Etikettarkiv: midsommar

Källor i midsommartid

Idag är det sommarsolståndet. På torsdag är det den 24 juni, Johannes Döparens dag, vilket var midsommardag fram till 1953. Då flyttades midsommardagen till den lördag som infaller 20-26 juni. I midsommartid, och särskilt midsommarafton och midsommarnatten besökte folk förr ofta heliga källor. Man trodde att under midsommarnatten var naturen full av kraft och källans vatten stärkte och helade sjuka.

Åby källa. Foto: Steve Anderson. Ur Gustavsson: Göingesägner. Bjärnum, 2009.

En sådan källa var Åby källa i Färlöv socken i Göinge. Källan ligger vid landsvägen mellan Färlöv och Torsebro några 100 meter söder om gården Hamiltonhill. Redan 1667 skrev kyrkoherde Söffren Hansen om källan och han uppgav att sjuka besökte källan i Sankt Hans afton, som midsommaraftonen kallades efter Johannes döparen, och att de också blev friska. När Linné 23 maj 1749 passerade genom Färlöv socken stannade han till vid Åby källa där provinsialläkaren Nils Retzius startat en hälsoanläggning vid surbrunnen. Källans vatten påstods vid den här tiden vara lika bra som vattnet i Ramlösa hälsobrunn.

Åby källa var flitigt besökt till mitten av 1800-talet och det var inte ovanligt att det var ett 100-tal brunnsgäster där samtidigt.

Så här berättas det om att den undergörande Åby källa blev till.

En bonde i Åby i Färlöv socken hade en sjuk dotter. I flera år hade hon varit sängliggande av värk och hennes händer och fötter var krumma. En natt drömde hon att det fanns en källa på betesmarkerna utanför byn och att hon skulle bli frisk om hon drack av vattnet. I drömmen såg hon precis hur källan såg ut. På morgonen bad hon sin far att köra henne till platsen hon drömt om. Men fadern sa nej, eftersom han mycket väl visste att det inte fanns någon sådan källa på Åbys marker.

Men flickan var envis och bad enträget fadern att göra henne till viljes. Till slut gav han med sig eftersom han tyckte mycket om sin dotter. Han bäddade ner henne i en vagn och lät hästarna gå efter flickans anvisningar. Men hur de än körde omkring i markerna bland stenar, buskar och vattenhål fann de inte källan flickan drömt om. Efter flera timmars farande ville fadern vände hemåt. Just när han var i färd att vända hästarna kände flickan igen platsen hon drömt om och ropade:

– Under hagtornsbusken där borta är källan!

När fadern tittade efter fann han ett hål i marken. Det var stort som en hästsko och ur hålet sipprade friskt källvatten fram. Han gav flickan vatten att dricka och tog också källvatten med sig hem. När hon i flera dagar druckit av vattnet och badat i det blev hon frisk.

Snart spred sig ryktet om den underbara tilldragelsen ut över bygden. Allt eftersom tiden gick sökte sig fler och fler sjuka till källan och många blev botade.

Efter det att Sverige blev protestantiskt i början av 1500-talet ansågs det som vidskepelse att söka sig till heliga källor för att offra och dricka av vattnet, i hopp om att bli kvitt sjukdomar eller få önskningar uppfyllda. Många gamla offerkällor lades igen, men ofta förgäves. Snart rensade folk källan och långt in på 1900-talet har gamla offerkällor varit i bruk och vattnet har ansetts hälsobringande. De besöktes särskilt under trefaldighetstiden i slutet av maj och början av juni och under midsommar, då vattnet ansågs ha särskilt styrka.

På 1600-talet återupptäcktes en del gamla källor och nya togs i bruk och de kallades för surbrunnar. Istället för att förklara vattnets hälsobringande effekt utifrån dess magiska egenskaper hänvisades till naturvetenskapliga rön. Ett bra källvatten skulle innehålla järn, svavelföreningar och en syra som kallades “acidum occultum” som uppstod i jordens inre och var livgivande. Brunnsdrickningen vid Åby källa var en del av den brunnsdrickningskultur som utbildades inom samhällets övre skikt.

Vill du veta mer om källor finns nu Källakademiens förträffliga bok Källor i Sverige (Sivart förlag) i nytryck. Det är en bok att glädja sig åt. De 80 första sidorna beskriver ingående både naturen kring och livet i källorna. Följande avsnitt behandlar människornas förhållande till källorna. Här skriver Anders Hult om tro och kult. Andra kapitel handlar om kurorterna och att dricka brunn, källvattnets hälsoegenskaper, Linné och källorna. I ett tredje avsnitt skildras i bild och text 100 källor som är värda att besöka. Kring flera av de här källorna finns folktro och berättelser, som tyvärr inte har fått utrymme. Jag saknar också litteraturreferenser till vidare läsning om de utvalda källorna. Men redovisningen lockar till utflykter och med lite arbete går de ju själv att hitta de lokala berättelserna om källorna.

Trevlig midsommar önskar bloggen. Fira gärna vid en källa, som många människor gjorde förr, med dans och musik.

Källakademien: Källor i Sverige. Andra reviderade utgåvan. Tyresö, 2020.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Vildhjärta: Midsommarnattens älva

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Pigan mötte husbonden vid brunnen

En piga ville veta
vem hon skulle gifta sig med.
Hon frågade sin husmor hur hon skulle göra.
– Du ska gå ut på midsommarnatten,
svarade hennes husmor.
Spring tre varv kring brunnen
när solen gått ned.
Då kommer du att möta din blivande man.
Men du måste vara helt naken.

Hela midsommaraftonen väntade pigan
på att solen skulle gå ned.
Hon fick vänta länge.
Till sist blev det mörkt ute.
Pigan gick till brunnen.
Hon var allt lite rädd och såg sig omkring.
Hon var alldeles ensam.
Pigan klädde fort av sig naken
och började springa runt brunnen.

Redan vid andra varvet mötte hon husbonden.
Förskräckt sprang pigan in till sin husmor.

Varför har du talat om för husbonden
att jag skulle springa naken runt brunnen, klagade hon.

Husmor satt helt tyst och hörde på.
Hon visste att hennes man låg och sov i sängen.
Han hade sovit i flera timmar.

Husmor förstod vad pigans syn betydde.
Pigan skulle gifta sig med hennes egen man.

– Lova att  vara snäll mot mina barn,
när jag är död, bad husmor.

Snart blev husmor svårt sjuk.
Hon dog innan året var slut.
Pigan gifte sig med hennes man.

Per Gustavsson

bild: Boel Werner

Ur Midsommar, historier om kärlek och trolldom, LL-förlaget  1997

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Midsommar – sill, jordgubbar och barfotadans runt stången

Traditionsenligt kommer midsommar efter Ljungby berättarfestival. Så även i år. Här skriver folklorist Tora Wall, Nordiska museet om midsommartraditioner.

Midsommar är vår stora sommarfest, förknippad med romantik, fest och drömmen om det idylliska livet på landet. Efter den kalla och mörka vintern längtar vi efter tiden då nätterna är varma, långa och ljusa. Midsommarfesten är högtiden som markerar att väntan är slut – tiden för bad och lata dagar i hängmattan har kommit. Inte konstigt då att det är något vi ser fram emot. Och inte heller är det konstigt att vi allt som ofta blir besvikna när midsommarafton är regnig och kall, jordgubbarna är sura och barnen griniga och myggbitna. Så är det ju med traditioner, vi bygger upp stora förväntningar omkring dem och ibland blir de krossade. Traditioner är ju en del av vår identitet och blir därför ofta laddade med både positivt och negativt.

Eftersom traditioner har en viktig roll i hur vi uppfattar oss själva vill vi gärna tro att de är uråldriga. Men traditioner är stadda i ständig förändring – det är ofta svårt att säga var och när de uppkommit, varför de förändras och ibland försvinner helt. Midsommar är, som så många andra av våra högtider, en sammansmältning av gamla och nya traditioner.

En utbredd uppfattning är att dansen kring stången är rester av en forntida fruktbarhetsfest till sommarsolståndets ära och att stången ursprungligen var en fallossymbol. Men vi vet faktiskt väldigt lite om forntidens midsommarfirande. Det är sannolikt att man på något sätt firade sommarsolståndet, och att gissa att högtiden hade med fruktbarhet att göra ligger nära till hands. Där­emot vet vi inget om hur festen gick till, bortsett från en enstaka antydning i medeltida källor om rituell öldrickning och blot under vikingatiden.

Midsommarstången kom troligen till Sverige från Tysk­land någon gång under medeltiden och finns belagd i avbildningar från 1600-talet. Ibland kallas den för majstång, helt enkelt eftersom den i Tyskland och på övriga kontinenten reses i sam­band med första majfirandet.

I bondesamhället, liksom idag, reste man midsommarstången tillsammans och roade sig med dans och lekar om­kring den (fast inte Små grodorna, denna lek – som blivit en nationalsymbol för Sverige – uppfanns på Nääs kursgård utanför Göteborg i början av 1900-talet). Stångens utseende skiftade; det har funnits många varianter av form, storlek, utsmyckning och hur kransar­na skulle hängas. Löv hörde till de vanligaste dekorationerna men stången kunde också kläs med till exempel pappersband och färgade äggskal.

En annan vanlig sed var att tända midsommarbål. I Sverige finns berättelser om midsommareldar fram till sent 1800-tal men sedan blev de allt ovanligare i och med eldningsförbuden som infördes (trots detta finns de dock fortfarande kvar på vissa ställen). Detta bruk beskrivs av Olaus Magnus under senmedeltid och är kanske ännu äldre än så.

I dag äter vi sill, färskpotatis och jordgubbar med grädde samt dricker öl och brännvin på midsommarafton, en standardmeny som förknippas med sommarmat och har vuxit fram under 1900-talet.

Det går inte att skriva om midsommar utan att nämnda något om kärlek och erotik. Midsommarnatten hörde (och hör kanske fortfarande) främst ungdomarna till – då hade man tillfälle att träffa unga från grannsocknarna, dansa tills solen gick upp och kanske hitta sitt hjärtas kär. Kyrkan och prästerskapet oroades mycket över det osedligt uppförande som de antog att dessa nattliga nöjen förde med sig och försökte vid många tillfällen sätta stopp för traditionerna. Lyckligtvis så lyckades de inte – i alla fall inte mer än tillfälligt – och midsommar är fortfarande romantikens högtid fram för alla andra.

foto: Karl Heinz Hernried, Nordiska museet

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner