Månadsarkiv: november 2011

Kalifen och sultanen

Denna historia har fyra aktörer: en sultan, sultanens visir, en kalif och kalifens sändebud. Den utspelar sig på 1100-talet, i det arabiska väldet. Härskare var på den tiden sultanen Tughril. Sultanen rådde nu över Anatolien, Kurdistan Azerbeidjan, Afghanistan, Iran, Irak, Syrien… Han kallades helt enkelt Asiens erövrare. Under sig hade han en mängd lokala furstar och kalifer.

I den delen av imperiet som kallas Irak styrde en kalif som blev bortjagat från Bagdad av shiiterna. Men sultanen hjälpte honom. Han återinsatte kalifen i staden och hjälpte honom att få tillbaka alla hans ägodelar.  Efter en tid skickade sultanen ett meddelande till Bagdad. Han begärde kalifens dotter som hustru.

Kalifen hade ingen lust att hans dotter skulle gifta sig med den gamle sultanen.  Efter flera månaders tvekan och två påminnelser, lyckades kalifen till slut formulera ett svar. En av hans gamla rådgivare fick i uppdrag att överlämna det. Denne begav sig till staden Rayy nära Teheran. (Där hade sultanen sitt hov.) Väll framme togs han emot av sultanens visir. Han meddelade att kalifen inte kunde efterkomma sultanens begäran (hans formulering!).  Visiren tittade på honom och frågade helt lugnt:

— Menar du att kalifen vägrar ge sin dotter åt sultanen? Sultanen Tughril, Asiens erövrare?

Sändebudet kände att benen vek sig under honom.  Visiren fortsatte i samma tonläge:

— Jag vet att du är en förutseende man. Jag antar att du har varit klok nog att betala dina skulder, delat upp tillgångarna mellan dina söner, gift bort alla dina döttrar!

Sändebudet förstod precis vad visiren menade. Han visste att även han kommer att drabbas av sultanens vrede, när denne skulle få kännedom om kalifens svar. Därför frågade han:

— Vad råder du mig att göra?

Visiren tänkte en lång stund, innan han svarade:

— Har kalifen inte lämnat dig några som helst  andra förslag?

— Joo…

— Nå ?

— Han sa att om det inte gick att undvika giftermålet, så ville han ha 300.000 gulddinarer.

— Det låter bättre, sade visiren.

Han funderade igen en stund innan han fortsatte:

— Jo, så här ligger det till, förstår du. Jag tycker att det är onödigt av kalifen att begära en sådant summa. Vill han få en kompensation för sin dotter? Efter allt som sultanen har gjort för honom? Har han glömt stödet han fått när shiiterna hade jagat bort honom från tronen? Han skulle inte ens levd idag om inte min härskare hade hjälpt honom. Nej… jag tror att man kan uppnå samma resultat utan att förolämpa sultanen. Vi gör så här: Du meddelar att kalifen skänker honom sin dotters hand! Sultanen kommer säkert att bli jätteglad över detta. Jag passar på och föreslår honom en penninggåva värdig ett sådant parti.

Så skedde också. Sultanen blev upprymd över kalifens svar. Han samlade genast en stor delegation som omfattade visiren förstås, ett antal prinsar, tiotals officerare, höga dignitärer samt hundratals vakter och slavar. Delegationen begav sig till Bagdad med värdefulla gåvor: kamfer, myrra, brokad, kistor fulla med juveler och hundra tusen guldmynt! Alla blev (eller låtsades vara) nöjda!

Nu kan man alltid invända: Även kalifens dotter? Nå väl, detta är en annan vinkel på en historia från 1100-talet, när kvinnans ställning var som det var. Så kom det sig i alla fall, att en tvist som kunde leda till en blodig uppgörelse fick en fredlig upplösning tack vare en klok diplomat.

Historia bearbetad och kommenterad av Daniel Onaca

1 kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

1 kommentar

Under Att berätta

Lyktvandring

Sedan några år arrangeras under allhelgonahelgen ”Österlen lyser”, en ljusfest med syfte att lysa upp höstmörkret i ett ödsligt och folktomt Österlen.

För något år sedan deltog jag med att arrangera en vandring i lyktsken i Listarumsåsens naturreservat, ett sällan besökt område, vilt och mörkt uppe på åsen. Redan under sommaren förberedde jag vandringen genom att med krita lite diskret markera lämpliga träd att berätta om. Och tur var det för när det blev allhelgaonatid det året hade alla löven fallit och träd är svåra att artbestämma enbart på stammens utseende.

”Vi lyser på träden och får värme och ljus tillbaka.” Så hade jag tänkt mig vandringens tema. Redan på förmiddagen samma dag körde jag bort till åsen. Det var en mild och stilla dag och det bådade gott inför kvällen. Inga regnutsikter alls.

Utmed stigen uppe på åsen hängde jag upp lyktor i träden och placerade ut glasburkar med värmeljus på marken. Pinnar och större stenar som kunde utgöra snubbelrisk plockade jag också bort. Ett gammalt trädgårdsbord ställde jag upp i skogskanten för kaffeservering.

Senare på eftermiddagen återvände jag i god tid. Vandringen skulle börja kl 18.  Jag ordnade med kaffeserveringen på bordet och började sedan att gå utmed stigen för att tända lyktorna. Det mörknade snabbt och någon ficklampa hade jag inte tänkt på att ta med mig. ”Var hade jag nu placerat ut alla glasburkarna i mossan?” frågade jag mig. Det var väldigt mörkt när det blev mörkt, i skogen. Som väl var tittade månen fram mellan trädkronorna och de flesta av lyktorna hittade jag till slut, och tände. Äntligen var det klart och jag fick springa  tillbaka för att deltagarna inte skulle behöva vänta, men visst missnöje kunde märkas bland de församlade, jag var tio minuter försenad.

Nåja, vandringen påbörjades. De glimmande ljusen från trädgrenarna och marken och den trollska stämningen inne i  skogen fyllde oss alla snart med en känsla av kittlande spänning. Den vita månen, som var nästan full, hjälpte till. Och inte nog med det, kattugglan, som jag visste höll till i de stora ekarna, hoade spöklikt över våra huvuden. Med medhavda lyktor och ficklampor lyste vi på träden.

Hos björken sken stammen vit, guldpengarna på marken under trädet glänste och tanken på en värmade björkbrasa värmde. Från asken strålade gudarnas visdom från aftonens rådslag i Yggdrasil, världsträdet med örnen och ormen och budbäraren Ratatosk. Vid boken minns vi ljuset från försommarens nyutslagna horisontella grönska, som fick träden att sväva ovanför marken. Vid aspen blev det berättelser och tal om tändstickor, vid lönnen om höstens eld och tidiga skira blomning, vid linden, kvinnan bland träden, om lindblommor som lyser i högsommarens täta och mörknande grönska.

Kring buskaget där rödhaken brukar synas hade jag placerat batteridrivna värmeljus som effektfullt lyste underifrån. Där berättade jag om rödhakens silverklockssång under milda novembernätter och där blev det även passande rödhakepoesi och Selmas legend om fågel rödbröst.

Vi stannade också vid den väldiga rotvältan, ingången till trollens boning, upplyst av min största lykta. Vi skymtade bland träden ett skogsrå, som jägarna förr kom hem och berättade om efter en tid uppe på åsen, utmarkernas vildmark. I ån nere i dalen bodde Bäckahästen som barnen varnades för att gå nära.

Den hoande kattugglan lyckades vi aldrig se, kanske hade den ansikte och människokropp. Det kunde ju varit en osalig ande i uggleskepnad.

Nio olika träd hade jag valt ut som vi samlades vid en stund och lyste på och vid varje träd försökte jag förmedla passande berättelser, känslan för naturens poesi och fakta om naturen och åsens geologi och historia.

Så småningom närmade vi oss åter skogskanten och backen där stigen ledde ner för åsen mot kaffedoft som nådde oss från trädgårdsbordet där min dotter bjöd på avslutande prat- och kaffegemenskap i månljus och upplyst novemberkväll.

Helena Heyman

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Kejsar Karl den stores förälskelse

Kejsar Karl den store förälskade sig på sin ålders höst i en tysk flicka. Herrarna i hans hov iakttog bekymrat hur deras suverän, uppfylld av kärlekslängtan och glömsk av sin kejserliga värdighet, försummade rikets affärer. När så flickan helt oväntat dog, drog hovmännen en lättnadens suck, men förhastat, ty Karl den stores kärlek dog inte med flickan. Kejsaren, som låtit föra det balsamerade liket till sina privata rum, ville inte skiljas från det.

Ärkebiskopen Turpin, som förfärades över denna makabra lidelse, anade att trolldom låg bakom och insisterade på att få undersöka liket. Under den dödas tunga fann han en ädelstenbesatt ring. Så fort ringen kommit i Turpins händer, lätt Karl den store skyndsamt begrava liket och riktade all sin kärlek mot ärkebiskopens person. För att rädda sig ur denna pinsamma belägenhet kastade Turpin ringen i Bodensjön. Karl den store förälskade sig i sjön och ville aldrig mer skiljas från dess stränder.

(En legend hämtat ur en bok om trolldom återberättad av den romantiske franske författaren Barbey d’Aurevilly i en av sina anteckningsböcker.)

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vinklat inslag om vargen

Sagomuseet medverkade i Smålandsnytt 201-11-22.  Anledningen var att vi anmält vårt intresse för att få vargen Kynna till museet.
Tyvärr var inslaget hårt vinklat och nedklippt på ett sätt som gav en missvisande bild.
Jag vill framförallt påpeka tre saker.

  1. Vi är inte intresserade av någon dragkamp eller huggsexa kring vargen. Vi kommer inte på något sätt strida om att få vargen.
  2. Huvudskälet till att vi vill ha Kynna är att vi vill skapa dialog och ökad förståelse.  De muntliga berättelser skall användas som utgångspunkt och kompletteras med fakta om vargen.  Vi på Sagomuseet vet att berättelserna alltid fyllt en viktig funktion för att bearbeta det man inte förstår, väcka funderingar och känslor.
  3. När jag kommenterar debattklimaten i vargfrågan syftar jag på båda sidor i debatten.

Inslaget finns på SVT:s hemsida. Klicka er fram till smålandsnytt.

Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Grattis…

… säger vi idag till Thomas Bannerhed som fick Augustpriset för romanen Korparna. Ett litet mästerverk!

Skildringen är en nyttig påminnelse (inte minst till mig) att folktro inte enbart bjuder på spännande och fascinerande berättelser, utan även rädsla och begränsning.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Folktro och traditioner

Soldaten och kortleken

En soldat gick in till kaptenen och bad om permission för att gå till kyrkan. Men kaptenen fick reda på att soldaten hade en kortlek på sig. Därför frågade officeren honom, vilken nytta hade han av kortleken, på väg till kyrkan? Soldaten svarade så här:

— När jag tittar på esset så påminns jag om att vi har en enda Gud. Tvåan talar om för mig att Bibeln är uppdelad i två delar, Gamla och Nya testamentet. Ser trean, tänker jag på treenigheten, fyran symboliserar de fyra evangelisterna och femman de fem förståndiga jungfrurna som väntade på brudgummen. När jag ser på sexan vet jag att det var på sex dagar som Gud skapade världen och sjuan står för dagen då Gud vilade. När jag ser åttan tänker jag på de åtta rättfärdiga som Gud räddade när världen förstördes (Noa och hans hustru samt hans tre söner och deras hustrur) och när jag ser nian tänker jag på de nio spetälska som glömde tacka Frälsaren för att de hade blivit botade. Tian är de tio budorden förstås, knekten är djävulen, kungen, himmelens konung, medan damen är den välsignade jungfru Maria, himmelens drottning.

Daniel Onaca som tillägger att permissionen beviljades.

1 kommentar

Under Att berätta

Lindormen i romanen Korparna

Jag läser Tomas Bannerheds kritikerrosade roman Korparna om en pojkes tillvaro på den småländska landsbygden på 1970-talet. Det är en intensiv, stark och känslomättad skildring.

Romanen är full av kärnfulla talesätt och folktro. Folktron är en mörk och diffus oro i den vardagliga tillvaron som gungar. Ett svart sugande hål som lockar i kärret.

Nu kan inte romanen läses som en dokumentär skildring av småländsk folktro. Författaren använder folktron skickligt och flätar sina egna samband. Ett enda exempel.

Det är känd folktro att linden som vårdträd skyddar mot blixtnedslag. Likaså trodde folk att lindormen föddes i och kunde hålla till i en lind. Författaren använder den stora ormen som en förklaring till varför linden skyddar mot blixten. Det är suggestivt.

Scenen är en bil under ett ljungande åskväder. Modern har tagit sin tillflykt dit tillsammans med sonen Klas, romanens huvudperson, och hans lillebror Göran. Modern berättar för barnen om den knotiga linden som stod på hennes mormors gård och skyddade mot blixten. ” Vet ni hur det kunde komma sig?” frågor hon pojkarna.

– Det var egentligen inte själva trädet som hade de här krafterna, utan en orm som bodde nere bland rötterna. Lindormen hette den, och det var inte någon vanlig liten snok vill jag lova. Den var sju meter lång och lika grov som mitt lår. Den drog ner blixtarna i jorden och svalde dem om de slog ner i närheten. Stora fiskfjäll hade den över kroppen och en svart man bak i nacken, som en häst. Skallen påminde om ett gäddhuvud med utstående röda ögon som stirrade åt alla håll samtidigt, och blev den skrämd så reste den sig och gick mot fienden med gadden ute eller bet sig själv i svansen och rullade iväg so ett stort hjul.

Göran satt som förstummad.

– Men den visade sig bara vid fullmåne, la hon till. Så det var inget man behövde gå och vara rädd för dagligdags.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Mitt i naturen – en berättelse

Kvällssolen värmde, vinden mojnade. Vi njöt av en middag utomhus serverad på trädgårdsbordet under gamla avenboken. De första salladsbladen från trädgårdslandet smakade ljuvligt. Vi skålade för den efterlängtade sommaren medan svarthättan flöjtade ovanför oss – annars stilla och tyst.

Så bröts tystnaden brutalt av ett hjärtskärande skrik inifrån skogen! Ett barn som skriker, trodde vi först. Men, nej här fanns inga barn i trakten och absolut inte inne i vår skog. Det måste vara kattugglan som kände sig hotad bestämde vi oss för.

Men det skriket fortsatte. Det hördes allt tydligare, det kom närmare. Vi lämnade middagsbordet och rusade bort till hålet i staketet, en öppning mot skogen bakom boden. Det hjärtskärande ropet tilltog och inför scenen som utspelade sig framför oss trodde vi varken våra ögon eller öron!

Inne i skogen bland bokstammarna fullständigt flög ett litet vitprickigt rådjurskid mellan grästuvorna och skrek för sitt liv. Tätt bakom kidet rusade en räv och efter  räven, nära, ett vuxet rådjur. Då och då lyckades räven nafsa kidet i bakhasorna och det skrikande kidet föll omkull. Varje gång  störtade rådjurshinden fram och sparkade  räven medan kidet snabbt hann resa sig och kunde fortsätta sin flykt.

Allt gick i rasande fart, kidet först med räven i hasorna och hinden efter med klövarna kring rävsvansen. Vi hann knappt se eller fatta vad som hände. Så gick hinden i närkamp med räven. Hinden sparkade vilt omkring sig, måttade mot räven, som fick sig en smäll.

Kidet kunde inte vara äldre än några dagar men det lilla vettskrämda djuret fullkomligt flög fram mellan stenar och tuvor. De tre rörde sig som om de var en enda individ, fram och tillbaks mellan trädstammarna for de.

Framåt i zickzack rusade de och snodde runt inne i hallonsnåret. Allt närmare oss kom de och snart var de framme vid grindhålet. Delvis gömda bakom boden stod min man och jag häpna inför dramatiken, bara någon meter från grindhålet.

”Filma dem” väste jag till min man, som hade smartphonen i fickan och han lyfte försiktigt upp telefonen.

Men, detta räckte. Räven tvärstannade och stirrade på oss med ögon som glimmade i skuggorna under träden. Hinden hejdade sig också, slutade sparka och såg sig villrådigt om. Men kidet, (så litet det var) förstod ingenting, fortsatte in genom grinden och rusade rakt i famnen på mig! Förvånad tog jag ett snabbt steg åt sidan och kidet fortsatte som ett vitprickigt streck ner i  trädgården och försvann bakom några krusbärsbuskar.

Räven stod villrådigt kvar någon minut, trampade tvekande hit och dit med sina svarta fötter och såg efter kidet. Men den vågade inte följa efter utan vände och försvann bort mellan träden och ut på grannens odlade fält.

Rådjurshonan stod som förstenad medan rävens svans rörde sig mellan hennes framben. När räven sprang iväg fortsatte hon inte jakten utan stod kvar och stirrade in i trädgården. Hon verkade inte särskilt rädd för oss, men hon stannade kvar i skogen och där ropade hon länge skällande efter sitt kid.

Omskakade avslutade min man och jag vår middag vid trädgårdsbordet medan kvällssolen långsamt sjönk i väster och medan svarthättan fortsatte att vackert flöjta, till synes helt oberörd av naturens dramatik.

Hade vi räddat ett litet kid till livet undrade vi – eller kanske rent av hindrat en kull rävungar att få bli mätta inför natten?

I gryningen några dagar senare såg jag från vårt sovrumsfönster rådjurshonan ligga ner och vila i hagen just där majnycklarna ännu blommade. Bredvid henne betade det lilla kidet.

Tunby en tisdagkväll i juni 2011

Helena Heyman

helena.heyman@telia.com, www.helenaheyman.se

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Digitalt berättande i årskurs 9

En hel dag skulle jag  jobba med niorna. Från Kl 8 till 14 skulle de få skapa sina berättelser i ett ljud och bildprogram. Väl inne i klassrummet kände jag hur nervositeten kom över mig. Tonåringarna hängde med sina huvuden, gäspade högt och inledde med att fråga om när det blir rast.
– Det här kommer aldrig att funka tänkte jag och började trevande presentera dagen:

1. Bestäm dig för vad du vill berätta
2.  Gör ett skelett, gärna i form av en tecknad serie
3. Fota de bilder du behöver.
4. Lägg in bilder, musik och tal i programmet Photostory 3
5. De som vill avslutar med att visa sin film för kamraterna

Vi pratade om vad man kan berätta. Skall man återberätta eller skapa en egen fantasi historia? Vad behövs för att en historia skall funka? hur lång bör berättelsen vara?
När svaren klarnade, blev ocklså stämmningen bättre.  Ansiktena lystes upp, fniss och skratt hördes och serier skapades i hög fart.
När det väl fått sitt skelett godkänt, var det dags att greppa kameran för att fota. Några gav sig ut på gatorna, andra fotade i skolan.
– Otroligt, tänkte jag. Morgontrötta och viljelösa ungdomar hade på någon timme förvandlats till sprudlande filmskapare.Deras sätt att bemästra kamereror och datorprogram, var så imponerande. De tillhör en generation som behandlar modern teknik lika obekymrat som vi vuxna  hanterar en blyertspenna.  Några var dock fortfarande ängsliga inför att behöva tala in sin berättelse
– Jag låter så konstigt, sa någon
– Det är inte min grej, sa någon annan
– Du måste inte, men jag är övertygad om att du kan,  upprepade jag likt ett mantra.

När dagen gick mot sitt slut hade alla gjort minst en film, alla hade talat in i datorn och de allra flesta lyste av belåtenhet. Själv gick jag hem med  minnen från en ovanligt lyckad dag.

Mikael Thomasson

Undrar du hur resultaten blev? Titta på två av berättarverkstadens filmer här:

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet