Kaffe i Raukasjö

När jag första gången besökte Frostviken, Jämtlands nordliga spets som gränsar mot Ångermanland och Lappland, läste jag Levi Johanssons innehållsrika bok Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken. Särskilt grep mig skildringen av nybyggarparet Olava Fredriksson och Anders Larsson i Raukasjö, Jämtlands nordligaste byn. Byn ligger i väglöst land. Den har fått sitt namn efter sjön med samma namn. På samiska heter sjön Raukajaurie och det betyder de mystiska hemska lätenas sjö. På svenska blir det Spöksjön.

Anders Larsson och Olava Fredriksson flyttade 1841 till Raukasjö, där de röjde mark och byggde hus. Det berättas att hustrun Olava var mycket stark och arbetsam. Den dagen Anders och Olava flyttade gick de två mil över fjällen med sina kreatur. När de kom fram var Olava ändå så pigg att hon med bara händerna började röja bort buskar på backen, som skulle bli gårdsplan. 

Olava gjorde ofta karlsysslor och körde hem foder och ved och slog med lie. På myren hann inte Anders med att slå lika fort som Olava räfsade. Därför hade hon en egen lie med sig och ömson slog och räfsade. Som alla andra kvinnor spann, vävde och stickade hon. Men det tyckte hon aldrig riktigt om. Det hon lagade blev otroligt fult och obekvämt.

Olava födde nio barn, men bara fyra blev vuxna. Hon var ofta ensam med barnen när mannen var iväg för att fiska eller på långa vinterresor till Norge för att sälja ost och andra varor och köpa förnödenheter. Då var det ensamt för Olava i vildmarken. Värst var det på nätterna, för hon var mycket mörkrädd. Överallt fanns det ju underjordiska, spöken och annat otyg.

Det var flera mil till grannarna och det var sällan man fick besök här ute i ödebygden. Men en dag kom en främling till den lilla stugan. Han hade gått långt och bad att få stanna över natten. Det fick han gärna. Ett besök var ett avbrott i ensamheten och Olava bjöd på det hon kunde. Det var mycket fattigt i stugan och Olava hade ont om kokkärl och husgeråd. På dagen hämtade hon vatten från brunnen med en träbytta. Samma bytta användes på natten som potta. Det var inget konstigt med det, så var ju vanligt hos många fattiga.

På morgonen vaknade främlingen först. Han hade kaffe med sig. Det var ovanligt att dricka kaffe på den här tiden, för det var dyrt att köpa. Nu tänkte mannen överraska sitt värdpar och bjuda på kaffe. Vatten tog han ur samma bytta som han sett husmor hämta vatten i. Han satte kitteln på elden och kokte den ovanliga drycken. Tror ni kaffet smakade gott? Nej, inte alls! Ingen kunde dricka det, för under natten hade vattnet i byttan blandats upp med en helt annan vätska. 

Den här historien om kaffekoket i Raukasjö har följt mig under alla mina berättarår. Samtidigt som den är drastisk, säger den mycket om levnadsvillkoren förr i tiden.

Men hur kunde Levi Johansson veta allt detta om Olava och Anders. Jo, Levis mor gifte sig med Olava och Anders son Fredrik och bosatte sig i Raukasjön. Som utomäktenskapligt barn växte Levi de första åren upp hos morfar och mormor i Stornäset vid Kultsjön, tio mil nordväst om kyrkbyn Vilhelmina. När han var åtta år flyttade han till modern och styvfadern i Raukasjö. Han blev getare och vaktade djuren från nio på morgonen till åtta på kvällen.

När han var tolv år blev han getare hos främmande folk där han fick slita hårt och ofta var det dåligt med mat. 

De är de uppväxtvillkoren som gjorde att han långt senare i livet så initierat kunde skildra både det materiella och andliga livet i södra Lappland och norra Jämtland. Men mer om det i nästa blogginlägg.

Per Gustavsson