Månadsarkiv: november 2011

Sultanen Alp Arslan och rebellen Youssuf

Det händer att en man står upp en vacker dag.                                                  Han skryter om sin makt och ropar:                                                                    Här är jag! Hans rykte varar blott en drömsekund,                                          Hans död står redan klart och ropar: Här är JAG!

Denna dikt tillhör en persisk poet som levde på 1100-talet. Omar Khayyam hette han. Han var en stor personlighet av sin tid. En lärd man. Han var läkare, poet, astronom, filosof, matematiker… Han bidrog till utformningen av den persiska kalendern t.o.m. I västerlandet är han känd mest för hans dikter. Han var upphovsman till ett hundratal fyrradiga strofer som kallas rubaiyat. Verserna som står i början av detta inlägg utgör just en sådan rubaiyat. Omar Khayyam arbetade som astronom åt Sultanen i Samarkand fast han levde nästan hela sitt liv i sin födelsestad Nishapur. Där är han begravd och där finns ett fantastiskt vacker gravmonument (som kan ses på nätet). Han var en livsnjutare. Det finns en hel del att berätta om denna… trevliga aspekt av hans liv, men jag avstår från det, för att jag vill berätta om en händelse som jag misstänker att det har inspirerat Omar Khayyam att skriva dikten ovanför.

Det var på den tiden då den turkiske sultanen Alp Arslan härskade. Sultanen förberedde ett militärtåg för att erövra Turkestan som låg i öster, bortom floden Oxus. Han tänkte inleda offensiven genom att erövra ett antal fästningar längs floden. Detta av logistiska skäll, som man säger idag. En av dessa fästningar var just Nishapur, staden där Omar Khayyam levde. Stadsborna erbjöd ett oväntat hårt motstånd. Sultanen fick belägra den under flera dagar tills stadens försvarare gav upp. Deras ledare var en tapper krigare vars namn var Youssuf. Efter att han sårades och fångades, fördes han till Sultanen, som var nyfiken på mannen som ställt till så mycket besvär för honom. Fången höll sig upprätt och stolt, mellan två jättelika karlar som höll honom hårt i var sin arm. Sultanen satt med korslagda ben på en träplattform täckt med alla slags mattor och kuddar. De bägge männen såg på varandra med utmanande blickar. Sedan sade segraren till sina soldater:

– Bind fast honom mellan fyra hästar och lått dem slita isär honom!           

Youssuf tittade på Sultanen med blicken fylld av förakt och utropade:               

– Så behandlar du den som slagits som en man? 

Sultanen svarade inte, utan vände bort ansiktet. Då tilltalade fången honom återigen:            

– Du, vekling, det är dig jag talar till!      

Då hoppade sultanen som stungen av en skorpion. (Det ryktades nämligen att härskaren var impotent.) Han grep sin pilbåge, lade an en pil och befallde vakterna att släppa fången. (Han ville inte riskera att skada dem.) Om det nu beror på upphetsning, brådska eller på att det är svårt att skjuta på så kort avstånd, så misslyckades sultanen att träffa Youssuf. Fången kastade sig över honom. Sultanen, som satt med korslagda ben på sin plats, försökte komma upp men fastnade med fötterna i mattorna, snavade och föll omkull. Youssuf var redan över honom. I handen hade han en dolk som han hade gömd i kläderna. Han körde den i sidan på Sultanen innan han själv blev ihjälslagen.

Efter fyra plågsamma nätter dog sultanen Arslan. Han dog pinad och bitter. Hans ord återfinns i krönikorna från den tiden och låter så här: Häromdagen såg jag mina trupper passera revy från en höjd. Jag kände jorden darra under deras steg och tänkte: ”Jag är världens herre! Vem kan mäta sig med mig?” Som straff för min arrogans och fåfänga, skickade Gud mig den eländigaste av människor, en besegrad, en fånge, en dömd på väg till dödsstraffet. Han visade sig vara mäktigare än jag. Han störtade mig från tronen. Han berövade mig livet.

Jag tror att det var just denna händelse har inspirerat Omar Khayyam att skriva sina verser.

Hört och förmedlat av sagosamlaren                                                                   och fredsälskaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Ur bokhyllan: Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning Angående Wärends Härads Arf-Delnings Rätt 26 Junii 1772

Bländasägnen berättar om hur småländska kvinnor besegrar danska inkräktare. Som tack för tapperhet och hjältedåd fick kvinnor i Wärend (häraderna kring Växjö) lika arvsrätt med männen. Här kan du lyssna på en kortfattad skildring av vad som sägs ha hänt.

På 1700-talet diskuterades denna arvsrätt. Kongl. Maj:t bekräftade alltså 1772 att denna, som man menade, urgamla rätt fortfarande skulle gälla framgent. Förordningen säger:

Och emedan af Riks-historien är bekant, att fordna Småländske Qwinnor, Wärends Landets Inbyggarres Mödrar, til oftannämnde förmons-rätt, gjort sig på et utmärkt sätt förtiente; Ett tacksamt minne af dräpeliga gerningar äfwen hos Swenska Qwinnokönet, för framtida och efterkommande therigenom uplifwas……wele Wi genom themma Wår Allmänna Förordning hafwa Wärends Härads Arfwe-Rätt för ewärdelige tider i nåder gillad och stadfästad.

Per Gustavsson

PS Sagomuseet har dublettex av förordningen. Intresserad av att köpa, kontakta per.gustavsson@telia.com

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Kultur- och museipedagogik för alla – En sägenresa

Vi vill att Sagomuseet ska vara tillgängligt för alla. Sedan ett år tillbaka driver vi därför  projeket: Kultur- och museipedagogik för alla.  Syftet är att utveckla en museipedagogik som på bästa sätt tillgodoser behovet hos funktionshindrade barn och ungdomar, framför allt de med utvecklingsstörning eller Aspbergerdiagnos.  Som en del i detta projekt gjordes  för en tid sedan en sägenresa för funktionshindrade. Några av deltagarna skriver här om sina upplevelser

Sägenresa 11-09-07

Vi gick till Sagomuseet. Vi åkte buss till olika ställen. Eva berättade många historier i bussen. Vi fick se en stor sten som såg ut som en gumma.

Vi fikade vid Ivars kyrka. Eva bjöd på mackor, dricka och sockerkaka. Ivars kyrka var en stor sten som Gud hade delat.

På Bolmarö säteri fick vi höra om när djävulen dansade med husfrun. De dansade fortare och fortare. Husfruns skor gick sönder och fotsulorna började blöda.

Drakarna gömde skatter vid Högarör. Människorna letade efter skatterna.

Sen åkte vi tillbaka till Sagomuseet. Då började det regna.

Kulturfabriken och Sunnerbogymnasiet var också med.

Av: Carl, Jonathan, Anton och Nicklas, 6-10, Kungshög

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Vildhjärta: Konungasjäl

2 kommentarer

Under Berättelser

Kyrkoherden och golfspelet

En vacker söndag fick Sankte Per syn på en kyrkoherde som spelade golf på gudstjänsttid. Den helige såg plötsligt hur kyrkoherden gjorde hole in one på banans ess. Han blev upprörd och gick raka vägen till Gud och skvallrade. Sankte Per undrade vilket straff som skulle tilldelas de syndige. Den Allsmäktige såg på Sankte Per och svarade milt:

– Vem kan han berätta detta för?

förmedlat av golfspelaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Berättarens fasa…eller?

I år är det hundra år sedan Stadsparken i Lund invigdes och det firar man med en mängd olika aktiviteter i parken. Men vem känner till detta gedigna program, kan man undra. Pappersprogram finns att hämta på turistbyrån, men hur ofta går man som lundabo in på sin egen turistbyrå? Programmet finns också på kommunens hemsida. Men går man in på nätet och  letar efter något som man inte vet finns?  Känner ni berättare igen det? En förutsättning för ett lyckat och välbesökt berättarevenemang är god marknadsföringen! I höst har jag verkligen lärt mig det.

Så var det dags för ”Fågelsagor för barn” med mig, berättaren Helena Heyman,vid två tillfällen under den gamla hängboken i Lunds Stadspark. På Lundasidan i Sydsvenskan under “Det händer idag” stod ingenting fast jag skickat in en notis. Inte heller något under “Dagens Guide” på annat ställe i tidningen. Det skulle vara arrangörens ansvar.

Jag vaknade denna tisdagmorgon med en obehagskänsla. Det kommer nog ingen , tänkte jag. Morgonen var mulen, regnet hängde i luften.

Väl förberedd och i god tid travade jag bort mot stadsparken. Över ena axeln bar jag den hopfällbara berättarstolen. Över andra axeln stor kasse med batteridriven mikrofon, presenningar, filtar och egenhändigt målade akvareller föreställande de fåglar jag skulle berätta om. I fickan låg en liten ladusvala, ett mjukisdjur som kvittrade vacker svalsång när man tryckte på ryggen.

“Samling vid kansliet kl 10.00” stod det i programmet. Jag väntade länge och studerade under tiden voljärerna i närheten med frusna undulater och märkvärdiga höns med fjädrar på fötterna. Det började duggregna. Inte en människa i parken. Jaha, mina farhågor hade besannats  och jag skulle just gå bort till hängboken för att samla ihop mina utlagda filtar och presenningar.

Då, tio minuter sent kom det en ensam dam, en berättarintresserad mormor! “Är det du som skall berätta sagor”? frågade hon. “Jag vill gärna lyssna för att sedan berätta vidare för mina barnbarn.”

Nu regnade det riktigt ordenligt. Vi såg på varandra och började skratta. Båda var vi klädda i regnställ. Så, “Javisst, kom med!”sa jag och så förde jag mormor genom två mörka trollskogar av idegran och cypresser och snart var vi inne i sagovärlden, kojan under hängbokens grenar.  Där var det riktigt mysigt och skyddade var vi från både regn och vind och där hängde jag upp mina fåglar i grenarna. Tvättklämmor och snören hade jag med mig i kassen.

Men var fanns bänkarna som vaktmästaren skulle sätta ut? Långt borta i en annan del av parken anade jag några gula parkbänkar – under en helt annnan hängbok!

Men mormor Eva , som ju var välklädd – och rörlig,  satte sig på en av filtarna framför mig. Och så började jag berätta.

Eva hade papper och penna i handen och antecknade med stenografisk hastighet om sparvhöken som av misstag åt upp ugglans ungar, om hur spillkråkan och ladusvalan skapades, om svanarna som flög ikapp, om fåglarna som ville ha en kung och till slut om Tummelisa och den snälla ladusvalan.

När sagostunden var slut hade regnet dragit undan och solen sken vackert in i kojan. Eva var mycket nöjd med sina nerskrivna berättelser. “Vad roligt det skall bli att berätta för barnbarnen” sa hon.  Och senare var Eva den första att anmäla sig till min kurs i muntligt berättande på Lunds stadsbibliotek.

Flera veckor senare var det dags för det andra tillfället med “Fågelsagor för barn under hängboken.” Denna gång stod det tydligt annonserat både under “Det händer idag” och under “guiden” i dagstidningen. Jag hade också själv informerat några förskolor om fågelberättandet.

Även denna morgon var mulen och våt när jag promenerade bort till stadsparken med min “rekvisita” över axlarna. Döm om min förvåning när det redan tjugo minuter före tio kom vandrandes, från alla håll på gångarna, små telningar, i led,i prasslande galonbyxor,  med sina olika “dagisfröknar”

“Oj”, tänkte jag, “Jag skulle inte ha lämnat mikrofonen med högtalaren hemma.” Men mer “tänk” blev det inte tid till.

Genom trollskogarna och in i sagovärlden travade de små liven snällt och så satt 67 !!!! små änglar på filtarna framför mig, alla i kommunens självlysande gröna västar – och lyssnade andäktigt på spännande, lite farliga men lärorika fågelsagor!

Denna morgon var också bänkarna placerade under rätt hängbok. Sju parkbänkar, fulla till sista plats av berättarintresserade förskolelärare.

Oj, säger jag bara! Båda tillfällena lika spännande!

Helena Heyman

1 kommentar

Under Att berätta

Tingeling: fjärde berättartillfället

Då jag kom för fjärde gången tilltalade ett av de större barnen (kom ihåg att ingen är över 3 år) mig med Monika. Kanske betydde det sagotant. De ”större” gick och satte sig vid borden innan fröknarna sagt något om saga. Det var också en av dem som ropade ”get” när jag började ”Det var en gång en …”. De mindre/yngre barnen såg bara förväntansfulla ut. Någon fruktskål fanns liksom förra gången inte på bordet, sagan lockade tillräckligt för att sitta stilla. Varje gång hade jag berättat om mammas grönsaksland men den här gången fick de också se och smaka på det. Jag hade med mig gurka, ärtskidor, bönor. morot, persilja äpple och päron, allt från mammas grönsaksland. Den olydiga geten var duktig på att stoppa grönsaker i munnen.

En liten flicka gav till ett par förtjusta skrik annars var de lika tysta som vid första berättartillfället. Då, första gången hade de ett lite förvånat uttryck i ansiktena. Eller som en av lärarna sa: ”De verkade helt paralyserade.”  Nu var ansiktena fulla av uttryck för förtjusning, igenkänning, lite rädsla och stor glädje när getingen dök upp och som den allra minsta blev sagans hjälte än en gång.

Efteråt avsmakades en del av mammas grönsaker. Baljorna med bönor öppnades och bönorna beundrades där de låg på sin mjuka, sidenlena bädd. Djuren fick också smaka. Vi hittade t.ex. alla bönorna noggrant instoppade i björnens kropp. De lekte en bra stund med djuren men så plötsligt var det något baarn som lekt klart och stoppade ner djuret i min korg. Det skedde tyst o lugnt och plötsligt var min korg full med djur igen och det var dags för blöjbyte och sedan utelek.

Hur det här gick till vet jag inte, kanske var det någon av de vuxna som diskret föreslog ett blöjbyte och så hade den stilla signalen gått. Den 22 november berättar jag sagan för sista gången, det ska bli spännande för då ska jag försöka få barnen att hjälpa mig med sagan.

Jag återkommer med resultatet

Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Helena Heyman – ny gästbloggare

naturguide  fågelskådare  poet  berättare

Tycker om att ströva i markerna, se det stora i det lilla, med öppna sinnen för naturens och livets ständiga rörelse. Sitter gärna på en stubbe i skogen, lyssnar, iakttar, väntar med penna och anteckningsbok och med kikaren tillhands.

Och jag berättar gärna om mina möten och upplevelser.

 Jag framträder i olika berättarsammanhang, tillhör gruppen Skånska berättare och har högskoleutbildning i Muntligt berättande i teori och praktik.

Jag är även biolog och har mångårig erfarenhet som naturguide och fågelskådare.

Mina naturinspirerade dikter och berättelser publiceras i naturtidskrifter och dagstidningar och jag utkom med fågel/naturlyrikboken Näktergalen övertar natten 2007 på Palmkrons förlag i Lund.

Vid några utställningstillfällen har jag visat mina akvareller och oljemålningar.

Jag har vandrat bland lejon i Afrika, mött orangutanger i Borneos regnskog, häpnat inför mäkiga valrossar på Svalbard och förundrats över orädda darwinfinkar på Galapagos öar.

Men, lika spännade är mötet med björn och varg från en koja i den svenska sommarnatten, anfallande sparvhök på balkongen i Lund eller en hoande kattuggla i sovrumsfönstret på skånska Österlen.

Helena Heyman, www.helenaheyman.se  

Välkommen Helena, vi ser fram emot att följa dig i berättandets spår!

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Människans dom över sol och måne

En gammal rumänsk historia förtäljer att, i tidernas begynnelse, levde Solen och Månen tillsammans, som syskon, i himmelrikets höjder. När deras mor märkte att det växte en onaturlig kärlek mellan dem, bestämde hon att brodern och systern skulle leva åtskilda för alltid.

De två var mycket ledsna över detta förstås, men de kunde inte sätta sig över sin moders ord. Då tyckte Solen att det var bäst att han strålade under dagen, medan Månen skulle lysa under natten. Detta ville Månen inte gå med på. Det kivades ett tag, men lyckades inte komma överens. Till slut steg syskonen ner på jorden för att be människan att lösa deras tvistemål.

Människan kunde inte skipa rättvisa meddetsamma. I stället gav hon dem varsin blomsterkruka med några blomsterfrön i och sade:

– Ta er blomsterkruka med er till himlen och kom tillbaka med dem  om tre månader. Då ska jag fälla min dom.

Månen och Solen tog var sina lerkärl och gick sin väg. När de kom tillbaka på den utsatta dagen visade de sin kruka för människan. I Månens kruka tronade en ståtlig blomma, medan i solens krus växte ingenting alls. Månen skrattade åt Solen, när hon* såg hans ledsna min. Människan tittade på bådas krukor och skakade bekymrat på huvudet:

— Det är något jag inte förstår, sade hon. Hur kunde en sådan stor blomma växa i Månens kruka, när de blomsterfrön som ni fick av mig var kokta. Sådana frön kan aldrig slå rot i jorden!

När Månen hörde dessa ord avslöjades hennes försök till lurendrejeri. Hon berättade att hon skämdes när hon såg att ingenting växte i hennes kruka och bytte då de frön, som hon fick av människan, mot sina egna frön.

Som följd av denna missgärning, bestämde människan att hon får lysa på himlen under nattetid, medan Solen ska härska under dygnets andra halva.

* på rumänska språket är månen alltid ”hon”, medan solen är ”han”

Daniel Onaca

5 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ulf, Richard och Mr Fox på Storywood

Oktober 2000
Ulf Ärnström berättade entusiastiskt och i förtjusning om den förskräcklige Mr Fox och vad vi kunde ha berättelsen till för att träna språk med eleverna i årskurs 5. Han berättade om Richard Martin, en tysk berättare, och hans sätt att arbeta med berättelsen. Jag lärde mig berättelsen om flickan Mary som ville gifta sig med den stilige Mr Fox, och efter berättelsen fick eleverna gå igenom en övning med sina egna frågor som grund.
Came to a wall, above the gate was written: Be bold, be bold.
She was bold – went through the gate.

Juni 2001
Emma, en av mina dåvarande elever i årskurs 6, berättade Mr Fox på berättarfestivalen i Ljungby. Salen var fylld av berättare och pedagoger och jag var stolt som en tupp. Emma berättade lugnt, ledigt och lagom tyst om hur Mary spionerade på sin blivande make.
Be bold, be bold. But not too bold.
But she was bold – went in.

Oktober 2011
Richard Martin satt mitt emot mig på en pub i Göteborg förra veckan. Bredvid mig satt Ulf Ärnström. Richard hade precis avslutat en bejublad föreställning på Folkteatern tillsammans med Geeta Ramanujam från Indien och Svend-Erik Engh från Danmark. Storywood – konferens för muntligt berättande kunde inte ha börjat bättre. Jag berättade för Richard om Mr Fox och vad den kom att betyda för vårt arbete.

Han log och började prata om berättelsen. Plötsligt stannade han upp, tog av sig glasögonen och började berätta:
Be bold, be bold. But not too bold – lest that your heart’s blood should run cold.
But she was bold – opened the door…
Han fortsatte att berätta resten av historien och jag log i kapp med Marys bröder när berättelsen var slut.

http://www.tellatale.eu/tales_mr_fox.html

Ola Henricsson

Tack Ola för att du delat med dig av dina inspirerande erfarenheter från berättandet i skolan. I morgon presenterar vi en ny gästbloggare.

2 kommentarer

Under Att berätta