Det är inte bara människor som blir äldre utan även barn. Jag minns 80-talet då jag började med min sagolek. Dels besökte jag Hässleholms alla små biblioteksfilialer dels alla kommunens deltidsförskolor. Till filialerna kom hemmamammor med sina barn. De barnen var mycket ”små”, blyga och osäkra tre-fyra-femåringar. Deras osäkerhet var sund skepsis, men efter några gånger hade vi funnit varandra. Att besöka deltidsförskolan för tjugofem år sedan innebar att komma till renodlade 6-årsgrupper, ibland så många som tjugofem barn. På hösten var de små och blyga, på våren var de små och stöddiga (de skulle ju få börja i ”riktiga” skolan till hösten). Det blir komiskt tydligt att barn som går i en skolverksamhet med äldre barn själva uppför sig äldre. Jag förstår kampen för att få behålla byskolor. Där är barn ”barn” mycket längre upp i åldrarna och intuitivt känner vi alla att barn måste få vara barn så länge som de är barn. Men världen tränger sig på. Barn blir ”äldre” antingen vi vill det eller ej. Det enda vi kan göra är att öppet inse samhällets förändring och aktivt ta del i våra barns liv. En sexåring idag är inte liten och blyg och osäker så som en sexåring var på åttiotalet. En sexåring idag har gått i förskola med utarbetad och beprövad pedagogik i flera år och befinner sig i den ”riktiga” skolan, där de har äldre barn som förebilder. En sexåring idag är född och uppvuxen med datorer och mobiltelefoner, som åttiotalisterna inte hade en susning om. Därför är det än viktigare än förr att med lek och saga locka fram ”barnet” i varje liten människa.
Eva Skantze
Sagobygdens Blogg 