Månadsarkiv: september 2012

Geocachingkurs

Under de senaste åren har Sagomuseet använt geocaching för att lyfta fram sägenomspunna platser. Nu har personalen varit på kurs och lärt sig mer om denna lekfulla fritidssysselsättning i naturen, som både leder skattletaren till nya okända platser och också kan ge kunskap om vår kulturhistoria. Så här såg det ut i söndags, när vi letade skatter på Hissö och Musö norr om Växjö.

3 kommentarer

Under Att berätta, Bildspel, Sagomuseets verksamhet

Hultanens arvslott

  

Myten om hultanen var en av dakernas mest originella och säregna. Den överlevde genom seklerna och integrerades sedan i rumänernas mytologi. Den har sina rötter i asketernas riter, i prästerskapets och de invigdas kast. Hultaner kallas de människor som äger magiska krafter. Dessa krafter får de under en invigningsrit. Efter detta blir de bergsvägarnas beskyddare, härskare över skyarnas hemligheter och över väderleken. De lever i avskildhet i bergens gömmor.

Det är inte vem som helst som kan bli hultan. Ett sådant öde tillkommer bara dem som föds med segerhuva eller det sjunde barnet till ett föräldrarpars sjunde barn. Dessa gossar blir bortrövade av gamla hultaner och förda långt bort till ensliga platser eller till och med till ”världen bortom denna” – ett magiskt rike som nämns ofta i den rumänska folkloren. Där lär de sig allehanda färdigheter och får tre saker som de alltid bär med sig: en liten yxa, ett björkbetsel och en trollbok. Men först måste de avlägga en mycket sträng celibated. Om hultanen sedan fattar tycke för en kvinna, förlorar han sina krafter.

 

Vid en bestämd tidpunkt på året, lämnar dessa trollkarlar sina gömställen för att vandra genom byar, tigga mat och pröva människornas sinnelag. De matbitar som de får slänger de i forsar och åar för att föras som offergåvor till världen bortom denna. Om det händer att en människa upptäcker den ivägskickade maten, kommer tunga regnmoln och hage över den stackarens gård. Kristendomen har förvanskat hultanens myt. Dessa häxmästare fick namnet salomonarer, efter kung Salomo, och ansågs vara varelser som gjorde onda gärningar, tyranner som krävde bönderna skatt för att inte förstöra deras skörd.

Hultanen brukar stiga upp bland molnen, ridande på ett drakliknande djur. Den kan inte ses av vanliga människor, utan bara av andra trollkarlar. Odjuret som de rider på lever i bottenlösa bergssjöar. De lockas fram med magiska sånger. På vintern, när sjöarna är istäckta, bryter hultanen isen med sin lilla yxa och, när draken dyker upp ur vattnet, sätter han sitt björkbetslet i hans mun.

 

Hultanriterna innebär bl.a. att man kallar någon som befinner sig lånt bort. Syftet är att ”teleportera” den personen bland molnen. Så sent som år 1945 finns de dokumenterade hultanritualer. I Moldavien lever fortfarande kloka gubbar som praktiserar ”hultanismen”, men de vill aldrig erkänna det öppet. Det cirkulerar sägner om unga män som, under kriget, räddades genom att föras hem från fronten via molnen eller om en och annan otrogen man som lade sig på kvällen i sin älskarinnas säng för att väckas på morgonen bredvid sin fru. Och allt detta utför hultanen bara med hjälp av ett hasselspö och en besvärjelse!

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Kiriaki Christoforidis ny gästbloggare

Först ut som gästbloggare i höst är Kiriaki Christoforidis. Vi säger välkommen. Så här presenterar hon sig själv:

Jag heter Kiriaki Christoforidis och jag arbetar som muntlig berättare. När jag var liten tyckte jag inte om mitt namn, det var så långt, så osvenskt och så annorlunda. Jag drömde om att få heta Jill. Dessutom skapade mitt namn förvirring, folk som såg mitt namn i skrift trodde ofta att det var namnet på en pojke. I många klassrum har jag sett lärares förvåning när de förstått att det är jag som hör ihop med det där namnet på listan. Än i dag händer det. Jag leder sommarkurser i muntligt berättande. Ett år var det minst hälften av deltagarna (nästan bara kvinnor) som hade förväntat sig en sommarvecka tillsammans med en grekisk man…

När jag var liten kallade jag mig något annat och var noggrann med att ingen skulle få veta mitt egentliga namn. Nu är det tvärtom. Nu är jag noggrann med att nya bekantskaper inte ska få veta mitt smeknamn. Kiriaki är fortfarande ett långt, osvenskt och annorlunda namn. Men det är mitt. Och så är det farmors. Farmor hette också Kiriaki Christoforidis. Och hon var byns berätterska. Hon målade upp sagor om prinsar och prinsessor från en värld långt bortom hennes egen. Och hon berättade pontiska folksagor från en värld där hon själv hörde hemma. Och hon öste egna berättelser från den värld som levde inuti henne. Min farmor hörde till folkgruppen pontier och föddes i Turkiet. 1922 fick farmor och hennes familj, släkt och hela folk inte längre bo kvar i Turkiet, på den plats de hade levat i tusentals år. Farmor och hennes folk påbörjade en lång, lång resa till fots och efter två år kom de som hade överlevt fram till Grekland.

Jag har fått glädjen att vara gästbloggare här. Jag fick också frågan om vad jag kommer att skriva. Det har jag ingen aning om. Jag litar på att det dyker upp saker. Det händer också att jag ställer mig på scen och ännu inte bestämt mig för vad jag ska berätta. En gång var jag med och tävlade i berättarslam för Västra Sverige. På vägen fram till scen hann jag ångra den berättelse jag hade förberett och kom på mig med att istället välja en som jag inte hade berättat på mycket länge. Det gick bra. Jag vann.

Bilden är tagen i somras, jag är med mina kusiner på ön Kos och vi ska på en utflykt till grannön Kalymnos. Jag låtsas styra båten. För mig är det en fin bild. Jag har nämligen en dröm om att en dag hålla kurser i berättande på en sådan båt i Grekland. Och med det skrivet kom jag plötsligt på att jag nog ska skriva om drömmar och berättande. Se där, där har vi ju ett ämne i alla fall.

Vi ses!

Kiriaki Christoforidis

1 kommentar

Under Att berätta

Mandragora, blommornas härskarinna

Det finns många växter som givit upphov till alla slags historier i den rumänska folkloren. Ingen av dem har dock ett sådant rykte som den som heter matraguna (= mandragora). Det är en planta som bevarar reminiscenser av arkaiska riter. Sägner och legender förknippade med den är spridda i hela Europa och även i andra världsdelar. Den brukar växa vilt på svår tillgängliga ställen. De sägs också att den brukar påträffas på mörka platser, nära tukthus eller där galgbackar fanns förr. I Rumänien plockar man den i en ”döv skog”, det vill säga en skog som är så fjärran att tuppens gal inte når dit.

Matraguna plockas under nymåne av kvinnor som går hemifrån utan att någon ser dem. Förtrollningen försvinner om det hörs ett hundskall eller katt som jamar. Det finns många rumänska legender som handlar om just denna mystiska planta. En av dessa är följande.

Det var en gång en mild och rättvis hövding som levde i en avlägsen del av ett stort rike. En dag kom det bud från kungen. Den kungjorde att han fick skicka sin son för att tjänstgöra i armén under nio års period. Hövdingen blev mycket bekymrad för att han hade ingen son, utan bara en dotter. Hon var visserligen i rätt ålder, men… ändå! Vad skulle han göra? Dottern märkte att sin far var förändrad och ville veta vad orsaken var. Då berättade hövdingen om kungens befallning.

När den unga kvinnan hörde detta erbjöd hon sig att hon skulle klippa håret, klä sig i manliga kläder och på det sättet ansluta sig till kungens armé. Med stor vånda gick fadern med på förslaget. Flickan gjorde som hon sade, tog farväl av sin far, satte sig grensle på en vit häst o red iväg. När hon kom fram till en stenbro dök ett förskräckligt vilddjur fram. Hövdingens dotter blev inte rädd, utan hon tog fram sin värja och var nära att slå odjuret till döds. Det vek undan och då visade det sig att det var flickans far som gömde sig i bestens päls. Han ville sätta henne på prov för att vara säker att hon kommer att klara sitt uppdrag. De två tog avsked från varandra för andra gången, fadern gav dotter sin välsignelse och sen fortsatte hon sin färd.

Hövdingens dotter tjänade åtta år i kungens armé. Under den tiden visade hon stort mod och gjorde många bedrifter. Dagen för hemkomsten närmade sig. En dag dock fick en gammal general dubier. Han märkte att den tappre kämpen inte hade någon hårväxt i ansiktet och delade sin misstankar med kungen: ”Er höghet, det är något skum med denna gosse. Alla andra rekryter har fått skägg och mustascher medan denne inte fick något alls! Och hans ögon är alldeles för vackra. Vad kan det bero på?” Även kungen tyckte att detta var märkligt. Han beordrade generalen att ta reda på sanningen och rapportera om saken.

Den gamle generalen använde sin list. En dag när armétruppen skulle inkvarteras i en stad, ordnade han så att det såg ut som det var marknad där. Det restes överallt stora stånd med allehanda ting, men framför allt sådana som kvinnor tycker om: vackra kvinnokläder, speglar, skor, underbara smycken och liknande. Krigarna fick ledig dag så att de kunde ströva fritt bland stånden, men generalens spion höll sig nära den mistänkte. Flickan gick ett tag och tittade på alla de fina sakerna, men till slut närmade hon sig ett stånd med vapen och valde en dolk. Stor var generalens besvikelse, men han gav inte upp. Han försökte ytterligare några gånger, men utan det resultat som han förväntade sig.

En varm sommardag fick generalen en ny chans. Han ledde sin förband till en flod och sporrade sina män att svalka sig i vatten. Alla fick klä av sig, men den annars så tappre krigaren visade sig vara ovanligt skygg. Då förstod man hur det stod till. Det blev stor turbulens bland kungens män, men då hände något verkligen mirakulöst. Skogens fe som råkade befinna sig i närheten hörde larmet och kom till platsen. Osynlig som hon var tyckte hon synd om den unga flickan och förvandlade henne till matraguna. Aldrig hann hon återse sin käre far. Hon förblev en planta som gör gott för de som behandlar henne med vördnad, men de som beter sig respektlöst mot henne, straffar hon på olika sätt.

På grund av sina egenskaper fick denna planta flera olika namn i folkmunnen. Den kallas den stora damen, drottningen, skogens gräs, vargens körsbär och blommornas härskarinna. Den kallas även jordens lille man eftersom dess rot intar en egendomlig form som liknar vagt en människogestalt. I Sverige är den känd som belladonna.

plockat av Daniel Onaca som avråder andra att testa den själva

6 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Storytelling – ett förvirrande begrepp

Storytelling är ett modeord i Sverige. Om du googlar på ordet så får du upp en otrolig blandning av olika träffar. De flesta handlar om corporate storytelling.  Det är en en gren inom marknadsföring som går ut på att bygga ett företags försäljning kring en historia. De som utbildat sig inom corporate storytelling är experter på att använda berättelsen för att stärka ett varumärke, dock har de sällan någon kunskap i hur man berättar en historia muntligt.

Den andra stora gruppen du får upp när du googlar på storytelling är sagoberättarna. Vi identifierar oss ofta som kulturarbetare och är experter på att berätta en historia muntligt.  Vi har däremot  sällan någon större kunskap om näringsliv och marknadsföring.

Båda grupper använder ofta  begreppet storytelling på nätet och i marknadsföring. Detta leder till viss förvirring. Sagoberättare rings upp av företag och ombeds fortbilda i storytelling och folk som är utbildade i corporate storytelling får förfrågningar om berättarcaféer och föreställningar.  Eftersom alla vill ha jobb så är risken att man tar uppdrag som man inte har tillräcklig kunskap för att klara av. På sikt riskerar detta att sänka förtroendet för all form av storytelling.

3 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik