Månadsarkiv: november 2021

Än lever sommaren i oss

Den sista veckan före första advent känns ibland som den mörkaste innan vintersolståndet. Men med det första adventsljuset tänds också tusentals andra ljuspunkter inför julen som lättar upp gråheten. Även vi på landet som saknar gatubelysning gör vårt bästa föra att förjaga mörkret. Vi sätter upp adventsstakar och utegranar, drar ljusslingor lite varstans runtom oss. 

Men just denna vecka behöver jag hämta lite sommarkänsla från minnets arkiv. Jag tänker tillbaka på ett av de sista berättartillfällena från i somras och förflyttar mig till ”Tildas” i Källshult, den gamla gården som nu förvaltas och vårdas av Torpa hembygdsförening. Jag ska berätta där tillsammans med Anna Lilliequist. Det är hennes hemtrakter, så hon är väl förtrogen med det lilla hemmanet.

När vi kommit fram och trätt in på gården, ser vi först det röda boningshuset, byggt på 1800-talet. Finingången mitt på husets långsida ska vi inte använda. Ikväll ska vi berätta i magasinsbyggnaden som ligger i vinkel. Där står dörren står på glänt och en liten spann med stora solrosor välkomnar oss på trappstenen. 

Inne är det dunkelt, det tar en stund för ögonen att ställa om. Trasmattor på golvet, stearinljus lite varstans. Besökarna kommer in och slår sig ner på de framsatta stolarna. 

Anna hälsar oss välkomna och berättar lite om Tilda, eller Ida Matilda Johannisdotter, som hon benämns i prästbetyget. Om livet som hon i alla dagar framlevde här, först med föräldrarna, sedan med syskonen. Allt skedde på gammaldags vis, nymodigheter som elektricitet eller radio gav de inte mycket för. Det sägs att de så gott som aldrig gick hemifrån. Allt de behövde, med några undantag, fanns ju där. Tilda lär inte ha varit längre bort än en mil från hemmet, i Bölminge, där det fanns en handelsbod. Något nytt i klädväg köptes aldrig. Det tyckte inte det behövdes. Det sägs att bröderna gick i så slitna kläder att om en bil kom inom hörhåll, ropade Tilda ”Göm er, pojkar!” Eller var det för att de var en smula rädda för bilar?

Tilda var yngst av syskonen och till sist var hon ensam kvar. När krafterna svek och sjukdom tillstötte, kom släktingar och grannar och hjälpte. Hon fick dö hemma, i rummet där hon sovit i hela sitt liv. Som seden bjöd, stoppades hennes gamla väggklocka på hennes dödsminut. Den hade tickat fram minuter och timmar i alla hennes levnadsdagar, för henne blev det 87 år.

En lokalreporter hade på tidigt 1950-tal intresserat sig för Tildas öde och historia, och gjorde ett besök med sin bandspelare. Nu tog Anna fram denna inspelning. En högtidlig känsla infann sig, när vi fick höra Tilda berätta om det älskade hemmet. Med klar och tydlig röst besvarade hon reporterns frågor. Dialektorden gjorde nog att allt inte blev begripligt för alla, men det gjorde inget, hon var med ens här hos oss i rummet. 

När rösten tystnat, var det stilla en liten stund. Tror att vi alla för vår inre syn såg bilder av Tilda och bröderna.

Sedan kunde våra berättelser börja. Det blev en resa både i tid och rum. Det är ju det som gör berättandet så magiskt, fantasin tillåter kast mellan platser både i nutid och förgångenhet. Vi for med vår lilla åhörarskara från öst till väst i Småland, drog vidare till Syrien och till Ryssland innan vi åter landade i Kronoberg i lilla Ljushult. Alla hängde med utan att blinka. Ingen jetlag, ingen flygrädsla, ingen åksjuka. Vi befann oss i sällsamma världar tillsammans.

Idag, den 23 november, sveper dimman över sjön, nattens minusgrader har fått ge vika för några på plussidan. Det ser ut att lätta, solen hittar nog hit frampå dagen. Ännu en stund dröjer jag hos Tilda, hör hennes röst i berättarrummet. Snart ska vi börja planera för sommarberättandet 2022. Jag längtar dit.

*********************

Läs mer om Tilda (1869 – 1956) i Anna Lilliequists lilla skrift Ida Matilda Johannisdotter, Berättelsen om ett litet hemman i Torpa socken. Utgiven av Torpa Hembygdsförening 1997. Tryckt i Stockholm 1997 av Birger Gustafsson AB.

Foto nr 1 Syskonen Elof och Tilda, ca 1920, okänd fotograf
Foto nr 2 I berättarrummet i Källshult, foto privat

1 kommentar

Under Att berätta

Eldsmärken och födelsemärken

I sin självbiografiska roman Fosterbarn skildrar Tora Dahl flickan Gunborgs uppväxt hos fostermamman Sofia. På söndagarna kommer hennes mamma Rut på besök. En sådan söndag pratar Rut och fostermodern om den ”farliga tid”, då en kvinna gick med barn. De talar om ”eldsmärken och födelsemärken, båda delarna kommer av att modern blivit skrämd”. 

– Har Sofia sett vad det där födelsemärket som Gunborg har på ryggen, vad det liknar? undrar Rut.

– Ja, det ser ut som en vägglus, tycker jag.

– Nej, det var alldeles fel, det. Ett hallon var det. Vi åkte båt, det var strax i början, och Albert (Gunborgs far) kastade ett hallon på mig, det fastnade just därpå ryggen. Jag vart skrämd och skrek till. Jag visste ju inte vad det var. Men just på samma fläck fick flickan sitt födelsemärke,

– Ett hallon, ja, säger Sofia. Att jag inte har kommit att tänka på det! Men nu närfröken säger det så … ja, mycke riktigt, just ett hallon liknar det. Ja, det går väl an, när det inte är värre saker. Men jag har hört om en fru som blev skrämd av en råtta, och så tog hon sig i förskräckelsen åt kinden. Och just där fick det arma barnet ett stort födelsemärke; över hela kinden gick det och precis som en stor råtta såg det ut.

Men ännu värre saker har man hört. Om såna som blivit skrämda av ormar. Och Rut berättar att hon med egna ögon sett ett sådant där barn. Det var hemma i Värmland. Och modern till barnet gick själv om kring och drog barnet på en kärra, och tiggde. Det hade inga ben i kroppen, det var som en orm. När hon gick med barnet, hade hon kommit på en orm och skrikit till och tagit sig åt hjärtat.

Romanen om Gunborg utspelar sig i slutet av 1800-talet och samtalet speglar en seglivad folktroföreställning. 

Carl von Linné, som var kritisk mot allmogens vidskeplighet, menade själv att en gravid kvinnas upplevelse kunde påverka fostret hon bar. Under sin lappländska resa 1732 träffade Linné en liten flicka som vände ögonen så att enbart det vita syntes och därför inte kunde se. Linné frågade därför modern om hon sett någon så vända eller spöka med ögonen då hon var havandes. Modern berättade att hon hade suttit vid svärmoderns dödsbädd och sett henne “spöka ögonen”.  På Öland 1741 mötte Linné en gosse som folk sa var en bortbyting. Men Linné förklarade att han led av engelska sjukan och frågade därefter modern om hon blivit skrämd under graviditeten. Modern berättar att hon “blivit hjärteligen förfärad över flera karlar, som kommo att slåss med dragna knivar och så när tagit livet av varandra; varpå hon märkte, att fostret sedermera låg på ena sidan såsom dörr och orörligt, att ingen flyttning med det såsom med andra barn kändes”.

Den kritiske Linné godtog alltså detta som ett naturligt samband, och då var det ju inte så underligt att föreställningen levde kvar bland allmogen under hela 1800-talet.

Här är några liknande historier från Osby socken i norra Skåne:

På gården Olatorp i Loshult bodde en gång en familj med åtta barn. Sju av barnen hade hästfötter. Det var näcken skuld till. Ofta kom han upp ur ån i skepnaden av en häst och sprang omkring i närheten av gården. Då hade han gång på gång skrämt barnens mor när hon varit havande och därför fick alltså alla barn utom ett hästfötter.

En lantbrukare i Marklunda kom hem med en stor gädda och la den på bordet. Gäddan högg mannen i fingret och den havande hustrun blev rädd. Pojken som sedan föddes fick en tandsjukdom och ingen doktor kunde bota honom. Först efter besök hos den kloke Anders Hansson i Hallaryd blev pojken kvitt tandvärken. Lantbrukarens yngsta flicka hade ett rött märke på kinden när hon föddes, beroende på att hustrun kort innan flickans födelse blivit skrämd av en stor hallonmask när hon plockade hallon. 

I en annan gård i Marklunda fanns en flicka som föddes med ett äppelformat utskott på näsan. Modern hade träffats av ett äpple i huvudet när hon var havande. En gammal piga på ett annat ställe i byn hade “hönsslag”. Hon hoppade och flaxade med armarna som en slaktad höna och kunde inte låta bli detta. Hennes mor ska ha sett på hönsslakt när hon gick med flickan.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Sommar i Sagobygd

November, gråaste av tider. Mer och mer mörker för varje dag. Nu gäller att hålla modet uppe med hjälp av tända ljus, musik, goda böcker, varma vänner. Och att tänka på sommaren som var, allt som hände då.

Även i år genomförde vi programmet Sommar i Sagobygd. Det blev både rikt och varierat. En hel skara berättare var engagerade, det berättades vid sägenplatser, i trädgårdar och djupa skogar. På bondgårdar och caféer, i en linbasta och i ett garveri, ett bussmuseum och på en nedlagd fångvårdsanstalt.

En vacker försommardag sitter jag och Saga Alexanderson i bilen, kör runt på små grusiga vägar. Det är den 13 juni, bara en vecka till midsommar. Just denna dag är startpunkten för Sommar i Sagobygd 2021. Vi ska berätta i Fotabol, en by så liten att Google Maps inte vill kännas vid den. Nåväl, vi ringer oss fram och snart står vi där i Annas och James mycket fint anlagda trädgård. Med avsatser i sten, terrasser, slingrande stigar, grönsaker och blommor, överallt blommor.

Anna Bjerger och James Aldridge. De kom hit från England, letade länge innan de fastnade för den här nedlagda skolan. Det var våren 2005 efter stormen Gudrun; på tomten var allting en enda röra. Men de fick ordning på stället, den gamla lärarbostaden blev deras hem och här bor de med sina tre barn. Det övergivna skolhuset inredde de till ateljé, båda två är nämligen etablerade konstnärer.

Vår rubrik denna dag är Under de stora träden. I skuggan av ett högt träd har Anna och James ställt fram våra berättarstolar. Åhörarna sitter runt omkring på marken, på filtar. På verandan står kaffe, saft och bullar framdukade, bara att hämta när man vill. Så sätter vi igång.

Foto: Adam Sjöborg, Smålandsposten

Midsommaren är ju nära. Sommarsolståndet, natten då allting vänder, då solen obönhörligen börjar sin färd bort ifrån oss. En natt som är fylld av trolldom och starka krafter. Våra berättelser ska handla om midsommarnatten, det har vi kommit överens om. Här finns hur mycket som helst att hämta. Lyfta fram, återberätta. Våra åhörare lyssnar. Det är knäpp tyst, bara fåglarnas drillar i trädkronan över oss.

Sägnen om ormbunkens blomma som bara kan plockas under årets ljusaste natt. Många har försökt men ingen har lyckats; det kommer visst alltid någonting emellan. Sägnen om pigan som går naken motsols runt brunnen för att få skåda sin tillkommande. Och som springer rakt in i självaste husbonden.…

Alla trosföreställningar, seder och bruk. Plocka blommor sju eller nio, sova på dem, drömma om hur framtiden ska te sig. Det är sådant vi känner till, något vi gör kanske lite på skoj än idag. Men faktum är att allting ansågs laddat med magisk läkande kraft denna natt. Som daggen – den smakade som honung under midsommarnatten. Om du var sjuk kunde ett botemedel vara att gå ut och rulla dig naken i gräset. Folk bredde ut lakan för att samla in daggen, kramade ur, hällde på flaskor, förslöt noga. Gick du ut och slog ängen vid midnatt då kunde det höet sedan bota kreatur som blivit sjuka. Alla blommor, löv och örter som plockades denna natt kunde torkas, sparas och användas som medicin eller skydd mot trolldom. Allt skulle ske under fullständig tystnad och du fick varken äta eller dricka.

Samt alla de knep som en giftaslysten, undrande flicka kunde ta till inför midsommarnatten. Se till att bli riktigt törstig kvällen innan. Sen kommer du att drömma att någon kommer och bjuder dig dricka. Helst ska det vara gott starkt öl, då är han en rekorderlig man. Bara vatten? Då är han en fattiglapp. Hur gör man då för att bli riktigt törstig? Man äter en stekt strömming som gnidits med mycket salt. Eller kokar drömgröt och den ska bestå av lika delar havregryn och salt.

Dags för Saga och mej att avsluta och lämna denna underbara plats. Juni är en fin tid att berätta. Jag längtar redan till nästa sommar. Så snart julen är överstånden ska vi berättare träffas, sätta oss ner och börja skissa på Sommar i Sagobygd 2022.

 Anna Lilljequist

Lämna en kommentar

Under Att berätta