Till jul i år köpte jag gåvobrev från IM. Varje brev var en get som skulle skänkas till en pojke i Malawi ett land i Afrika. Varför valde jag ett sådant brev? Jo, det berodde på ett möte.
Under hösten berättade jag på en skola med många invandrarbarn i Kristianstad. När jag berättar för människor där det svenska språket ibland kan vara oförståeligt använder jag handdockor. Bland annat har jag en get som är fantastiskt fin. Det är en hel get så jag får sticka in hela armen i den. Efter berättarstunden får lyssnarna gärna prova handdockorna. Barn älskar detta och de börjar genast leka. Geten är populär för han kan bita i vännernas näsor och fingrar. Så var det i klassen från Kristianstad och när barnen lekt färdigt och började samlas kring sin lärare igen kom en allvarlig mörkhyad pojke kladd i kostym fram. Under berättandet hade han suttit för lite utanför gruppen och lyssnat intensivt och allvarligt.
”Vill du också pröva geten?”
”I speak English, I´m från Africa.” Jag frågade då igen fast på engelska och han nickade. Så tog han sina båda händer och höll om bockens huvud strök med tummarna försiktigt över nosryggen och drog den lätt i öronen. Sedan fortsatte han sin inspektion över hela getens kropp, försiktigt men med ett fast grepp klämde han över min arm. När han konstaterat att geten var i god form bugade han lätt för mig. Innan han vände om hann jag säga: ”Du hade getter i Afrika.” Tyst mumlade han ett ja innan han försvann ut ur bibliotekets dörr. En 10–11-årig pojke med en enorm hemlängtan som satte djupa spår i mitt hjärta. Och inget kan jag göra mer än skänka getter till pojkar i Afrika och önska, önska att ”min lille vän i Kristianstad” och alla andra invandrade barn får ett bra liv i Sverige.
Sagobygdens Blogg 
Tack Monika för en tänkvärd julberättelse! Med hälsningar från Stina och Stig.
Oj vad ni var snabba! Jag kan tänka mig att Stina har många liknande berättelser från sitt jobb. Berätta Stina, berätta. Monika