Månadsarkiv: april 2010

Det har bildats ett nytt nätverk. Tanken är att samla oss som använder det muntliga berättande i vårt pedagogiska arbete. Det kan vara lärare i skolan, fritidspedagoger, förskolelärare eller andra som arbetar inom skola, förskola och museum. Det hela har startat i Göteborgsregionen. Via mig har också Sagomuseet kopplats in som samarbetspartner. Vi skyndar långsamt, sakta men säkert tror vi att nätverket kommer att växa. Hur vi väljer att organisera oss vet vi inte riktigt ännu. Det kan bli som en taditionell förening. Tills vidare är vi dock bara ett löst nätverk. Vi har haft några möten i Göteborg och i Kungälv och vi har blivit fler för varje möte. Först var det bara Ola Henricsson, Anna- Karin Ärnström och jag. Nu är vi ganska många och vi växer för varje möte. Vad gör vi då när vi träffas? Jo, vi utbyter idéer och erfarenheter, på sikt hoppas vi även kunna arrangera föreläsningar m m.
Vi tycker även att det behövs en rikstäckande rörelse, där man kan utbyta idéer och diskutera frågor som:
Hur använder vi berättandet som ett verktyg i det pedagogiska arbetet?
Vad är fördelarna?
Hur skall vi nå fler?
Diskussioner kommer att föras på nätet, en Facebook grupp har bildats, vi funderar också på att skapa ett forum och ev. en blogg. Detta måste dock komplitteras med verkliga möten. Kurser bör hållas, konferenser lika så. Bland annat hoppasvi kunna ha ett möte under Berättarfestivalen i Ljungby.
Skall planerna bli verklighet behöver vi bli många, över hela landet. Är du intresserad och beredd på att arbeta för idéernas förverkligande? Vill du ha mer info? Maila då Mikael Thomasson på:
mikaelberattar@comhem.se eller ring 0737– 826600
Gå även in på: http://www.facebook.com/#!/group.php?gid=10150133429475515&ref=ts

Mikael Thomasson

Sitter och skriver om att låta sig bada i historier som medicin, när det plingar i min mail-låda. Det är Per som skriver från Skellefteå, där han berättar historier på vårdcentralen.

Förre sommaren fick jag förmånen att möta Lewis Mehl-Madrona han är indian från gränsen mellan Kentucky och Tennessee i USA. Han berättade hur man vid psykiska tillstånd använder sig av berättande hos indianerna. De äldre i gruppen placerar sig runt personen som är i behov av hjälp, sedan hjälps de åt att berätta den ena berättelsen efter den andra tills personen anses frisk. Detta kunde ta veckor ibland.

Det är nog dags vara mera på vårdcentralerna runt om i landet. Om inte annat så kan väntetiden på akuten kännas lite kortare om en berättare tog emot i receptionen. Berättelsen är tidlös och känd i de flesta kulturer som avgörande för en persons hälsa. När man lyssnar till en berättelse sker en förändring i medvetandet, den som lyssnar, lever sig in i berättelsen och låter bilderna skölja hjärnan. Jag erbjuds en chans att mäta mina erfarenheter i ljuset av den odödliga berättelsen … odödlig eftersom folk ofta glömmer viktiga detaljer om deras liv, men kommer ihåg en historia som de hört som barn.

På Ljungbyfestivalen skall det i år vara maratonberättande, det börja fredag kväll kl 24.00 i Sagomuseets berättarrum. Det håller på i 24 timmar och avslutas således kl 23.00 på lördagskvällen. Jag är övertygad om, att utifrån Sagomuseets berättarrum kommer lördag kväll många hela och läkta människor som har badat i de odödliga berättelserna.

Varma hälsningar

Tine Winther

Det är torsdag kväll och Nordanåteatern i Skellefteå är fullsatt. Men jag glömmer mycket snart att vi är 300 lyssnare i den stora teatersalongen. Berättaren och spelmannen Thomas Andersson tar oss till bondkök i Västerbottniska småbyar, till stranden av Bygdträsk, till Burträsk kyrka och bröllopsstugor. Det är magiskt, intensivt närvarande och mycket mycket roligt. Men mitt i skrattet finns allvaret. Jag kommer aldrig att glömma vad Gud ville säga, enligt Thomas uppfattning, med änglasången i Burträsk kyrka en dag 1850, eller om det var 1851. Inte heller när Lapp-pojken, den mästerlige spelmannen, blev ihjälsparkad på ett bröllop Illgärningsmannen är sedan länge död, men Lapp-pojken lever vidare, för hans musik spelas än i dag av spelmän i Västerbotten.

Och det är just det som Thomas Andersson gör, traderar vidare musik och folkliga berättelser.

Och han gör det på ett så personligt sätt att vi var och en i salongen upplever att han särskilt berättar för just mig. Och samtidigt har vi känslan att tillhöra en stor gemenskap. Vi har varit med om något stort i kväll.

I kväll var berättandet som bäst. En berättare som har något att berätta och inte är rädd att ta ställning för grundläggande mänskliga värden och förmår att förmedla allt detta även till sista bänkraden. Enkelheten är stor konst.

Ni som inte hört Thomas Andersson får möjlighet att göra det under Ljungby berättarfestival 11-14 juni. Då framför han bland annat just denna föreställning. Kulturarvet slår tillbaka.

Per Gustavsson

Det är berättarfestival i Skellefteå.. Torsdag eftermiddag berättar jag på Skelleftehamns vårdcentral. Rubriken är :

”Konsten att bli frisk. Doktor Gustavsson berättar skrönor”.

 Väntrummet är mer än fullsatt, säkert 70 uppmärksammade lyssnare. Personalen har bjudit på kaffe och fikabröd. Stämningen är god, skratten många, ingen tänker på sina krämpor. De tror att det är sin egen doktor Mats Gustavsson de lyssnar till. Det var också han som började och hälsade alla välkomna och småpratade. Men så ringer hans telefon, det är en patient, han ber om ursäkt och säger att han snart är tillbaka. När han strax är tillbaka är det jag, hans tvillingbror, som kommer, identiskt klädd och med nycklarna hängande i bältet. Ingen anar något.

 Jag har förberett mig genom att lära mig några av personalens namn. Så när jag berättat om den skicklige läkaren som kan säga vad det är för fel på den sjuke genom att bara titta på urinen, upplyser jag alla om att efter föreställningen kan de lämna in urinprov till Berit som har hand om provtagningen. Jag berättar om patienten som kom till Ulrika på vårdcentralen och sa att det var tur att det var Mats som skulle berätta, för hade det varit den andre doktorn Niklas hade det inte blivit så många berättelser. Niklas kommer ju från Sorsele i Västerbottens inland och där är de fåordiga. Jag hinner också läsa ur min svartkonstbok om konsten att återställa förlorad manbarhet innan timmen är slut.

 Då kommer plötsligt Mats tillbaka, förvåningen är stor och en del tror att de ser dubbelt och ber om tid för att få remiss till ögonspecialisten.

 Jag tror aldrig jag haft det så roligt som berättare. Och lyssnarna har haft roligt, och ännu roligare efteråt när det går upp för dem att de blivit grundlurade. Och den insatta personalen på vårdcentralen har haft roligt. Om berättandet i sig var bra är ointressant. För mötet var bra, stämningen god och lyssnarna har fått något att berätta om när de möter vänner.

Men jag sörjer att det här aldrig går att upprepa. Varje berättarsituation är unik, men den här var unikare än alla andra jag varit med om.

Per Gustavsson

Sagomuseet och Berättarfestivalen samarbetar sedan en tid med Ljungbys Lajvförening. Det är killar och tjejer som samlats under namnet DIS. DIS står för Dom I Skogen. Här berättar Mimmi Melkersson om deras verksamhet och  samarbetet.

En klar klang från en klocka av järn ljuder över området, och genom min kropp går en förväntansfull nervös våg av magpirr. Nu är det igång! Det som vi ägnat månader åt att förbereda har äntligen tagit sin början.

Jag står i en liten by, som fram tills just för bara en liten stund sen låg utanför Skillingaryd i de småländska skogarna, men nu, efter att klockan har ringt, är allting annorlunda. Vi som hör klockklangen flyttas med ens till sagolandet Aldoras, och här råder oroliga tider. Pesten håller på att spridas över landet, och dessutom är kyrkan ute och jagar häxor och trollkarlar. Ja, nu befinner jag mig i sagans värld, och här är jag värdshusvärdinnan Undis. Mina kläder är slitna och smutsiga av matrester och sot från kittlar och grytor, och på huvudet bär jag en blå hätta, eftersom jag, precis som alla andra i Aldoras, aldrig för mitt liv skulle få för mig att gå utomhus barhuvad. Jag står kvar ett par sekunder och super in den svala kvällsluften i byn, och bestämmer mig sedan för att det är bäst att genast sätta igång att laga kvällsmat; det har ju kommit så mycket nytt folk till byn på senaste tiden…

Och så drar sagan igång. Vi är 22 personer, och under hela helgen befinner vi oss i sagans värld, långt bort från våra vardagliga liv och bekymmer. Alla har vi en varsin roll i berättelsen, och ingen vet riktigt vad som kommer hända, inte ens vi arrangörer, faktiskt. Kommer kyrkans utsända få fatt i de trollkarlar som håller på att på magisk väg sprida pest i landet, eller kommer kanske byborna få för sig att slänga ut den snokande kyrkliga inkvisitionen ur byn? Inga händelser är förutbestämda, och ingen har den blekaste aning om hur det kommer sluta. Händelseutvecklingen beror helt på hur deltagarna väljer att agera med sina roller.

Men så plötsligt, när kvällen håller på att övergå i natt, hörs ett skrik genom byn. Den muntra stämningen i värdshuset bryts som genom ett trollslag och folk reser sig hastigt för att se vad det är som står på. Någon har brutit sig in i kyrkans hus för att stjäla deras saker! Mannen grips omedelbart och efter några dramatiska försök att förhäxa kyrkans män, döms han till döden för kätteri och trolldom, släpas in i inkvisitionens hus och avrättas. Känslan av obehaglig oro stiger i byn, och jag börjar nästan darra av rädsla. Vi har lyckats! Sagan har blivit verklighet! Nu återstår bara att se vad som händer under resten av helgen; Vad nästan ingen vet om är att det döljer sig fler magiker i byn…

Lajv heter det, och kan enkelt förklaras som konsten att helt kliva in i en sagovärld för att vara med om en fantastisk historia. Jag kallar det en konst. – Inte för att det är svårt, utan för att det är så vackert. Och spännande.

Vill du prova på lajv? Vi i DIS rollspelsförening både arrangerar egna och åker på andra föreningars lajv runt om i södra Sverige. Vi kommer dessutom att arrangera ett gästabudslajv för vuxna under Berättarfestivalen i Ljungby, ”Hertig Liljas Gästabud”. Anmäl dig gärna till gästabudslajvet! Om du är nyfiken är du också  välkommen att kika in på Sagomuseet på måndagar mellan 17:30-20:30, då vi har föreningsträffar för att umgås, sy lite eller bara prata och diskutera lajvrelaterade saker.

Föreningens forum: http://www.dis.forum24.se

Lajvsverige: http://www.lajvsverige.se

En bra text om lajv: http://www.lajvsverige.se/index.php?categoryid=72

Berättarfestivalens program för söndagen: http://www.ljungbyberattarfestival.se/program/sondag-136/

Mimmi Melkersson

Låt mig ge er en kort berättelse:

En dag kom en buddistisk munk på besök hos en klok gammal kvinna. Han frågade; ”Hur vet du vilken historia du skall berätta för dem som kommer och ber om råd?”

Den gamla kvinnan svarade; ”Jag föreställer mig att jag har en pil och en båge. När en person kommer till mig sträcker jag bak min hand i pil väskan, som jag bär på min rygg, vilken pil, vet jag inte. Sedan spänner jag min båge och skyter iväg pilen. Där pilen träffar målar vi gemensamt en måltavla”.

Föreställ dig att det sitter två människor nära varandra. En av dem berättar en historia, den andra lyssnar. I rummet mellan berättare och lyssnare kommer bilder att visa sig. Karaktärer kommer att skapa strider, möta andra varelser och övervinna svårigheter. Både personer kommer att ”se” historien och ändå kommer de var för sig att se sin ”egen” berättelse. Den delade berättelsen är varken mer eller mindre än en privat ägodel.

Jag tror aldrig vi är ensamma, ensamhet är i min värld en illusion 

Tine Winther

Nu ramlar de in, flyttfåglarna. Varje morgon hör vi nya låtar. Det visslas och tjirpas i trädtopparna så det står härliga till. Små varelser man inte sett på länge hoppar omkring på marken och plockar bland fjolårslöven. Först var det enstaka starar och bofinkar. De såg så eländiga och ruggiga ut i snön att jag skyndade mig att lägga ut mat. Så försvann snötäcket och då blev de fler. Häromdagen såg jag årets första rödhake.

En sommar hade vi en rödhake som var tam. Den tycktes rent av ha adopterat oss. Vad vi än sysslade med, vart vi gick så fanns den med. Hängde vi tvätt eller rensade i landen så satt den där alldeles intill och tittade, följde varje rörelse vi gjorde. Till hösten reste den iväg med de andra flyttfåglarna och vi såg den inte mera.

Den rödhaken var speciell. Jag minns att jag tänkte att den måste ha blivit felprogrammerad, Men när jag läser Tillhagens ”Fåglarna i folktron” (1978) får jag veta att rödhaken alltid varit en välsignad fågel. Orädd är den, och håller sig gärna nära oss människor.

Det fanns en utbredd tro att rödhaken förde lycka med sig I Skottlands sägs den ha en droppe av Guds blod i sina ådror. I sägner världen över talas om att det var rödhaken som en gång förde elden till människorna. Hos Kar-nai-folket i Australlien hade elden en gång stulits av onda andar. Då var det lilla rödhaken som råkade hitta några små glödande kol i gräset. Genom att bära dit strå och mossa lyckades hon hålla liv i elden tills människorna hann dit. Men hennes bröstfjädrar sveddes och färgades för all framtid röda.

I Tyskland sägs att den som dödar en rödhake kommer att få kor som mjölkar blod.
I England, enligt en uppteckning från 1500-talet, trodde man att om en rödhake hittade en död människa ute i markerna så täckte den hans ansikte med mossa, i vissa fall klädde den in hela kroppen.

Det betyder tur att möta en rödhake – tänk på det nästa gång! Själv ser jag den med
förnyad undran och respekt.

Studenter från Blekinge tekniska högskola besökte Sagomuseet i april.
Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Emmy Axelsson blev igår Kronobergsmästare i berättarslam. Emmy jobbar sedan en tid på Sagomuseet och vi är förstås väldigt stolta över att ha en mästare som arbetskamrat.

Emmy kommer att delta i SM finalen på Ljungby Berättarfestival.