Månadsarkiv: oktober 2011

Nässelfrossa på besök

Föreningen Nässelfrossa har besökt Sagomuseet och Sagobygden för att hämta inspiration i sitt arbete och tillsammans har vi diskuterat festivalsamverkan.

Nässelfrossa är en lokalt förankrad kulturfestival i Olofströmsbygden i västra Blekinge. Den arrangeras sedan några år tillbaka veckan efter midsommar.

Att festivalen är lokalt förankrad betyder inte att den bara är intressant för lokalbefolkningen. Tvärtom! Det här är en författarbyggd med namn som Harry Martinsson och Sven-Edvin Salje. Här levde den muntliga berättartraditionen länge kvar, främst symboliserad av berättarkungen Ivar Andersson. Här frodas myterna om Snus-Henrik och Ryssa-Pelle och prästen Rönbeck som kunde läsa upp döda på kyrkogården. Här red Ebbemåla ryttare fram genom mörkan skog

Jag tycker Nässelfrossa är ett strålande exempel på hur kulturarvet kan lyftas fram och göras intressant i dag. Läs mer på föreningens hemsida.

Vill du läsa vidare om denna spännande trakt rekommenderar jag Lynn Åkessons bok De ovanligas betydelse (1991) och Berättarkungen. Ivar Anderssons amerikahistorier. Urval och inledning av Ulf Beijbom (1992).

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Berättarpedagogik 9 a

Berättelsens kraft

Alla som berättat sagor, sägner eller minnen för barn vet vilken magi som ofta uppstår. Det finns mig veterligen inget som skapar sådan koncentration i ett klassrum som berättandet.

Varför är det så? Jo, dels tror jag att det beror på den unika kontakt som skapas mellan en levande berättare och lyssnarna.

Dessutom är en bra berättelse uppbyggd på ett sätt som fångar lyssnaren. Den  kopplar ihop fakta med känslor och fantasi, det är det som engagerar. En bra historia har fängslande inledning, ett problem, tydliga motsättningar, människoöden att engagera sig i och sist men inte minst ett tydligt slut.

Med andra ord : Det som väcker känslor det minns man

Själv har jag flera gånger råkat ut för föräldrar som berätta att deras barn nästan ordagrant återberättat halvtimmeslånga sagor hemma vid köksbordet. Min egen dotter kom hem när hon gick i tvåan och sa:

”Pappa,  fröken Gunilla skällde på mig idag och försökte bitas!! ”

”Va, Vadåå!!”, sa jag

Nora: ”Ludvig Beethoven ”

Jag: ”Va!!”

Nora: ”Gunilla berättade om Ludvig. Han hade en Jätte sträng pappa som tvingade honom att gå upp mitt i natten för att träna piano. När han blev vuxen var Beethoven jätte duktig men lika sträng mot sina pianoelever. Om de hade glömt göra läxan så skrek han åt dom och bet dom i axeln.”

Jag: ”Jaha, nu förstår jag, det var när fröken Gunilla berättade som hon låtsades att hon blev så arg att hon ville bitas? ”

Nora: ”Just det, har du femman? ”

Vi lyssnar tillsammans, under tystnad, på Beethovens femte symfoni.

Efteråt säger Nora: ”Han hette nog Bethoven för att han bet folk.”
Låt gå för att hon inte fått all fakta rätt, men genom att Beethoven presenterades i en berättelse där Nora fick använda sig av sin fantasi och inlevelseförmåga så har personen gjort ett helt annat intryck på henne än vad en vanlig föreläsning hade gjort.

Tidigare använde  man ofta den goda berättelsen som kunskapsförmedlare i skolan. Selma Lagerlövs ”Nils Holgerssons underbara resa” är kanske det kändaste exemplet. I Berättarpedagogik 9b kommer jag att ge exempel på mina försök att  använda berättelsen på ett liknande sätt.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Bröstbehandlingens dystra följder

En av kung Arthurs riddare hette John. En mycket tapper ung man som ruvade på en hemlig last. Han var nämligen besatt av drottningen och ville så gärna ta henne på brösten. Riddaren visste mycket väl att en sådan gärning skulle kosta honom livet. En vacker dag kunde han inte hålla sig längre och berättade om sin längtan för trollkarlen Merlin. Kunnig i läkekonstens hemligheter som han var, hittade gubben snart en lösning på gossens problem. Men det kostade! Tusen guldmynt skulle stackars John punga ut med om han ville att hans dröm skulle gå i uppfyllelse. Den unge mannen gick med på det utan mycket grublerier.

Under natten framställde trollkarlen ett klådframkallande pulver. Han passade på när drottningen tog sitt bad och strödde det i hennes behå. (De som är tveksamma om kvinnornas utstryrsel eller badvanor på den tiden hänvisar jag till Olas historia på denna blogg; den som handlar om Nasrudin och som heter ”Är du nöjd nu?”) Hur som haver, när drottningen klädde på sig igen började det kännas mer och mer… obekvämt. Till slut talade hon öppet om sin man, kung Arthur om sitt outhärdliga kliande. Denne skickade efter hovets livläkare. Medikus Merlin fick infinna sig hos kungen på två röda sekunder! Han lyssnade noga på det kungliga parets bekymmer och var inte sen med att hitta på goda råd. Merlin berättade för kungen att det var bara en speciell sorts saliv som kunde bota hans makas plåga. Detta ”läkemedel” var tyvärr extremt sällsynt, men fallet var inte hopplöst. Det råkade vara så att en av kungens riddare kunde utsöndra just denna mirakelmedicin. På det sättet kom riddaren Johns namn på tal.

Kungen gav order att den unge mannen skulle infinna sig meddetsamma i drottningens kammare för att utföra den rekommenderade… behandlingen. Riddaren John svalde trollkarlens ”vaccin” och ställde upp till tjänstgöring. En hel timme njöt han av drottningens behag och dessutom fick han stor tacksamhet för detta! Glad i hågen gick han sedan därifrån. På slottets innegård stötte han på trollkarlen Merlin som påminde honom om hans skuld. Tusen guldmynt var inte en oansenlig summa som kunde skrapas fram hur lätt som helst. Han tänkte dock att häxdoktorn inte kunde avslöja honom. Merlin var ju medbrottsling, om sanningen skulle uppdagas! Följaktligen, var det lika bra att strunta i betalningen. Riddaren John lät trollkarlen veta att han inte kommer att få ett enda öre för sin tjänst. Mumlande och mycket besviken gick gubben sin väg, medan den unge mannen beundrade sig själv över sin förslagenhet.

Nästa morgon var han på väg mot sitt gods, när kungens vaktstyrka red ifatt honom. John fick veta att han måste vända om, och detta i allra största hast, för att kungen fick en förfärlig klåda runt de ädla delarna.  

Sensmoralen: En riddare bör hedra sitt namn i alla tider och under alla omständigheter.

Daniel Onaca

3 kommentarer

Under Berättelser

Ur bokhyllan: Den välgörande tomtegubben och den förståndiga ladugårdsgumman

Jag dristar mig till ett ytterligare inlägg om hushållsböcker för att understryka hur vanlig den här litteraturen var på 1700- och 1800-talen.  1779 utkom en liten skrift med den välfunna titeln Den Wälgörande Tomte-gubben I Ladugården; eller Enfaldig Undervisning För Landtmän, Att wårda Boskapen i helsos och Sjukdoms tid.

Ja, vem ville vid den här tiden inte ha en tomtegubbe i ladugården. I brist på sådan kunde kanske denna bok duga.

Den anonyme författaren anger redan på titelblad att den innehåller utdrag ur prostens Hjortsbergs och andras skrifter. I ett företal motiverar författaren utgivningen med att bonden inte ska behöva köpa dyra böcker, därför denna bok som ger goda råd utan att vara vidlyftig.

I boken ges råd mot bland annat ormbett,  bölder, löss och andra besvär och sjukdomar men också om hur fähuset bäst byggs och hur kreatur utfodras.

Prosten Hjortsberg var en legendarisk prost i Vallda och Släp socknar i norra Halland. Liksom många präster vid den här tiden var Hjortsberg intresserad både av läkekonst och naturvetenskap. Han hade tjänstgjort som skeppspräst på resor med Ostindiska kompaniet och var medlem i Vetenskapsakademien.

Folk från hela södra och västra Sverige sökte sig till Hjortsberg för att bli botade, bl a med hjälp av hans elektricitetsmaskin, vattenkurer eller örter. Han skrev flera skrifter om avel och vård av boskap.

En liknande bok utkom 1774 med titeln Den Kloka och förståndiga Ladugårds-Gumman.  Även här anges att uppgifter hämtas ur både utländska och inhemska  hushållsböcker.

Jag ska inte trötta er med ännu fler böcker, det finns otaliga. Men för er som vill läsa vidare angående tillförlitligheten hos etnobiologiska källor såsom hushållsböcker och örtaböcker rekommenderar jag en mycket nöjsam och matnyttig läsning: Ingvar Svanbergs Fabulat, plagiat och spökuppgifter – att använda berättande källor inom etnobiologin. Den ingår i  boken Nycklar till kunskap, 2010. Läs mer här.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Ada-Kaleh och Miskin Baba

Ada-Kaleh var en ö. En gång i tiden låg den mitt i Donau, mellan Rumänien och före detta Jugoslavien. (Namnet är turkiskt; betyder öfästningen.) Det finns många historier förknippade med den här ön. En av dessa handlar om en helig man som låg begravd där. Denne man var varken rumän, bulgar, serb, grek eller turk, utan… uzbek! Man kan undra, hur han hamnat där. Det är en intressant historia som ligger bakom. Den går tillbaka ända till 1700-talet.

Från historiska källor vet man att under medeltiden fanns det en uzbekisk dynasti i Bukhara regionen i Centralasien. Denna släkt härskade där under en lång period, men i mitten av 1700-talet (år 1736) hände det något ovanligt: den siste tronarvingen (en mycket lärd prins) ville inte sätta sig på tronen. Han ville ge sig ut i världen istället; för att finna själsfriden. Det sägs att han drömde om en liten ö som låg i mitten av en mäktig flod någonstans långt borta, där två bergskedjor möts. Där skulle han hitta friden som han längtade efter. När prinsen vaknade, gjorde han eftersökningar. Han upptäckte att den lilla ön låg någonstans vid gränsen av det turkiska väldet. På det ställe där Balkan- och Karpatbergen skiljs åt av en flod som heter Donau.

Prinsen tvekade inte länge, utan bestämde sig att resa dit. Han tog farväl av släkt och vänner och gav sig iväg. Efter en lång resa kom denne ”muslimske Buddha” fram till det turkiska väldets västra gräns. Men inte till den lilla ön, som han letade efter, utan till en stad som hette Belgrad. Staden var en stark fästning, omringad av en mur med 12 portar. Där regerade en turkisk guvernör, en pascha! Prinsen stannade kvar i Belgrad ett tag (Om det var några år eller bara några månader, det vet man inte). Säkert är att, under hans vistelse där, hjälpte prinsen många människor. Han gav dem både tröst och goda råd.

Alla var glada över att gästen befann sig där, men när han ville fortsätta sin resa, hindrade paschan honom. Han ville att prinsen skulle stanna kvar eftersom han var en tillgång för staden. Han gav order att fästningens alla tolv portar skulle hårdbevakas för att den kloke mannen inte skulle slinka ut. Men en natt lyckades han göra det på ett mycket märkligt sätt. Vakterna berättade för paschan att gästen gick ut genom alla tolv portarna samtidigt! Då förstod paschan att den uzbekiske främlingen var en helig man.

Denne man kom till slut fram till Ada-Kaleh och tog namnet Miskin Baba. Det finns inte många dramatiska fakta om hans vistelse på ön. Det som man vet är att, efter hans död, blev han begravd där. Idag existerar ön inte längre. Den forsvann i samband med att ett stort kraftverk byggdes på Donau. Men innan dammvattnet tog över, lyckades man flytta kvarlevorna av Miskin Baba till en annan ö, lite längre ner på Donau. Där ligger de även idag.

Hört, bearbetat och återberättat av Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Är du nöjd nu?

Ärligt talat så blir inte alla berättarstunder helt perfekta.

Som berättare kanske man guidar lite slarvigt och pekar ut ett och annat minnesmärke som inte borde finnas där.

Frågor som: ”Är det verkligen sant?” är ju lätt att ta sig ur men andra påpekande om detaljer som inte stämmer kan vara knepigare. Om det dessutom känns som om det är för att de som påpekar egentligen tror att de kan berätta historien bättre själva blir man ju trött.

Då kan man trösta sig, som så ofta, men en klokrolig berättelse om Nasruddin. Den här fick jag av Cesar en lärare som är med på en kurs på en folkhögskola i Göteborg.

Nasruddin den berömde berättaren skulle komma till en by för att berätta.

Publiken strömmade till och längst fram satt en mycket misstänksam och självupptagen man som högst motvilligt hade kommit. Han satt tillbakalutad med armarna i kors.

Nasruddin berättade:

 Det var en man som gick ut i öknen. Vände sig om och fick se ett lejon. Han började springa för sitt liv och som tur vad så såg han ett träd och klättrade upp i trädet och klarade sig från lejonet.

Då invände mannen som satt längst fram:

”Du BERÄTTAREN! Det finns inga träd i öknen!”

Då började Nasruddin om:

Det var en man som gick ut i öknen. Han vände sig om och fick se ett lejon. Han började springa och fick se ett litet berg. Han sprang upp på berget och gömde sig.

Mannen gäspade och påpekade:

”Du! Det finns inga berg öknen.”

Nasruddin började om märkbart irriterad:

Det var en man som gick ut i öknen. Vände sig om och fick se ett lejon. Han började springa för sitt liv och han tittade åt vänster men där fanns ingenting. Han fortsatte springa och tittade åt höger men där fanns ingenting heller. Han sprang för sitt liv men lejonet han upp honom, dödade honom och åt upp honom.

Vid det här tillfället i berättelsen så vände sig till Nasruddin till mannen som hade påpekat det ena efter det andra och sa:

”Är du nöjd nu?”

Ola Henricsson

3 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser

Ur bokhyllan: Sluga gubben och husaktiga gumman

Det är inte alltid så skarp gräns mellan hushållsböcker och svartkonstböcker. En vida populär hushållsbok Den sluga och förståndiga gubben innehåller samma råd som Den afslöjade naturen, t. ex. att man kan återfinna en drunknad genom att kasta bröd i vattnet och bestämma färgen på ett föl genom att hålla ett brokigt klädstycke framför det dräktiga stoets ögon.

Den sluga och förståndiga gubben är liksom många hushållsböcker en översättning och ur dessa kan man inte oreflekterat dra några slutsatser om hur allmogen såg på sjukdomar, vare sig hos sig själva och hos kreatur. Hushållsböckerna är ofta lärda verk som sammanställer uppgifter ur vitt spridd källor, ofta skriftliga. Däremot sprids en del av dessa uppgifter senare vidare muntligt och tas ibland som äkta folkliga uppfattningar.

Men de här gamla hushållsböckerna är ofta roande läsning. I handen på en klok gubbe eller gumma kunde den i folks ögon förvandlas till en svartkonstbok och gav innehavaren stor makt. Inte så konstigt i ett samhälle där fortfarande många inte kunde alls eller bara hjälpligt läsa. Eva Wigström berättar från sina vandringar i Skåne att en trollgubbe motsträvigt går med på att visa henne sin svartkonstbok. Den var till en del tryckt med röda bokstäver och innehöll stålstick föreställande djurkretsens tecken. När Eva Wigström till slut får den i sin hand visade det sig vara en tysk kalender tryckt 1774.

Den sluga gubben fick en efterföljare:  Den kloka och husaktiga gumman. Där lär sig läsaren att man ska baka bröd i ny, då håller sig det bättre. Att jaga eller fiska i  nordanväder lyckas aldrig. Däremot duger det gott att så havre i nordanväder, för då blir havren grovkornig och äts inte upp av björnar. En sångfågel i bur sjunger bättre om det finns en spegel i buren, för den tror att det är en annan fågel. Mullvadar försvinner om du slår vatten i dess hål eller lägger en död räv i hålet. Som synes, råd finns nästan om allt.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Den heliga Parascheva

Den muntliga traditionen inom grekisk-ortodoxa kyrkan förtäljer en gammal historia om en sjöman som en gång i tiden dog på ett skepp i Marmarasjön. Om han var på väg ut till den stora världen eller hemåt, preciserar inte historien. En sak är säkert: den arme seglaren aldrig nådde sitt mål, ty han fick avbryta sin jordiska resa (om man kan säga så, med tanke på att han inte alls befann sig på marken vi det ödesdigra tillfället) på ett ganska överraskande sätt, som ni kan förstå. Hans lik blev bortslängt i havet. Allt enligt den sunda seden gällande bland sjöfarare över hela världen. Nuförtiden tillämpas mänskligare metoder vid liknande fall förstås, men denna sorgliga episod ägde rum för länge länge sedan, i ett av de århundraden då Marmarasjön inte var något annat än ett utflyktsmål i det mäktiga Östromimperiet, som av dess egen befolkning hellre kallades Bysans.

I det ögonblick då matrosens kropp hamnade i vågorna var det slut med den s.k. begravnings-ceremonin och därmed skulle även vår historia ta slut. Det nyckfulla ödet som råder inte bara över vårt liv, men över vår döda kropp också, ville dock annorlunda. I stället för att bli mat åt havets rovfiskar, blev mannens lik buret av vågor mot fastlandet och kastat på en öde strand. Likt många andra av våra begrepp är ”öde” en relativ benämning, speciellt vid detta tillfälle, eftersom kadavret snart upptäcktes av en livs levande människa. Det var en eremit som bodde där i närheten. Enslingen var inte sen med att göra i ordning ett lämpligt ställe där bråtet (eller fyndet, om ni så vill) skulle läggas i. Vid nedläggningen märkte eremiten att där fanns redan ett par gamla människoben och han tänkte att i så fall var den iordningställda platsen inte mer än rätt vald.

Allt verkade vara utfört enligt kristna seder och bruk, men på natten hade asketen en märklig dröm. Han såg nämligen en imposant kejsarinna sittande på en gyllene tron, omringad av en änglaskara. En av dessa himmelska varelser tittade strängt åt hans håll och skällde på honom för att han försummade de benstycken som han stötte på dagen innan. Mannen befalldes att gräva upp hela skelettet och lägga det någonstans på en värdigare plats eftersom det tillhörde inte mindre än den vördiga Paraschiva, en helig kvinna som levde ett antal decennier tidigare.

Eremiten kände mycket väl till historien om denna underbara varelse: flickan som föddes inte långt därifrån, i en by som heter Epivat (idag, Boiados) nära Konstantinopel. Hon växte upp i en rättrogen familj och när hon var tio år gammal fick hon i en kyrka höra Frälsarens ord så som de står skrivna i Markusevangeliet: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Denna uppmaning gjorde ett så starkt intryck på den lilla flickan att hon gick ut ur kyrkan och delade ut alla sina kläder till de arma människorna som brukade hålla sig intill stentrapporna utanför. Det var inte enda gången när hon gjorde detta, trots att hennes föräldrar ogillade hennes överdrivna tillgivenhet.

Efter några år, lämnade den unga flickan sitt föräldrarhus och styrde kosan mot Konstantinopel där hon levde i olika kloster tills hon fick budet att gå till det heliga Landet för att tillbringa sitt liv på det stället där självaste Jesus verkade en gång i tiden. Väl kommen till Jerusalem anslöt sig Paraschiva till ett kloster i Jordanöknen, där hon levde ett fromt liv helt enligt Johan Döparens föredöme.

Det som eremiten inte visste, var att när Parascheva blev 25 år gammal, fick hon en dröm där en ängel rådde henne att återvända till sin hemtrakt för att där överge sin jordiska kropp, innan hennes själ skulle stiga upp till Gud, som hon älskade så mycket. Fylld av glädje följde hon rådet och återvände inkognito till Epivat, där hon dog kort tid därefter. Byborna begravde den främmande kvinnan utan att veta vem hon var. Först efter några årtionden fick de kännedom om vem som låg begravd på ett sådant oansenligt ställe. Det var den plikttrogne eremiten som upplyste dem. Rättroende kristna som de var byggde byns invånare en vacker kyrka precis på den plats där Paraschiva sett solens ljus för första gången och en fin utsmyckad kista med hennes benrester lades där inuti.

Sedan spred sig ryktet snabbt. Mängder av nyfikna kristna kom till den lilla byn för att tillbedja vördiga Paraschevas reliker. Många tecken och mirakler skedde i dess närhet och folk från både Balkanhalvön och Mindre Asien unnade sig besväret att göra en resa till Epivat för att beskåda underverket och bli botade sina sjukdomar. Dock, efter ett tag gjorde sig ödet (eller historiens blåst, om ni vill) åter påmint. Under det fjärde korståget, när Konstantinopel ockuperades av västvärldens korsfarare, förflyttades kistan med Paraschevas reliker från Epivat till Târnovo, huvudstaden i det rumänsk-bulgariska riket, söder om Donau. Där fick den vara under mer än ett och et halvt sekel ända tills turkarna började tränga allt djupare in på Balkanska halvön. För att skydda kistan från skändlighet forslades den till Belgrad, men när turkarna erövrade även denna stad och Serbien omvandlades till pasalîc, skickades de heliga relikerna tillbaka till Konstantinopel där de bevarades i en grekisk-ortodox katedral.

Efter ytterligare 120 år var det dags för Paraschevas benrester (eller de som man tror fortfarande är hennes) att förflyttas på nytt: denna gång från det Osmanska riket till den delen av Rumänien som kallas Moldavien; mer exakt, till Jashi, provinsens huvudstad. Här kan man se den makabra lådan även idag i Tre Hierarker-kyrkan, stadens heligaste byggnad och dess stolthet. Rumänerna kallar den vördiga Parascheva även för heliga eller stora Fredag. Under de sista årtiondenas lopp har hon stigit i grad och blivit Moldaviens skyddshelgon. Så kan det gå för snälla flickor.

Guds försynte tjänare, Daniel Onaca i Burseryd

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Magia naturalis

De som vill göra något ont skaffa sig en svartkonstbok å den heter Magia naturalia, å den för de på hemlia bokhandla.

Så berättar en sagesperson från Småland. Boken som avses är Magia naturalis. Den var mycket spridd och kom ut i 8 upplagor 1786 till 1874.

Det är snarare en hushållsbok än en svartkonstbok eftersom den framförallt handlar om naturliga hjälpmedel, om ibland än så fantasifulla. På 528 sidor är den fylld med råd om djurs skötsel och sjukdomar, hur en trädgård bör skötas och hur bär och frukter tas tillvara, bakning och spånadsarbete.

Här är några exempel ur innehållet:

Brännsår. Medan de ännu äro färska, sönderkrossas morötter och lägges på. Det botar snart.

Att utröna om en ko är med kalf. När hon nyss är mjölkad, så släpp en droppe mjölk i kallt vatten. Sprider mjölkdroppan sig ut, så är kon i kalf; men håller droppan sig tillsammans, så är hon det icke.

Andtäppa hos hornboskap. Botas med en i tjära doppad sill och derpå ingifwes spad af kokta potater.

Att göra såppa på kokade äpplen. Först skalas äpplen och kokas mjuka sedan  göres såppan af det som följer: tag litet af det watten som äpplen kokat i, jämte win, corinter, smör, rifwet bröd, muskotblomma och såcker; sedan slå soppan öfwer äpplena och strö canel och såcker derpå.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Vid Aspstranden

För att träffa lärare och berätta om berättelser i undervisningen var jag i Haparanda och fick den absolut bästa lektionen själv.

Jag satt i Staffan Svanbergs stora kök i söndags. Utanför fönstret rann Torne älv, den naturliga gränsen mellan Sverige och Finland. Men den ryska Tsaren flyttade gränsen en bit åt väster bara för att få med hela Torne stad på den ryska sidan 1809.

Det berättade Staffan bland annat medan vi åt knäckebröd med nyrökt löja, löjrom och rödlök. Vi drack te till.

Nämndordförande Kåre Strömbäck anslöt sig till sällskapet och förundrad satt jag och lyssnade till deras historier från skärgården i Haparanda om säljakt med hundar, Robin Hood-like piraten Mustaparta, spökerier och skrock.

Kåre berättade:

En kväll hade en av mina släktingar varit ute och fiskat. På väg in mot en ö hade han plötsligt fått syn på något. Han vände båten och sa: ”Här är vi inte välkomna nu.” De var skrockfulla på den tiden.

Vi tog en tur i Haparanda och en utlandsresa på fem minuter till tvillingstaden Torneå. Kåre berättade att:

alla fick hjälpa till under kriget. Man såg hur det brann på andra sidan och folk kom över älven. Ett ordspråk från bygden är ”en givares hand blir aldrig tom”. Det kommer från den tiden.

”Även en berättares historier tar aldrig slut”, tänkte jag.

Haparanda betyder för övrigt Aspstranden på svenska.

Ola Henricsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta