Månadsarkiv: oktober 2013

Anansi – spindel, gudason och man

I Ghana berättar man gärna sagor om Anansi, varelsen som är både spindel, människa och gud. Han är son till himmelens härskare Nyame och jordens gudinna Asase Ya. Någon gång i tidernas begynnelse blev Anansi utslängd ifrån gudavärlden. Han ställde till för mycket oreda med alla sina idéer och galna påhitt. Nu blev han skickad till människornas värld, satt att leva där.

När Anansi väl funnit sig tillrätta tyckte han inte det var så dumt. Han fortsatte besöka sin far, himlaguden. Med sin osynliga tråd kunde han snabbt och behändigt röra sig mellan världarna. Anansi kom därför att bli ett slags människornas ombud hos himmelens härskare. Det var mycket som behövde rättas till.

Jorden var en eländig plats på den tiden. Det rådde mörker och inget regn föll. Människor och djur led svårt. Anansi svingade sig upp till himlaguden, med lock och pock lyckades han förhandla sig till att det blev natt och dag och att vi fick årstider i världen. Han lärde människorna bruka jorden, visade hur man bygger de runda husen och naturligtvis, gav han oss även vävkonsten.

Men Anansi är i grund och botten inte god. Han hjälper oss människor bara när det passar honom. Anansi är full av motsägelser. Gudason och spindel, och samtidigt människa med en människas svagheter. Han är hjälten som med list och knep besegrar fiender mycket större och farligare än han själv. Han är även trixaren som överskrider alla gränser, full av tokiga infall och spratt. Ibland beter sig Anansi så korttänkt och korkat att han hamnar rejält i klistret:

Hur Anansi fick sina långa ben

Anansi älskar mat, det vet alla. Trots att han får rikligt att äta hemma är han ständigt på vandring för att se om hans grannar är i färd med att laga något gott. En dag kom han förbi Kanins hus. Där doftade härligt av kokt kål. Kanin, hans gode vän, bjöd honom stiga in. ”Men maten är inte riktigt klar”, sa Kanin, vill du inte sitta ner och vänta”? Det ville Anansi inte. Kanin skulle bara sätta honom i arbete, det hade hänt förr. Men han fick en idé. ”Jag kan spinna en tråd, fästa ena änden hos dig och den andra i mitt ben. Så rycker du till när maten är klar och då kommer jag”.

Ananasi gick vidare. Då kom en mäktig doft av bönor i kryddig sås emot honom, det var från broder Apas hus. Samma sak, han var så välkommen men maten var ännu inte färdig. Aanansi spann en ny tråd, satte fast den hos Apan och vid sitt andra ben. Strax därpå kände han – alldeles tydligt – att det luktade sötpotatis lagad i honung, och där var ju Grisens hus! Anansi var vid det här laget ordentligt hungrig, men maten var inte klar. Han fick spinna ännu en tråd och den fäste han vid sitt tredje ben. Alla grannarna höll visst på att laga mat! Från ett ställe doftade det hirsgröt – underbart – och på ett annat ställe höll man på att rosta kött. Anansi gick till alla husen, spann fler och fler trådar. Nu hade han en tråd kopplad till vart och ett av sina åtta ben. Det var bara att vänta! Mycket belåten slog han sig ner vid flodbädden och drömde om alla de ljuvligheter han skulle få smaka.

Nu ryckte det till i första tråden – Kanins kålsoppa var färdig! Strax drog det också i andra tråden och i och tredje, det var broder Apa och fru Gris. Så den fjärde och den femte…. All mat hade visst blivit färdig samtidigt! Det ryckte och rev i alla hans åtta ben, Anansi for fram och tillbaka, ramlade omkull, han var nära att slitas itu. För att rädda sitt liv slängde han sig i floden och då löstes spindeltrådarna upp av vattnet. Men hans ben hade tänjts ut, blivit ordentligt långa och smala och så har de förblivit sedan dess.

Den här dagen fick Anansi vara utan mat.

 

                                                        

1 kommentar

Under Att berätta

Afrikansk afton

Afrikansk-afton_1

I tisdags hade vi en härlig afrikansk afton på Sagomuseet. Sophie Åström berättade om sitt arbete i Bolgatanga i norra Ghana, där berättarentusiaster arrangerat World Storytellingday tre gånger. Nu vill museet och kulturcentrat söka sig ut på landsbygden och spela in de gamla berättelserna. Anna Liljequist och Meg Nömgård berättade afrikanska sagor och så åt vi afrikansk pumpasoppa. Till efterrätt blev det läckra afrikanska varianter på våra munkar, bara så mycket vackrare och godare.

Afrikansk-afton_2

foto: Björn Gullander

1 kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Nu åker vi till Island!

Med jämna mellanrum arrangerar Berättarnätet Kronoberg sagoresor för våra medlemmar. Vi har rest till Norge, Tyskland, Frankrike och Färöarna. Det har varit fantastiska resor där vi lärt känna ländernas sagor och berättelser och träffat många gästfria och härliga personer. I Norge och på Färöarna berättade vi också flitigt och knöt värdefulla kontakter för vårt fortsatta arbete.

 

Island har länge stått på vår önskelista. Äntligen! Nästa år åker vi dit. Du har möjlighet att följa med! Läs allt om vår resa i sagatraditionens spår här.

IMG_3145

Gullfoss, februari 2012. Foto: Nanna Hermansson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Berättelser en del av det immateriella kulturavet

Sverige har ratificerat UNESCOS deklaration om det immateriella kulturarvet. Berättarnätet Kronoberg är representerad i den centrala arbetsgruppen som utvecklar arbetet med tillämpningen av deklarationen. Vi sitter också med i den specialgrupp, nod, som rör muntliga traditioner och uttryck. sociala sedvänjor, riter och traditioner. Vår representant i arbetet har varit Per Gustavsson, som i år ersatts av museichef Meg Nömgård. Meg skriver här om arbetet.

Spåren av tidigare generationer är vi vana vid att se i form av materiella lämningar som husgrunder, stensättningar, kvarnar, slott, torp eller t.ex. ålderstigna föremål och konstobjekt, alla är de på sitt sätt spår av mänsklig aktivitet under olika tider. Vårt kulturarv består dock av ytterligare en dimension nämligen det immateriella kulturarvet. En del av det arvet är våra förfäders tro och tankar, deras berättelser, traditioner, sägner och andra muntliga berättelser. Det immateriella kulturarvet har ofta haft en blygsam position i jämförelse med det materiella. Idag har dock det immateriella hamnat allt mer i fokus. Sverige har sedan två år tillbaka ratificerat Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet.

Den Unesco konvention inom kulturområdet som många känner till är den sk Världsarvskonventionen. Idag finns över 900 världsarven exempel är Egyptens pyramider, Kinesisk muren, Machu Picchu och Drottningholms slott (Sverige har idag 15 världsarv). I världsarvsarbetet har en europeisk och nordamerikansk kulturarvsuppfattning varit rådande, vilket också har visats genom att vissa länder, främst i Europa, har flest världsarv. Detta faktum orsakade ogillande från andra medlemsstater och i slutet av 1970-talet påbörjades en diskussion om det immateriella kulturarvet. Länder i Afrika och Asien var aktiva och framträdande i den debatt som fördes. År 2003 kom så Konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet, vilken trädde i kraft 2006, då även 30 länder ratificerade den. Sverige kom att ratificera konventionen den 26 januari 2011, då som 134:e land.

Det immateriella kulturarvet består främst av icke materiella kulturella komponenter. Unescos konvention definierar kulturarvet som sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap, färdigheter men även tillhörande verktyg, föremål, artefakter och kulturella platser, t.ex. lokalsamhällen som grupper och i vissa fall enskilda personer erkänner som en del av sitt kulturarv. Dessa immateriella kulturarv, vilka överförs från generation till generation, återskapas fortlöpande av lokalsamhällen och grupper i samspel med omgivningen och ger dessa grupper en känsla av identitet och kontinuitet.

I konventionen beskrivs det immateriella kulturarvet som en kraft som överförs från generation till generation och som återskapas i samklang med människans sociala och fysiska miljö. Denna beskrivning passar som hand i handske på våra sägner och folksagor!

Regeringen gav Institutet för språk och folkminnen i uppdrag att arbeta med implementeringen av konventionen i Sverige under tre års tid. Uppdraget sker i samverkan med andra berörda aktörer, Sagomuseet är en, och utifrån de remissvar som inkommit på rapporten  Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet. En delrapport för arbetet kom i juni 2012 och kring årsskiftet kommer en slutrapport att komma, vilken vi ser mycket fram emot. Glada är vi över att det immateriella har lyfts upp på internationell och nationell nivå, och vi hoppas att alla landets regioner och kommuner ska förstå vikten av detta kulturarv, och i slutänden nå samma status där som det materiella kulturarvet, men dit är nog ännu en väg att vandra.

Läs mer på: http://www.unesco.org/culture/ich/ och  www.sofi.se

Meg Nömgård

Har du frågor, synpunkter och idéer, hör gärna av dig till Sagomuseet och Meg: meg.nomgard@sagobygden.se

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Berätta om Halloween

imagehandlingDialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg genomför i höst ett större insamlingsprojekt rörande tankar om och firandet av Hallonween. Du kan bidra med dina egna upplevelser och tankar och på så sätt ge en bild av traditionen i Sverige i dag.

Läs mer om insamlingen här.

foto: Fredrik Skott

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

En kulturhistorisk vandring i Angelstad socken

Hembygdsrunda reklambladBerättandet spirar i vårt land. I går skrev jag om ett exempel där berättandet används för att levandegöra en gårds och en bys historia.

Ett annat inspirerande initiativ är Angelstads hembygdsförenings kulturhistoriska hembygdsrunda. Angelstad ligger en mil väster om Ljungby. Rundan är 6,5 kilometer och på 15 platser berättar texter i vackra skyltskåp om personer som levt på platsen och om minnesvärda händelser. Visserligen handlar det om skrivna berättelser men dessa bygger till stora delar på muntligt traderade historier.

Här möter besökaren den legendariska friskytten Löparen, som historierna är otaliga om. Mer bortglömd men lika fascinerad var den trollkunnige Busenkiss som gick årsgång och skådade in i framtiden. Mickel i Långhult har lånat hans namn till en av sina sagohjältar. Vid Älanele, dvs. Erland le, grind, bodde Erland Plits som en julnatt sett julljusets låga dela sig i två, när tolvslaget förkunnade att Jesusbarnet föddes. Hans systers vård visade sig förresten i Bruadungen, samma höst hon blev överkörd av tåget.

Den här hembygdsrundan är perfekt för en vandring eller en cykeltur med kaffekorg och går delvis på en av de vackraste vägarna i Kronobergs län.

Läs mer om rundan på hembygdsföreningens hemsida.

Har du själv exempel på berättarinitiativ i det fördolda, så skriv gärna en kommentar och berätta, till glädje för oss alla som gärna besöker bygder där berättelsen lyfts fram.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Att vandra i kulturlandskapet – exemplet Backgården i Lavad

IMG_1268Ingbritt vid den gamla hålvägen. Det kunde hända att hästen tappade en sko. Den här från 1600-t har sex spikhål.

Jag har varit i Lavad nära Lidköping och berättat. Där träffade jag Ingbritt Johansson som är en eldsjäl som vill lyfta fram det lokala berättandet i bygden. På släktgården Backgården som varit i familjens ägo sedan 1600-talet har hon skapat en vacker vandringsled som tar besökaren med genom historien från laga skifte till nutid.

I mulet och regnigt väder vandrar jag tillsammans med Ingbritt genom det kuperade landskapet med gamla askar, ålderstigna syrenbuskage och gamla boplatser. Ingbritt berättar och fram träder de personer som en gång bott och verkat här. Vallpojken som gömmer sig under bron med en bok och som sedermera blir lektor i Skara. Sven och Johanna som på ålderns höst flyttar till fattigstugan. De bevarar polkagriskarameller i en glasburk det varit skosvärta i och sugar ibland på dem. Besökare i stugan får också suga en stund på en karamell.

Ingbritt bjuder mig en karamell ur en gammal burk med Vikings skosvärta, men jag avstår från att suga på den. Jag vet nämligen att Ingbritt har många besökare som njuter av att vandra och lyssna på hennes berättelser, så polkagrisarna är nog väl insugna. Däremot dricker jag gärna av syrensaften (inte visste jag att man kunde göra saft på syrenklasarna) när vi kommer till syrenbuskaget och äter den goda havrekakan, efter ett gammalt släktrecept.

Ingbritt har verkligen lagt ner ett stort arbete på sin vandringsled. Inte bara all den tid som forskningen om gårdens och traktens historia tagit, utan också genom att till exempel bygga en ny bro (på samma ställe som den gamla) över Storebergsån och även återskapa kyrkstockarna, som en del kyrkobesökare vandrade över på vägen till den gamla medeltida kyrkan.

Ingbritts vandringsled är ett fint exempel på hur berättandet levandegör ett värdefullt kulturarv och väver ihop natur, historia och turism. Vill du veta mer om Ingbritts arbete kan du besöka hennes hemsida.

IMG_1271

Den gamla apeln vid fattigstugan

IMG_1269Lavads medeltida kyrka en regnig dag. I förgrunden syns den mörka Storebergsån, där en skatt lär finnas.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner

Berättarcafé i Växjö

Växjö berättarkafé  A4 jan

Ljungby är Sveriges berättarhuvudstad, men varför händer ingenting på berättarfronten i länets huvudstad Växjö? Det ville vi – Meg Nömgård, Lena Pettersson och jag som alla är aktiva i Berättarnätet Kronoberg – göra något åt. IOGT/NTO:s Café Fontaine blev Växjös nya berättarscen. Kommunens kulturförvaltning ställde upp med bidrag och även Föreningen Liv i Sverige ville vara med på ett hörn. Lasse Kårehed från IOGT/NTO hjälper oss med mikrofoner och headset.

Nu har vi haft fem berättarkvällar  under 2013 och publikantalet har varierat från femton till trettio. Konceptet är kopierat från mina stockholmska erfarenheter med en programledare och med öppen scen. Den som vill berätta anmäler sig på plats. Historierna får vara högst tio minuter långa. Vi hade hoppats få höra nya berättare, men så har det inte riktigt blivit. Det har mest varit vi ur arrangörsgruppen plus någon till inom Berättarnätet Kronoberg som framträtt. Ibland har långväga gästberättare dykt, till exempel Christina Strömwall från Skåne. Flera stockholmsberättare verkar också sugna att få komma.

Vi tar inget inträde, men skickar runt en hatt som gett några hundralappar extra varje kväll.

Nästa år fortsätter vi förstås och då hoppas vi att fler lyssnare och fler berättare kommer. Det är ett utmärkt tillfälle att prova sina nya historier i en välvillig och avspänd miljö . Dessutom är det väldigt gott fika på Café Fontaine.

Pelle Olsson

PS Nästa berättarkväll  i Växjö är 20 november.

1 kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Sagor i skogen

007
Barnen lägger grankottar runt fröken

Denna rubrik är en ny produkt som Sagomuseet säljer in till skolor.
Så här kan ett program se ut.
Jag förbereder mig genom att besöka skogen. Undersöker vilka träd och stenar som finns, eldstad, vilka djur bo här, myror, ekorrar, fåglar.
När barnen kommer har jag förvandlat mig till trollmor. Möter barnen innan de går in i skogen.
Vi smyger runt en liten bergsknalle, där berättar jag första sagan om trollen som bor i berget. Om trollens krafter och skatter.
Vi människor använder ordspråk som: När man talar om trollen står de i farstun! Rik som ett troll! Samtalar med barnen om detta.
Vi vandrar sedan bort sjungande till eldstaden där jag förberett med ved och stickor. Vi hjälps åt att tända elden, känna värmen. Vi pratar om tändstickorna, vad kommer de ifrån?
Känner alla till några träd: Spring till en björk, sedan till en tall, sedan till en gran. Hur känns dessa på barken?
Tar upp grankotten, vilket djur äter grankottar? Visar en som ekorren ätit, visar fröna. Visste ni att: Ekorren äter under en kall vinterdag 100 grankottar. Barnen får nu plockar 10 högar med kottar, tio stycken i varje hög, lika med 100. En pedagog får lägga sig ner på marken, ut med armar och ben. Nu lägger barnen de kottar som plockats runt pedagogen. Räckte det med 100 grankottar? Pedagogen ställer sig upp så vi alla kan se kroppens kontur.
Så fortsätter lektionen, jag varvar med berättelser, lek, matte, sång och läran om naturen.
Att få vara ute i naturen är guld värt. Man blir varm i kroppen när man ser så många glada barn.
Siw på Sagomuseet

3 kommentarer

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Pedagogik

Klövasten i Glemminge

IMG_1223

Ett av Sveriges mest omtalade jättekast är Klövasten i Glemminge socken. I förra veckan passade jag på att leta upp den och se den för första gången. Stenen är lätt att hitta där den ligger strax söder om Glemmingebro precis bredvid landsvägen mot Ystad.

I förra veckan kritiserade jag Länsstyrelsen i Skåne för dålig skyltning av kulturarvsplatser. Vid Klövastenen finns en bra, om än lite sliten skylt, som informerar om sägnerna bakom Klövastenen. Jag gissar att skylten kommit upp för länge sedan på initiativ av människor i Glemmingebro, eftersom stenen kan sägas vara en symbol för samhället.

Det ska ha varit en jättekvinna på Bornholm som band sitt strumpeband om den här stenen och slungade den mot Glemminge kyrka för att tysta den förhatliga klockklangen. Men just då steg solen upp och jättekvinnan förlorade lite av sin styrka och kastet blev dåligt. Stenen hamnade en bit från kyrkan. Strumpebandet drogs åt vid kastet, så att stenen klövs mitt itu då den föll ner på åkern.

Till  stenen knyts också en rad andra sägner och föreställningar. Det är en vanlig föreställning att ett jättekast snurrar när den känner lukten av nybakat bröd. När Klövastenen luktar nybakat bröd eller ärtsoppa går bitarna samman.

IMG_1225Jag uppskattar att mer skämtsamma små historier också återges.

En gång befann sig en skräddare i gången mellan bitarna just som dessa slogs ihop. Han blev platt som en pannkaka. Hans barn kallas sedan för plättarna.

Jag kunde naturligtvis inte motstå frestelsen att gå genom gången mellan stenarna, trots att det sägs att den som gör det får synen förvänd. Det har hänt att en moder inte kände igen sitt eget barn och en karl gick och la sig med grannens hustru. För säkerhets skull gick jag genom klyftan i motsatt riktning på en gång. Det upphäver förtrollningen.

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner