Jag glömmer inte Hunnsberget

Jag måste ha varit rätt liten den gången.

Jag minns det som en riktigt vacker dag. Tidig vår, en söndag. Solen hällde ner och överallt hördes fågelsång. I köket rådde stor brådska, vår familj skulle åka på utflykt. Vi barn trodde knappt våra öron. Vi brukade aldrig fara någonstans, det var alltid så mycket att sköta hemomkring.

Mamma hade rört ihop en sockerkaka på morgonen, den såg god och smörig ut. Storasyster gjorde mackor med prickig korv. Någon kokade kaffe och slog på termos. Hallonsaft till oss barn, sockerbitar i en glasburk med lock, skedar, muggar. Allt packades i en korg. Vi skulle åka till Hunnsberget, fick jag veta.

– Jag har hört så mycket om den platsen, alltid velat se den, sa mamma.

Vi stod ute på gårdsplanen. Far skulle köra fram bilen. Systrarna och lillebror var som ystra kalvar, själv var jag tyst, lite förlägen liksom. Det var märkvärdigt detta att vi skulle på utflykt. Högtidligt. Jag drog och drog i mina knästrumpor som bara ville korva sig, väntade. Till sist fick vi hoppa in, mamma satte sig fram, vi fyra barn klämde ihop oss i baksätet

Det var en bit att åka. Vägen blev allt smalare och krokigare, skogen tätnade. Till sist var vi ändå framme. Där var Hunnsberget, och jag bara stirrade. Något så högt hade jag aldrig sett, jag glodde uppåt tills jag fick ont i nacken. Det fanns en smal stig som ledde upp till toppen, den skulle vi ta. Jag minns hur brant det var och fullt av vassa små stenar, hur vi snubblade, hur lillebror grät och knotade.

Till sist stod vi uppe på berget alla sex. Jag hade aldrig sett så mycket himmel, det var oändligt. Och träden därnere, så små, så små. Far sa att för länge sen innan skogen växte upp, kunde man se sju kyrktorn härifrån. Och mamma hade hört att förr i tiden kunde man se Hunnsberget ända utifrån havet. Sjömännen tog märke på berget när de skulle navigera sig igenom Laholmsbukten.

Foto: Steve Anderson

Så började far berätta: – Det har hänt hemska saker på den här platsen. Det är länge sen nu. – Bodde det troll här, frågade en av mina systrar. – Äsch troll, sa far, såna finns inte. Men det var ett fruktansvärt krig. Massor av människor som blev dödade. Det var dansken. Soldaterna kom i stora horder, de brände gårdarna, slaktade djuren och människorna….ja, människorna försökte väl gömma sig så gott de kunde. Men de flesta hann inte undan.

Det fanns en here här i trakten då, ung och vig var han och tilltagsen av sig. Han kom från Bohult, byn nära intill. Där hade danskarna skövlat allt, husen låg i rykande högar. Byns karlar, ja kvinnorna med, låg bakbundna i en enda hop på marken. Alla grät, barnen skrek. Men soldaterna bara flinade. Satt där och pimplade öl och knaprade på rostat kött som de hade tjuvslaktat.

Den där heren som jag ska berätta om, han var den enda i byn som danskarna inte lyckades fånga in. Och han lurade iväg dem. Han sprang mot Hunnsberget och ända upp på toppen, danskarna efter. Och på det brantaste stället, där finns en håla på utsidan av berget. Där kröp heren in och gömde sig, danskarna fattade inte vart han blivit av, de stod och stirrade, då röck han dem i benet en efter en så de tappade balansen och ramlade utför. Varenda dansk soldat blev till mos. Den unge heren kröp fram, sprang genast bort till sina bybor, skar av deras rep… detta är dagsens sanning, det hände just här, sa far.

Mamma och systrarna höll på att packa upp matsäckskorgen. Bredde ut en rutig filt av ylle, tog fram mackorna och den guldgula sockerkakan, en mugg till var och en. Men jag fortsatte att stå och stirra nerför branten. Jag kände mig så underlig, jag frös i solen. För jag var där. Jag var där i det som hände just då.

– Kom och ät nu, sade de andra. Men jag stod kvar.

Det var ett svagt muller som kom inifrån berget, jag vet än idag att jag hörde det. Och sen såg jag dem, människorna, såg helt tydligt. Ansikten, kroppar. Jag hörde deras förtvivlade rop om nåd. Hur de jämrade sej, skrek… hur soldaterna ömsom vrålade, ömsom hånskrattade. Och ljudet av yxor som klingade, skott som small, tunga stenar som damp i marken, hästar som gnäggade. Jag kände lukten av rök och en annan förfärlig lukt – blod.

Och jag såg de danska soldaterna en efter en trilla nerför stupet och bli till mos. Sen var himlen plötsligt så konstigt svart. En åskblixt fräste till alldeles nära mig, bländade mig, ett vinande ljud som när man klatschar med en piska fast mycket högre, jag vet inte…jag föll omkull, måste ha skrikit rakt ut, mamma kom rusande.

Jag låg på den rutiga filten. De klappade om mig, jag fick hallonsaft och smörgås med prickig korv. Men jag kunde inte äta. Himlen var blå som förut, solen lyste, inte minsta spår av någon åska. Berget mullrade inte, inga skrik, inga vrål, ingen lukt av rök. Som om jag bara drömt alltihop, men det hade jag inte.

Här satt min familj mätta och glada och småpratade så förnöjt. Far berättade något annat nu, det var visst roligt för alla skrattade. Ingen av dem hade märkt något ovanligt. Bara jag, och jag fortsatte att darra där jag låg. Så småningom åkte vi väl hem. Jag tror de fick bära mig in i huset. De var oroliga, de stoppade mig i säng och där blev jag liggande flera dagar. Jag hade hög feber.

Det är länge sedan detta hände, åren har gått. Jag har varit uppe på Hunnsberget flera gånger sedan dess. Stått där, tittat ut över landskapet och visst är det vackert. Men mina minnen finns. De är klara som glas och jag slutar aldrig att undra. Vad hände egentligen den gången, vad var det som jag såg och hörde?

                                                        Anna Lilljequist

Den här historien fick jag en gång från en äldre man bosatt i trakten av Vrå. Hunnsberget är en av Sagobygdens sägenplatser, absolut värd att besöka. Området är naturskönt och samtidigt historiskt intressant. Hunnsberget ligger väster om Vrå, inte långt från gränsen till Hallands län. Det här berget, det högsta i Ljungby kommun har naturligtvis sysselsatt människors fantasi i alla tider. Och visst fanns det troll här en gång….