Kategoriarkiv: Utflyktstips

En sagolik resa till Schweiz

Text av Eva Cesar.

Efter en resa känns det alltid lite tomt. Men sommarens resa till Schweiz med Berättarnätet Kronoberg bär jag med mig genom vardagarna som en varm och skön filt. Jag sveper den omkring mig och minns.

Jag minns mina färdkamrater, alla vänliga och trevliga människor som fanns till för varandra och för att dela alla upplevelser med.

Jag minns våra fina reseledare Andrea och Hansjürg, som hade planerat resan och verkligen såg till att alla hade det bra.

Jag minns de hisnande höjderna, de djupa dalarna, de pittoreska byarna, berättelserna, berättarna vi träffade, vårt hotell med den omtänksamma och skojiga personalen, den goda raclette-osten…

Det är omöjligt att här dela med sig av allt, i synnerhet känslan och stämningen. Men jag ska försöka förmedla något av allt detta.

Färden genom Danmark och Tyskland tog två dagar. Att åka på motorväg så gott som hela tiden skulle ju kunna ha blivit lite enahanda. Men vår chaufför Lasse körde bra, och vi fördrev tiden med berättelser och flera reskamrater hade med sig lekar och klurigheter att lösa. Per berättade om bröderna Grimm när vi kom i närheten av Kassel och Steinau an der Strasse, där de levt och verkat. Tiden medgav tyvärr inte att vi kunde stanna där. Det kanske kan bli målet för en annan resa framöver.

Att till slut komma fram till Waldhotel Unspunnen i Interlaken, med fantastisk utsikt från hotellrummet kändes förstås väldigt bra, och nästa morgon gick det att se bergstopparna och glaciärerna, när molnen skingrats.

Efter frukost åkte vi till Ballenberg, ett friluftsmuseum som är tre gånger större än Skansen. Vi strosade omkring där i några timmar. Det allra vackraste minnet som jag bär med mig därifrån är den lilla, lilla kyrkan med korna utanför, vars bjällror pinglade så stämningsfullt.

Där fanns förstås mycket annat också att se från forna tider i Schweiz,  som gamla hus, små odlingar, brödbak och hantverksarbete. Utmed gångstigarna i den bedårande naturen kunde den som ville också inhämta mer kunskap från pedagogiska skyltar.

Nästa anhalt var Aareschlucht. Där gömde sig den schweiziska motsvarigheten till vår lindorm. För övrigt var det totalt uppslukande att vandra de två kilometrarna genom klyftan med floden Aare under sig. Magiskt blev det när tonerna från lurblåsarens instrument ekade mellan bergväggarna.

Detta var bara början. Dagen efter åkte vi ett litet tåg upp till Schynige Platte. Vi var helt tagna av vyerna som bredde ut sig på vägen upp. Medan de andra vandrade längre turer tog Andrea en genväg till den alpina trädgården tillsammans med några av oss, som inte ville gå så långt. Där gick vi och njöt av utsikten och de växter som ännu inte blommat över, som exempelvis edelweiss. Andrea berättade om dvärgar och feer som bor i bergen. Feernas slott fick vi också se. Och lurblåsare spelade även här.

Den tredje dagen i Schweiz styrdes färden, via vår egen buss, tåg och till sist så kallad postbuss, till byn Kippel som ligger i en dal högt uppe, Lötschental. Det är sammanlagt fyra eller fem små byar med en något säregen kultur. På hembygdsmuseet fick vi bland annat se en del ruskiga masker som används vid fastlagsfestligeter om jag minns rätt.

Efter museibesöket tog de mera vandringsbenägna gondol upp på berget och vandrade närmare en mil på en sagostig där uppe. Vi andra följde floden Rhône nere i dalgången. Solen lyste och det var mycket varmt. Den stackars floden såg lite torr ut men när vi lyfte blicken möttes vi av minst sagt storslagna vyer.

Det var ungefär fem kilometer till byn Blatten. Därifrån tog vi postbuss igen till den sista byn i dalen där vi åt glass och tittade på getter.

Andrea berättade ett par sägner från Lötschental medan vi väntade på att höghöjdsvandrarna skulle komma ner från berget. De hade varit bland annat vid Svartsjön, där det för länge, länge sedan bodde en vacker grevinna…

Det var en av berättelserna vi fick höra av Andrea, och den kanske jag själv vill berätta någon gång.

Dagen därpå begav vi oss till Gstaad. Det är en liten pittoresk stad där husen är blomsterprydda, men märkesbutiker dominerar stadsbilden. Dit reser rika människor för att rekreera sig. Den lilla kyrkan var förstås fin, och många djurskulpturer, mest kor, såg vi.

Den här dagen fick vi smaka en schweizisk specialitet, racletteost, till lunch på ett trevligt ställe utanför Gruyère. Osten smältes och serverades med speciella tillbehör som skalpotatis, små ättiksgurkor och syltlök.

I bussen på vägen dit hade Andrea berättat för oss om en ostmakare som i sitt lilla osthus fick besök av tre jättar som ställde honom inför ett val. Det finns en sång som är viktig för denna berättelse som Andrea sjöng en liten stump av. Men här, på vårt lunchställe, dök det plötsligt upp en man som kunde hela sången och sjöng den för oss. Han hade så vacker röst, och vilket sammanträffande detta var!

I Gruyère möttes vi av ett åskväder, men det gick snart över. Det var en trivsam liten stad. Vi avslutade dagen med ett besök på Cailler chokladfabrik. Ganska mätta kom vi tillbaka till vårt hotell och middagen där.

Onsdagens resmål var huvudstaden Bern. Björnarna som symboliserar staden hade en björngrop att vistas i, men även nyare och bättre anpassade inhägnader som just när vi kom dit höll på att städas. Så de var bara tillfälligtvis i björngropen, vilket vi med viss lättnad kunde konstatera. För övrigt var Bern en trevlig stad att strosa omkring i. Gamla stan är ett av våra världsarv. Där finns bland annat ett klocktorn med klockspel som vi beskådade. Einstein bodde i Bern en tid. Floden Aare rinner genom staden och en populär sport är att flyta med strömmen på en vattentät väska med kläderna i.

Jag tror att torsdagen den 1 september var den allra mest spännande dagen, fylld med berättelser. Först åkte vi till Altdorf där det finns ett monument över Wilhelm Tell precis där han enligt legenden ska ha skjutit äpplet från sin sons huvud. Gabriela, en berättarvän till Andrea, mötte oss där och tog oss till ett tält där hon berättade en historia som Andrea tidigare berättat för oss i bussen, men på sin egen schweiziska dialekt. Eftersom jag själv förstår tyska, kunde jag hjälpligt hänga med just för att vi fått höra berättelsen på svenska tidigare. Hon bjöd även på sång och musikanten Andreas spelade gitarr. Gabriela visade också hur hon brukar berätta en saga för barn med hjälp av bilder som hon monterat på böcker. Vi fick kika in i en snillrikt inredd cirkusvagn, som Andreas äger tillsammans med sin fru som också är berättare. De använder vagnen för mindre berättararrangemang. Den inhyser också ett litet, men förnämligt sagobibliotek. Dessutom finns det kök och sovplatser.

Bussen tog oss sen till Tellsplatte med Tellskapelle, en plats där Wilhelm Tell lär ha hoppat iland när han flydde överheten som tagit honom tillfånga. När vi promenerat nerför många trappor till kapellet intog vi vår medhavda lunch och njöt av utsikten över Vierwaldstättersjön.

På eftermiddagen blev det mer berättande. Två berättare, Claudia och Carmela, tog oss på en rundvandring i Luzern och vi fick höra berättelser därifrån och från berget Pilatus som ligger i närheten. Träbron med tak är från 1300-talet och Europas äldsta i sitt slag.

Sista dagen var vikt för egna aktiviteter. Vi var några som tog tåget till Thun, en liten fin stad med sagoslott och surfare i floden. Vyerna från tågfönstret hänförde oss till den grad att infödda Schweizare förvånades. De menade att vi som var från Sverige borde vara vana vid sådant.

Vi lämnade ett regnigt Interlaken på morgonen den 3 september, och förundrade oss över att vi, utöver alla upplevelser, haft en fantastisk tur med vädret.

Denna resa har gett nya kunskaper om ett land som åtminstone jag egentligen inte visste så mycket om tidigare. Det var spännande att få uppleva naturen, kulturen, de olika språken och inte minst berättelserna och berättandet, förstås. Den som vill kan fortsätta utforska detta på den schweiziska stiftelsens för sagor och berättande hemsida.

Eva.
Medlem i Berättarnätet Kronoberg.

Länk: https://www.maerchenstiftung.ch/de/maerchen/maerchensuche/3199/die-graefin-am-schwarzsee

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

Utflyktstips – en tur genom Sagobygden

Om du inte vet vad du ska göra i sommar kan jag varmt rekommendera en tur genom Sagobygden och besök vid ett eller flera av de 43 sägenskåp som finns runtom i landskapet. Jag kan nog lova att du kommer till platser som du aldrig tidigare varit vid – och får stifta bekantskap med händelser, människor och livsöden du aldrig hört talas om. Här kommer ett axplock av alla platser och berättelser, men det finns fler utflyktstips på Sagobygdens blogg. Det är bara att botanisera runt.

Mästertjuven Tullbergs grotta

Carl Gustaf Tullberg, allmänt kallad Mästertjuven, föddes 1795. Han avskedades från det militära för han blev dömd för stöld, och lär då ha sagt: ”Är det så att jag blir beskylld för att vara tjyv, så ska jag bli tjyv.” Så följde nya stölder, nya straff, nya rymningar och det sägs att han bland annat gömde sig i den här grottan. Tillslut så utfästes en belöning på 200 riksdaler till den som kunde fånga honom. Han flydde, men sköts flera gånger. Svårt skadad hann följet slutligen upp honom och han dog under en gran bara 30 år gammal. Det finns även ett sägenskåp där granen ska ha stått.

Bortbytingen i Dallekulle

Uppe på en ås, med grönskimrande boklöv som fond, står sägenskåpet vid Dallekulle. En gumma misstänkte att hennes barn hade tagits av trollen och att hon istället hade fått trollens unge. En bortbyting. Men det fanns knep för att ta reda på hur det verkligen låg till…

Nöttja kyrkklockor

Åker du sedan vägen ner från åsen kan du spana efter kyrktorn. Det sägs att man kunnat se tre stycken, men nu har träden växt sig höga. Kanske var Nöttja kyrkas klockstapel en av dessa. När kyrkan skulle byggas fick inte bygget vara ifred. Det som byggdes upp om dagen revs ner om natten. Då lät man ett par tvillingstutar dra en av grundstenarna dit de själva ville gå och när de stannade sa folket: ”Detta ställe skola vi nöttja”. Och så fick platsen sitt namn.

Det berättas också att när kyrkklockan skulle gjutas av en gesäll från Köpenhamn så offrade en kvinna tjuvgods av silver i smältningen för att få Guds förlåtelse. Av allt silver fick klockan en hög och vacker klang. Så hög att den hördes ända till Köpenhamn och gesällens mästare förstod att han använt mer silver än han fick. Mästaren gav sig snabbt upp till Småland där han slog ihjäl gesällen.

Skomakaren i Sutarestugan

Om du kör en gropig grusväg långt in i skogen så kommer du till Hunnsberget, och från parkeringen följer du en liten stig. Från Hunnsbergets topp sägs det att man förr i tiden vid klart väder kunde se inte mindre än 18 kyrkor. Berget ligger i det som en gång var den gamla gränsbygden mellan Sverige och det danska Halland. Till den här trakten kom danska knektar som våldgästade och plundrade bönderna. När bönderna tröttnade och gjorde uppror så slutade det att de blev tillfångatagna. Alla utom en, skomakaren som kallades för Sutaren. Han flydde och lyckades, med knektarna hack i häl, ta sig upp för Hunnsberget och gömma sig i en liten grotta…

Pintorparfrun på Bolmarö säteri

Där mellan träden skymtar Bolmarö säteri som har anor från medeltiden. Här bodde en kvinna som kallades för Pintorparfrun. Det var för att hon var så elak och sträng mot sina anställda. Att hon pinade sina torpare. Det sades att hon hade en pakt med självaste djävulen. En höstkväll kom det en fin vagn dragandes av fyra svarta hästar och ut steg en välklädd herre med hög hatt. Han bjöd upp Pintorparfrun till dans. Det blev en dans som aldrig höll på att ta slut…

Sankta Birte källa

Sankta Birte, som källan fått namn efter, är ett lokalt helgon. Det sägs att hon var så helig att var hon än hängde sin kappa så hängde den kvar, även om det varken fanns någon spik eller krok.

Om hur källan uppstod berättas det att när Ryssby kyrka skulle byggas var det en kvinna som skulle springa ner till sjön för att dricka, men mitt på ängen sprang plötsligt en källa upp framför henne. Folk trodde att det var Guds tack för att underlätta för kvinnan och alla andra som arbetade hårt med att bygga Guds hus.

Sankta Birte står staty utanför kyrkan i Ryssby

Brudgummehallen

Jag svär vid den heliga jungfrun, Guds moder, att du ska bli min om än hela avgrunden här ställer sig emellan.

Med de orden lämnade Torbjörn sin älskade Inga och flydde till skogs, undan Gustav Vasas soldater. Men Ingas far ville annorlunda och till våren rustades det för bröllop mellan Inga och grannpojken Måns. När brudföljet kom ridandes mot kyrkan och passerade den stora stenen sköts Måns i bröstet av en pil. En ung man rusande fram och drog med sig bruden in i skogen…

Gärdslevargens koja

I en gammal jordkoja bodde Gärdslevargen. Hans riktiga namn var Johan Svensson Hult och han var född 1840. Han var en stor och grov man, men förståndet var klent. Smeknamnet Gärdslevargen hade han fått för att han arbetade med att hugga ”gärdlse” till gärdesgårdarna och för att han ylade som en varg när han gick i skogen. I kojan bodde han tillsammans med sin hustru Märta och fyra barn. Det var ett hårt och fattigt liv. Gärdslevargen ställde ofta till med bråk eller stal och därför fick han sällan stanna länge på samma arbete. En gång lejdes han till att mörda en man och om den här händelsen finns det många berättelser…

Den gamla backstugan, som inte bara hyste Gärdslevargen och hans familj utan fungerat som hem för många fattiga i bygden under årens lopp, brann dessvärre ner till grunden hösten 2020.

Skea dåre

Alldeles intill vägen står den här stenen som kallas Skea dåre. Den har fått sitt namn efter en gumma från Skeagård som dog här på vägen hem från julottan. Att komma först hem från julottan sades ge tur med skörden. Och visst ser stenen ut som en framåtlutande gumma som stretar fram i motvind med sjalen om axlarna.

Systersjöarna

På gården Änga bodde en rik och mäktig man som hette Truls. Han hade tre söner och tre döttrar. Det hade spåtts att sönerna i framtiden skulle döda sina systrar och för att hindra spådomen från att gå i uppfyllelse skickades sönerna långt bort för att aldrig mer komma tillbaka till sin hembygd. Sönerna växte upp och gav sig iväg ut i världen. En juldagsmorgon mötte de tre systrar som var på väg till julottan….

Cliff Burtons minnessten

42 sägenskåp berättar historier från en svunnen tid, men det 43:e är en mer samtida berättelse. En tidig septembermorgon 1986 körde Metallicas turnébuss av vägen och voltade. Alla i bussen klarade sig utom en, basisten Cliff Burton. Det sägs att när det var dags sova så drog två av bandmedlemmarna lott om den bästa sovplatsen i bussen. Cliff drog det högsta kortet, spader ess, och vann. Men det skulle visa sig att han förlorade.

——————————————————————————————————————–

Så varmt välkommen till Sagobygden – en plats där berättelserna aldrig tystnar. Resan tar dig långt in i de småländska trolska skogar, till små sjöar och källor, till berg, stora stenar och stenrösen, till små stugor och stora herrgårdar. Ladda ner en lågupplöst karta här eller beställ via kontakt@sagobygden.se

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

Källor i midsommartid

Idag är det sommarsolståndet. På torsdag är det den 24 juni, Johannes Döparens dag, vilket var midsommardag fram till 1953. Då flyttades midsommardagen till den lördag som infaller 20-26 juni. I midsommartid, och särskilt midsommarafton och midsommarnatten besökte folk förr ofta heliga källor. Man trodde att under midsommarnatten var naturen full av kraft och källans vatten stärkte och helade sjuka.

Åby källa. Foto: Steve Anderson. Ur Gustavsson: Göingesägner. Bjärnum, 2009.

En sådan källa var Åby källa i Färlöv socken i Göinge. Källan ligger vid landsvägen mellan Färlöv och Torsebro några 100 meter söder om gården Hamiltonhill. Redan 1667 skrev kyrkoherde Söffren Hansen om källan och han uppgav att sjuka besökte källan i Sankt Hans afton, som midsommaraftonen kallades efter Johannes döparen, och att de också blev friska. När Linné 23 maj 1749 passerade genom Färlöv socken stannade han till vid Åby källa där provinsialläkaren Nils Retzius startat en hälsoanläggning vid surbrunnen. Källans vatten påstods vid den här tiden vara lika bra som vattnet i Ramlösa hälsobrunn.

Åby källa var flitigt besökt till mitten av 1800-talet och det var inte ovanligt att det var ett 100-tal brunnsgäster där samtidigt.

Så här berättas det om att den undergörande Åby källa blev till.

En bonde i Åby i Färlöv socken hade en sjuk dotter. I flera år hade hon varit sängliggande av värk och hennes händer och fötter var krumma. En natt drömde hon att det fanns en källa på betesmarkerna utanför byn och att hon skulle bli frisk om hon drack av vattnet. I drömmen såg hon precis hur källan såg ut. På morgonen bad hon sin far att köra henne till platsen hon drömt om. Men fadern sa nej, eftersom han mycket väl visste att det inte fanns någon sådan källa på Åbys marker.

Men flickan var envis och bad enträget fadern att göra henne till viljes. Till slut gav han med sig eftersom han tyckte mycket om sin dotter. Han bäddade ner henne i en vagn och lät hästarna gå efter flickans anvisningar. Men hur de än körde omkring i markerna bland stenar, buskar och vattenhål fann de inte källan flickan drömt om. Efter flera timmars farande ville fadern vände hemåt. Just när han var i färd att vända hästarna kände flickan igen platsen hon drömt om och ropade:

– Under hagtornsbusken där borta är källan!

När fadern tittade efter fann han ett hål i marken. Det var stort som en hästsko och ur hålet sipprade friskt källvatten fram. Han gav flickan vatten att dricka och tog också källvatten med sig hem. När hon i flera dagar druckit av vattnet och badat i det blev hon frisk.

Snart spred sig ryktet om den underbara tilldragelsen ut över bygden. Allt eftersom tiden gick sökte sig fler och fler sjuka till källan och många blev botade.

Efter det att Sverige blev protestantiskt i början av 1500-talet ansågs det som vidskepelse att söka sig till heliga källor för att offra och dricka av vattnet, i hopp om att bli kvitt sjukdomar eller få önskningar uppfyllda. Många gamla offerkällor lades igen, men ofta förgäves. Snart rensade folk källan och långt in på 1900-talet har gamla offerkällor varit i bruk och vattnet har ansetts hälsobringande. De besöktes särskilt under trefaldighetstiden i slutet av maj och början av juni och under midsommar, då vattnet ansågs ha särskilt styrka.

På 1600-talet återupptäcktes en del gamla källor och nya togs i bruk och de kallades för surbrunnar. Istället för att förklara vattnets hälsobringande effekt utifrån dess magiska egenskaper hänvisades till naturvetenskapliga rön. Ett bra källvatten skulle innehålla järn, svavelföreningar och en syra som kallades “acidum occultum” som uppstod i jordens inre och var livgivande. Brunnsdrickningen vid Åby källa var en del av den brunnsdrickningskultur som utbildades inom samhällets övre skikt.

Vill du veta mer om källor finns nu Källakademiens förträffliga bok Källor i Sverige (Sivart förlag) i nytryck. Det är en bok att glädja sig åt. De 80 första sidorna beskriver ingående både naturen kring och livet i källorna. Följande avsnitt behandlar människornas förhållande till källorna. Här skriver Anders Hult om tro och kult. Andra kapitel handlar om kurorterna och att dricka brunn, källvattnets hälsoegenskaper, Linné och källorna. I ett tredje avsnitt skildras i bild och text 100 källor som är värda att besöka. Kring flera av de här källorna finns folktro och berättelser, som tyvärr inte har fått utrymme. Jag saknar också litteraturreferenser till vidare läsning om de utvalda källorna. Men redovisningen lockar till utflykter och med lite arbete går de ju själv att hitta de lokala berättelserna om källorna.

Trevlig midsommar önskar bloggen. Fira gärna vid en källa, som många människor gjorde förr, med dans och musik.

Källakademien: Källor i Sverige. Andra reviderade utgåvan. Tyresö, 2020.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Utflyktstips – berättarantikvarien på upptåg i Sagobygden

Så här dags på året är det hög tid att se över alla sägenplatser. Behöver skåpen målas, sly röjas runtikring, är det ordentligt skyltat, finns det broschyrer?  För mig som är relativt ny i Sagobygden, åtminstone arbetsmässigt, är denna resa oerhört värdefull. Det är nu andra året i rad som jag har haft nöjet att åka runt med museets alltiallo Majvor. Jag har lärt mig jättemycket, och oj så roligt vi har det.

Det bär av på små slingriga grusvägar, över brusande åar, genom granskog och bokskog, förbi röda stugor och stora bondgårdar. Vi ser kossor, alpackor och glada utegrisar med knorr. Tranor, rovfåglar och vid två tillfällen morkulla precis intill bilen.

Inte gör det oss något att regnet hänger i luften när vi får dricka kaffe under en grönskimrande bok vid Trollröret i Lyåsa, med en vidunderlig utsikt över skog och sjö. Här sprack trollkärringen Smickelsbergskittans förkläde av tyngden och hon tappade ett helt röse med stenar som hon skulle kasta mot kyrkklockorna.

Vid Skirs källa hälsar vi på golden retrievern, som först skäller på inkräktarna men snart förstår att vi inte vill hans husse, som är en av Sagobygdens värdefulla skåpvärdar, något illa. Efter en kortare promenad genom den vackra hagen med enebacken kommer vi fram till den porlande källan där människor druckit av vattnet och offrat pengar för att få hålla sig friska.

En annan dag intas frukosten på en sten vid kraftstationen Gustafsfors. Solen skiner, fåglarna kvittrar. Gustafsfors är en gammal bruksmiljö, men också känt för sitt fiske och sin vackra natur. Här i närheten bodde trollen och det sades att en piga som gick vilse i skogen sedan födde ett barn som liknade ett troll.

Till Galghallarna från parkeringen är det en lite längre promenad, bland annat genom en fårhage. Förra året vill jag minnas att vi fick mota bort en hel skock för att komma igenom, men den här dagen hörs inte ett bräkande. Här, mellan de båda jätteblocken, hängdes människor med armarna utsträckta och stenar på dessa så att de inte skulle ramla ner. Och här fick de sedan hänga tills de dog. Blotta tanken ger mig rysningar trots fågelkvitter och solen som värmer.

Även Ivars kyrka består av två jätteblock. Eller snarare ett som rämnade mitt itu efter att Ivar syndat och skrattat i kyrkan.

I Blädinge, vid sjön Salens strand, glittrar solens strålar i vattnet och två gåspar med gässlingar simmar runt. Men näcken visar sig inte för oss denna dag.

Vid Åsnens strand ligger Blodviken där Blända och hennes kvinnor tvättade av sig blodet efter att de tagit död på den danska hären och räddat Småland från att bli danskt. Och strax intill ligger Blodberget.

I Mjärhult bodde den kloka Ingeborg som omtalades av självaste Carl von Linné. Till henne sökte sig människor för att bli botade från allehanda krämpor, något som inte sågs med blida ögon av kyrkan. Ingeborg anklagades för bland annat signeri och vidskepelse och förhördes av självaste biskopen i Växjö. Idag är platsen uppröjd och vi kan se tydliga lämningar av gården.

I Kuggaberg bor trollen och inte långt därifrån, i byn Långhult, bodde sagoberättaren Mickel i sin backstuga. Mickel har berättat att om du går till Kuggaberg på julnatten så kan du få se trollen dansa.

Och allt som minner om Halta-Kajsa i Ryds stuga är en stengrund och fruktträd. I hennes stuga satt Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och skrev ner det hon berättade – och många av de sagor och sägner som Mickel och Halta-Kajsa berättade är de sagor och sägner som än i dag berättas runt om i Sagobygden.

Bara ett litet stenkast från rondellen där väg 27 möter väg 25 finns Karins sten. Om du tittar riktigt noga ser du märken efter Karins naglar när hon klättrande tog sig upp på den branta stenen för att undkomma vargarnas käftar.

Så om du är ute och kör i trakterna kring Alvesta, Ljungby och Älmhult och du ser en skylt där det står Sagobygden. Sväng av! Eller om du ser ett rött skåp. Öppna det och läs! Låt resan ta lite extra tid. Låt berättandet och fantasin flöda. Det blir så mycket roligare då. Trevlig sommar!

Lina Midholm

1 kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet, Utflyktstips

Skånesägner – i arbetsstolen eller i solstolen?

Jakob Löfgren har läst Per Gustavssons Skånesägner.

Ibland dimper det ner en bok i brevlådan vid rätt tidpunkt. Skånesägner av Per Gustavsson (utgiven på Carlssons förlag)  är en sådan bok. För att förstå hur den här boken är utgiven vid rätt tidpunkt, måste man dels veta att dagen innan den landade i min brevlåda i Oxie utanför Malmö, så höll jag en föreläsning om sägner vid Lunds universitet och skickade ut mina studenter med en uppgift att söka rätt på sägenmaterial från deras hemorter; dels måste man komma ihåg de omständigheter som vi alla lever under detta andra pandemiska år.

Skånesägner är en populärt hållen samling av återberättade sägner från Skåne. Jag läser den från två olika stolar. (1) Som doktor i folkloristik verksam vid Lunds Universitet och lärare i kursen ”Folklore och berättande”, men också som (2), nyinflyttad Oxiebo som ska planera nästa hemester. Så min läsning kan sägas vara från arbetsstolen och från solstolen. På det sättet kan jag sägas representera den där svårdefinierade personen som kallas för ”den intresserade läsaren”.

När jag läser boken från arbetsstolen så slår det mig att det är alltför sällan vi får en ny materialpresentation publicerad, överhuvudtaget. Det finns ett behov av böcker som exemplifierar och visar på det som finns i de svenska arkiven; som tillgängliggör sägenmaterialet i arkiven, med exempel från den skånska sägenfloran för den intresserade studenten. Bokens kapitelkonstruktion lämpar sig (nästan läskigt bra) för den uppgift jag dagen innan den hamnade hos mig, skickade ut mina studenter på (i alla fall om studenten råkade vara skåning). Kapitlen är indelade geografiskt, med spännande sägner från hela Skåne, illustrerad med vackra foton tagna av Sven Persson. Efter varje sägen finns koordinater angivna för var berättelsen utspelar sig, boken kommer också med en karta så att man snabbt kan ta reda på trollkoncentrationen i Skånes backar eller var fröet till Skånes första hästkastanj, enligt sägnen petats ner. Det är klart att man som folklorist ibland önskar att sägnernas funktion, form och plats diskuterats i större grad, men det är snarare ett uppdrag för mina studenter (eller mig själv) att fundera på. Om jag lutar mig tillbaka i arbetsstolen kan jag ändå se nyttan i att snabbt kunna ge exempel från den skånska sägenfloran, med angivna koordinater. Det kan ge uppslag till nya former för undervisning och tankeverksamhet här i Lund, att kunna promenera med studenterna till en plats och fundera över platsens betydelse och sägnens funktion. Den kan även ge uppslag för diskussioner om populariseringen av våra sägner och fungera som inspiration för fortsatt grävande i arkiv; en bok jag sticker i näven på den student som har ett intresse för sägner.

Det är ändå inte, först och främst, från arbetsstolen jag läser Skånesägner, utan från solstolen, i min egenskap av hemestrande Oxiebo. Det är ganska avslöjande att jag, så fort jag insåg att boken kom med en karta, sökte på kartan efter närliggande troll och skatter. För den som är intresserad kan jag meddela att sägnen lär oss att Hanehög i Oxie varit bostad åt Nicke Ping, ett törstigt troll som varit nere i Kvarnby och snattat öl. Bonden som utsattes för detta törstiga troll lyckades, med hjälp av omnämnandet av Gud, förhindra trollets åtkomst till öltunnan. Något att komma ihåg inför grillsäsongen. Gustavsson har försett en intresserad läsare med litteraturtips och en uppmaning för den verkligt intresserade läsaren att själv gå att gräva i Folklivsarkivet vid Lunds Universitet (om man saknar sägner från sin egen ort). Boken gör inte anspråk på att vara en heltäckande katalog över de skånska sägnerna, utan snarare ett samspel av spännande berättelser med lokalanknytning, som är trevligt återberättade för en större publik.

Det är alltså främst för att väcka intresset för sägner och som en introduktion till sägenfloran man ska läsa boken; som inspiration. Den lämpar sig alldeles utmärkt för hemestrande skåningar (och utsocknes hemestrande från andra delar av landet), som behöver inspiration till utflyktsmål. Varför inte ta en tur till Kärlingberga för att beskåda ättestupan Kärlingbergaklint och lyssna efter mjölkhararnas tjut. (Om det mot all förmodan finns någon som inte har klart för sig vad en mjölkhare är, kan man slå upp det i förteckningen över väsen som författaren försett boken med). Eller om man är ute i naturreservatet i Falsterbo och skådar fågel, leta rätt på päronträdet i Falsterbo, där det enligt sägnen bor skomakande pysslingar. De presenterade sägnerna kan ge ett mervärde till skogspromenaden eller ge inspiration till att bege sig ut på sägenpromenad i Skåne. Om man ändå ska hemestra, så har Gustavsson med sin bok försett läsaren med lite över hundra potentiella utflyktsmål.

Skånesägner är kort sagt en bok som lättillgängligt presenterar och ger översikt över sägner ur den skånska myllan. En bok som kom i rätt tid, är en populariserad materialpresentation över vad vi kan hitta i våra arkiv och som fungerar bra för oss som behöver idéer för hemestern. En bok jag sätter i näven på studenter och har med i bilen på utflykter i sommar, och varmt rekommenderar till en läsare som (likt jag) bor i Skåne och har en viss förkärlek för berättelser.     

Jakob Löfgren, folklorist och projektforskare vid Etnologi, Lunds universitet.      

1 kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

Utflykter i sommar 19: Vedema hall

Under vår och sommaren har vi tipsat om sägenomspunna utflyktsmål. Nu när sommaren övergått i höst avslutar vi vår lilla serie med det fina vandringsområdet Vedema hall, en mil nordväst om Hässleholm stad. I berget höll förstås trollen till och i Barsjön nedanför höjden trivdes näcken. Här är några av de många sägnerna som är knutna till platsen.

Jordvallsgärde Vedema hall

Pojken som ville rädda den bergtagna flickan från trollen

I den branta bergväggen har det funnits en port. En gång var den en person som fann stenporten öppen och gick in i gången som ledde djupt in i berget. Han kom dock inte längre än till en kraftig järndörr. Nu döljs porten av stenar som rasat ner och endast ett litet hål mellan stenblocken visar var dörren har funnits.

En gång tog trollen med sig en flicka från en gård i närheten in i berget. Hon kom aldrig tillbaka hem igen, men folk såg ibland henne sitta på en klippa och kamma sitt hår. En vallgosse ville rädda henne från trollen. Trollen lovade att släppa henne fri om pojken hängde upp en stor klocka i kyrktornet i Hörja. Men de drev bara gäck med honom. Det var ju omöjligt, för Hörja kyrka saknade torn. 

Pojken var dock beslutsam, arbetade hårt och sparade pengar. Han tänkte väl att han först skulle kunna bygga ett torn på kyrkan och när det väl var gjort låta gjuta en kyrkklocka. Han blev förmögen flera gånger sägs det, men när andra nödlidande bad honom om hjälp kunde han inte motstå deras böner. Han gav bort pengarna, blev fattig på nytt och fick börja om i sina strävanden och lyckades aldrig i sin föresats innan han dog.

Barsjön

Näcken i Barsjön

I den lilla sjön Barsjön fanns förr en jättegädda med en silverklocka bunden under huvudet. Ingen kunde fånga gäddan. Där bodde också näcken. Det fanns folk som gick hit med sin fiol på midsommarnatten för att bli skickliga i att spela. Men det var inte riskfritt, för näcken kunde få makt över den spelsugne. Så här skulle man göra. På midsommaraftonen kväll skulle man lägga sin fiol intill strandkanten. För att inte råka illa ut var det viktigt att märka fiolen med ett kors, det skyddar mot onda anslag. På natten strax innan solen gick upp skulle man hämta fiolen. Då låg det två fioler intill sjön. Den ena var näckens och tog man den fick näcken makt att dra ner en i djupet. Men tog man den rätta fiolen och dessutom lyckades hålla tyst även om man fick se underliga ting, blev man lika skicklig som näcken att traktera fiolen.

Per Gustavsson

Hitta hit: Vedema hall är skyltad vid vägen mellan Hässleholm och Örkelljunga, ca en mil från Hässleholm.

Vill du veta mer: Fler sägner om Vedema hall hittar du i min bok Göingesägner.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Utflykter i sommar 18: Angelstad kyrka, Piksborg och Skea dåre

Kultur och motion, en bra kombination!

Häromdagen var det fint cykelväder. Då gjorde vi något som funnits i åtanke länge, vi cyklade en bit på cykelvägen som går mellan Angelstad och Halmstad. Det är den s k banvallsleden, där tågen rullade för längesen.
Vi parkerade vid Angelstads kyrka. Det är en liten fin kyrka som härstammar från slutet av 1100-talet. I berättarsammanhang förknippas den ovillkorligen med sägnen om Ebbe Skammelson. Hur var det nu med honom?
 Äventyraren Ebbe kom till bygden, till Tiraholm, och tjusade den vackra rikemansdottern Molfrid. Hon blev hans trolovade i konkurrens med många andra friare. Men Ebbe bad Molfrid om frihet att få utforska världen innan han slog sig till ro i äktenskapets hamn. Det gick hon med på och han reste, med löftet att komma tillbaka inom sju år.
Tiden gick. Flera år passerade utan att något livstecken kom ifrån Ebbe. Molfrid väntade troget. Hennes mor tänkte med stigande oro på hur det skulle gå. Levde Ebbe ens, frågade hon sig och dottern. När de väntat över sex år och Ebbe fortfarande inte hörts av, lyckades hon övertala dottern att se sig om efter en annan friare, annars riskerade hon kanske att hamna på glasberget.
Molfrids skönhet och klokhet gjorde att anbuden inte saknades, och snart fanns en annan man vid hennes sida. Lyckan log emot paret och de planerade sitt bröllop. Av en olycklig tillfällighet sattes dagen till just den dag, då sju år hade förflutit sedan Ebbe reste ifrån Molfrid.
Det stora bröllopsgästabudet var i full gång, då brudens mor fick se en gestalt komma fram emot huset. Hon såg genast att det var Ebbe och skyndade ut för att hejda honom och tala om att han kom försent och att Molfrid nu äktat en annan. I vredesmod och förtvivlan stack han sitt svärd i hennes hjärta och fortsatte sedan in till brudparet, som mötte samma öde.
Därefter flydde Ebbe hals över huvud till Rom och bad i ett avlatsbrev påven om förlåtelse för sitt brott. Men han fick ingen ro i sitt samvete utan begav sig åter till Sverige, där han ställdes inför domstol. Straffet blev att han skulle slås i tunga bojor och köras ut i Bolmen, där han skulle tillbringa en natt på var och en av de 365 öarna i sjön.
När han fullgjort sitt straff steg han utmattad i land invid Angelstad kyrka. Han tog sin nattliga tillflykt på höskullen i prästgårdens ladugård.
Under tiden som Ebbe varit borta, hade han blivit legendarisk och visor hade diktats om honom. En av visorna fick han nu höra av pigan, som kom och mjölkade korna nere i stallet och sjöng under tiden. Då visade sig Ebbe och sade att en del i visan var sanning, annat inte. Den förskräckta pigan sprang och hämtade sitt husbondfolk.
Nu kände Ebbe på sig att slutet närmade sig och bad att få bli förd till kyrkan. I prästens sällskap steg han upp på en flat sten nära kyrkan och sade: Är jag värd att få vila i vigd jord, så sker det. Därpå föll bojorna av honom och han föll död ner. Han begravdes utanför kyrkmuren, som seden var med självmördare och brottslingar. Men då hände något märkligt, natten därefter rasade muren på just detta ställe. Den lades upp, men rasade igen. Nu beslöt kyrkomännen att flytta muren, så att Ebbe vilade innanför den.
Av hans bojor gjordes tre stycken kors som sattes upp på kyrktaket, de minner än idag om historien. Och stenen som ligger till vänster om kyrkporten sägs vara den som Ebbe stod på när han dog.

Med den historien ringade i öronen gav vi oss iväg mot Piksborg. Det är platsen för en medeltida borg, byggd någon gång på 1300.talet. Den fungerade som ett gränsfäste mot Danmark och var också centrum för kunglig skatteindrivning. Den brändes dock ner av Engelbrekt på 1430-talet och övergavs därefter.

Stationshuset i Piksborg står kvar och perrongen framför huset är intakt. Nu cyklade vi över bron över  till det som förr var Danmark och kom ut i skogen. Ledens underlag är grus/sand och är lätt att cykla på. Någon enstaka mötande mopedist eller cyklist träffade vi, men att slippa biltrafiken var väldigt skönt. Efter drygt en halvmil vände vi i Byholma och tog samma väg tillbaka. I Bolmens samhälle fanns lämpligt nog ett café som sålde väldigt god glass. Då fick vi också sträcka på benen innan vi återvände till startplatsen vid kyrkan.

Inte långt ifrån kyrkan finns en annan av sagobygdens sägenplatser, nämligen Skea dåre. Alldeles vid vägkanten står stenen som precis liknar en hukande, framåtsträvande gumma. För längesen trodde folk i trakten att den som fortast kom hem från julottan på juldagsmorgonen, skulle få sin gröda först inbärgad. Gumman från Skeagård skyndade på allt vad hon förmådde. Men när hon kommit ett par kilometer från kyrkan, fick hon hjärtslag och föll död ner. Till hennes minne restes stenen på samma plats.

Vill man veta mer om cykelleden finns det information på banvallsleden.se
Säkert finns det fler sägenplatser utmed leden. Bäst att skaffa sägenkarta också!

                                                        Text och foto Saga Alexanderson


1 kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

Utflykter i sommar 17: Höjentorp slottsruin

Erik Dahlbergs kopparstick från slutet av 1690-talet, ur Suecia Antiqua

Några kilometer norr om Varnhem ligger ruinerna efter Höjentorps slott. Här har inte mindre än tre slott stått. De tredje uppförde Magnus Gabriel de la Gardie i mitten av 1600-talet, ett barockslott i trä på den gamla medeltidsborgens grunder. Slottet brann ner 1722.

I trädgården under fyra lindar står ett gammalt stenbord. Det sägs att kung Karl XI satt där när han  1680 undertecknade dokument om att inrätta indelningsverket. Bönder fick ansvar för att utse en knekt och stå för bostad och utrustning till denne. När kungen skrivit sin namnteckning sa han:

– Denna organisation ska finnas lika länge som detta bord är helt.

Tittar du noga på bilden av bordet ser du en spricka. Det sprack när indelningsverket avskaffades och den allmänna värnplikten infördes för drygt 100 år sen.

Vill du veta mer om de platser jag skildrat i de tre senaste blogginläggen så finns en nyutkommen boken av arkeologerna Egil och Anders Josefson med titel Från det inre av Västergötland, Carlssons bokförlag. Det är en mycket detaljrik skildring av fornminnen och sevärdheter där Falbygden är utgångspunkten för resor i omgivningarna, och läses allra bäst med en detaljerad karta framför sig. Annars är det lätt att gå vilse om man inte är väl förtrogen med trakten sen tidigare.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Utflykter i sommar 16: Ekornavallen

En del säger att munkarna i Varnhem hade sin nedgång till den underjordiska gången till Gudhem, som jag berättade om i förra bloggavsnittet, i den väldiga gånggriften på Ekornavallen som kallas för Girommen.

Gånggriften Girommen

Ekornavallen ligger 5 kilometer norr om Gudhems kloster och är det mest fascinerande gravfält jag någonsin besökt. På Ekornavallen har man begravt människor under 5000 år. Här finns gravmonument från bondestenåldern och fram till 1000-talet: gånggrifter, hällkistor, gravrösen, domarringar, treudd och väldiga resta bautastenar.

När pesten härjade i trakten i mitten av 1300-talet sägs det att gravfältet åter togs i bruk och folket offrade till de gamla gudarna. Två små tiggarbarn, en pojke och en flicka, visade sig i trakten. I all hast grävde man en djup grop på vallen. Barnen lockades ner i gropen med var sitt fint knäckebröd. Uthungrade som de var tog de brödet och satte sig i gropen för att äta upp smörgåsen. Men knappt var de nere i gropen förrän människorna började skyffla tillbaka jorden.

Girommen har tolkats som jättekvinnans Girs ugn. Jättekäringen bodde i Brunnhemsberget, som ligger nordöst om gravfältet. En mer lekfull tolkning av namnet är att när bönderna skulle bygga en väg genom området fick de göra en böj kring graven, ”gira ommen”.

– Det kommer jord på min smörgås! ropade den lille pojken.

Men än mer jord kastades ner i gropen och snart syntes inte barnen mer. En liten upphöjning i marken nära Girommen, visade under lång tid var barnen hade blivit levande begravda. Barnen från byarna runtomkring som vallade fåren på heden grät ofta när de passerade platsen.

Den här sägnen återger Arv. Aug. Afzelius i fjärde delen av sitt stora verk Swenska folkets sagohäfder som utkom under åren 1839-1870. För honom utgjorde sägner en viktig källa när han hade ambitionen att teckna landets storslagna historia. Han uppger att när han skrev ner sägnen, levde detta hedniska människooffer fortfarande kvar i människors minne.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips

Utflykter i sommar 14: Enen och korset i Drömminge

I Drömminge, ungefär en mil sydost om Värnamo, längs byvägen ganska nära järnvägen, finns resterna av vad som en gång var ett stort och majestätiskt eneträd. I sin storhets dagar sägs det att enen med sin väldiga krona mätte hela nitton meter i omkrets. För att förstå hur stort det var, kan du föreställa dig att tio fullvuxna karlar sträcker ut sina armar, håller varandras händer och bildar en ring runt trädet. Så stort var det.

Framför enen ligger en stor platt sten och på trädets stam sitter en rostig järnskylt som förklarar att trädet är fridlyst enligt lag. Flera enar fridlystes under 1900-talet varav de tidigaste på 1920-talet och enen i Drömminge ska enligt uppgifter fridlysts den 29 augusti 1929.

I Drömminge står ett stort enträd. På den grova stammen sitter en tavla, som utvisar, att den enen är fridlyst och fredad. Ingen får hugga ner den. Ingen skulle heller vilja nu för tiden taga bort ett sådant naturminnesmärke. Men innan enträdet förklarades såsom naturminnesmärke och skyddat genom lag, fredade det sig självt genom sin egen kraft. Det bodde en ande i trädet. En inneboende helig makt, som det var livsfarligt att förgripa sig på.

Så skriver prästen Knut Johansson om trädet i sin bok Övertro. Tron på mystiska väsen, andar och övernaturliga händelser (1956).

Enen, som är Smålands landskapsträd, kan bli runt 500 år gammal och kom troligtvis till Sverige via Danmark när inlandsisen smälte för ungefär 12 000 år sedan. Den troddes skydda mot onda ting, mot faror och död. Enen vid vägkanten vakade över de resande, enen i hagen vakade över boskapen och enen vid förstukvisten vakade över folket som bodde i stugan. 

På andra sidan vägen står ett träkors. Lantmätare Jonas Allvin skriver i Beskrifning öfver Östbo härad i Jönköpings län (1852):

På gärdet vid Smeagårds kyrkoväg står ett kors af trä, från uråldriga tider underhållet af byamännen och underhålles så framt de skola hoppas god äring” och fortsätter sedan ”Trettio alnar i söder från korset står ett enskilt enträd, 8 alnar högt och 2 d:o tjockt. Enen är hos folket lika helig som korset. Genom beräkning af mansåldrar tror man sig veta att enen redan för 400 år tillbaka fanns och af samma storlek som för närvarande.

En sägen berättar om  två bröder som förälskade sig i samma flicka. Hon valde att gifta sig med den ene och när brudföljet var på väg till kyrkan låg den försmådde brodern i bakhåll. Det blev slagsmål som slutade med att bröderna dödade varandra. Det sägs att ett eneträd växte upp där den ene brodern dog, och ett kors restes på platsen där den andre brodern dog.

Lina Midholm

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Utflyktstips