Vad är en berättarcirkel ? Det är att mötas på Sagomuseet i Ljungby en
tisdag varje månad och utan krav berätta sina drömmar, fantasier,
tankar, önskningar, skrönor – alla livshistorier som vill bli berättade.
Vi är varandras inspiratörer!
Om fantasin behöver extra tändning kan berättarkuber, stenar, bilder m.m
vävas ihop till spännande historier.
Låter det lockande, då är du välkommen den tionde oktober kl 17.30 till
Sagomuseet./Barbro Tegeström
OBS! Träffen är tisdagen den 9 okt!
Under Att berätta
Jag är visserligen muntlig berättare som älskar det faktiska mötet men det hindrar mig inte från att vara aktiv i sk. sociala media. Facebook har nästan blivit mitt andra hem. Linkedin däremot, som är ett forum med mer professionell framtoning har jag ännu inte blivit riktigt vän med. Men nu när jag fått äran att gästblogga här, tog jag mig tid att besöka två grupper jag är medlem i på Linkedin; Corporate Story Telling och Folktales.
I Corporate Story Telling gruppen fann jag en länk till en bloggerska, Annie. Hon bjuder på en mycket rar historia om John som är vakt utanför hennes lokala bank. Annie brukar stanna till för en pratstund med John. Och John talar inte väder utan är någon slags orakel. Det brukar gå till så att John frågar Annie något och så kommer sedan en liten berättelse eller några visdomsord som en reflektion på det hon svarat. Sist hade John bett henne nämna tre saker hon älskar. Annie nämnde tre olika saker, varpå John berättade att man först måste älska sig själv, annars kommer man vara öppen för kärleken från vem som helst.
Ja, det var en fin liten historia. Jag kunde se John sitta där utanför sin bank. Och jag kunde också känna att hans svar hade en poäng som man behöver påminna sig om ibland. Men vad tycker hans arbetsgivare? Vad jag förstått innebär corporate story telling berättelser som kommunicerar någon slags yrkesmässig identitet, något som stärker varumärket. Tycker Johns arbetsgivare om att John berättar historier för folk utanför banken? Känner kassörskorna bakom disken sig säkra på att John har koll på banditerna där utanför? Är det den här bilden banken vill ha om sig själv? Eller är kanske Johns arbetsgivare stolt över John? Stolt över att hans visdomsord har spridits via nätet ut i världen och nu till Sagomuseet i Ljungby? Kanske tänker bankchefen att en bank med en så personlig vakt som bjuder på berättelser till förbipasserande inte kan rånas? John kanske inte bara är ett orakel, han kanske också förvandlat sig själv till sagans vaktande drake utanför slottet, fast tvärtom. Istället för att spruta eld och skrämma livet av förbipasserande så välkomnar han dem med berättelser och kloka ord. Han skapar ett litet möte där ondskan kommer av sig.
I den andra gruppen på Linkedin, Folktales, efterlyser en herre ovanliga varelser. Han kanske skulle ta sig en titt på granngruppens inlägg. Bloggarna har ju svaret på varandras frågor. Precis som John hade på sin egen fråga.
Nej, nu har jag bloggat klart för idag.
Kiriaki Christoforidis
Jag arbetar ofta på skolor med elever i olika åldrar. Det är förstås en fantastisk möjlighet att få komma ut och möta sin unga publik. Men ibland blir det lite tjatigt. Jag har ett paket med 5 tillfällen där jag berättar Odyssén följt av kreativa och pedagogiska lekar. Hemskt roligt, men som sagt …
I våras hade jag mer uppdrag än vanligt och alla ville de ha paketet med Odysseus äventyr. Det är väldigt bra och praktiskt för jag kan ju min berättelse extremt bra vid det här laget och behöver inte skapa nytt varje gång. Men till slut var jag så trött på min egen röst mala på om den enögde jätten, de skönsjungande sirenerna och Penelopes väv som aldrig ville bli klar att jag faktiskt fick psykosomatiska besvär. Jag fick ont i munnen. Och blev trött i själen. Och detta långt innan min egen odyssé bland skolklasserna var över. Något måste absolut göras. Jag brukar ju själv lära ut att man bör berätta som om man hör sin historia för första gången. Närvaro är A och O. Och här höll jag på att fullkomligt försvinna från min egen berättelse. Jag hade provat allt tyckte jag. Jag berättade lite annorlunda varje gång. Och visst blev det lite nytt, det tillkom lite mer läskigheter kring stunden då Odysseus petar ut ögat på Polyfemos och det blåste lite hårdare på havet för varje gång som Poseidon blev arg. Men det hjälpte inte. Det var tjatigt. Men en dag kom jag på något annat. Jag skulle nu inte göra något åt själva berättelsen utan fokusera på olika områden inom mig själv. För varje gång jag berättade skulle jag utgå från olika delar av min kropp. Idag berättar jag med magen, tex. Eller, idag berättar jag med händerna, njurarna osv. Och det funkade! Jag upplevde faktiskt att jag fick nya krafter och varje gång jag förlorade fokus återvände jag till den för dagen aktuella kroppsdelen.
En fördel med upprepandet var att jag plötsligt förstod vad myten handlar om egentligen. Det var förstås olika tolkningar för varje gång och de var starkt kopplade till min dagsform men det gav näring för att berätta mer levande.
Slutligen vill jag dela med mig av ett minne från ett av mina skolbesök i våras. Ibland när jag berättar inför en skolklass är tystnaden och fokuset så totalt att jag nästan lyfter från golvet av berättarglädje. Det var under ett sådant ögonblick då barnens munnar och ögon var stora och öppna som en liten flicka sträckte upp handen och ville fråga något. I vanliga fall så brukar jag be dem vänta till efter sagan men hon viftade så ivrigt att jag lät henne få ordet. ”Har du kammat dig idag?” löd hennes uppriktiga fråga. Det hade jag.
Kiriaki Christoforidis
Bild: Mina vänner Penelope och Odysseus. Skapade av dockmakerskan Laila Svanholm.
Äntligen kom jag då iväg till Snibe stua. I många år har jag läst om jätten och jättekäringen högt uppe på Hallandsåsen som slungade sten mot kyrkorna på Laholmsslätten och kyrkan i Rya vid Örkelljunga. Träffprocenten var dålig, ja obefintlig, så kyrkklockorna klämtar än i denna dag. Och stenarna ligger förstås kvar i trakten. Sibe stua är en magnifik samling av stenar med små grottor och gångar. Fantasieggande och vackert beläget i bokskogen, nästan precis vid den gamla länsgränsen mellan Skåne och Halland.
Sägentraditionen spretar, så som populära berättelser ibland gör. Sibe avser ibland jätten och ibland jättekäringen. Hon som annars benämns Kitta. Ibland kan det avse ett troll som troligtvis flyttade in efter jättarna.
Ett litet bimotiv är förklaringen till näraliggande byn Fasalts namn. Jättekvinnan Snibe eller Snipan spann flitigt. Det hördes ända till Fasalt och människorna där förfasade sig över jättarna och trollen. Det sägs att märkena efter spinnrocken ännu syns i Snibes stua.
Hitta dit? Leta upp Skåneledens sträckning och i närheten av byn Hällede hittar du stuan.
Koordinater: N 056°19,827 E 013°12,228
Per Gustavsson
Utsikt från Hallandsåsen på väg till jättestugan
Det finns tillfällen då man kommer på något fantastiskt. En idé om något man vill genomföra, kanske en uppfinning eller ett projekt. Och i den stunden, i själva uppkomstens stund så känns det så stort, nästan heligt. Man njuter av sin egen tanke, sin idé. Man bär på den som ett mycket värdefullt frö. Och man håller den hemlig. Jag kan tänka mig att det är en viktig fas då man behöver få vara själv med sin idé, umgås med den, vända och vrida på den, landa en stund i symbiosen. Men sen, sen bör man berätta. Frön som ligger hemliga allt för länge riskerar att aldrig få växa.
Jag har en vän som ingår i en grupp där man hade kommit på världens bästa grej. En idé som skulle slå stort. Jag var så nyfiken att jag nästan sprack. Men jag fick inget veta. Det var hemligt. Superhemligt. Tiden gick och min vän sa inte ett knyst. Jag frågade förstås varje gång vi sågs, men nej. Jag fick inget veta. Efter ett år när jag nästan hade givit upp, berättade han att de kommit fram till att de inte kunde hålla det hemligt längre, det gick ju inte framåt. De berättade, och genast började omgivningen visa intresse och inom en månad hade de fått kontakt med stora namn i världen som gav stöd åt deras idé.
Jag brukar säga: Jag berättar alltså finns jag. Det samma måste gälla våra idéer, tankar och planer. Berättas de så finns de. Idrottare är vana att arbeta mot målbilder. Vad är det om inte en berättelse om framtiden? Att redan idag se sig själv högst upp på prispallen om ett år är att skapa sig en god och stödjande berättelse. Jag hörde talas om en författare, han skrev på sin bok, på sin kammare. Det kan vara ensamt att skriva en bok och kan hända sviker krafterna ibland. Men varje dag hade författaren för vana att gå ner till den lokala bokhandeln, ställa sig framför en av hyllorna och där sära på två böcker för att sedan stå och stirra på mellanrummet. Affärsinnehavaren tyckte förstås att det såg märkligt ut och gick en dag fram till honom för att höra vad han sysslade med. ”Jo det är så att jag skriver en bok. Och när den är klar, då kommer den stå där.”
Själv har jag en mängd drömmar. Det är så lätt att de förblir drömmar men jag försöker berätta om dem så att de blir lite mer verkliga. En dröm jag har är att hålla berättarkurser i en båt på det glittrande grekiska havet. Där ska jag lära ut allt jag kan om berättandets konst, samtidigt som vi njuter av de vackra öarna, den goda maten och den bitterljuva musiken.
Min farmor kom från Turkiet, hon tillhörde ett grekiskt folkslag, en minoritet som heter Pontier. 1922 fick de inte längre bo kvar i Turkiet och hon påbörjade en lång vandring mot Grekland. Väl framme byggde de hus åt sig att leva i. Och när det var klart var det dags att bygga en kyrka i byn. Det var naturligtvis männen i byn som diskuterade var kyrkan skulle byggas. Kvinnorna var ju analfabeter, och så var de ju kvinnor. Farmor var djupt troende och ville antagligen ha kyrkan nära sig. En natt drömde hon att biskopen hade dött och att han låg i en kista på tomten mitt emot farmors hus. Hon såg hur byns män lyfte upp kistan och bar den till en mer central tomt i byn. Vidare såg hon hur byns präst ensam bar kistan tillbaka till tomten mitt emot farmors hus. Detta upprepades tre gånger. Dagen därpå berättade farmor sin dröm för sin bästa väninna. Som råkade vara prästens fru. Väninnan i sin tur berättade för prästen som dagen därpå kom till farmor och ville höra drömmen. Farmor blev generad och ursäktade sig med ”det vet väl fader att vi kvinnor har långt hår, men liten hjärna. Inte är väl min dröm något att lyssna på?” Men prästen envisades och farmor berättade. Och där står den idag, kyrkan. Mitt emot farmors hus. När hon blev gammal och inte längre kunde gå, kunde hon sitta i sin trädgård och ändå höra gudstjänsterna. För att hon trodde på sina drömmar. Och för att hon vågade berätta.
Kiriaki Christoforidis
Min släkt i Pontien ca 1910. En av de yngre pojkarna är min farfar. Bilden togs för att skickas till en äldre broder som flyttat till USA, därför finns den kvar. Vid utrensningen av det pontiska folket gick allt förlorat.
Under Att berätta
22 augusti skrev Steve Anderson här på bloggen om aswang, en vampyrliknande varelse, vars existens många människor på Filippinerna är övertygade om. Nu rapporterar Daily Mail om en pubägare i England som anklagas för att vara en aswang. Läs hela artikeln här.
Under de senaste åren har Sagomuseet använt geocaching för att lyfta fram sägenomspunna platser. Nu har personalen varit på kurs och lärt sig mer om denna lekfulla fritidssysselsättning i naturen, som både leder skattletaren till nya okända platser och också kan ge kunskap om vår kulturhistoria. Så här såg det ut i söndags, när vi letade skatter på Hissö och Musö norr om Växjö.
Myten om hultanen var en av dakernas mest originella och säregna. Den överlevde genom seklerna och integrerades sedan i rumänernas mytologi. Den har sina rötter i asketernas riter, i prästerskapets och de invigdas kast. Hultaner kallas de människor som äger magiska krafter. Dessa krafter får de under en invigningsrit. Efter detta blir de bergsvägarnas beskyddare, härskare över skyarnas hemligheter och över väderleken. De lever i avskildhet i bergens gömmor.
Det är inte vem som helst som kan bli hultan. Ett sådant öde tillkommer bara dem som föds med segerhuva eller det sjunde barnet till ett föräldrarpars sjunde barn. Dessa gossar blir bortrövade av gamla hultaner och förda långt bort till ensliga platser eller till och med till ”världen bortom denna” – ett magiskt rike som nämns ofta i den rumänska folkloren. Där lär de sig allehanda färdigheter och får tre saker som de alltid bär med sig: en liten yxa, ett björkbetsel och en trollbok. Men först måste de avlägga en mycket sträng celibated. Om hultanen sedan fattar tycke för en kvinna, förlorar han sina krafter.
Vid en bestämd tidpunkt på året, lämnar dessa trollkarlar sina gömställen för att vandra genom byar, tigga mat och pröva människornas sinnelag. De matbitar som de får slänger de i forsar och åar för att föras som offergåvor till världen bortom denna. Om det händer att en människa upptäcker den ivägskickade maten, kommer tunga regnmoln och hage över den stackarens gård. Kristendomen har förvanskat hultanens myt. Dessa häxmästare fick namnet salomonarer, efter kung Salomo, och ansågs vara varelser som gjorde onda gärningar, tyranner som krävde bönderna skatt för att inte förstöra deras skörd.
Hultanen brukar stiga upp bland molnen, ridande på ett drakliknande djur. Den kan inte ses av vanliga människor, utan bara av andra trollkarlar. Odjuret som de rider på lever i bottenlösa bergssjöar. De lockas fram med magiska sånger. På vintern, när sjöarna är istäckta, bryter hultanen isen med sin lilla yxa och, när draken dyker upp ur vattnet, sätter han sitt björkbetslet i hans mun.
Hultanriterna innebär bl.a. att man kallar någon som befinner sig lånt bort. Syftet är att ”teleportera” den personen bland molnen. Så sent som år 1945 finns de dokumenterade hultanritualer. I Moldavien lever fortfarande kloka gubbar som praktiserar ”hultanismen”, men de vill aldrig erkänna det öppet. Det cirkulerar sägner om unga män som, under kriget, räddades genom att föras hem från fronten via molnen eller om en och annan otrogen man som lade sig på kvällen i sin älskarinnas säng för att väckas på morgonen bredvid sin fru. Och allt detta utför hultanen bara med hjälp av ett hasselspö och en besvärjelse!
Först ut som gästbloggare i höst är Kiriaki Christoforidis. Vi säger välkommen. Så här presenterar hon sig själv:
Jag heter Kiriaki Christoforidis och jag arbetar som muntlig berättare. När jag var liten tyckte jag inte om mitt namn, det var så långt, så osvenskt och så annorlunda. Jag drömde om att få heta Jill. Dessutom skapade mitt namn förvirring, folk som såg mitt namn i skrift trodde ofta att det var namnet på en pojke. I många klassrum har jag sett lärares förvåning när de förstått att det är jag som hör ihop med det där namnet på listan. Än i dag händer det. Jag leder sommarkurser i muntligt berättande. Ett år var det minst hälften av deltagarna (nästan bara kvinnor) som hade förväntat sig en sommarvecka tillsammans med en grekisk man…
När jag var liten kallade jag mig något annat och var noggrann med att ingen skulle få veta mitt egentliga namn. Nu är det tvärtom. Nu är jag noggrann med att nya bekantskaper inte ska få veta mitt smeknamn. Kiriaki är fortfarande ett långt, osvenskt och annorlunda namn. Men det är mitt. Och så är det farmors. Farmor hette också Kiriaki Christoforidis. Och hon var byns berätterska. Hon målade upp sagor om prinsar och prinsessor från en värld långt bortom hennes egen. Och hon berättade pontiska folksagor från en värld där hon själv hörde hemma. Och hon öste egna berättelser från den värld som levde inuti henne. Min farmor hörde till folkgruppen pontier och föddes i Turkiet. 1922 fick farmor och hennes familj, släkt och hela folk inte längre bo kvar i Turkiet, på den plats de hade levat i tusentals år. Farmor och hennes folk påbörjade en lång, lång resa till fots och efter två år kom de som hade överlevt fram till Grekland.
Jag har fått glädjen att vara gästbloggare här. Jag fick också frågan om vad jag kommer att skriva. Det har jag ingen aning om. Jag litar på att det dyker upp saker. Det händer också att jag ställer mig på scen och ännu inte bestämt mig för vad jag ska berätta. En gång var jag med och tävlade i berättarslam för Västra Sverige. På vägen fram till scen hann jag ångra den berättelse jag hade förberett och kom på mig med att istället välja en som jag inte hade berättat på mycket länge. Det gick bra. Jag vann.
Bilden är tagen i somras, jag är med mina kusiner på ön Kos och vi ska på en utflykt till grannön Kalymnos. Jag låtsas styra båten. För mig är det en fin bild. Jag har nämligen en dröm om att en dag hålla kurser i berättande på en sådan båt i Grekland. Och med det skrivet kom jag plötsligt på att jag nog ska skriva om drömmar och berättande. Se där, där har vi ju ett ämne i alla fall.
Vi ses!
Kiriaki Christoforidis
Under Att berätta, Utflyktstips
Sagobygdens Blogg 