grym. Eller motsatsen, både i det förkristna Sverige och det antika Rom uppfattades ormen som en budbärare och lyckobringare.

Så till de psykologiska faktorerna. I och med att lindormen-draken var så central i våra förfäders föreställningsvärld är det inte konstigt om folk då och då trodde sig möta den. Det vi förväntar oss att se – det ser vi. Men räcker det som förklaring? De människor som vittnar om sina möten med lindormen har säkerligen inte fabulerat. Men vad har de faktiskt sett? Här ger Malm en lista över tänkbara fenomen som en person i stark sinnesrörelse kan förväxla med en lindorm. Det kan ha varit en stor ålhona, en vattensnok eller en mal. På landbacken kan det ha varit en uppretad tjädertupp, en grävling, en utter eller det mest troliga, en iller. Lindormen sades ha ”rysansvärda ögon”. Illerns öron har vita kanter, den är vit kring munnen och ögonen omges av en mörk mask. Pälsen kan spreta och föra tanken till en man. Kommer man nära låter den höra ett väsande, skrikande ljud. Den visar tänderna. Den kan också genom sina analkörtlar ge ifrån sig en genomträngande stank.

En människa som befinner sig ett stycke hemifrån i utmarkerna (där ”det farliga har sin hemvist”) och som sedan barnsben hört berättelser om lindormar, kan i uppjagat tillstånd och med en portion fantasi, mycket väl ha tagit illern för en lindorm. Tilläggas bör, att få av sagespersonerna någonsin sett ormen/draken på nära håll – till det har de varit alltför skärrade.

En annan faktor är uppgiftslämnarens mentala tillstånd. Han/hon kan ha varit sjuk fysiskt eller psykiskt, haft nedsatt syn, trillat och fått hjärnskakning med syrebrist som följd eller helt enkelt varit – full. Brännvinskonsumtionen var omåttlig under H-C´s tid. En annan sak som diskuterats är om H-C kan ha bearbetat vittnesmålen stilistiskt, efter sin egen mall och därmed påverkat innehållet. Hans informanter var många gånger inte själva läs- och skrivkunniga.

Malm rundar av sin genomgång med att en rad faktorer har inverkat på de påstådda mötena med lindormar och drakar, det finns ingen allenarådande förklaringsmodell. En grundmurad tro i kombination med självsuggestion, feltolkningar och överdrifter, liksom påverkan av brännvin, är nog den rimligaste förklaringen på den gamla gåtan. Med Malms egna ord: ”Om en fjäder enligt sagan kan bli fem hönor, ja, då kan väl en tjäder eller en iller bli en drake.”

Detta är en utomordentligt spännande och läsvärd bok.

                                                                                Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Under Att berätta

Berättarkväll på Sagomuseet

Kathinka Lindhe, känd från Radio Halland och Roland Andreasson, välkänd journalist med ett förflutet på tidningen Smålänningen här i Ljungby men även amatörskådespelare, blev inbjudna att medverka på en medlemskväll på Sagomuseet. Tisdagen den 18 april var det dags. Berättarrummet fylldes med publik som med spänning väntade på att Kathinka och Roland skulle börja berättelsen om H. C. Andersen och hans äventyr.

kathinka     Roland

Hans Christian Andersen föddes den 2 april 1805 i ett fattigt hem i Odense i Danmark. Hans far var skomakare och hans mor försökte dryga ut familjens pengar med att tvätta åt finare familjer. Hans Christian var inte riktigt som andra barn, han var ovanligt lång, hade lång näsa och pipig röst. Detta gjorde att han fick mycket spe av andra barn och även vuxna, så han höll sig mest för sig själv. Han gjorde modeller i papper till modellteatern han hade, han skrev pjäser och spelade upp trots att han hade svårt med stavningen vilket blev ett stort problem för honom längre fram i livet. Detta berättade Kathinka med stor inlevelse och så kom Roland in på scenen och berättade sagan om den fula ankungen och det var inte svårt att hitta kopplingen till H.C. Andersen själv. Vid 14 års ålder lämnade han hemmet med 13 kronor i fickan och begav sig till huvudstaden Köpenhamn. Han skulle minsann börja på den Kungliga Teatern. Nu blev det inte så men efter ett tag så fick han en plats i kören eftersom han hade vacker röst. Tyvärr blev han utan arbete när han kom in i målbrottet men han började försörja sig på att åka runt bland fina familjer och underhålla när de hade gäster. Han reste till Tyskland, Paris och London. På sina resor hade han kappsäck, paraply och ett rep med sig. Repet hade han ifall han behövde hiva sig ner från ett brinnande hus. Han var rädd för att andra skulle tro att han hade dött när han låg och sov, därför lade han alltid en lapp vid sängen där det stod ”jag är inte död”. Han skrev mycket och skickade in till tidningar och olika förlag men på grund av sin dåliga stavning blev han oftast utskrattad. Han fick stipendium från ett förlag så han kunde studera för att bättra på sin stavning men det hjälpte föga. Trots detta så blev H.C. Andersen en känd sagoförfattare och mycket kunde han tacka kungligheter, bland annat prinsen som hjälpte honom framåt. Sagoskrivare tyckte inte H.C. Andersen om att man kallade honom, han var minsann en riktig författare och inget annat. Han blev utnämnd till Hedersmedborgare och prinsen ordnade en stor tillställning för detta. H.C. Andersen gifte sig aldrig. Han blev mycket förtjust och betagen i den svenska sångerskan Jenny Lind men hon avböjde hans inviter och sa ”vänskap, men inte mer” Roland berättade flera av H.C. Andersens sagor, bland annat Kejsarens nya kläder, en saga med mycket allvar bakom. Ja, alla hans berättelser handlar mer eller mindre om honom själv berättade Kathinka.

Kathinka och Roland

Roland avslutade med att läsa en dikt av Bo Bergman som handlar om H.C. Andersen. En spännande kväll som Kathinka Lindhe och Roland Andersson gjorde otroligt gripande där vi fick följa med H.C. Andersen på hans äventyr.

                                                              Text och foto: Agneta Json Granemalm

 

 

 

1 kommentar

Under Att berätta