Månadsarkiv: februari 2019

Jag glömmer inte Hunnsberget

Jag måste ha varit rätt liten den gången.

Jag minns det som en riktigt vacker dag. Tidig vår, en söndag. Solen hällde ner och överallt hördes fågelsång. I köket rådde stor brådska, vår familj skulle åka på utflykt. Vi barn trodde knappt våra öron. Vi brukade aldrig fara någonstans, det var alltid så mycket att sköta hemomkring.

Mamma hade rört ihop en sockerkaka på morgonen, den såg god och smörig ut. Storasyster gjorde mackor med prickig korv. Någon kokade kaffe och slog på termos. Hallonsaft till oss barn, sockerbitar i en glasburk med lock, skedar, muggar. Allt packades i en korg. Vi skulle åka till Hunnsberget, fick jag veta.

– Jag har hört så mycket om den platsen, alltid velat se den, sa mamma.

Vi stod ute på gårdsplanen. Far skulle köra fram bilen. Systrarna och lillebror var som ystra kalvar, själv var jag tyst, lite förlägen liksom. Det var märkvärdigt detta att vi skulle på utflykt. Högtidligt. Jag drog och drog i mina knästrumpor som bara ville korva sig, väntade. Till sist fick vi hoppa in, mamma satte sig fram, vi fyra barn klämde ihop oss i baksätet

Det var en bit att åka. Vägen blev allt smalare och krokigare, skogen tätnade. Till sist var vi ändå framme. Där var Hunnsberget, och jag bara stirrade. Något så högt hade jag aldrig sett, jag glodde uppåt tills jag fick ont i nacken. Det fanns en smal stig som ledde upp till toppen, den skulle vi ta. Jag minns hur brant det var och fullt av vassa små stenar, hur vi snubblade, hur lillebror grät och knotade.

Till sist stod vi uppe på berget alla sex. Jag hade aldrig sett så mycket himmel, det var oändligt. Och träden därnere, så små, så små. Far sa att för länge sen innan skogen växte upp, kunde man se sju kyrktorn härifrån. Och mamma hade hört att förr i tiden kunde man se Hunnsberget ända utifrån havet. Sjömännen tog märke på berget när de skulle navigera sig igenom Laholmsbukten.

1._skomakaren_i_sutarestugan

Foto: Steve Anderson

Så började far berätta: – Det har hänt hemska saker på den här platsen. Det är länge sen nu. – Bodde det troll här, frågade en av mina systrar. – Äsch troll, sa far, såna finns inte. Men det var ett fruktansvärt krig. Massor av människor som blev dödade. Det var dansken. Soldaterna kom i stora horder, de brände gårdarna, slaktade djuren och människorna….ja, människorna försökte väl gömma sig så gott de kunde. Men de flesta hann inte undan.

Det fanns en here här i trakten då, ung och vig var han och tilltagsen av sig. Han kom från Bohult, byn nära intill. Där hade danskarna skövlat allt, husen låg i rykande högar. Byns karlar, ja kvinnorna med, låg bakbundna i en enda hop på marken. Alla grät, barnen skrek. Men soldaterna bara flinade. Satt där och pimplade öl och knaprade på rostat kött som de hade tjuvslaktat.

Den där heren som jag ska berätta om, han var den enda i byn som danskarna inte lyckades fånga in. Och han lurade iväg dem. Han sprang mot Hunnsberget och ända upp på toppen, danskarna efter. Och på det brantaste stället, där finns en håla på utsidan av berget. Där kröp heren in och gömde sig, danskarna fattade inte vart han blivit av, de stod och stirrade, då röck han dem i benet en efter en så de tappade balansen och ramlade utför. Varenda dansk soldat blev till mos. Den unge heren kröp fram, sprang genast bort till sina bybor, skar av deras rep… detta är dagsens sanning, det hände just här, sa far.

Mamma och systrarna höll på att packa upp matsäckskorgen. Bredde ut en rutig filt av ylle, tog fram mackorna och den guldgula sockerkakan, en mugg till var och en. Men jag fortsatte att stå och stirra nerför branten. Jag kände mig så underlig, jag frös i solen. För jag var där. Jag var där i det som hände just då.

– Kom och ät nu, sade de andra. Men jag stod kvar.

Det var ett svagt muller som kom inifrån berget, jag vet än idag att jag hörde det. Och sen såg jag dem, människorna, såg helt tydligt. Ansikten, kroppar. Jag hörde deras förtvivlade rop om nåd. Hur de jämrade sej, skrek… hur soldaterna ömsom vrålade, ömsom hånskrattade. Och ljudet av yxor som klingade, skott som small, tunga stenar som damp i marken, hästar som gnäggade. Jag kände lukten av rök och en annan förfärlig lukt – blod.

Och jag såg de danska soldaterna en efter en trilla nerför stupet och bli till mos. Sen var himlen plötsligt så konstigt svart. En åskblixt fräste till alldeles nära mig, bländade mig, ett vinande ljud som när man klatschar med en piska fast mycket högre, jag vet inte…jag föll omkull, måste ha skrikit rakt ut, mamma kom rusande.

Jag låg på den rutiga filten. De klappade om mig, jag fick hallonsaft och smörgås med prickig korv. Men jag kunde inte äta. Himlen var blå som förut, solen lyste, inte minsta spår av någon åska. Berget mullrade inte, inga skrik, inga vrål, ingen lukt av rök. Som om jag bara drömt alltihop, men det hade jag inte.

Här satt min familj mätta och glada och småpratade så förnöjt. Far berättade något annat nu, det var visst roligt för alla skrattade. Ingen av dem hade märkt något ovanligt. Bara jag, och jag fortsatte att darra där jag låg. Så småningom åkte vi väl hem. Jag tror de fick bära mig in i huset. De var oroliga, de stoppade mig i säng och där blev jag liggande flera dagar. Jag hade hög feber.

Det är länge sedan detta hände, åren har gått. Jag har varit uppe på Hunnsberget flera gånger sedan dess. Stått där, tittat ut över landskapet och visst är det vackert. Men mina minnen finns. De är klara som glas och jag slutar aldrig att undra. Vad hände egentligen den gången, vad var det som jag såg och hörde?

                                                        Anna Lilljequist

Den här historien fick jag en gång från en äldre man bosatt i trakten av Vrå. Hunnsberget är en av Sagobygdens sägenplatser, absolut värd att besöka. Området är naturskönt och samtidigt historiskt intressant. Hunnsberget ligger väster om Vrå, inte långt från gränsen till Hallands län. Det här berget, det högsta i Ljungby kommun har naturligtvis sysselsatt människors fantasi i alla tider. Och visst fanns det troll här en gång….

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Utflyktstips

Den röda stugan

Vi har alla en relation till den röda stugan med de vita knutar, men varför är det så? Jag hade själv inte funderat över hur det kom sig att mitt eget föräldrahem fyller mig med sådan stolthet och nostalgi förrän jag lyssnade till Anna Blomsters föreläsning om Den röda lilla stugan.

DSC_0008

Anna Blomster tar oss med in i den röda stugan värld. Foto Agneta Json Granemalm.

Den 5 februari fylldes Sagomuseet av nyfikna lyssnare som kommit för att lyssna till Anna Blomster, berättarantikvarie på Sagobygden. 2016 blev hennes avhandling “In a Red Little Cottage: Icons of Identity and Nation in Sweden”, skriven vid University of California, Los Angeles, färdig. För den som vill läsa avhandlingen i sin helhet går den att återfinna här .

Anna tog under föreläsningen oss med på en resa från de första röda tegelslotten till hur den röda stugan blev en nationalsymbol. Det blev tvära kast mellan populärkultur, byggnadshistoria samt en och annan passning till Annas egen uppväxt i en röd stuga. För mig som föddes på 1990 talet var vissa referenser mer fjärran än andra, döm av min förvåning när nästan hela lyssnarskaran stämde upp till allsång när sången ”Solen lyser även på liten stuga” kom på tal!

 

 

Något som berörde mig är hur den röda stugan blev symbol för hur fattigsverige skulle resa sig ur år av missväxt, massemigration och undermåliga bostäder. Anna berättar att även om få faktiskt växte upp i röda små stugor så var det den idyllen som alla skolelever fick inpräntad, det svenska hemmet skulle eftersträva gamla tiders ideal – hur fiktivt dess ursprung än må vara. Kommande generationer skulle nu få en nationskänsla baserad på det svenska hemmet, för det var ju bristen på nationskänsla som drivit så många till emigration resonerade man! Speciella bidrag gavs till medborgare som kunde tänka sig bygga dessa stugor i utkanten av städer och ute på landsbygden. Tidningar och skolböcker fylldes med bilder av röda stugor med den svenska flaggan vajandes utanför.

DSC_0013

Den röda stugan nyttjades, och nyttjas, flitigt i marknadsföring. Foto Agneta Json Granemalm.

Jag växte upp i torpet Smedstugan, en röd stuga som mina föräldrar flitigt byggt ut allt eftersom åren gått. Huset byggdes någon gång under 1800 talet och låg i Kronobäck utanför Mönsterås. 1901 flyttades huset på rullar till sin nuvarande plats i grannsocken Stubbemåla. Huset var från början gult men på 30 talet skulle en ny fasad till och jo men visst, huset blev nu rött!

Min mamma köpte Smedstugan 1982 på auktion för 124 000kr. Huset var då i behov av renovering, den tidigare ägaren hade dessutom slitit ut alla kakelugnar utom den i vardagsrummet! Så min barndom färgades av raggsockor, renoveringar och vikten av att sätta igång elden så fort man kom hem från skolan – jo jag är född på 1990 talet, lovar!

När man skulle uppdatera fastighetsbeteckningarna ville man byta namn på huset, men mamma stod på sig och fortfarande idag är beteckningen Smedstugan 1:1. Namnet ska komma sig av att det bodde en smed på andra sidan gatan en gång i tiden.

Smedstugan

Torpet Smedstugan, Stubbemåla/Gröndal, Mönsterås.

52546701_2508400185898649_1525700330614947840_n

Smedstugan nutid – med alla tillbyggen samt numera gula knutar.

Efter Annas föreläsningen så fick jag ju inse att min känsla av nostalgi inför den röda stugan till största del beror på ett enormt propagandaarbete som började vid förra sekelskiftet. Det verkar dessutom som att man lyckades med det man företog sig, idag används den röda stugan fortfarande som symbol och ibland slagträ i både politik och media. Den röda stugan är en exportvara, något alla svenskar ska känna sig stolta över vilken landsände de än må bo i. Men jag fortsätter leva på hoppet, allt kulturarv är ju ett resultat av tidigare generationers val och beslut. Så jag håller fast vid min dröm om att en dag äga en egen röd liten stuga.

Ellen Sjömålen, berättarpedagog

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

”Jag är döden”

Förr i tiden var det vanligt att flickor fick sin första anställning i något hushåll som hjälpreda. Så var det för min moster. Hon blev städslad som hemhjälp hos Oskar, som var hemmansägare, och hans gamla mor Stina. Min nygifta mor bodde alldeles i närheten, så de kunde träffas ganska ofta. För henne berättade hon vad som hände den där februaridagen.


Oskar såg man nästan alltid utomhus om man kom där förbi. Han stod oftast på vedbacken och högg ved ”för den eviga elden därinne”. Han syftade då på sin mor som helst kurade i spisvrån.
En dag, när de åt frukost, sade Oskar ”Jag tror att det är frågan efter gamla Sissa i Strömma idag”. Sissa i grannbyn var gammal och hade varit dålig ett tag. ”Vad har du fått det ifrån?” undrade modern. Då berättade Oskar om en kuslig och egendomlig dröm han hade haft på natten. Han hade drömt att han stått därute och fått se en skjuts närma sig på vägen. En främmande häst drog en vagn, på vilken det satt en mörkklädd herre. När ekipaget kom mittför Oskar, höll kusken in hästen, som stannade. Oskar hälsade, och frågade ”Vem är du?” ”Jag är Döden”, sade mannen och manade sedan på hästen, som satte igång så att skjutsen försvann neråt Strömma. ”Så då är nog slutet kommet för Sissa”. De satt tysta runt bordet, det kändes olustigt att ha fått höra detta.
Efter måltiden gick Oskar ut, sa att han skulle spänna för hästen och köra till en ängslada och hämta hö, nu på eftervintern hade vinterfodret i lagårn tagit slut.
När min moster lite senare skulle gå ut för att hämta ved i vedboden, fick hon se att hästen stod utanför lagårdsdörren med hövagnen efter sig, och att Oskar låg medvetslös på marken en bit därifrån. Det ordnades så att han kom till lasarettet så fort det bara gick, men efter någon dag dog han utan att ha återfått sansen.
Troligen hade hästen gjort ett ryck just när Oskar var på väg upp i vagnen, varvid han fallit så illa att han brutit nacken.

Men gamla Sissa fick leva ännu en tid därefter.

Saga Alexanderson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Inspirerande om sagoverkstad

Med glädje läser jag berättaren Anette Wilhjelm Jahns bok Eventyrværksted. Lær at fortælle kreativt for børn. Utgivningen av böcker om muntligt berättande i Sverige är sparsam och därför är det i högsta grad givande att ta del av utgivningen i våra grannländer Danmark och Norge.

Anette Jahn är en erfaren berättare och boken utgår från hennes egna praktiska erfarenheter och mötet med förskollärare och barn.

Jag tycker mycket om hennes utgångspunkt, och delar den, att man ska helt utgå från lust och glädje när man börjar berätta för barn. Inte fundera på varför man berättar, hur förskolans läroplan uppfylls och berättarteknik. Hon kallar det ”lyst-metoden”. 

Boken riktar sig framförallt till förskolepersonal och skildrar hur man skapar en sagoverkstad under en treveckorsperiod på förskolan. Författaren visar hur man kan börja berätta, även om man saknar erfarenhet eller tror att man inte kan berätta, och hur berättande kan växa fram på en förskola. Det handlar mer om att våga än att göra en perfekt pedagogisk planering. Och framförallt att ta till vara alla de möjligheter som öppnar sig i mötet med lyssnande och fantasifulla barn. De första kapitlen innehåller rikligt med berättelser och citat från förskollärare som deltagit i författarens berättarkurser och som vittnar om hur deltagarna själva blivit förvånade över hur bra det gått att berätta för barn och hur roligt det varit.

Många berättartips känns igen från andra berättarböcker, men de framförs på ett personligt sätt. Några kapitelrubriker är ”Skab en magisk ramme omkring fortællerstunden” och ”Fortæl med eventyrkufferter og konkreter”. Mest fascinerad var jag av kapitlet om hur en pedagog på en förskola med riktigt små barn berättar små vardagliga historier med hjälp av en vanlig docka och kapitlet om hur barn är medskapare i sagorna. Här lyckas författaren tydliggöra på ett enkelt sätt hur barn utifrån sin förförståelse tillsammans med berättaren, faktiskt skapar sagan och diktar vidare och iscensätter sagans handling i sin lek.

De avslutande kapitlen visar hur personalen tillsammans på en förskola kan skapa en sagoverkstad. Här hittar även en berättare som gör föreställningar på förskolor och i skolor många användbara tips, inte minst hur man kan följa upp själva berättarstunden.

Först bokens sista kapitel handlar om hur man kan reflektera över varför man berättar och hur förskolans mål uppfylls.

Eventyrværkstaed är en personlig bok, författarens röst hörs. Men inte bara hennes, utan också alla de pedagogers, som i boken delar med sig av sina värdefulla erfarenheter.

Per Gustavsson

Anette Wilhjelm Jahn: Eventyrværksted. Lær att fortælle kreativt for børn. Dansk Pædagogisk Forum. Århus, 2018. ISBN 978-88-79011-45-10

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur, Pedagogik

Vad hände, egentligen?

Följande anteckning finns på en gulnad lapp i Dannäs hembygdsförenings arkiv.

1895, hbför

”Nedanstående hände en söndagskväll på hösten 1895.
Vi var en del ungdomar samlade i en granngård hos tvenne ungkarlar som vi ofta brukade besöka. Den yngre av dem var musikalisk och hade derför köpt sig en orgel vilket var mycket ovanligt på den tiden att allmogen köpte musikinstrument med undantag av bäljaspelet.
Allt nog, när vi varit samlade en stund, ville vi höra sång och musik, vilket även blev fullföljt. Den unge musikanten satt vid orgeln och spelade och tre unga damer stod omkring honom och sjöng, medan vi som voro åhörare satt å skilda platser i rummet då plötsligt ett fönster i rummet slogs in och glasbitar föll ned på golvet vid våra fötter. Givetvis tystnade musiken och sången, och samtliga rusade ut för att söka få fatt på nidingen. Under det att vi undersökte den närmaste terrängen hade damerna lugnat ner sig så att de ämnade att uppsamla glasbitarna å golvet, då varseblev de att fönstret var helt och några glasbitar fanns ej på golvet, varför vi genast blev inkallade och till vår stora förundran endast konstaterade fakta.
Tidigare under året hade ungkarlarnas mor dött, om något samband dermed var att ifrågasätta?
Som brukligt var på den tiden att det bildades bolag som inlöste ett nyhetsorgan tillsammans och läste i tur och ordning, blev jag ofta skickad till nämnda ställe med tidningen på kvällarna. Då hörde jag på övre våningen fotsteg, som om någon gått der med träskor, lika som den avlidna gjort i livstiden.”

Om någon tvivlar på sanningen av denna berättelse, kan den bestyrkas av tvenne 80-åriga fruar som voro närvarande vid omskrivna tillfälle.

Ordagrant och stavningsenligt återgivet av Saga Alexanderson

3 kommentarer

Under Att berätta