Månadsarkiv: mars 2010

Kom och gal som en tupp

Kom till Sagomuseet torsdagen den 1 april. Ställ dig på ett ben och gal som en tupp. Gör du detta får du en bok gratis. Sagomuseet är öppet 8-16.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Påskbrev till ”det ovanligt stora trollet….”

Det här påskbrevet från 1900-talets början kommer från Värmland. Det är adresserat till ”Det ovanliga stora trollet prinsessan fröken Ingeborg Björn på Blåkulla. Brådt.”

Det var vanligt att barn och även vuxna lämnade brev till varandra på påskaftonen, med drastiska teckningar och en retsam vers. Barnen ritade ofta breven själva men de kunde också köpas av någon gumma som sålde färdigritade kort.

“Den som på påskaftonen ej fick något påskbrev, kände sig lika snopen, som den som julaftonen inte fått någon julklapp” säger en röst från Karlstad i mitten av 1800-talet.

Påskbreven kan ses som föregångare till 1900-talets påskkort.

Här i Småland var det vanligt att just i dag, på dymmelonsdagen, i papper klippa ut raka, brödgrissla, kvast och smörjehorn och obemärkt fästa dem på ryggen på kamrater, som ju behövde dem för resan till Blåkulla. Det kallades för Blåkullapass. I gamla tider gav sig påskkäringarna iväg just denna dag. Den här traditionen överfördes senare till skärtorsdagen. När mina barn var små ritade de påskkärringar, med kvast, kaffekittel och katt, och satte på ryggen på kompisarna, som en uppmaning att de skulle resa till Blåkulla.

Här ännu ett påskbrev från Värmland med en vers:

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Rim och ramsor

Min nisch inom berättande

Jag har nog hållit på med berättande hela livet utan att riktigt veta vad jag gjort, och är själv idag lite förvånad över mig själv att just berättande har fått en så stor plats i mitt liv. Resan till att kalla mig själv berättare började 2002 då jag läste till Symbolpedagog. Sju veckor fördelat på två år med teman som drömmar, bild, visualisering och berättande. Jag såg fram emot allt i utbildningen, förutom den veckan vi skulle berätta, den skulle bara överstökas. Vi skulle förbereda en berättelse som vi kunde berätta i gruppen, det tog emot, vad skulle jag berätta? Men som den duktiga eleven jag alltid är hittade jag en Nasrudin historia, jag var nervös inför framförandet och anmälde mig frivilligt som första berättare den veckan, så det var gjort. Historien blev mottagen med skratt och bekräftande feedback, de såg mig som en kommande berättare. Wow – det gav blodat tand.

Jag började leta upp kurser, berättarföreställningar och berättare. Ja, jag blev som förbytt. Jag var med när Berättarnät Väst bildades 2004 och i Stockholm 2005, på det allra första mötet när Berättarnätet Sverige bildades. Långsamt men säkert har jag hittat min nisch inom berättande. Då jag jobbar som mental tränare, där jag hjälper människor att förändra negativa tanke- och reaktionsmönster för att ersätta dem med andra som är mer gynnsamma för självkänslan, självförtroendet och förmågan att bli bärare av sin egen process, har jag letat efter en metod att fördjupa samtalen och här har berättelserna kommit in som en fantastisk energi, som ger samtalen en ny dimension. Som Siberian Elder har sagt;

”If we don’t know the trees then we are lost in the forest,

But if we don’t know the stories we are lost in life.”

Tine Winther

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Tine Winther är ny gästskribent

Vi på Sagomuseet har glädjen att presentera en ny gästskribent på bloggen. Det är Tine Winther som här får presentera sig själv:

Jag är mental tränare och berätterska, därtill ordförande i Berättarnät Väst och viceordförande/berättarslamansvarig i Berättarnätet Sverige. Berättande har varit en central punkt i hela mitt liv, då jag är uppväxt på ett ålderdomshem i Nordjylland, Danmark (jag är inte Benjamin Button, även om vissa tror det) Jag har upplevt hur helande det kan vara att få berätta och att lyssna på berättelser, detta inspirerar mig i mitt arbete idag, där jag jobbar med unga vuxna med psykisk ohälsa.

Tine Winhter

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Saxa-Märtan

Läsa uppteckningar från Folklivsarkiven, tycker jag är något av det roligaste som finns. Ibland har jag turen att hitta någon äkta pärla. Som när jag letade i Ljuder socken för ett tag sedan. Då hittade jag Saxa-Märtan, en berättelse som inte är så mycket att berätta. Men den är en pärla att stoppa i själens fickor, en pärla som sedan far ur fickan när jag minst anar det.

Så här lyder uppteckningen: ”Saxa-Märtan i Vide, hon va så gla ve å dansa. Så skulle hon på sin sons bröllop, men hon hade inga vita strumpor, som di skulle ha. Då lagade hon till lite ”vitmena” (för vitning av spisen) å gick bakom en backe å målade benen vita, å sen dansade hon hela natten.”

Det är inte många ord, men ändå blir hon så levande. Hon är ännu ”så gla ve å dansa”, så pärlan kan inte ligga stilla. Den far iväg och när jag höjer blicken från datorn och blickar ut i den småländska naturen, ser jag henne. Saxa-Märtan dansar strålande glad över fjolårslöven.

Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

En bild från Sagomuseets skuggsida

Vad är skuggorna?
Det jag inte vill se hos mig själv!
Det obehagliga!
Det skrämmande!
Låter vi sägenväsena stå för skuggsidan?
Men vågar vi se skuggan kanske vi förstår oss själva bättre.

Per Gustavsson
bild: Steve Andersson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Tranan bär ljus i säng

I måndags såg min fru de två första tranorna här i Göinge. Och det stämmer ju fint med att det är tranafton i kväll och i morgon är det trandagen. “Tranan bär ljus i säng”, säger ett gammalt ordstäv. Det innebar att man skulle gå till sängs när det blev mörkt och inte tända ljus inomhus. Först till hösten fick ljus på nytt brinna kvällstid, då inomhussysslorna krävde detta.

Och glöm inte att springa barfota runt huset i kväll. Det är ett säkert sätt för att avvärja förkylningar, inte bli ormbiten och få starka och bra fötter utan sprickor. Det är en kul tradition som jag lovar barnen gillar.

Tranan kom också med tranbrev och godis och då var det någon vuxen som klätt ut sig för att överraska barnen.

Sederna kring trandagen har framförallt varit spridda i Dalsland, Värmland och så Småland, särskilt östra delen. När en kamrat från Nybro besökte oss, just vid den här tiden, när barnen var små, berättade hon om att hon alltid som liten fick godis i en strumpa tranaftonen. Det blev fort populärt i vår familj och i helgen när barnbarnet var här hängde vi upp en strumpa i kakelugnsspjället. Mycket riktigt, på morgonen hade tranan värpt ägg, just i hans strumpa.

Det finns många traditioner och stäv kring tranorna, vårens ankomst och vårfrudagen. I Odensjö väster om Ljungby skulle man räkna till 9, först rättfram och sedan baklänges. när man såg vårens första tranflock. Då stannar tranorna i bygden och det är viktigt för “hon har sommaren med sig och stannar hon, så får man behålla sommaren med det samma”.

Carl Wilhelm von Sydow, vår första sagoprofessor, har skrivit om folkliga seder och stäv kring tranan i tidskriften Folkminnen och folktankar 1916. Det passar ju bra, eftersom von Sydow föddes i Tranhult i Ryssby socken. Som barn såg han ofta tranorna flyga fram över gården.

Per Gustavsson

bild från Sagomuseet: Mia Einarsdotter, foto Steve Anderson

3 kommentarer

Under Folktro och traditioner, Rim och ramsor

Nu kommer dom!!

Det är ingen hemlighet att i berättarrörelsen är medelåldern hög.  Många aktiva har börjat berätta för publik först i 40-års åldern.  Flera av eldsjälarna är snart  i pensionärer. Det är självklart inget fel i detta, men vi behöver samtidigt påfyllning av unga människor.  De senaste åren så har också detta skett. Fabula  Storytelling har gjort ett jättejobb med  Ung berättarscen. Massor av ungdomar har inom detta projekt fått utveckla sitt berättande och givits möjligheten att få stå på en scen. Några av dem besökte Ljungby Berättarfestival 2009. Det var verkligen en upplevelse att se och höra alla dessa ungdomar, fulla av entusiasm.

Även på Sagomuseet försöker vi dra vårt strå till stacken på olika sätt. Bland annat har vi haft berättarverkstäder på de flesta skolor i Ljungbytrakten. Framförallt tonåringar har deltagit. Några av dem har valt att berätta även på sin fritid. En liten grupp av unga berättare har bildats på Sagomuseet.  Den består av tjejer och killar i åldern 15-20 år. Unga människor som älskar att berätta och som börjat ha egna föreställningar. Det har verkligen varit en härlig upplevelse att få följa dessa unga i deras utveckling.   De växer i sitt berättande i takt som får mig att tänka på formel 1. Från ha varit vilsna själar på en scen, fångar de nu sin publik med en närvaro som gör åtminstone mig avundsjuk.

Ljungby Berättarfestival 20010 kommer att ge plats åt denna nya generation berättare. Kom dit och se dom växa.

Mikael Thomasson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Barn blir ”äldre”

Det är inte bara människor som blir äldre utan även barn. Jag minns 80-talet då jag började med min sagolek. Dels besökte jag Hässleholms alla små biblioteksfilialer dels alla kommunens deltidsförskolor. Till filialerna kom hemmamammor med sina barn. De barnen var mycket ”små”, blyga och osäkra tre-fyra-femåringar. Deras osäkerhet var sund skepsis, men efter några gånger hade vi funnit varandra. Att besöka deltidsförskolan för tjugofem år sedan innebar att komma till renodlade 6-årsgrupper, ibland så många som tjugofem barn. På hösten var de små och blyga, på våren var de små och stöddiga (de skulle ju få börja i ”riktiga” skolan till hösten). Det blir komiskt tydligt att barn som går i en skolverksamhet med äldre barn själva uppför sig äldre. Jag förstår kampen för att få behålla byskolor. Där är barn ”barn” mycket längre upp i åldrarna och intuitivt känner vi alla att barn måste få vara barn så länge som de är barn. Men världen tränger sig på. Barn blir ”äldre” antingen vi vill det eller ej. Det enda vi kan göra är att öppet inse samhällets förändring och aktivt ta del i våra barns liv. En sexåring idag är inte liten och blyg och osäker så som en sexåring var på åttiotalet. En sexåring idag har gått i förskola med utarbetad och beprövad pedagogik i flera år och befinner sig i den ”riktiga” skolan, där de har äldre barn som förebilder. En sexåring idag är född och uppvuxen med datorer och mobiltelefoner, som åttiotalisterna inte hade en susning om. Därför är det än viktigare än förr att med lek och saga locka fram ”barnet” i varje liten människa.

Eva Skantze

Lämna en kommentar

Under Pedagogik

Intervju med praktikanten Tommy

 

Berätta lite om dig själv:

Jag heter Tommy Becker. Jag är 18 år. Jag är bl a mycket intresserad  av sagoberättande, sagomuseet och att stå inför en publik.

Vad gör du här på Sagomuseet?

Jag praktiserar just nu som en del av min utbildning på Barn och Fritids programmet. Jag är medlem i Sagomuseets unga berättare och tyckte det var bra att praktisera  här.  För det är detta jag är intresserad av. Här kan jag växa i mitt sagoberättande  och få träning på att stå inför en publik.

Hur länge har du praktiserat och vad har du gjort?

Jag har praktiserat i fyra veckor och skall vara här en vecka till. Jag har gjort allt möjligt. Agerat påskgubbe och fångvaktare. Berättat sagor på skolor, bibliotek och på museet. Dessutom har jag varit springpojke.

Vad tycker du om din tid på sagomuseet?

Jag har lärt mig massor och haft hur roligt som helst. Jag önskar att jag kunnat stanna längre.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet