Månadsarkiv: november 2019

Hur berättandet tog fart i Sverige

Nu går vi in i december, årets sista skälvande månad. Nästa år kan den svenska berättarrörelsen fira 30 år. Hur började det hela? När och var hände det? I den nyutgivna boken Muntligt berättande. En handbok skildrar berättarna Ida Junker och Mars Rehnman det magiska ögonblicket. Med författarnas tillstånd återger vi deras text.

En renässans för muntligt berättande

Det var en lördagskväll i maj 1990 och ett stort sällskap hade bänkat sig i en gammal byskola en bit utanför Ljungby. Sveriges första berättarfestival hade just avslutats och nu skulle deltagarna fira med en middag. De som satt och åt runt borden hade kommit resande från alla landsändar. Det man hade gemensamt var att man under det gångna decenniet hade upptäckt något i det muntliga berättandet. Det kunde vara lärare som börjat lägga in korta historier i undervisningen, bibliotekarier som lagt undan boken under sagostunden, fritidsledare som tämjt vilda ungar med egna skrönor. Där satt författare, skådespelare, folklorister och många andra som av något skäl sysslade med berättelser i muntlig form. Ditintills hade de flesta varit ensamma om sitt intresse, men här möttes de nu i en stor skara. Inte underligt att det sorlade runt borden medan man utbytte erfarenheter. 

Målaskogs skola utanför Ljungby där den första berättarfestivalen i Sverige ägde rum och där det berättades hela natten.

Plötsligt bröts tystnaden av att någon började berätta en historia med hög röst. Samtalen tystnade och snart lyssnade alla. När berättaren avslutat inträdde en kort tystnad och innan man kom att tänka på att applådera hade en annan person tagit till orda med en ny berättelse. Plötsligt hade en form uppstått där ordet gick kors och tvärs mellan borden. Det var en salig blandning av folksagor, myter, sägner, legender, skrönor, skämthistorier och visdomsberättelser. Timmarna gick medan man berättade och lyssnade i en sällsam stämning. Skratt avlöstes av eftertanke, kusligheter övergick i förtrollning. Det var som om dessa historier inte bara berörde lyssnarna. Historierna tycktes också tala med varandra från olika världsdelar, epoker och livsåskådningar.

När de sista deltagarna bröt upp hade det ljusnat utanför den gamla byskolan. Klockan var fem på morgonen. Nästan tolv timmar hade gått.

Ingen anade då att det här var början på en renässans för den muntliga berättarkonsten. Det som under ett årtionde varit enstaka individers spontana intresse blev något som nu samlades i en rörelse. Man började diskutera och undersöka vad det var som gjorde muntligheten så kraftfull, så berörande och övertygande. Det växte fram kurser, det hölls seminarier och fler festivaler. Det visade sig snart att samma nyväckta intresse fanns i andra länder, att likasinnade börjat utforska berättarkonsten runt om i Europa och Nordamerika. Det kunde vara berättarklubbar i England där lokalbefolkningen samlades på bypuben för att lyssna och berätta. Det kunde vara experimentell berättarkonst på scener i  Frankrike. Det kunde vara festivaler i USA med tiotusentals besökare. 

I takt med att människor från olika yrken och sociala grupper upptäckte berättandet uppstod också oväntade tillämpningar. Den svenska pedagogen som använder berättandet som stöd för dyslektiska barn. Den brittiska sjuksköterskan som berättar historier för att lugna och kunna kommunicera med psykotiska patienter. Israelen som startar en berättarfestival i Galiléen för judar och araber. Överlevande som reser mellan skolor för att berätta om Förintelsen. Sociala myndigheter i Kanada som använder specialkompetensen hos berättare för att stödja barnfamiljer med anknytningsproblem. Stora organisationer, som Världsbanken, där berättelser ur verksamheten blir redskap för förändring och omorganisation. 

Det tycks som om detta uråldriga redskap för kommunikation kan bli relevant i de flesta verksamheter när människor får fatt i det och formar det efter sina behov. Det är enkelt och lättillgängligt. Den som lyssnar till muntligt berättande för första gången finner sig genast tillrätta. Nästan som om det finns inskrivet någonstans i våra gener. 

*****************************************************

Den inspirerande boken Muntligt berättande är utgiven av Fabula Storytelling förlag och kan beställas från fabula@storytelling.se. Den kan också köpas på Sagomuseet i Ljungby.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Gamm-kusen, Benlösn och Ågubben

Kommer du ihåg Levi, getarpojken som blev upptecknare av folkets minnen? Jag har i två tidigare blogginlägg berättat om hans liv. I sin självbiografi berättar Levi hur han, liksom andra barn, tuktades med riset. De vuxna skrämde också barnen med påhittade väsen. Idag är väl brunnsgubben mest känd. Men det fanns en hel uppsättning med skrämselväsen, som passade för olika situationer.

Levi Johansson berättar att den vanligaste i hans barndom var ”Gamm-kusen”. Han höll till i den djupa och porlande kallkällan en bit från gården. Han lurade på barn, som kom i källans närhet och var beredd att dra ner dem i djupet. Men om barn var olydiga kunde han också komma fram till gården och hämta dem.

När det var kallt väder om vintern och morföräldrarna ville att Levi skulle hålla sig inomhus berättade de om ”Vinter-Erik” och ”Benlösn”. Vinter-Erik slog i knutarna så att det hördes rejält när det var smällkallt. Den ”Benlöse” slängde upp dörren på vid gavel och tog den, som inte hade stängt ytterdörren ordentligt. 

Och så fanns ”Jällar-gubben”. Han kom och ”opererade en, ifall man var oblyg med det lilla man hade”.

Många äldre jag har träffat i Ljungby har berättat att när de var små blev de skrämda med ”Ågubben” i ån Lagan. Konstnären Sven Ljungberg mindes mycket väl ”Ågubben” från sin barndom och har gjort en skulptur av Ågubben och den står intill ån nära Svens barndomshem. 

Sven Ljungbergs skulptur Ågubben. Foto: Björn Gullander

Svens mor var aldrig rädd för att hennes egna barn skulle drunkna i ån, eftersom hon litade på dem och visste att de kunde simma. Men andra barn varnade hon för Ågubben, som lockade  på barn, och sa att hon sett honom flera gånger. ”I vattnet är han lika snabb som gäddorna.” Sven var förstås nyfiken och ville gärna se ”Ågubben” En månkväll smög han sig ner till ån och där i vattnet får han syn på gubben, men han är inte ensam. ”Det är en han och en hon. Och vad är det de håller på med. Det måste vara det som de stora pojkarna talar så mycket om….” När ”Ågubben” lite senare kliver upp ur vattnet bär han på en jättestor gädda och runt nacken slingrar sig en ål.

Folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow, som växte upp på en gård utanför Ljungby, skapade en särskild benämning på dessa väsen som folk egentligen inte trodde på, till skillnad från till exempel tomtar och troll. Han kallade dem för fikt, och de användes just i pedagogiskt syfte i fostran av barn.

Per Gustavsson

För dig som vill läsa mer:

Levi Johanssons levnadsskildring har titeln En byskollärares minnen och återfinns i Hågkomster från folkskola och folkundervisning. Årsböcker i svensk undervisningshistoria 70. Stockholm 1944.

Sven Ljungberg har skrivit om ”Ågubben” och om sitt arbete med skulpturen i Ågubbens fiskafänge, Stockholm 2004. En skiss till skulpturen finns på Sagomuseet. Boken kan köpas på Ljungbergmuseet.

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Erlkönig

En man rider i natten. Skogen är tät. Det råder iskyla, terrängen är svår, stigen smal och brant. Mannen har sin späda son i famnen, håller stadigt, ger honom av sin värme. Plötsligt rycker gossen till. – Pappa, älvkungen står därborta, jag ser honom, krona på huvudet har han, långt släp… – Ånej, svarar fadern. Det är bara dimstråken du ser.

Då börjar älvkungen sjunga, hans röst är len: Kom till mej mitt barn! Du och jag ska leka, plocka blommor, du ska få kläder av guldtyg, min mor ha själv vävt det….

Gossen kvider: Pappa hör du inte hur han kallar på mej? Inte då, svarar fadern, det är bara vinden i de torra löven du hör.

Åter sjunger älvkungen: Kom till oss vackra barn! Mina döttrar väntar så på dej, ni ska dansa och sjunga, de ska vagga dej till sömns…..

erlkoenig 3 bild 1830

Målning av konstnären Moritz von Schwind 1830

 

– Men pappa ser du inte älvkungens döttrar. De står ju där borta! Pojken är helt förbi av förfäran. Men fadern svarar att det där, det är bara en hop gamla, murkna pilträd.

Älvkungen fortsätter locka och beveka. Så slår han om, utropar: Vill du inte komma? Så tar jag dej ändå! Gossen skriker rakt ut: Pappa, älvkungen gör mej illa, han tar mej, han tar mej…

Fadern ryser, han sporrar sin häst, rider som en vansinnig, backe upp, backe ner, genom snår, över myrar, stock och sten, till sist når han äntligen sin gård. Han är hemma. Med barnet i sina armar kommer han in i salen. Men då är gossen redan död.

 

*****

 

Det jag här återberättar är W. J. Goethes dikt Erlkönig skriven 1782. Den har tonsatts av flera men mest känd är den som Franz Schubert har gjort.

 

*****

 

”Wer reitet so spät durch Nacht och Wind

Es is der Vater mit seinem Kind…..”

Jag är liten. Pappa spelar den här sången på grammofon, kväll efter kväll spelar han den. Jag sitter bredvid. Ser i hans ansikte hur musiken tar honom. Man får inte prata då. Det är en underlig sång. Pianot hamrar olycksbådande, sångarens röst är dov, dyster. Ett tag blir det ljusare, gladare, så blir det hemskt igen Som att några talar med varandra. Men jag förstår inte ett ord. Sången är på tyska.

– Ska jag berätta för dej? säger han en kväll när vi lyssnat för minst tionde gången. – Det är en saga, en ond saga. Pappa har texten i en bok. Han slår upp den, översätter, förklarar.

Det jag fick höra kom mej att rysa. Jag hade hört och själv läst sagor. Prinsessor, äpplen av guld, skinande slott bort i fjärran. Förtrollade fåglar. Älvorna kände jag förstås till. Hon i Solägget av Elsa Beskow, hon som dansar sin vårdans, alltid godmodig och lika hjälpsam. Jag hade också sett älvor på bild. Undersköna varelser, de dansade på gröna ängar, flög från blomma till blomma.

Men detta. Älvor mitt ute i mörka skogen. Som vill locka till sig oss människor, förgöra oss. Jag fick en del att fundera på. Jag var skakad, samtidigt fascinerad. Om det fanns som en parallell värld därute? Varelser som kunde tala och sjunga? Liknade oss, hade familjer som vi. Men som inte var människor utan väsen, namnlösa, halvt formlösa, grå som dimman. Farliga.

Goethes dikt är naturligtvis högkultur av utsöktaste slag. Men den bygger på en folklig föreställning om älvorna som illasinnade. Som de ju var i den äldre folktron. Älvorna traktade efter människor, efter människors kroppar. De sög blodet ur spädbarnens fingrar. De satte sjukdomar på oss. Försökte locka oss till sig, den som lystrade var ohjälpligt dödsmärkt.

Det var först i samband med romantiken (sent 1700-tal och till mitten av 1800-talet) som vi fick den bild av älvorna som är den gängse idag och som vi återfinner i barnlitteraturen. Skira, eteriska ljusvarelser, vackra och självfallet på det godas sida.

Jag tror faktiskt det var här det började, min stora vurm och kärlek till gammal folktro. Som berättare väljer jag allra helst en sägen, en riktigt ruggig en. Sägnen är en berättelse om något man tror verkligen har inträffat. I sägnen kan jag leva mig in. I hur människor i gångna tider tänkte och trodde. Jag kan känna – känna igen – något av deras undran och skräck inför det oförklarliga. Med egna ögon se det som de tyckte sig se.

Jag sitter vid min laptop. Det har gått en oerhörd massa år. Men än idag ryser jag från fotabjället och upp till hjässan när jag hör Erlkönig spelas.

Anna Lilljequist

 

 

 

6 kommentarer

Under Att berätta

Getarpojken som blev hedersdoktor

Getarpojken Levi, som föddes 1880, blev folkskollärare, upptecknare, författare och hedersdoktor vid Uppsala universitet. Redan tidigt var läsning det roligaste han visste och den vetgirige och nyfikne pojken frigjorde sig från de begränsningar som uppväxten hade stakat ut. I sin självbiografi skildrar han det ögonblicket då det gick upp för honom att det fanns ett annat liv än slitet i getarskogen och det tunga kroppsarbetet. Några pojkar hade varit borta på timmerhuggning och när de återvände till byn sjöng de: ”Det skulle djävulen gå och tjäna bönder, nöta träskor och byxor utan skinn! Nej, hellre så köper jag mig ett handklaver och spelar för lilla vännen min.” Som i blixtbelysning framstod det för pojken Levi att han själv kunde välja sin framtid, ge sig av och studera.

En annan avgörande impuls var under studierna på folkskoleseminariet i Härnösand, när han fick i uppgift att skriva en uppsats om ”Min sockenkyrka”. Levi bad att få skriva om Vikens kyrka  vid Kvarnbergsvattnet norr om Gäddede, som han hade besökt under sommaren och där han hade fängslats av den gamla sägnen om varför kyrkan uppförts just där. Levis lärare upptäckte att hans elev bar på en berättarbegåvning och engagerade honom att berätta gamla historier på en skytteförening. Levi gjorde stor lycka och läraren sa att han skulle till Skansen och berätta landsmålshistorier. Läraren skrev ett rekommendationsbrev till Bernhard Sahlin, som var Nordiska museets styresman.

Sahlin ville att Levi skulle börja berätta på en gång, men Levi menade att han behövde skaffa en större repertoar av berättelser. Så gav Sahlin Levi i uppdrag att mot betalning teckna upp folkminnen ”där uppe i Frostviken” sommaren 1905. 

Levi började med uppteckningar i sin födelsebygd Stornäset vid Kultsjön i Vilhelmina. De två följande somrarna uppträdde han på Skansen under namnet Stornäs-Jonke och berättade på vilhelminamål. 

Så började Levi JOhanssons upptecknargärning, som så småningom bland annat resulterade i mer än 3000 uppteckningar på 1910-talet för nuvarande Länsmuseet i Västernorrland och en ordsamling på 16000 ord som finns på Institutet för språk- och folkminnen i Uppsala. Hans författarskap är  omfattande och han skrev regelbundet för Östersund-Posten och årsboken Jämten.

1921 blev Levi Johansson lärare i Fränsta i Medelpad och där bodde han till sin död 1955.

När han som vuxen tänkte tillbaka på sitt liv var han tacksam över den hårda uppfostran han hade fått, vilken lärde honom att klara sig själv och att arbete inte alltid behövde vara roligt. Han motsatte sig avskaffandet av agan i skolan och framhöll gamla talesätt som förebildliga: ”Det som krokigt ska bli, måste i tid böjas.”; ”Böj träden, medan de äro kvistar och pojkarna, innan de fått fjun på hakan.”.

I sitt insamlande av folkminnen var han vidsynt och fri, och tecknade även upp sådant som var fult, fräckt och upproriskt. Han var inte en student som kom utifrån, utan hade rötter i folkkulturen och trakten och fick sagesmännen och öppna sig och berätta.

Här följer några korta berättelser som visar detta.

Vad säger David?

En prästfru skickade drängen till slaktaren för att köpa kött, och därigenom blev drängen försenad till kyrkan. Just som han kom in genom kyrkporten sa prästen i sin predikan:

– Vad säger David i dag? 

Nu hette slaktaren David. Drängen trodde, att prästren frågade honom och svarade:

– Han säger, att du inte får något mera kött, förrän du betalt det du är skyldig. 

Häggdånger, 1915

Prästen och skjutspojken

En pojke skjutsade en präst över en sjö en vinterdag. Vägen var på vanligt vis utmärkt med stickningsbuskar. Prästen ville veta, vad dessa kallades på traktens språk. 

– Vi kallar dem präster, svarade pojken. 

– Varför det, då? undrade prästen. 

– De visar vägen,  men står själva på sidan om den, svarade pojken.

Gideå, 1917 (Samma historia hörde jag på Färöarna för några år sen)

Prästens innanfönster

Det var en präst, som gjorde framställning till kyrkostämman, att han skulle få innanfönster i prästgården, men sockenborna ville inte bestå honom några, för det var väl mindre vanligt att ha sådana.

– Då betalar jag dem själv, sa prästen. Men då jag flyttar, tar jag med mig dem.

Då var det en bonde som svarade: 

– Dit du flyttar, är det så varmt, att du inte behöver några innanfönster.

Häggdånger, 1915.

Berättelserna är ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv.

För dig som vill veta mer:

Levi Johansson: Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken. Uppsala, 1947.

Levi Johansson: En byskollärares minnen. Årsböcker i svensk undervisningshistoria 70. Stockholm, 1944.

Carl-Henrik Berg: ”En morsk fan till getarpojken.” Levi Johanssons liv och gärning. Svenska landsmål och svenskt folkliv 1973. Förutom en levnadsbeskrivning rymmer den en utförlig bibliografi över Levi Johanssons skrifter. Här hittar du den.

Per Gustavsson och Ulf Palmenfelt: Insamlarna. Folksagan i Sverige 1. Stockholm, 2017. Innehåller en kortfattad levnadsbeskrivning och återger sex sagor.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Kaffe i Raukasjö

När jag första gången besökte Frostviken, Jämtlands nordliga spets som gränsar mot Ångermanland och Lappland, läste jag Levi Johanssons innehållsrika bok Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken. Särskilt grep mig skildringen av nybyggarparet Olava Fredriksson och Anders Larsson i Raukasjö, Jämtlands nordligaste byn. Byn ligger i väglöst land. Den har fått sitt namn efter sjön med samma namn. På samiska heter sjön Raukajaurie och det betyder de mystiska hemska lätenas sjö. På svenska blir det Spöksjön.

Anders Larsson och Olava Fredriksson flyttade 1841 till Raukasjö, där de röjde mark och byggde hus. Det berättas att hustrun Olava var mycket stark och arbetsam. Den dagen Anders och Olava flyttade gick de två mil över fjällen med sina kreatur. När de kom fram var Olava ändå så pigg att hon med bara händerna började röja bort buskar på backen, som skulle bli gårdsplan. 

Gammal mastu (mjölkbod) i Raukasjö.

Olava gjorde ofta karlsysslor och körde hem foder och ved och slog med lie. På myren hann inte Anders med att slå lika fort som Olava räfsade. Därför hade hon en egen lie med sig och ömson slog och räfsade. Som alla andra kvinnor spann, vävde och stickade hon. Men det tyckte hon aldrig riktigt om. Det hon lagade blev otroligt fult och obekvämt.

Olava födde nio barn, men bara fyra blev vuxna. Hon var ofta ensam med barnen när mannen var iväg för att fiska eller på långa vinterresor till Norge för att sälja ost och andra varor och köpa förnödenheter. Då var det ensamt för Olava i vildmarken. Värst var det på nätterna, för hon var mycket mörkrädd. Överallt fanns det ju underjordiska, spöken och annat otyg.

Det var flera mil till grannarna och det var sällan man fick besök här ute i ödebygden. Men en dag kom en främling till den lilla stugan. Han hade gått långt och bad att få stanna över natten. Det fick han gärna. Ett besök var ett avbrott i ensamheten och Olava bjöd på det hon kunde. Det var mycket fattigt i stugan och Olava hade ont om kokkärl och husgeråd. På dagen hämtade hon vatten från brunnen med en träbytta. Samma bytta användes på natten som potta. Det var inget konstigt med det, så var ju vanligt hos många fattiga.

På morgonen vaknade främlingen först. Han hade kaffe med sig. Det var ovanligt att dricka kaffe på den här tiden, för det var dyrt att köpa. Nu tänkte mannen överraska sitt värdpar och bjuda på kaffe. Vatten tog han ur samma bytta som han sett husmor hämta vatten i. Han satte kitteln på elden och kokte den ovanliga drycken. Tror ni kaffet smakade gott? Nej, inte alls! Ingen kunde dricka det, för under natten hade vattnet i byttan blandats upp med en helt annan vätska. 

Den här historien om kaffekoket i Raukasjö har följt mig under alla mina berättarår. Samtidigt som den är drastisk, säger den mycket om levnadsvillkoren förr i tiden.

Men hur kunde Levi Johansson veta allt detta om Olava och Anders. Jo, Levis mor gifte sig med Olava och Anders son Fredrik och bosatte sig i Raukasjön. Som utomäktenskapligt barn växte Levi de första åren upp hos morfar och mormor i Stornäset vid Kultsjön, tio mil nordväst om kyrkbyn Vilhelmina. När han var åtta år flyttade han till modern och styvfadern i Raukasjö. Han blev getare och vaktade djuren från nio på morgonen till åtta på kvällen.

När han var tolv år blev han getare hos främmande folk där han fick slita hårt och ofta var det dåligt med mat. 

De är de uppväxtvillkoren som gjorde att han långt senare i livet så initierat kunde skildra både det materiella och andliga livet i södra Lappland och norra Jämtland. Men mer om det i nästa blogginlägg.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Att berätta