Jag läste i Kalevala redan som ung. Det var Björn Collinders översättning från 1948, en bok som jag ”borde” läsa. Höll på med B-kursen i Nordiska språk (som det hette då) jag läste danska och nynorska, de gamla landskapslagarna på fornsvenska och Havamal på fornisländska. Så jag skaffade hem Kalevala. Men trots de svindlande händelseförloppen och de färgstarka karaktärerna blev det aldrig någon riktig fart på min läsning. Texten var egendomligt stum och jag hittade aldrig in i denna märkliga, främmande värld. Jag fortsatte försöka, öppnade boken då och då. Men får jag erkänna, jag kom aldrig igenom den.
Jag var ung och otålig. För naturligtvis är Collinders översättning av Kalevala ett mästerverk som blivit en klassiker, mycket prisad och översatt till ett stort antal språk. Men Björn Collinder eftersträvade en arkaiserande stil. Han letade upp ord i gamla texter och svenska dialekter, han skapade även helt nya ord. Jag kan förstå honom. Även jag älskar ålderdomliga uttryck, önskar att de ska få leva vidare. Men det finns en klar nackdel med ett sådant arbetssätt. Det blir aningen tungrott för läsaren.
Det var inte förrän rätt nyligen jag fick den senaste översättningen från 1999 av Lars och Mats Huldén (far och son) i min hand. Slog upp boken, kastade mej in i första strofen:
Vet du vad vi borde göra
vad som leker mig i hågen?
Börja sjunga gamla sånger!
Låna röst åt våra runor!
Visa våra släktklenoder,
sjunga dem som de har sjungits.
Orden saftar sig i munnen,
sägner samlar sig och faller,
far som forsar över tungan,
tillrar mellan mina tänder.
Och sedan kunde jag inte sluta läsa. Texten träffade omedelbart. Som den lenaste honung, har någon sagt.
Lars och Mats Huldén valde (efter en del vånda säkert) att i den nya översättningen använda sitt eget nutida 1900-talsspråk. Men formen ville de behålla. Versmåttet (runometer), allitterationerna och parallellismerna (att två gånger säga samma sak men med andra ordval). Resultatet är strålande, eposet doftar och lever.
Här finns episoder som får en att tappa hakan. En sann guldgruva för oss berättare. Det är trolldom och onda makter, krig, hjältar, och skurkar. Allvarsamma förmanande mödrar, näbbiga ungflickor, tyranniska svärmödrar. Sorgliga, gripande levnadsöden. Det är mystiska föremål, magiska skeenden, djur som kan tala. En ensam båt som gråter på strand och längtar ut till havs. Och samtidigt alla vardagsbestyren. Hur vällingen ska kokas, tvätten sköljas. Bekymmer med kornet som inte vill gro. Det är mycket med naturen, rönnar, ekar och björkar, ekorrar och vesslor, smultron och lingon. En salig blandning av högt och lågt. Galet, humoristiskt, halsbrytande.
Kalevala – Finlands nationalepos – bygger på gamla finska folkdikter som samlades in på 1800-talet i östra Finland och Karelen. Det är huvudsakligen där som händelserna utspelar sig. Kalevala var ursprungligen ett antal muntliga berättelser och sånger som fördes vidare från generation till generation. Ingen vet hur gamla de är – de äldsta kvädena tycks gå tillbaka till de isländska sagornas tid eller ännu längre. Först på 1800-talet tecknades de ner av läkaren och språkforskaren Elias Lönnrot. Han fogade samman sina uppteckningar och skapade eposet som blev Kalevala. Den första upplagan utkom 1835, en längre utökad 1948.
Kalevala inleds med hur världen skapas. Först fanns bara luft och hav. Luften hade en dotter som hette Ilmatar. Hon svävade omkring, tiden blev henne lång. Då sänkte hon sej ner mot havet. Och havet tog emot henne, bar henne på sina vågor. Befruktade henne och hon blev havande. Men barnet kom inte ut. Hon simmade och simmade, 700 år förflöt men barnet kunde inte födas.
Där drev jungfrun nu som havsfru
simmande i öster, väster,
i nordväst och söder även,
alla väderstreck i världen
hade jämt de värsta värkar,
obeskrivligt ont i magen;
inget hände, allt stod stilla,
fostret vägrade att födas.
Ilmatar grät och klagade, bad till den högste guden Ukko. Då kom en liten knipa flygande, den redde sig bo på Ilmatars ena knä. Det gick några dagar, Ilamatar blev med ens så varm, knäet där fågeln låg och ruvade brände som eld. Hon spratt till och alla äggen for i sjön och krossades. Så skapade världen. Överdelen av ett ägg blev himlen, underdelen blev till jorden. Gulan blev solen och vitan månen. Och ”det brokiga i ägget, blev i skyn till tusen stjärnor”.
Världen var skapad men barnet kom inte. Inne i Ilmatars mage började det bli väldans trångt och otrevligt. Väinimöinen (för det var han) måste ut. Och han lyckades med stort besvär bända sig ut ur sin mors sköte och blev så den första människan på jorden. Väinimöinen siaren och sångaren, är eposets huvudkaraktär. Han omnämns som ”den gamle gode, den levnadsvise”. En annan viktig figur är Leminkäinen den lättsinnige liderlige, han som ställer till det. Startar krig utan att ha tillräckligt på fötterna, far fram bland kvinnorna vart han än kommer. Så har vi Ilmarinen, mästersmeden. Som har smitt själva himmelskupan, han som kan ”allt”.
Alla tre vill ha sig hustrur och beger sig i flera omgångar till Pohja för att fria. Pohja eller Pohjola är det onda mörka landet i norr. Men där finns en del sköna jungfrur. Väinimöinen är först ut. Pohjafrun lovar honom sin dotter om han kan smida Sampo (en magisk kvarn) åt dem. Det kan han nu inte, Väinimöinen måste ha hjälp av sin vän mästersmeden. Ilmarinen reser men motvilligt, landet i norr är inte lockande. Han kommer igång:
Ilmarinen, mästersmeden,
han som hamrat himlavalvet,
får nu brått att bruka släggan,
och han hamrar, bankar, knackar
skickligt smider han en Sampo:
mjölkvarn på den ena sidan,
på den motsatta en saltkvarn,
penningkvarn på tredje sidan.
Men den illvilliga Pohjafrun ”känd för sina glesa tänder” beslagtar Sampo, låser in den i ett djupt berg. Och Väinimöinen får sig ingen flicka. Tack vare kvarnen kan folket i det mörka kalla Pohja nu leva riktigt glada dagar:
Där är ingen konst att leva!
Där mal hela tiden Sampo,
rasslar ständigt glitterlocket:
ena dagen mat åt alla,
andra dagen marknadsvaror,
tredje dagen visthusfyllning.
Det är många turer och förvecklingar, flera sidohändelser i Kalevala. Jag kan inte återge händelseförloppet i sin helhet här, det blir för långt och rörigt. Bara ett par strofer till, bara för att smaka på Huldénarnas vidunderligt mustiga poesi. Väinimöinen och Ilmarinen beslutar till sist att fara till Pohja och röva tillbaka Sampo. Leminkäinen följer med. Dock blir resan till ett misslyckande. Det slutar med att den magiska kvarnen Sampo hamnar på sjöbotten och går i tusen bitar. Men på vägen upp till Pohja fastnar deras båt i något väldigt stort och de kommer inte ur fläcken. Det visar sig vara en jättegädda. De lyckas övermanna den, stycka upp den. Av gäddans ben och tänder tillverkar Väinimöinen en kantele:
Vad fick kantelen för klangrum?
Jättegäddans stora käke.
Vad fick strängarna för skruvar?
Gäddans tänder blev till skruvar.
Vad fick kantelen för strängar?
Tagelstrån från Hiisis hästsvans.
Tillverkat var strängaspelet
kantelen var fix och färdig.
gäddbenen var klang och toner,
fiskavskrädet idel välljud.
Vackert satte Väinimöinen
så igång med att traktera
gäddbensharpan, tvinga toner
ur sin kantele av fiskben.
Som små fåglar flög hans fingrar,
lätt och ledigt lyftes tummen.
Vad han kunde Väinimöinen!
Ingen varelse i skogen,
ingen fyrbent skogsbo fanns det,
ingen luden fot som inte
kom för att få höra gubben,
tjusas av hans spel och sånger.
Lars och Mats Huldén har moderniserat Kalevala. Här finner man ord som ”värsting”, ”jycke” och ”kola” (att dö). De har skapat en text där det går att leva sig in, skratta och förfasas. Deras översättning har mottagits väl, blivit älskad. Dock har viss kritik funnits. Gunbritt Sundström (författare, bibelöversättare) menar att Huldénarna nog tummat lite på äktheten till förmån för lättillgängligheten. ”Målet tycks vara att texten ska slinka ner så lätt och naturligt som möjligt.” (Recension i Dagens Nyheter 1999.)
En svår fråga. Trohet mot originalet eller inlevelse/upplevelse?
När jag nu sitter med Kalevala igen efter alla år är det inte som student i språkvetenskap utan som berättare. En berättelse ska leva. Väcka inre bilder hos berättaren såväl som åhöraren. Det jag står och säger måste komma inifrån. Om jag inte själv berörs gör inte åhörarna det heller. Ibland har jag upplevt detta som ett dilemma. Om jag hittar en gammal uppteckning av en riktigt maffig sägen. Ska jag återge den strikt så som den en gång dokumenterades? Eller ska jag låta orden ”safta sig i munnen, fara som forsar över tungan, tillra mellan mina tänder”? Det här har jag inte löst riktigt än. Ibland totar jag ihop en helt egen berättelse, sen gör jag som jag vill.
Jag slår ihop Kalevala. Den här gången läste jag den från pärm till pärm. I några veckors tid har den följt mej. Jag har levt med alla dessa galna, vemodiga och tokroliga sånger. Nu drömmer jag rentav på runometer.
Anna Lilljequist
Sagobygdens Blogg 