Än lever sommaren i oss

Den sista veckan före första advent känns ibland som den mörkaste innan vintersolståndet. Men med det första adventsljuset tänds också tusentals andra ljuspunkter inför julen som lättar upp gråheten. Även vi på landet som saknar gatubelysning gör vårt bästa föra att förjaga mörkret. Vi sätter upp adventsstakar och utegranar, drar ljusslingor lite varstans runtom oss. 

Men just denna vecka behöver jag hämta lite sommarkänsla från minnets arkiv. Jag tänker tillbaka på ett av de sista berättartillfällena från i somras och förflyttar mig till ”Tildas” i Källshult, den gamla gården som nu förvaltas och vårdas av Torpa hembygdsförening. Jag ska berätta där tillsammans med Anna Lilliequist. Det är hennes hemtrakter, så hon är väl förtrogen med det lilla hemmanet.

När vi kommit fram och trätt in på gården, ser vi först det röda boningshuset, byggt på 1800-talet. Finingången mitt på husets långsida ska vi inte använda. Ikväll ska vi berätta i magasinsbyggnaden som ligger i vinkel. Där står dörren står på glänt och en liten spann med stora solrosor välkomnar oss på trappstenen. 

Inne är det dunkelt, det tar en stund för ögonen att ställa om. Trasmattor på golvet, stearinljus lite varstans. Besökarna kommer in och slår sig ner på de framsatta stolarna. 

Anna hälsar oss välkomna och berättar lite om Tilda, eller Ida Matilda Johannisdotter, som hon benämns i prästbetyget. Om livet som hon i alla dagar framlevde här, först med föräldrarna, sedan med syskonen. Allt skedde på gammaldags vis, nymodigheter som elektricitet eller radio gav de inte mycket för. Det sägs att de så gott som aldrig gick hemifrån. Allt de behövde, med några undantag, fanns ju där. Tilda lär inte ha varit längre bort än en mil från hemmet, i Bölminge, där det fanns en handelsbod. Något nytt i klädväg köptes aldrig. Det tyckte inte det behövdes. Det sägs att bröderna gick i så slitna kläder att om en bil kom inom hörhåll, ropade Tilda ”Göm er, pojkar!” Eller var det för att de var en smula rädda för bilar?

Tilda var yngst av syskonen och till sist var hon ensam kvar. När krafterna svek och sjukdom tillstötte, kom släktingar och grannar och hjälpte. Hon fick dö hemma, i rummet där hon sovit i hela sitt liv. Som seden bjöd, stoppades hennes gamla väggklocka på hennes dödsminut. Den hade tickat fram minuter och timmar i alla hennes levnadsdagar, för henne blev det 87 år.

En lokalreporter hade på tidigt 1950-tal intresserat sig för Tildas öde och historia, och gjorde ett besök med sin bandspelare. Nu tog Anna fram denna inspelning. En högtidlig känsla infann sig, när vi fick höra Tilda berätta om det älskade hemmet. Med klar och tydlig röst besvarade hon reporterns frågor. Dialektorden gjorde nog att allt inte blev begripligt för alla, men det gjorde inget, hon var med ens här hos oss i rummet. 

När rösten tystnat, var det stilla en liten stund. Tror att vi alla för vår inre syn såg bilder av Tilda och bröderna.

Sedan kunde våra berättelser börja. Det blev en resa både i tid och rum. Det är ju det som gör berättandet så magiskt, fantasin tillåter kast mellan platser både i nutid och förgångenhet. Vi for med vår lilla åhörarskara från öst till väst i Småland, drog vidare till Syrien och till Ryssland innan vi åter landade i Kronoberg i lilla Ljushult. Alla hängde med utan att blinka. Ingen jetlag, ingen flygrädsla, ingen åksjuka. Vi befann oss i sällsamma världar tillsammans.

Idag, den 23 november, sveper dimman över sjön, nattens minusgrader har fått ge vika för några på plussidan. Det ser ut att lätta, solen hittar nog hit frampå dagen. Ännu en stund dröjer jag hos Tilda, hör hennes röst i berättarrummet. Snart ska vi börja planera för sommarberättandet 2022. Jag längtar dit.

*********************

Läs mer om Tilda (1869 – 1956) i Anna Lilliequists lilla skrift Ida Matilda Johannisdotter, Berättelsen om ett litet hemman i Torpa socken. Utgiven av Torpa Hembygdsförening 1997. Tryckt i Stockholm 1997 av Birger Gustafsson AB.

Foto nr 1 Syskonen Elof och Tilda, ca 1920, okänd fotograf
Foto nr 2 I berättarrummet i Källshult, foto privat

1 kommentar

Under Att berätta

Ett svar till “Än lever sommaren i oss

  1. Margit Uvebrant

    Så bra!! Sådana berättelser, som verkligen behövs, när mörkret sveper in över oss och sommaren känns oändligt avlägsen!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s