God jul önskar vi alla bloggläsare med några sägner om årsgång. Det är nog tur att traditioner ständigt förändras och att julnatten synes mer fridfull nu för tiden. För min del räcker en stilla promenad sen julnatt. Det är min tradition.
Den som ville veta vad som skulle hända kommande år, skulle passa på under julnatten. Då skulle man bege sig till sockenkyrkan och gå tre varv motsols runt kyrkan och efter varje varv blåsa genom nyckelhålet. Sen kunde man vandra genom byar och förbi gårdar och bli varse vad som skulle hända. Det kallades för att gå årsgång och traditionen levde särskilt länge kvar i Småland, långt in på 1800-talet. Det kunde vara farligt att gå årsgång, så endast de modigaste och starkaste karlarna vågade ge sig in på det. Man kunde möta gloson, ett spöksvin som kunde ta död på den som var ute julnatten vid kyrkan. ”Han går som en årsgångare”, sa man förr i tiden i Småland om en person som gick raskt och oförskräckt.
Julnattens årsgångsfärd. Teckning av J. A. Malmström i Ny Illustrerad Tidning 1875 efter Gunnar Olof Hyltén-Cavallius framställning i Wärend och wirdarne.
Årsgångaren som skrattade
En gång var det en klockare i Vislanda som gick årsgång på julnatten för att skåda in i framtiden. Då fick han se en liten råtta komma dragandes på ett stort halmlass och förstod att det skulle bli bra skörd nästa år. Men det såg för dråpligt ut och han skrattade till. Det skulle han aldrig ha gjort. Efter den natten skrattade han varje gång han öppnade sin mun, och höjde sig samtidigt på tåspetsarna.
Och än värre, alla hans efterkommande straffades på samma sätt.
Gumman som såg sig själv utan huvud
Om en årsgångare kikade in genom ett fönster, och såg någon sitta därinne utan huvud, skulle den huvudlöse dö före nästa jul. En gumma var rysligt nyfiken på vad som skulle hända henne de kommande åren. På julnatten gick hon årsgång och iakttog alla regler som måste hållas. Hennes egen stuga var liten. Den hade bara ett fönster på taket. Hon tog sig upp på en stege och kikade in genom fönstret. Blek av fasa raglade hon tillbaka och vacklade till. Hon hade sett sig själv utan huvud. Stegen hon försökte ta sig nerför förvandlades i hennes tycke till en svart likbår. Och när hon betraktade sina kläder, såg de ut som en liksvepning. Hon fick slag på stället, blev sängliggandes och dog före nästa jul.
Några kilometer öster om Mistelås ligger den lilla byn Stenshult. I ån som rinner ut från Stenshultasjön hade byn sin kvarn. Här var det liv och rörelse förr i tiden, men idag är det tyst och ödsligt och skogen växer sig tät. Endast den stenkantade ån och en stenhög minner om kvarnen.
Här låg Stenshulta kvarn
Idag är det Tomasdagen. Nu ska du få höra vad som hände just en Tomasnatt i Stenshulta kvarn. I kvarnen bodde det för många herrans år sen en mjölnare, som hette Håkan. En Tomasmässonatt när han malde, fick han höra ett förskräckligt dån och oväsen nere i kvarnen. Han sprang ner i undre kvarnhuset. Där fick han syn på vattenmannen. Det var en liten svart gubbe och han satt på hjulstocken. Rätt som det var hördes ett förskräckligt brak, hela kvarnen darrade och kvarntygen rök sönder. Sen var det slut med malandet för den natten.
Mjölnaren i Stenshult bröt mot förbudet att låta kvarnen stå still Tomasmässonatten. I det gamla bondesamhället markerade Tomasdagen den 21 december att julfriden började. Nu skulle julförberedelserna vara klara och arbetet avstanna.
På äventyr bland oknytt och otyg i mörkaste Småland
Stora Pockers öga är skriven av sagoberättaren Per Gustavsson. Det är den senaste i en lång rad med böcker om sägner, sagor och berättande av en författare med en nästan magisk förmåga att hitta nya berättelser att trollbinda sina sina läsare med. Småland har en särskild plats i hans hjärta, det märker man inte minst i denna bok som är utformad som en litterär sägenresa genom kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhults – det område som kallas Sagobygden. Per Gustavsson är även en av grundarna till Sagomuseet i Ljungby, där det immateriella kulturarvet lyfts fram och gestaltas.
Vem är då denne Pocker som titeln talar om? Jo, Pocker det är, förklarar Gustavsson, ett annat namn för djävulen. För att inte riskera att kalla på djävulen ersatte man hans rätta namn med en annan benämning (noanamn), så som brukligt var när man hade att göra med något farligt. Och Stora Pockers öga, det är en skogsgöl (formad som ett öga) som ligger gömd i den småländska tallskogen. En plats att akta sig för – eller kanske en plats för den äventyrslystne att besöka, för att se om det verkligen finns så mycket oknytt där som namnet antyder?
Boken har ett pedagogiskt upplägg, där läsaren på första uppslaget möts av karta över Sagobygden, med alla sägenplatser utmärkta. Behändigt för den som vill planera sin resa men också givande för den som besöker platserna i fantasin, eftersom kartan gör det lättare att visualisera vart i Småland man befinner sig. I inledningen får läsaren en kort bakgrund till folkminnesinsamlingens historia samt vilket källmaterial Gustavsson använder sig av i boken. Den som vill söka sig vidare på egen hand får också tips om hur de ska gå till väga.
Sedan tar författaren med läsaren på en resa mellan den ena platsen mer fantastisk än den andra. Till Odens grav i Odensjö, runstenen i Trotteslöv och till Färjansö, där skogsrået håller till. Vi möter prästen som fick sig en ofrivillig ridtur på glosons rygg, trollen som firar jul i det ohyggliga Kuggaberget och den modiga Blända som samlade alla Värends kvinnor och besegrade den danska hären. Boken är på 320 sidor (illustrerad med färgfotografier), så de exempel som nämns här är bara ett axplock av innehållet.
Språket är lättillgängligt och målande. Efter varje sägen som återges finns källhänvisningar och gps-koordinater samt en faktatext som placerar berättelsen i en kulturhistorisk kontext, vilket ger boken en folkbildande tyngd vid sidan av den smittande berättarglädjen,
Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som vill ge sig av på äventyr (i verkligheten eller i fantasin), till trollfantaster och drakälskare, till den kulturhistoriskt intresserade och inte minst till den som är på julklappsjakt!
Tora Wall
Boken säljs på Sagomuseet i Ljungby och där böcker säljs
En prästfru i Vislanda skulle till julottan i kyrkan. Det här var på den tiden när folk inte hade några klockor i huset. När hon vaknade på julnatten trodde hon att hon hade försovit sig. Nu fick hon brått och skyndade sig till kyrkan, som redan var upplyst. När hon kom in tyckte hon att det var en så sällsam stämning i kyrkan. Prästen som stod vid altaret talade med en ljudlös röst, och ändå uppfattade hon allt vad han sa. När hon tittade sig omkring kände hon igen många av kyrkobesökarna, men det hemska var att de sedan länge var döda. Hon blev rädd och ville ut från kyrkan. Då blev det rörelse i hela kyrkan, och alla döingar reste sig upp och skulle efter henne. Ute i kyrkgången mötte hon en döing, som varit hennes gudmor.
– Vore jag inte din gudmor, skulle jag bita näsan av dig! sa den döda. Ta av dig kappan och lämna den vid kyrkdörren, annars går det dig illa!
När hon så kom till kyrkdörren, hann döingarna upp henne och försökte hejda henne. Men hon vrängde av sig kappan och det var det enda de fick. Själv kom frun undan med blotta förskräckelsen.
På morgonen när solen gick upp, hittade folk blå tyglappar rivna ur kappan på varenda gravhög på kyrkogården.
Septemberbild från den gamla kyrkplatsen i Vislanda
Gloson är ett spöksvin som är i farten under de mörka julnätterna. Glosons ögon brann som eld och på ryggen var den tandad som en vass såg. Den försökte springa mellan benen på människor och klyva dem mitt itu.
Tidigt en juldagsmorgon gick klockaren i Vittaryd till kyrkan för att öppna dörrarna och förbereda firandet av julottan. När han kom in på kyrkogården hörde han buller och ett argsint rytande inifrån kyrkan. Han blev rädd och trodde att det var gloson, som hade tagit sig in i kyrkan.
Klockaren vågade inte öppna dörrarna och gå in i kyrkan. Det var ju så mycket farligt som var i farten under den mörka julnatten. Det hemska oväsendet som hördes från kyrkan var ju ett bevis på detta. Han skyndade från kyrkan till prästgården och berättade för prosten vad han hade hört och bad honom att följa med till kyrkan.
Prosten fruktade också att det var gloson som hördes i kyrkan och tog med sig bibeln. När han kom fram till kyrkporten läste han därför Fader Vår både rättfram och baklänges, och spottade sju gånger efter att han satt nyckeln i hålet. Försiktigt gläntade han på dörren och en stor sugga visade sig. Den rusade rakt mellan prostens ben och satte av i fyrsprång. Prostfar, som var korpulent och liten till växten, blev hängande baklänges på suggans rygg, med ett fast grepp om ländborsten.
Nu trodde ju både prost och klockare att det var onda makter som var i farten, ja själva Hin onde. Med torndönsstämma skrek prosten sitt avskedsord till klockaren:
– God natt, fader klockare, mig tog fan!
Och så försvann prosten hastigt ut i den mörka natten.
Men han ramlade av långt innan han nådde helvetet och då kände han igen prästgårdens stora sugga.
På julaftonen hade klockaren och kyrkvärdarna gjort julfint i kyrkan. Då hade suggan bökat på kyrkogården och utan att någon hade sett det, hade den tagit sig in i kyrkan och gömt sig på någon undanskymd plats. När arbetet var färdigt låstes kyrkdörren och suggan stängdes inne.
Kjell Sundberg: Gloson som adventsstake
Den här skämtsägnen har varit populär i hela Sverige. En bakgrund till sägner om gloson är de förvildade ollonsvin, som gömt sig kvar i bokskogar och som man kunde stöta på under vinterhalvåret. Det hände också att svin bökade på kyrkogårdar och kunde ta sig in i själva kyrkan.
Ur Per Gustavsson: Stora Pockers öga. Finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljs.
Julen är vår mest traditionsrika helg. Precis som människor i bondesamhället ser vi fram emot vila och ledighet, en rikedom på god mat och dricka, och inte minst samvaro med familj och vänner.
Eftersom traditioner är ett levande kulturarv förändras de med åren. Endast så kan traditioner paradoxalt nog leva vidare, om än i förändrade former.
I en serie blogginlägg nu före jul ska jag ta upp en del seder och föreställningar om julen, specifikt från Sagobygden, men de är också allmänna utanför Småland. Jag återger berättelser ur min nya bok ”Stora Pockers öga – en sägenresa i Sagobygden”. Boken innehåller rikligt med kulturhistoriska kommentarer och utförlig källförteckning, men på bloggen koncentrerar jag mig på själva berättelsen.
Många av berättelserna upptecknades på 1920- och 1930 talen. Eftersom sagespersonerna var äldre handlar det om minnen från barndomen eller vad gamla släktingar eller bybor berättat för sagespersonerna när de var unga. Det innebär att det ofta handlar om traditioner som var livskraftiga på 1800-talet och också under 1700-talet.
Brukar ni baka bröd till julhelgen?
Gumman som bakade bröd på julaftonen
En gumma i Vrankunge i Skatelövs socken bakade bröd till julhelgen. Hon var sent ute och bakade på själva julnatten. När hon öppnade luckan till bakugnen och skulle ta ut bröden, hade alla tio förvandlats till sten. Det var straffet för att hon bakade den natten då frälsaren föddes.
För att sona sin synd la gumman stenarna på muren kring Skatelövs kyrka.
Om du besöker Skatelövs gamla kyrkogård finner du runda stenar i stenmuren som omgärdar platsen. Kanske är någon av dem de förstenade bröden.
Stora Pockers öga finns att köpa på Sagomuseet eller där böcker säljes.
Häromveckan invigdes Sagobygdens senaste geocaching-runda. Sagobygden har sedan flera år tillbaka arbetat med geocaching som ett av flera sätt att levandegöra och nå ut med sägner, myter och berättelser.
Den nu nyinvigda rundan är helt baserad på en av våra äldsta svenska etnologiska böcker; Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi (1863-68), skriven av den för oss i Sagobygden så betydelsefulle Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889).
Gunnar Olof Hyltén-Cavallius var en svensk diplomat, folklivsforskare och etnolog. För vår del här i Sagobygden är det de sistnämnda rollerna som spelat störst roll. Hyltén-Cavallius var nämligen en av våra allra tidigaste sagosamlare, i samma anda som de så välkända Bröderna Grimm. De samlade folksagor runt om i de tyskspråkiga delarna av Centraleuropa, Hyltén-Cavallius gjorde det i Sverige, och främst i Småland med omnejd. Detta sagosamlande resulterade bland annat i boken Svenska folksagor och äfventyr (1844-49).
Hyltén-Cavallius samlade dock mer än sagor. Han samlade även in traditioner, dialektala uttryck, ordspråk, sångtexter, ortsnamnsursprung och förstås sägner. Sägner liknar ibland sagor, men de är berättade mer för att tros på. De bygger på folktro och lokala berättelser som förts vidare via muntlig tradering. Ofta innehåller de, utöver de mer fantastiska inslagen som väsen och trolldom, även kopplingar till särskilda platser eller mer eller mindre historiska händelser.
Detta insamlande är det som ligger till grund för Hyltén-Cavallius kanske allra mest framstående verk Wärend och Wirdarne – ett försök i svensk etnologi. Det är alltså en bok som berättar om folkliv, folktro och folkliga traditioner i området Värend.
För den etnologiskt och kulturhistoriskt intresserade är det en alldeles underbar bok. Så innehållsrik och så mångsidig! Trots, eller kanske på grund av, dess karakteristiska 1800-tals svenska är den fortfarande väldigt läsvärd.
Titelns ”Wärend” syftar på ett område som omfattar större delen av Kronoberg. Det var ett att av de ”små länder” som kom att utgöra det som senare blev Småland. Det allra äldsta belägget för namnet Värend finns på en runsten i Alvesta där det framgår att det var en ”värendsk bonde” som runorna ristades för.
De som levde här före virdarna lämnade förstås också spår efter sig. Därför kan vi hitta spår efter dem i form av de fornlämningar som vi idag skulle koppla till stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Hyltén-Cavallius kopplar samman, precis som flera i hans samtid, dessa spår med de i sägnerna omtalade trollen och jättarna. Folket som bodde här i urtid, urbyggarna som han kallar dem, var alltså samma folkslag som de troll som återkommer i muntligt traderade berättelser.
Virdar såväl som deras påstådda föregångare hade förstås utöver de materiella spåren även religiösa ritualer och trossystem långt före att kristendomen kom till Småland. Blotplatser, ritualer, offerritualer, tron på hedniska gudar, diverse högtider…. Dessa gås igenom i boken.
Dessutom förekommer det berättelser om sådant som mer hör bondesamhällets folktro till. Väsen som näckar, skogsrån, bergsrån, vättar, gloson, tomtegubbar, älvor, kyrkogrimmen, nattramnen, gengångare… och diverse sägner om dessa olika figurer och de platser de sagts och sägs vistas på. En hel del av det har vi plockat med i vår cacherunda.
Wärend och Wirdarne ger också en hel del väldigt konkret och mer jordnära information. Som hur olika bostäder, fordon, arbetsredskap och föremål var utformade och namn och ord som mer eller mindre fallit i glömska redan vid mitten av 1800-talet. Boken innehåller många fina illustrationer där föremål och platser avbildas. Exempelvis finns en avbildning av ett skämtdryckeskärl, en så kallad ”Koppa lustig”. Det ”lustiga” med den är att bara en av sidorna fungerar att dricka ur. Alla andra leder till att den som försöker dricka spiller ner sig med drycken.
Ett annat föremål som avbildas är ätteklubban, varav det fanns en förvarad bakom Skatelövs gamla kyrkas altare. Hyltén-Cavallius menar att enligt en allmänt utbredd folksägen ”hafva detta slags klubbor i hedendomen varit af våra förfäder brukade, för att dermed dräpa deras sjuka och åldersstigna.” Då samma sorts berättelse även finns hos Procopius om folkgruppen heruler menar Hyltén-Cavallius att vi ”hafva desto mer anledning att tro på tillförlitiligheten af denna sägen”. Senare tiders forskning har dock inte lika stor tilltro till sanningshalten kring detta makabra bruk, på samma sätt som att berättelser om de s.k. ättestuporna numera inte ses som fullt ut historiskt korrekta. Men visst är det en fascinerande tanke?
En av mina personliga favoritkategorier i Wärend och Wirdarne är djurtydor. Alltså hur olika djurs närvaro eller beteende kunde förutspå eller till och med orsaka diverse händelser. Exempelvis får vi veta om korpen att ”han flyger bort och hemtar en sten, hvarmed han göra sitt bo osynligt. Kan någon menniska skaffa sig en sådan Korpasten, så kan han dermed göra sig osynlig.”
Om en gosse när han fångat sitt livs första gädda tar dess hjärta och ”förtär det medan fisken ännu lefver, så får han god lycka till fiske, och äfven god håg dertill.” Om detta gäller även för flickor framgår dock ej…
Och så min favorit bland djurtydor: ”Höljer man icke upp sängen, när man stiger upp, och flyger så en fogel öfver sängen, så får man gul-soten.” Så se till att bädda sängen, varje dag!
Hyltén-Cavallius och hans verk har alltså, som ni förstår, en alldeles särskild betydelse för oss på Sagobygden.
Och en särskild betydelse har han även för Skatelöv och dess hembygdsförening då det är i den socknen hans släktgård ligger och också där han bodde sina sista 20 år i livet. Det är på Skatelövs gamla kyrkogård som den bautasten med runliknande inskrift som rests över honom tronar vänd emot den intilliggande Åsnen. Det är på Skatelövs hembygdsgård man hittar Hyltén-Cavallius egen sägenplats och det är där det snidade drakhuvudet som en gång prydde hans kyrkbåt finns upphängt.
Det var också där vi valde att hålla invigningen av vår nya geocache-runda.
Invigningen skedde på kulturarvsdagen den 13 september. Kulturarvsdagen är Riksantikvarieämbetets årliga temadag som är till för att ”bidra till att skapa förståelse, intresse och engagemang för kulturarv och kulturmiljöer”. Runt om i Sverige anordnar organisationer och privatpersoner olika aktiviteter utifrån kulturarvsdagens syfte, som en del i Europarådets och Europeiska kommissionens gemensamma program ”European Heritage Days”.
Höll i invigningen gjorde Jakob Elofsson, berättarpedagog på Sagomuseet, och Maria Svartberg, styrelseledamot i Berättarnätet Kronoberg. Besökarna bjöds på kaffe och kringla samtidigt som de fick lyssna på Jakobs sägenberättande och Marias föredrag om Hyltén-Cavallius och hans Wärend och Wirdarne.
Därefter var det dags för geocaching! Vi värmde först upp med att besöka den geocache som sedan tidigare redan fanns på hembygdsgårdens område. De som inte hade testat på geocaching förut guidades genom processen. Klockan kvart över tolv var det dags för premiär av våra nya geocacher. En av dessa finns i närheten av hembygdsgården och det var förstås den vi valde att hitta tillsammans. Snabbast av alla med att hitta cacherundans första cache var dagens mest entusiastiske skattletare, Wille. En liten groda fick han med sig från sitt fynd.
Den nya geocacherundan består av nio cacher som finns utspridda kring ett större område och den som vill följa den i dess helhet bör med fördel ha tillgång till bil. Vi har nämligen placerat cacherna vid olika platser som på olika sätt nämns i Wärend och Wirdarne. Således sträcker sig rundan från Odensjö i nordost till Fanhult i sydväst. Till varje cache finns en liten introduktionstext i appen. När man nått fram till cachen följs introduktionstexten upp med en berättelse baserat på, och ett citat ur, Wärend och Wirdarne.
Kanske hittar du berättelser som är helt nya för dig? Kanske får den dig nyfiken på att ta dig an hela boken? Om inte annat garanterar geocaching en eller flera utflykter ut i naturen, och det är ju aldrig fel!
Vi hoppas att ni kommer uppskatta den nya cacherundan lika mycket som vi tyckt om att arbeta med den!
Nu när jag åter blivit smålänningen handlar, passande nog, min nya bok just om småländskt sägenberättande. I 40 år har jag grävt djupt i berättartraditionen i Sagobygden, alltså i de tre kommunerna Alvesta, Ljungby och Älmhult. I boken sammanfattar jag mina kunskaper och tankar.
Boken har fått titeln Stora Pockers öga. En sägenresa i Sagobygden. Stora Pockers öga är en liten rund skogsgöl mellan byarna Össjö och Fiskeryd i Södra Ljunga socken. Den ligger glömd och gömd mitt inne i tallskogen och ingen stig leder dit. Pocker är en omskrivning av djävulen. Det kunde vara farligt och utmanande att nämna djävulen vid hans rätta namn. Namnet pekar på att här höll oknytt, djävulens anhang till. För dem och sjön var det bästa att akta sig. Kanske var det här som ett brudfölje en gång försvann ner i det mörka vattnet. Vi vet inte riktigt säkert, men något hemlighetsfullt ruvar gölen på.
Kanske vittnar namnet om tron på att djävulen såg allt som människor företog sig. Inget kunde döljas, varken för Gud eller den onde. Och här i skogen mellan två små byar finns hans öga som skådar världen. Det är den världen, där det enligt kyrkans lära pågår en dragkamp mellan Gud och djävulen, mellan gott och ont, som de gamla folksägnerna berättar om.
Det är det här som jag tycker är så intressant med folksägner. De är spännande, roliga, tänkvärda och sorgliga berättelser, samtidigt som de handlar om människors syn på världen, deras drömmar och förhoppningar. Och inte minst lär vi känna ett strävsamt vardagslivet. Med hjälp av detta immateriella kulturarv lär vi känna de människor som levde för inte alltför länge sen.
Boken vill också inspirera både gamla och unga, gärna tillsammans, att ge sig ut i skog och mark och leta upp de sägenomspunna platserna. En del platser är välkända, men många ligger bortom allfarvägarna och bjuder på nya upplevelser. En resa i sägnernas spår är ett sätt att upptäcka kulturlandskapet och känna sig hemma i det. För att du ska hitta rätt finns en karta i boken och gps-koordinater till alla platser.
I boken återberättar jag långt mer än 150 sägner och dessutom många varianter till dessa. Jag redogör för den historiska bakgrunden och fyller på med kulturhistoriska kommentarer. Ibland kan en sägen vara kort, men kommentaren blir flerfaldigt längre. Bokens 320 sidor innehåller också utförliga register och rikligt med lästips för dig som vill veta mer.
Färjansö är en av de platser jag berättar om. Här höll skogssnuvan till.
Onsdag 8 oktober blir det släppfest på Eskilsgården, mittemot Sagomuseet. Då medverkar också Björn Gullander som tagit många av bokens bilder. Vi bjuder på småländsk ostkaka från Piggaboda och jag har plockat lingon i smålandsskogen, så det blir rårörda lingon och även hemkokt jordgubbssylt. Lite fest ska det vara när nu Sagobygdens sägner presenteras i bokform.
Boken ges ut av Sagobygden. Omslagsfoto och fotot från Färjansö: Rikard Arvidsson.
Hur gammal blev Ane den gamle? Drunknade verkligen kung Fjolner i ett mjödkar? Vem var Ingjald Illråde? Vad hände med kärlekssagan mellan Ingeborg och Hjalmar och hur gick det egentligen till vid slaget på Bråvallarna?
Och kanske den största frågan av alla, fanns dessa människor och inträffade dessa händelser i verkligheten?
Daniel Sävborg är i sin bok Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid från början tydlig med att ingen av bokens berättelser egentligen har skett. Det handlar inte om historiska händelser. Men. Behöver de vara irrelevanta för det? Hur ska man förhålla sig till dem? Det är här det blir intressant.
Händelser ur Sveriges ohistoria: En försvunnen tid. Författare Daniel Sävborg. Förlag: Dialogos.
Berättelserna om de gamla ”sagokungarna” har ofta sitt ursprung i en tidig muntlig tradition som sedan länge glömts bort om den inte förts vidare via någon form av nedskrivning. De äldsta källor som idag finns bevarade är som bäst fragmentariska berättelser eller enstaka strofer ur exempelvis Ynglingatal från 900-talet. Dessa har sedan plockats upp genom historiens gång av olika tolkare, översättare, författare och historiker vilka ömsom broderat ut, ömsom förenklat, ömsom förändrat och ömsom förvanskat dem.
Samtliga förändringar får man följa i boken. Varje enskild kung eller berättelse följs nogsamt från de tidigaste uppteckningarna och vad dessa kan ha för muntligt ursprung för att sedan steg för steg diskuteras genom de senare omskrivningarna och översättningarna. Därefter kommenteras och redogörs för historikernas, arkeologernas och religionsvetarnas tolkningar samt de kulturella och historiska betydelser de fått och har än idag. De omfattande redogörelserna kan stundvis göra läsningen ganska tung men det intressanta innehållet väger dock upp för det.
Kung Ane den gamle ligger till sängs med sitt dihorn och tittar på när hans yngste son släpas iväg för att bli offrad. Konstnär: Erik Werenskiold.
I och med det tidiga 1900-talshistorikernas fokus på källkritik avskrevs stora delar av den tidigare svenska historieskrivningen som icke-historisk. Detta fanns det förstås en viktig poäng med, men i samma veva menar Sävborg att vi har berövats något viktigt. Från att dessa berättelser varit allmängods som ingick i allas skolgång och allmänbildning har de idag glömts bort av de allra flesta.
Sävborg menar att vi har missat en stor och färgglad del av vår historia genom att bortse från allt som inte följer källkritikens krav. Han jämför med berättelserna om Robin Hood, en person som i allra högsta grad är en levande del i det brittiska kulturhistoriska arvet utan att troligtvis ha levt alls. Att en karaktär inte existerat av kött och blod behöver inte betyda att den inte spelat och ännu spelar en stor roll för vår gemensamma kulturhistoria. Berättelser, sanna eller ej, skapar en betydelsebärande väv som ger historien liv på ett sätt som annars inte vore möjligt.
Kung Ingjald Illråde bränner ihjäl tolv småkungar. Konstnär: Hugo Hamilton, 1830.
Ta exempelvis Bolmsö, mitt inne i Sagobygden. Här finns många fornminnen, bland annat ett gravröse som kallas för Kungshögen eller Hergrims borg (RAÄ Bolmsö 17:1). Vem som ska vara gravlagd där råder det skilda meningar om, men på en skylt intill gravfältet står det om bärsärken Hergrim som sägs ha haft sitt högsäte vid denna plats. Denne bärsärk finns omnämnd i Hervararsagan, en fantastisk isländsk fornaldrarsaga där bland annat det förtrollade svärdet Tyrfing spelar en framträdande roll. Hergrim ska ha varit farfar till Angantyr, som i sagan dräper Hjalmar den hugstore. Hjalmar dör därmed en ärorik men tragisk död och när hans fästmö Ingeborg får ta emot budet om hans död ska hon omedelbart ha fallit död tillbaka i stolen. Hon dog alltså av ett brustet hjärta. Så sorgligt. Så romantiskt. Och helt plötsligt har utflykten till Bolmsö givits ytterligare dimensioner genom kopplingen till de forna sagorna.
Berättelsen om Ingeborg och Hjalmar var länge oerhört populär. Från 1868 och långt in på 1900-talet fanns den med i Läsebok för folkskolan vilket innebar att snart sagt alla svenskar kände till den. Det gjorde i sin tur att konstmotiv som inspirerats av sagan, som exempelvis August Malmströms målning av Ingeborg som tar emot dödsbudet, för den samtida publiken inte behövde förklaras närmare. Idag är berättelsen inte på långa vägar allmängods och en nutida publik hade sannolikt inte lika självklart förstått den fulla innebörden av motivet.
Orvar Odd informerar Ingeborg om att Hjalmar är död. Konstnär: August Malmström, 1859.Läsebok för Folkskolan. Tryckår 1918.
Jag håller med Sävborg om att vi missar mycket när vi glömmer berättelsernas karaktärer och deras öden. Det är viktigt att skilja på historia och saga i historieskrivningen, men när sagorna spelat stor roll för vårt sätt att tänka, berätta och förstå historien och kulturen i flera århundraden så blir även de historiskt relevanta i sig. De blir en del av en immateriell kulturhistoria som är minst lika relevant som konkreta historiska händelseförlopp.
Händelser ur Sveriges ohistoria: en försvunnen tid är givande läsning för den som är intresserad av Sveriges och Nordens forntid såväl som den som är intresserad av hur det går till när berättelser förändras över tid. Boken ger läsaren en större förståelse och fördjupad känsla för historiska, eller förment historiska, platser runt om i landet. För att inte tala om den ökade kunskapen kring de konstverk och skönlitterära verk som Sävborg analyserar i relation till berättelserna de inspirerats av.
Hjalmars avsked av Orvar Odd efter striden på Samsö. Konstnär Mårten Eskil Winge.
För skojs skull ville jag kolla om mina egna morföräldrar kände till sagan. Nu är de båda döda sedan många år men jag har deras skolböcker sparade. I en utgåva av Läsebok för folkskolan med tryckår 1918 står min mormors namn prydligt skrivet på insidan av pärmen. Bläddrar man så hittar man mycket riktigt sagan om Ingeborg och Hjalmar. Även hon var alltså ett av de tusentals skolbarn som fick ta del av Hjalmars tragiska död och Ingeborgs krossade hjärta.
My name is Kinga and I’m a second year Design + Change student at Linnaeus university in Växjö. During the last few months I have worked on a project in collaboration with Sagomuseet in Ljungby and in this post I’d like to invite you to learn more about the fun process of storytelling, e-waste and experiments.
So how do design and stories tie together? – well at the core of each great design is an even better story. So for the module focused around the region of Småland I decided to delve deeper and explore the world of local folk stories through the lens of design practice. Later on I also added a lens of electronic waste – in a sense combing the old with the new.
The project is called Fabularum – from Latin the stories belonging to the people – and consists of two parts. The first half invites you into the Småland’s land of legends – Sagobygden, where the local stories live on at the Sagomuseet in Ljungby. For this I designed three story-inspired rings, where engraved visuals become a wearable narrative. Thus the rings aren’t only decorative, they are also portable – and with that portability comes an opportunity to create interest and conversations also outside of the wearer.
I chosed three local to Småland stories that Lina and Per from Sagomuseet sent to me and preserved them in a form of a visual engraving on the rings. These were supported by packaging designs meant to mimic the appearance of a story book. The stories I chose to work with were: “The devil’s appendage”, which explains the origin of so many folk creatures found around Sagobygden; “The treasure of Högarör”, which I choose partially because of my personal interest in dragons; and “The Maiden Ragnhild and The Neck of Hjärtanäs”, which is a humorous tale about a local Näcken with a bit of a plot-twist.
In order top to bottom: “The devil’s appendage”, “The treasure of Högarör”, “The Maiden Ragnhild and The Neck of Hjärtanäs”. These vector sketches were later embossed onto the ring models.
3D printed ring models of each story-ring. These were later glued onto sprues and used to create casting mould.
The packaging designs for the rings are inspired by story books. Each “book” features the story of the ring as well as short information about the origin of the copper used to make them and a piece of the metal.
The second part of the project dives into e-waste – and how a lack of modularity impacts the amount of unnecessary electronic trash produced worldwide. For this I designed seven beads that are meant to be a part of a necklace or a bracelet. On one side of each bead is a laptop component; on the other, a part of a “modular” story. The computer parts chosen for the beads came from the most well-known parts required to build a PC or a laptop. These include: central processing unit (CPU), graphics processing unit (GPU), random access memory (RAM), motherboard, keyboard, power supply and a display screen.
On the other side of the beads, viewers can see a short story following a robotic dragon as the focal character. The story “modules” include different panels of the dragon’s tale – some more positive, others negative. The viewer is meant to engage with this story as its narrator – literally representing their power to modify and compose their own narrative and by proxy design and repair their own electronics.
The seven story-beads printed in grey resin. As the participant arranges and adds them in various order new variants of the story are created.
Lastly, after all the designing and modelling process, there came a time to test the designs out. I’ll admit I have never metal cast before and the process is fairly difficult, hence the final results look a little different than I expected, but none the less they look very antique and fun. The process of metal casting starts with printing all the models in a castable resin and curing it to harden and keep its shape. After that the model is inserted into a casting flask and submerged in plaster, which creates a mould, into which we can later pour molten metal. The flask is then put into a kiln and the model gets burnt out, leaving a hollow cavity. After that flask gets placed into a vacuum device, and copper gets melted at a staggering temperature of 1150 degrees Celsius (extremely hot). And then we finally pour it in and hope for the best!
On the left a sprue with all the models assembled using jewellery wax. On the right a flask with hardening plaster – as you can see mistakes are part of the process!
Left: cable copper ready to be melted down in a lab furnace. Right: Cast sprue (I was so happy it actually worked)
I was also asked to create a poster for the project, which we later exhibited at Regionshuset in Växjö together with my classmate’s posters.
I’d like to thank Sagomuseet, especially Lina and Per, for providing me with the wonderful stories and inspiration for this project and I hope that you liked the process pictures!
Sagobygdens Blogg 