Månadsarkiv: december 2012

Efter min mammas bortgång i november 2005 fann jag den tunga läkarväskan längst in i en av hennes garderober, läkarväskan i kraftigt mörkt läder som min morfar alltid hade med sig på sina sjukresor i hemmen.Väskan och ett litet träetui med kirurgiska instrument hade mamma burit med sig under alla sina flyttningar, ett minne efter en beundrad pappa.

I väskan låg också morfars skol-och universitetsbetyg där man kan läsa att ynglingen Gustaf Viktor Heyman var en mogen och skötsam elev med goda betyg i både moderna språk, latin, naturalhistoria, kristendom, filosofi, historia och geografi, matematik och fysik.  Han visade mycket gott uppförande och godkänd flit och förtjänade vitsordet ”med beröm godkänd” som slutbetyg i studentexamen vid Upsala högre allmänna läroverk den 23 maj 1883.

I Gustafs betyg från studenttiden vid Uppsala universitet kan man följa hans medicinska studier från medicine kandidat till medicine licentiat 1891. På baksidan av det gulnade licentiatexamensbetyget står, med sirlig handstil, även läkarlegitimationen inskriven.

Gustaf valde att bli provinsialläkare och under ett tjugotal år tjänstgjorde han bland annat i Dalarö i Stockholms skärgård. Han bildade också familj och fick en son, Gunnar. Tragiskt nog gick hustrun bort tidigt och Gunnar lämnades att uppfostras av släktingar.

Några år in på 1900-talet for Gustaf under sin semester till Frankrike för att besöka sin syster Berta, som var anställd vid sjukgymnastinstitutet i Montpellier. Svenska sjukgymnaster ansågs välutbidade och självständiga och var vid denna tid mycket uppskattade ute i Europa. Några kurskamrater från sjukgymnastutbildningen i Stockholm hade alltså rest ner till Frankrike och arbetade tillsammans i Montpellier.

En av de unga sjukgymnasterna hette Tyra Sandberg och under denna sommarsemester i Montpellier blev Gustaf och Tyra ett par och gifte sig efter två år hemma i Sverige. Så föddes första barnet 1909, en dotter Märta, min mamma.

Livet som skärgårdsdoktor var slitsamt och i sin dagbok ”Vade-me-cum” skrev Gustaf att han började tröttna på alla sjukresorna med båt ute i skärgården om vintern. Det var besvärligt när isen varken bar eller brast, vinden var hård och kylan trängde in under rocken.

Gustaf var nära 50 år gammal när han bestämde sig för att flytta till Skåne. Och han valde Teckomatorp! Därifrån kunde man nämligen resa direkt till fem städer med järnväg, och att resa kom Gustaf och Tyra att göra till flera länder ute i Europa, något som på den tiden var ovanligt.

1913 flyttade alltså familjen in i doktorsvåningen ovanpå P.A. Hanssons diversehandel i Teckomatorp. Gustaf, Tyra, dottern Märta, kokerska, jungfru – och tax. Läkarvillan vid torget höll på att byggas men var ännu inte inflyttningsklar.

Det var inte så lätt i början för lilla Märta som var ”tjock och duktig” att bli accepterad av ungarna i byn. Men snart försvann hennes vackra stockholmsdialekt som hon retades för och i skolan, som hon började vid 5 års ålder, fick hon kamrater som tyckte det var fint med det mörka långa håret och den vita klänningen. Bänkkamraten Margit försvarade henne när barnen ropade ”Tickomatorps rälia skönhet”. Och Märta och Margit kom att hålla kontakt hela livet.

Märta blev också vän med flickan som bodde i statarlängan och som en kväll ringde på läkarfamiljens dörr för att tigga – och som i skolan retades för att hon hade underbyxor sydda av säckväv.

Inom något år flyttade så familjen in i den nybyggda läkarvillan vid torget. I husets kortända låg läkarmottagningen med särskild ingång för patienter. Villan ansågs fin och modern, men att installera vattentoalett och att ha mer än en telefon det tyckte Gustaf var onödigt. Det hade däremot grosshandlare Persson i sin Villa Lillbjörke; rinnande vatten, wc, tre telefoner, var av en i pergolan – och bil! Den enda i Teckomatorp!

Varje morgon steg Gustaf upp tidigt och inspekterade sina trädgårdsodlingar tillsammans med taxen Petter (som hade vattenskål av äkta silver). Efter frukosten i matsalen tog Gustaf under förmiddagen emot sina patienter, som oftast tidigt fyllde hela väntrummet. Tyra , alltid i bländande vit rock, assisterade sin man som mottagningssköterska, men hon tog även emot egna patienter som var i behov av sjukgymnastik. Gustaf använde aldrig rock.

Eftermiddagarna fylldes av sjukresorna som företogs med häst och vagn, tåg och båt.

Märta och så småningom även två yngre bröder togs om hand av barnjungfrun. Barnen var strängeligen förbjudna att vistas i mottagningen. Men Märta minns att hon en gång fick följa med pappa doktorn till Ven. Alla skolbarn där skulle vaccineras mot smittkoppor. Båtfärden var spännande.

En provinsialläkare hade ensam det medicinska ansvaret för landsbygdens befolkning i sitt distrikt. För att få lite ledigt under sommaren kunde en så kallad hjälpläkare komma och hjälpa till. Ofta en medicine kandidat från Lund. Resten av året, förutom de tre veckornas semester, förväntades doktorn vara tillgänglig alltid, vardag som helg, natt som dag. Sjukresor på självaste julaftonskvällen var inget ovanligt.

Var tredje tisdag i månaden var det marknad på torget. Märta minns grisarnas skriande, hästarnas gnäggande och stånden med härliga söta karameller, kokta i Eslöv. På marknadskvällen låstes aldrig patientingången. Tyra och Gustaf satte sig att vänta. Det slog aldrig fel. Vid midnatt brukade den första blodiga slagskämpen komma raglandes för att bli omplåstrad. Oftast var gubbarna fulla.

En gång hände det en vacker sommarkväll att en våldsamt blödande man inte hittade doktorn förrän uppe i sängkammaren där Gustaf och Tyra just höll på att klä av sig. Patientingången hade varit olåst och den stackars mannen, som av misstag sågat sig i ansiktet från mungipan ända upp till örat, hade letat så gott han kunde i den stora villan efter doktorn. Alla golven och mattorna var nedblodade och Tyra, på sängkanten i bara särken, lätt omskakad.

Efter sjukresorna ute i stugorna stängde Gustaf ibland in sig på mottagningen, drog av sig skjortan och skakade den över handfatet med vatten så att lopporna drunknade.

Gustaf var omtyckt av sina patienter. Han bekämpade med framgång engelska sjukan, rakitis, och den vidskepelse som fanns kring sjukdomen. Bort med smetiga bandage runt handlederna! Man blev ”smord för sjävern” hette det. I stället ordinerade Gustaf  lek utomhus i solen, sund kost med mörkt bröd och grovt salt i badbaljan.

I den läderinbundna anteckningsboken som Gustaf kallade ”Vade-me-cum” (gå/följ med mig), kan man läsa mycket om hans tankar och erfarenheter från sitt yrkesliv. Kort och koncist uttryckte han sig om råd vid sjukdomar, reflektioner kring patientmöten, priser på sjukresor – och även något instoppat brännvinsrecept!

Tig med diagnosen om sjukdomen är alltför svår, alltför lätt eller genant, om den fodrar förnyad undersökning eller en lång vetenskaplig förklaring.

Råd vid nervös hjärtklappning: Undvik kaffe, tobak, sinnesrörelser samt arsenikhaltiga tapeter, nattvak, och qvinnor!

Råd vid hysteri: psykisk behandling. Var allvarsam och bestämd mot patienten, men förneka ej att hon är sjuk.

 På flera ställen i boken varnar Gustaf kvinnorna för snörliv och som råd vid livmoderkatarr antecknar han:

Sängen –ej tvåmans.

 Så ger han råd vid urinstämma:

Pinka ofta, gå ut ur kyrkan, åk ej långt och sprita ej när det är kallt. Sitt ej på kalla stenar.

Under rubriken ”Lumbago” (ont i ländryggen) finns råd om att i kläderna fastsy ett fårskinn med ullen inåt för värmen skull och att undvika åkning, säckbärning, vedhuggning och annat lutande arbete.

Vanligtvis skötte distriktets barnmorskor förlossnigarna i hemmen utan hjälp, men vid komplikationer skickades det bud efter provinsialläkaren. Då gällde det för Gustaf att få med sig de rätta ”förlossningsinstrumenten” och snabbt ge sig i väg: ”Tång, hake, sax, nålhållare, nålar, silke, segelgarn, kloroform…tvål, handdukar, nagelborste. Tobak och pipa!”

Gustaf var ordförande i municipalstämman och genomdrev där att ett epidemisjukhus skulle byggas i Teckomatorp. Första patienten blev tyvärr hans egen dotter som vid 6 års ålder insjuknade i scharlakansfeber. Det tog flera veckor av vård på epidemisjukhuset för att bli frisk igen.

För Gustaf var det angeläget att arbeta för att förbättra folkhälsan i sitt distrikt. Han satte upp hygieniska föreskrifter och föreläste på bygden om bland annat ”Bad är hälsa”. Mot slutet av sin tid i Teckomatorp lyckades han också få till stånd en parkanläggning i utkanten av samhället.

Under lång tid härjade spanska sjukan. Alltfler i distriktet insjuknade och Gustaf och Tyra arbetade dygnet runt tillsammas för att försöka hjälpa alla drabbade. Hjälpande kandidater från Lund kom som stöd, men de insjuknade också.  I sin Vade-me-cum skrev Gustaf:

Rengöring och desinfektion: Uppbränn i sjukrummets eldstad sopor, sänghalm o.d. Koka matkärl en timme i såpvatten, byk kläder och sängkläder i kokande asklut. Rensa källan och nedgräf excrementerna å torrt ställe. Rengör folk, afträde, golf, paneling o trämöbler med såpvatten och borttag då med fuktig trasa dammet ofvanpå kakelugnen. Undvik begrafningskalas, skolgång, visiter o mjölkförsäljning.

Det hade varit en tung och svår tid, Gustaf  var luttrad, kände sig gammal och orkade inte riktigt med det stora distriktet längre. Han bestämde sig för att söka till ett mindre område i Halland. I en så kallad transportfullmakt kan man läsa:

Gustaf V, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes konung, göra veterligt:

Att Vi genom denna öppna fullmakt transportera och förordna provinsialläkaren i Teckomatorps distrikt, medicine licentiaten Gustaf Viktor Heyman att vara provinsialläkare i Halmstads distrikt av Hallands län, med rätt för honomatt åtnjuta den lön och de övriga förmåner, samma tjänst enligt stat och författningar tillkomma, men med skyldighet att vara underkastad de för avlöningens åtnjutande stadgade villkor. Det länder alla, som vederbör, till efterrättelse. Stockholms slott den 15 maj 1925.

 I Halmstad blev livet lättare. Gustaf och Tyra fick tid att göra längre resor och de besökte olika länder i Europa. De föredrog oftast att resa till Frankrike där de trivdes och i Paris var Gustafs två systrar bosatta och gifta med fransmän. De reste naturligtvis med tåg och båt, men även ibland någon kort sträcka med bil.

Tyra köpte sig en egen bil hemma i Halmstad och hon och Märta fick sitt körkort av bilförsäljaren efter en runda runt kvarteret med lite instruktioner. Gustaf tyckte illa om bilar och åkte aldrig med på någon utflykt.

Efter studentexamen i Halmstad reste Märta till Lund för att studera moderna språk. Bröderna Erik och Torsten gick på internat i Osby och äldste sonen Gunnar gjorde karriär som operasångare i Tyskland.

Gustaf och Tyra kunde fått ett fortsatt rikt liv tillsammans och en harmonisk ålderdom hemma i Halmstad – men så blev det tragiskt nog inte. Kreugerkraschen kom och Gustaf och Tyra förlorade alla sina besparingar!

Alltför tidigt tog deras liv slut, fattigdom och skamm blev svår att bära. Gustaf och Tyra drabbades båda av hjärnblödning och avled med en kort tids mellanrum. Gustaf var född 1866 i Göteborg och dog 1934 i sin andra stroke.

Märta tog hand om sina bröder så gott hon kunde. Ingenting fanns kvar förutom några möbler och Gustafs läkarväska som mamma behöll hela sitt liv.

Helena Heyman i Lund 20 november 2012

Sista bilden visar Tyra med barnen Märta och Torsten.

Källor:

Muntligt berättat av Märta Heyman.

Som barn i Teckomatorp. Fem artiklar av Märta Heyman införda i SDS hösten 1989.

Bevarade dokument från studietid och yrkesliv.