En av kung Arthurs riddare hette John. En mycket tapper ung man som ruvade på en hemlig last. Han var nämligen besatt av drottningen och ville så gärna ta henne på brösten. Riddaren visste mycket väl att en sådan gärning skulle kosta honom livet. En vacker dag kunde han inte hålla sig längre och berättade om sin längtan för trollkarlen Merlin. Kunnig i läkekonstens hemligheter som han var, hittade gubben snart en lösning på gossens problem. Men det kostade! Tusen guldmynt skulle stackars John punga ut med om han ville att hans dröm skulle gå i uppfyllelse. Den unge mannen gick med på det utan mycket grublerier.
Under natten framställde trollkarlen ett klådframkallande pulver. Han passade på när drottningen tog sitt bad och strödde det i hennes behå. (De som är tveksamma om kvinnornas utstryrsel eller badvanor på den tiden hänvisar jag till Olas historia på denna blogg; den som handlar om Nasrudin och som heter ”Är du nöjd nu?”) Hur som haver, när drottningen klädde på sig igen började det kännas mer och mer… obekvämt. Till slut talade hon öppet om sin man, kung Arthur om sitt outhärdliga kliande. Denne skickade efter hovets livläkare. Medikus Merlin fick infinna sig hos kungen på två röda sekunder! Han lyssnade noga på det kungliga parets bekymmer och var inte sen med att hitta på goda råd. Merlin berättade för kungen att det var bara en speciell sorts saliv som kunde bota hans makas plåga. Detta ”läkemedel” var tyvärr extremt sällsynt, men fallet var inte hopplöst. Det råkade vara så att en av kungens riddare kunde utsöndra just denna mirakelmedicin. På det sättet kom riddaren Johns namn på tal.
Kungen gav order att den unge mannen skulle infinna sig meddetsamma i drottningens kammare för att utföra den rekommenderade… behandlingen. Riddaren John svalde trollkarlens ”vaccin” och ställde upp till tjänstgöring. En hel timme njöt han av drottningens behag och dessutom fick han stor tacksamhet för detta! Glad i hågen gick han sedan därifrån. På slottets innegård stötte han på trollkarlen Merlin som påminde honom om hans skuld. Tusen guldmynt var inte en oansenlig summa som kunde skrapas fram hur lätt som helst. Han tänkte dock att häxdoktorn inte kunde avslöja honom. Merlin var ju medbrottsling, om sanningen skulle uppdagas! Följaktligen, var det lika bra att strunta i betalningen. Riddaren John lät trollkarlen veta att han inte kommer att få ett enda öre för sin tjänst. Mumlande och mycket besviken gick gubben sin väg, medan den unge mannen beundrade sig själv över sin förslagenhet.
Nästa morgon var han på väg mot sitt gods, när kungens vaktstyrka red ifatt honom. John fick veta att han måste vända om, och detta i allra största hast, för att kungen fick en förfärlig klåda runt de ädla delarna.
Sensmoralen: En riddare bör hedra sitt namn i alla tider och under alla omständigheter.
Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 