Månadsarkiv: juli 2021

”Mytomspunna platser i Hälsingland” – En recension

Bokens fullständiga titel: Mytomspunna platser i Hälsingland : en guide till några av landskapets mest mystiska, hemsökta och sägenomspunna besöksmål
Författare: Robert Fors • Viktor Hansson
Utgivningsår: 2021
Förlag: Bokförlaget K&R

Robert Fors, historiker, författare och verksamhetsledare i Loos Koboltgruva, och Viktor Hansson, radiojournalist och författare har skapat ett koncept de kallar Historier från Hälsingland. I detta ingår en podd, föreläsningar, berättarkvällar och nu också en bok. Boken är minst två saker samtidigt. Det är en samling av berättelser, men också en guide till vackra platser i landskapet. Med bokens hjälp kan du få naturupplevelser och spännande historier på en och samma gång.
      Det jag slås av redan i presentation och förord är författarnas kärlek till Hälsinglands berättelser och historia. De vill ge oss läsare så mycket – berättelser, besöksmål, landskapets historia och lite bonusfakta. Allt ska rymmas i en och samma bok. Till stor del lyckas de med detta.

        För egen del fångas jag främst av berättelserna. Det är till en stor del sägner, men här finns även historiska berättelser, spökhistorier, berättelser om brott och så kallade memorat. Uråldriga sägner blandas med händelser från modernare tid. Som sägen- och sagoberättare känner jag igen flera vandringssägner och ännu fler fragment ur framför allt de gamla berättelserna. Samtidigt finns här en hel del innehåll som är nytt för mig. Det gäller inte minst de berättelser som är tydligt knutna till landskapet. Fäbodar, sjöodjur och grottor har här en central roll på ett helt annat sätt än i de sydligare landskap där jag är mer hemmastadd. Med stor entusiasm berättas det bland annat om farliga rövare som gömde sig bergets grottor. Vidare om de väldiga sjöodjuren som tycks ha funnits i snart sagt varje sjö. Och, inte minst, om hemska brott som begåtts i bland annat fäbodar. I berättelserna om brott finns några av bokens höjdpunkter. Här lyser berättarglädjen lite extra. Det är inte utan att det märks att kriminalhistoria är ett stort intresse. En av mina favoritberättelser är den om Hornbergsmorden, en bloddrypande historia om svartsjuka och ond bråd död, där sanningen sakta nystas upp likt i en TV- deckare. Men även bokens mer traditionella sägner fängslar mig, till exempel historien om Holm-Anna i Holm, en klassisk berättelse om förlorad kärlek.
         Har jag då inga invändningar? Jo, men de är främst av teknisk natur. Det kunde varit en snyggare layout, korrekturläsningen kunde varit noggrannare och källhänvisningarna kunde varit tydligare och mer specifika. Det är dock inte detta som dröjer sig kvar i mig efter att ha läst boken. I stället är jag smittad av författarnas kärlek till Hälsingland, dess berättelser, natur och historia. Flera av berättelserna har flyttat in i mig och det är inte utan att jag får lust att besöka platserna där händelserna utspelats.  
Detta är kort sagt en bok du bör läsa om du tycker om berättelser och/eller detta landskap.  /Mikael Thomasson

PS: Robert och Viktor medverkar på Ljungby berättarfestival under namnet ”Historier från Hälsingland”. Festivalen är 13-15 augusti.
Ljungby Berättarfestival och Musik i Sagobygd (ljungbyberattarfestival.se)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Diktning om ortnamn

Häromdagen återgav jag en sägen från Dottrabol i Simlångsdalen. Så här berättas det att gården har fått sitt namn.

Långt tillbaka i tiden när ofred rådde i vårt land var bonden på gården ute i krigstjänst. Han förblev hemifrån under lång tid. Under hans bortavaro brukade hans tre döttrar gården och därför fick den namnet Dottrabol, där bol betyder boplats och gård. När fadern kom hem från kriget hade han varit borta så länge att döttrarna inte kände igen honom.

Den folkliga diktningen kring hur byar, gårdar, berg och sjöar har fått sitt namn är mycket rik och fantasifull. En av mina favoritsägner om uppkomsten av namn på byar är en längre berättelse om Jens Grim. På slutet har en namnförklaring hängts på. Jag hämtar den ur min nyligen utkomna bok Skånesägner (Carlssons bokförlag 2021).

Borgen Vallen idag


Jens Grim härskade på 1300-talet på borgen Vallen nära Tosterup slott. Han plågade folket i bygden. Ja, så grym var Jens Grim att han kallades för Grymmer. Han hade en stor skara krigare som var lika vilda som han själv. De plundrade efter godtycke och gjorde trakten osäker. Grim hade så många män att de kunde stå i två led från Vallen till Ystad. När de första hade nått Ystad, hade de sista inte ens lämnat borgen.

En dag red Jens Grim med sitt följe genom byn Löderup och kom förbi ängen där böndernas kreatur betade. Han tog fast tjuren och flådde den levande. Sedan släppte han den lös i koflocken. Tjuren stångade genast ihjäl många kor och sprang sedan vrålande genom byn. Vid en kulle sydost om byn störtade tjuren död ner och den kullen kallas idag för Grimshög.

Då prästen i Löderup fick höra talas om detta nidingsdåd bannlyste han Jens Grim. Vem som ville fick rätt att döda den grymme borgherren. Vid altaret sa prästen att riddaren skulle få en hemsk och plågsam död och pinas i skärselden. Där Grim satte sin fot skulle det aldrig mer växa något och hans gård skulle förgöras.
Grim blev rasande och sände sina krigare till kyrkan. Prästen tog sin tillflykt in i kyrkan, som var en helig plats. Men förföljarna tvekade inte, utan tog sina yxor och började hugga sönder kyrkdörren. Prästen förstod att dörren inte skulle hålla. Han tog på sig sin prästskrud, öppnade dörren och gick ut och trodde väl att männen skull vika undan när de fick se Guds tjänare. Men de uppretade och rasande männen lät sig inte hejdas. Våldsverkarna grep prästen och lade honom på en sten utanför porten och klöv hans huvud.

På prästens grav satte byborna prästens käpp. Efter en tid grönskade käppen och blev till en ek. Det var ett tecken på att prästen hade blivit salig. För att rädda sig själv skyllde Jens Grim mordet på bönderna från en grannby och lät straffa dem hårt. Grim föll så småningom i onåd hos drottning Margareta av Danmark och hon anföll och brände hans borg. När Grim förstod att han skulle bli besegrad satte han sig på en kruttunna och sprängde sig i luften. Jens Grims kropp slets i stycken och for vida omkring. Benen flög till Benestad, ett öga till Öja, ett öra till Örup och ena tummen till Tomelilla.

Den gamla kyrkporten med märken efter yxhugg finns idag i vapenhuset i Löderups kyrka. Mycket riktigt växer det en gammal ek på Löderups kyrkogård och minner om det hemska prästmordet.

Den gamla borgen Vallen gör fortfarande ett mäktigt intryck där den ligger ute på fältet en halv kilometer norr om Svenstorp. Vallen är Skånes största borganläggning och utgrävningar visar att den var bebodd på 1300-talet.
Berättelsen skrevs ner första gången på 1600-talet och har allt eftersom den berättats vidare i bygden fått fler och fler detaljer. Att en man som hette Jens Grim i början av 1400-talet ägde ett herresäte i Tosterup är sant. Vi behöver inte heller betvivla att många slottsherrar var hårda och grymma. Kanske är det så enkelt att folkfantasin diktat en berättelse som förklarar varför den gamla kyrkdörren till Löderups kyrka har märken efter yxhugg.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ur en gammal klippsamling 5: Hårets makt

En vanlig tro förr var att livskraften satt i en persons hår. Därför skulle man vara noga med att främmande personer eller ovänner inte fick tag i avklippta hårstrån, för då kunde sätta sjukdomar och olycka på en. Man skulle till exempel aldrig slänga ut hår på marken. Byggde en fågel bo av hårstrån, vållade det ägaren huvudvärk. En flicka som ville ha en särskild pojke kunde ta hår från huvud eller blygd, lägga det i pannkakssmet eller bullar, och bjuda pojken att äta. Då väcktes stark kärlek.

Här är en sägen om hårets kraft från Simlångsdalen i Halland, ursprungligen publicerad i Nya Wäxjöblöladet 1922.

Utefter vägen mellan Halmstad och Växjö fanns i början på 1800-talet fångskjutsskyldiga gårdar. Staten erlade årligen en viss avgift till dessa hemman. Deras ägare var skyldiga att på eget ansvar forsla fängslade förbrytare till närmaste ”fånggästis”. För säkerhets skull och i brist på särskilda vakter brukade fångens händer knäppas in i en klove av järn, försedd med en grov kedja. Kedjan, vanligen en meter lång, var i andra änden försedd med en medförd, tung träkloss. Vid rasteställena hände det, att spiken slogs lös och drevs in i en vägg, där fången således stod bunden som ett djur, medan skjutsbonden satt där inne och gjorde sig glad med vänner och bekanta. Men inte alltid behandlades förbrytaren illa. Ibland fick även han, naturligtvis alltjämt med handklovarna på sig, gå in och deltaga i pokulerandet.

Följande sägen från en dylik fångskjuts berättar man än i dag i Breared.

En gång anlände till Dottrabol en mycket fruktad och trolldomskunnig förbrytare. Drängen på gården, en stark och hurtig yngling, som kunde, även han, mer än vanligt folk, åtog sig att skjutsa honom till närmaste fångskjutshåll. Under vägen märkte drängen, hur fången då och då blåste på handklovarna, och hur dessa därigenom vidgades allt mer och mer. Förbrytaren skulle inom kort varit lös, om ej drängen, som satt bakom honom, obemärkt lyckats taga ett hårstrå ur hans huvud. Detta här satte han försiktigt i handklovarna, och så var brottslingens trollkonst omöjliggjord.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner